Självbiografi
Självbiografi eller memoarer är en biografi där författaren redogör för sitt eget liv. Ordet biografi kommer från de grekiska orden bios och grafe, som betyder liv och skrift. Ordet memoar kommer från franskans mémoire, som betyder minne. Ordet mémoire kommer från latinets memoria. En självbiografi tenderar att röra hela personens liv medan en memoar har tonvikt på yttre, ofta historiska, händelser som personen varit med om. Självbiografi kallas ibland även autobiografi på svenska (från αὐτός-autos, det grekiska ordet för "själv"). Självbiografiska skrifter var ovanliga under antiken och medeltiden men förekommer. Ett framstående exempel är Augustinus Bekännelser (397) som brukar hållas för världens äldsta självbiografi. En annan tidig självbiografi är Xenofons Anabasis (401 f.Kr.). I viss mån kan kejsar Augustus gravinskription Res Gestae Divi Augusti (år 14) betraktas som en självbiografi. Den litterära formen "Bekännelser" som uppstod i Europa under renässansen har mycket gemensamt den moderna självbiografin. Ett av de första exemplen skrevs i England av Margery Kempe. Under upplysningstiden skrevs berömda självbiografiska verk av bland andra Jean-Jacques Rousseau. Memoar är nära besläktad med självbiografi men har tonvikt på yttre, ofta historiska, händelser snarare än på den egna personen. Många berömda memoarverk skrevs i Frankrike på 1700-talet, till exempel Duc de Saint-Simons Mémoires som ger inblickar i Louis XIV:s hov. Från 1900-talet har många framstående statsmän och militärer skrivit memoarer. Ett exempel är Charles de Gaulles Mémoires de guerre (1954–1959) , ett annat Winston Churchills tre självbiografiska verk Min ungdom (1930), The Second World War (1948–54) – som 1953 renderade honom Nobelpriset i litteratur – och A History of the English-Speaking Peoples (1954–1958). Louis De Geer – Minnen (1892). Herbert Tingsten – Mitt liv 1–4 (1961–1964). Sven Lidman – Gossen i grottan (1952), Lågan och lindansaren (1952), Mandoms möda (1954), och Vällust och vedergällning (1957). Ivar Lo-Johansson – Pubertet (1978), Asfalt (1979), Tröskeln (1982) och Frihet (1985). Barack Obama – Min far hade en dröm (Dreams from My Father, 1995). P.O. Enquist – Ett annat liv (2008). Vladimir Oravsky – Den lyckliga ockupationen (2000). Waris Dirie – En blomma i Afrikas öken (Desert flower, 1998). Dave Pelzer – Pojken som kallades Det (A child called It, 1995). Anthony Kiedis – Scar Tissue (2004). Berny Pålsson – Vingklippt ängel (2004). Yngve Larsson – Mitt liv i Stadshuset (1977). Michael Jackson – Moonwalk. Kjell Eriksson – Simma i mörker (2012). Adolf Hitler - Mein Kampf (1925–1926). Sven Delblanc – Livets ax (1991) och Agnar (1993). Lars Gyllensten – Minnen, bara minnen (2000). Artur Lundkvist – Självporträtt av en drömmare med öppna ögon (1966). Frida Wallberg – Alltid lite till (2016). Vilhelm Moberg – Berättelser ur min levnad (1968). Bertil Malmberg – Ett stycke väg (1950) och Ett författarliv (1952). Mietek Grocher – Jag överlevde! (2001). Anne Frank – Anne Franks dagbok (1942–1944). Maya Angelou – Jag vet varför burfågeln sjunger (I Know Why the Caged Bird Sings, 1969).
Biografi
En biografi är en redogörelse för en persons liv. Om framställningen är gjord av författaren själv kallas den självbiografi eller memoarer. Ordet biografi kommer av grekiskans biographia, av bios, "liv", och graphō, "skriva". En författare av biografier kallas biograf. Biografin är en av de allra äldsta formerna av litteratur. Tidiga biografiska skrifter har ibland ansetts vara en form av historieskrivning snarare än en litterär form i sin egen rätt, men numera anses biografi och historia vara två väsentligt skilda litterära former. Suetonius kejsarporträtt (ca 120 f.Kr.) är en känd biografi från antiken. Thomas Mores History of Richard III (ca 1513) blev en av de stora föregångarna till den moderna biografin. På 1600-talet började begreppet biografi användas som en egen form av litteratur och under de följande århundradena skrevs många varierande former av biografier. Ett mästerverk anses James Boswells biografi över Samuel Johnson (1791) vara. Under 1900-talet påverkade djuppsykologin och kvinnorörelsen biografin, som blev frispråkig och romanlik. Även samlingsverk som den biografiska handboken Vem är det (1912–) räknas hit. En biografi kan vara skriven på många olika sätt. En biograf kan utgå från personlig kännedom av personen som biografin handlar om eller vanligen från källforskning. Biografin kan vara en kort karaktärsskiss, en informativ biografi som objektivt skildrar en persons levnad i kronologisk ordning utan några tolkningar, eller en mer ambitiös kritisk biografi som med grundlig bakgrundsfakta strävar efter att ge en helhetsbild av personens liv och verk. Den kan också vara en självbiografi eller memoar. Vissa biografier kan ha ett speciellt syfte, till exempel att väcka uppmärksamhet kring en politisk kampanj eller en känd person. Det finns även fiktiva biografier som fritt använder sig av fakta i formen av en roman. Erik Lönnroth påpekar att "biografiska studier av människor från 1900-talet har ofantliga fördelar framför den som arbetar med äldre tid". Det är dock inte bara fördelar. Kristian Hvidt tar exempelvis upp att telefoner och andra elektroniska medier minskar mängden av skrivet material. Han säger dock att det ändå finns tillräckligt med brev och dagböcker till framtidens biografier. Och Hvidt pekar även på att vi får ett stadigt rikligare bildkällmaterial, vilket är en viktig del av en god biografi. För att det ska kunna finnas en ett rikt källmaterial om en person är det dock viktigt att en person "levt ett biografiskt liv" och samlat brev och manuskript. Med de teknologiska framsteg som gjordes på sena 1900-talet och tidiga 2000-talet har multimediaformer av biografisk framställning blivit mer populär än det litterära dito. Visuella bilder och film möjliggjorde genomtänkta utarbetade nya dimensioner av personligheter som det skrivna ordet inte kunde. Populariteten av dessa biografier kulminerade i och med skapandet av kabel- och satellitkanaler som Aoch E, The Biography Channel, The History Channel och History International. Drainie-Taylor Biography Prize – Kanada. Pulitzer Prize för biografier eller självbiografier – USA. Whitbread Prize för bästa biografi – Storbritannien. Forschungspreis der Stiftung für Personengeschichte - Tyskland. Svenskt biografiskt lexikon. Svenskt biografiskt handlexikon.
Arbetarlitteratur
De tidiga svenska arbetarförfattarna vann berömmelse och bland dem återfinns blivande akademiledamöter och/eller nobelpristagare som Artur Lundkvist, Harry Martinson och Eyvind Johnson. Det finns ingen motsvarighet till denna folkliga anstormning mot parnassen i något annat lands litteratur. Pionjärer inom svensk arbetarlitteratur var bland andra Dan Andersson, Gustav Hedenvind-Eriksson, Martin Koch och Maria Sandel. Hedenvind-Eriksson skrev på 1920-talet en romantrilogi om rallarepoken och senare stora epos om den norrländska skogs- och trävaruindustrin. Hans Med rallarkärra mot dikten (1944) räknas till de klassiska självbiografierna i nordisk arbetarlitteratur. Arbetarlitteraturens stora genombrott kom på 1930-talet. Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinson blev representanter för den så kallade statarskolan. Den självbiografiska romanen blev en vanlig genre med till exempel Romanen om Olof av Eyvind Johnson och Nässlorna blomma av Harry Martinson. Vilhelm Moberg skrev episka romaner i bondemiljö. Rudolf Värnlund skildrade proletära stadsmiljöer i romaner som Upproret och Man bygger ett hus. Josef Kjellgren framhöll arbetets gemenskap som en väg ur klassförtryck i kollektivromaner som Människor kring en bro och Smaragden. Artur Lundkvist blev den främste företrädaren för nya modernistiska strömningar. En betydande arbetarförfattare i samma generation som emellertid debuterade åtskilligt senare var Folke Fridell. Han var en före detta textilarbetare som i romaner som Död mans hand (1946) och Syndfull skapelse (1948) skildrade arbetarens värdighet i det automatiserade industrisamhället. Han utnämndes till "arbetardiktens förnyare" då han var den förste som på allvar införlivade det moderna fabriksarbetet i den svenska litteraturen. Genom Folket i Bilds folkbokserie, som började utges 1941, kunde arbetarförfattares alster spridas i billiga utgåvor genom bokombud på arbetsplatser. Albert Viksten och Bernhard Nordh blev två storsäljande författare i serien. Decennierna vid 1900-talets mitt framträdde ytterligare en rad arbetarförfattare, bland andra den egensinnige Lars Ahlin som debuterade 1943 med idéromanen Tåbb med manifestet, Sara Lidman som kom ut med sin första roman Tjärdalen 1953 och bondsonen Åke Wassing som debuterade 1958 med den självbiografiska Dödgrävarens pojke. Per Anders Fogelström gav ut Mina drömmars stad, första delen i hans Stockholmsserie, 1960 och poeten Sonja Åkesson fick sitt genombrott 1963 med diktsamlingen Husfrid. Arbetarlitteraturen är en levande litterär tradition, och är idag föremål för såväl forskningsprojekt som vetenskapliga konferenser. Flera litterära priser, såsom Ivar Lo-priset, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Moa-priset och Stig Sjödinpriset, delas årligen ut till moderna företrädare för den arbetarlitterära traditionen. Föreningen Arbetarskrivare bildades 1990 för att uppmuntra och inspirera till författarskap som utgår från arbete och vardagsliv. Företrädare för modern arbetarlitteratur är bland andra Mary Andersson Susanna Alakoski, Göran Greider, Eija Hetekivi Olsson, Elsie Johansson, Kjell Johansson, Kristian Lundberg, Torgny Karnstedt, Åsa Linderborg och Aino Trosell. Del av en essä ur Lo-Johanssons sista bok Till en författare (1988). Den svenska litteraturhistorien berikades 1921 med ett nytt ord, proletärdiktare. Det var en akademisk litteraturvetare, Richard Steffen, som kom med det. Han ville med det inget ont. Benämningen gällde några begåvade kroppsarbetare och autodidakter som gett ut skönlitterära böcker. Ett par av de utnämnda gillade termen. Andra av dem, i synnerhet då skalderna, avvisade den. De ville vara 'riktiga diktare'.
Astrid Pettersson
Astrid Maria Pettersson, född Karlsson den 18 januari 1909 i Älvsåker, Hallands län, död 8 augusti 1998 i Lindome, Mölndals kommun var en svensk författare. Större delen av sitt liv bodde hon i Halland, bland annat i Älvsåker, Lindome och Harplinge. Astrid Pettersson föddes i ett bondehem. Föräldrar var Oskar Karlsson, född 13 februari 1879 i Rågdal, Älvsåker, och Hulda Zakrisdotter, född 18 januari 1881 i Alafors, Älvsåker. Sin uppväxt skildrar hon bl.a. i självbiografierna Gåvan och Barn i första världskriget. Fadern kombinerade, som många andra i bygden, lantbruket med möbelsnickeri. Dessutom sysslade han med kreaturshandel och sålde slaktdjur i Göteborg. Gården i Älvsåker sålde fadern egenmäktigt 1920 liksom alla djuren. Modern ville inte sälja och menade att gården var köpt för hennes morsarv, men hon hade ingen talan. Först 1921 blev det lag om att en gift kvinna fick råda över sin halva av boet. Fadern köpte en gård i Lindome. Om fadern skriver hon: "Far var ju världens snällaste när han var nykter. Han blev som ett odjur när han supit. Han förnekade allt när han blev nykter.". Farmodern, som var av vallonsläkt och född 1840, var sängbunden. Hon hade inte gått i skola utan bara "läst för prästen". Hon blev Astrid Petterssons sageskvinna rörande uråldrig kunskap om bland annat växtfärgning och läkeväxter och vad som hänt i bygden. Farmodern var även anhängare av schartauanismen och hade högläsning ur bibeln "morgon, middag och kväll. Hon valde just de ställen i bibeln där kvinnor stod i lydnad inför mannen". 1922 gick Astrid Pettersson ut sexårig folkskola med litet a i alla ämnen, vilket innebar två fler av detta betyg än den äldre brodern, som redan hade börjat i realskola och senare skulle bli folkskollärare. Men när hon sade till fadern, att hon också ville ta realen, fick hon svaret: "Lär dig salta i vällingen och laga att du blir gift." Trots att prästen erbjöd sig att gå i borgen för ett studielån, så blev det ingen vidare skolgång. Inte ens sex veckors fortsättningsskola, som egentligen var lagstadgad, fick hon genomgå. I artonårsåldern sökte hon i smyg till Skolköksseminariet i Göteborg men kom inte in. Däremot fick hon praktikplats hos Konsum i Göteborg. Eftersom hon måste sköta farmodern, kunde hon inte lämna hemmet i Lindome, så hon cykelpendlade var dag till de olika konsumbutiker i Göteborg där hon lyckades få vikariat. Hon arbetade sedan i livsmedelsbutiker, som hembiträde och utbildade sig slutligen till styckmästare och vann en nordisk bronsmedalj i styckning. Efter giftermålet måste hon till sin sorg sluta förvärvsarbeta. Genom JUF och Rut Adler kom hon i kontakt med frisinnad kultur och politik och hon blev snart en drivande kraft i Lindome JUF. Därifrån var steget inte långt till engagemang i bonderörelsen, såväl den politiska som fackliga. Den 24 juni 1933 gifte hon sig med Daniel Pettersson, född i Spannarp, som hon träffade i JUF. De brukade en gård i Lindome tills den såldes och de köpte 1700-talsgården Rosenberg i Harplinge, Halland, 1948. De fick tre barn: Inga-Gun, Ulla-Bell och Dan Öjvind. Efter ett antal år utarrenderades gården och makarna Pettersson återvände till Lindome. De skilde sig 1978. Hon var med om att bilda en avdelning i Lindome av Svenska Landsbygdens Kvinno-Förbund (SLKF) - en föregångare till Centerkvinnorna - och var aktiv medlem i Centerpartiet och kommunalpolitiken i Lindome. Hon deltog även i aktionsgruppen mot svenska atomvapen och satt på 1940-talet i styrelsen för Svenska freds- och skiljedomsföreningen samt deltog i fredsmarscher i England, Paris, Moskva och Washington. Då dottern Ulla-Bell förlorade hörseln började hennes decennielånga kamp för de dövas rättigheter, bland annat att alla döva skulle få lära sig teckenspråk. Behandlingen av de dövstumma var också ett av ämnena i hennes första roman som utkom 1951. 1958 – Landsbygdens författarstipendium. 1971 – Litteraturfrämjandets stipendiat.
Sebastian Stakset
Sebastian Stakset var som barn med i flera tv-produktioner, bland annat två avsnitt av tv-serien Percy tårar av Killinggänget. Stakset dömdes 2013 till 5 000 kr dagsböter efter att på Twitter ha mordhotat Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson. 2015 uttryckte han att det var en vanlig dag fylld av hat och inte något personligt mot Åkesson, men han bad 2016 Åkesson om ursäkt offentligt, och gick ett år senare ut med att han även älskade Åkesson som medmänniska. Den 26 mars 2013 dömdes Stakset till 1 års fängelse för narkotika- och vapenbrott. 2012 skrev Stakset en pjäs, Medans vi faller, som framfördes av honom själv och Alejandra Goic spelade hans flickvän Jasmine på Stockholms stadsteater. Under det året arbetade han även på Fryshuset i Stockholm med olika projekt, bland annat "Skriv dig fri" och ett musikprojekt med Sweden Aid Orchestra och The Real Group som utmynnade i konserter både i Gävle och Stockholms konserthus. Stakset har gästat Nyhetsmorgon ett flertal gånger, bland annat den 5 januari 2013 gästade Stakset Nyhetsmorgon och den 27 februari 2014 då han diskuterade Kingsizegalan tillsammans med Cleo, och Kristin Amparo. . Han har också medverkat i Malou efter tio. och återkom till programmet exakt ett år senare den 25 mars 2015. År 2015 utgav Norstedts förlag hans självbiografi Sebbe Staxx: musiken, brotten, beroendet som fick stor uppmärksamhet. 2015 höll Stakset ett antal föreläsningar i kyrkor och på festivaler som han kallade "En fjärils vingslag". Sedan 2016 har Stakset satsat på en solokarriär under sitt riktiga namn och släppte första singeln "Förlåt" i november 2016. Andra singeln under eget namn är "Jag vill ge dig allt" kom januari 2017. Tredje singeln "Bakom mina masker" släpptes i april 2017 och hans soloskiva "Ett budskap om kärlek" släpptes på skivbolaget Universal Music den 18 augusti 2017. Singeln "Vi är Sverige" skrev han efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Den 28 juli 2017 kom singeln "Var inte rädd" från albumet Ett budskap om kärlek. 2017 fortsatte Stakset att hålla föreläsningar och spelningar men i olika kyrkor och på drogfria festivaler under temat "Min resa till frihet". Stakset intervjuades av SVT och berättade om hur hans kristna tro fått honom att lämna Kartellen och bryta kontakten med dess kvarvarande medlemmar. I samma intervju bad Stakset myndighetspersoner, polis, räddningstjänst och skolpersonal om förlåtelse. Stakset uttryckte även att den tidigare musik han varit med att skapa varit en dålig förebild för ungdomar och menade att han spridit hat och ansvarslöshet. Den 18 februari 2017 bad Stakset om ursäkt i Nyhetsmorgon för allt dåligt han gjort alla under sitt tidigare liv, och uppträdde live med låtarna Förlåt, och Jag vill ge dig allt. 12 januari 2018 släppte Stakset sin singel "Be för min stad" som är den första låten i ett kommande album. Låten tillkom efter att hade besökt flera SIS-hem för att, som han säger, försöka ge ungdomarna som sitter inlåsta där lite hopp. I samband med besöken på dessa institutionshem för unga började Stakset ett samarbete med Frälsningsarmén. Den 23 mars 2018 släppte Stakset singeln "Mayday" på Universal Music. 18 maj samma år kom hans bok, självbiografin "Bara ljuset kan besegra mörkret" ut på Sjöbergs förlag Den 1 juni 2018 släppte Stakset sin singel "Berlinmurar och Eiffeltorn" tillsammans med artisten Sam-E från gruppen Medina. 14 september 2018 släpptes hans nya skiva "Genom vatten och eld". Den 6 juni 2018 registrerade Stakset tillsammans med några vänner en ny organisation Heart of Evangelism för att sprida budskapet om Jesus i Sverige. Den 7 oktober 2018 intervjuades han i Sveriges Radios "Söndagsintervjun" av Martin Wicklin, där Stakset berättade om sin väg från att ha varit kriminell, drogberoende och frontfigur i den omstridda hiphopgruppen Kartellen till att ha blivit frälst, där gangsterrap blivit ersatt av Jesus kärleksbudskap.
