Lista över matsvampar
Denna lista över matsvampar innehåller svamp som rekommenderas som matsvamp av livsmedelsmyndigheter eller expertgrupper, samt eventuellt svamp som ingår som viktig beståndsdel i traditionellt kök. Det finns ytterligare en stor mängd svamp som anges vara ätlig och god i svampböcker eller andra källor, men kvaliteten på källorna varierar och en del god svamp kan vara mycket lätt att förväxla med giftsvamp. Listan har ingen ambition att lista all ätbar svamp. Av runt tiotusen svamparter i Sverige är runt femtusen så kallade storsvampar. Av dessa anses drygt hundra vara bra matsvampar. Ett femtiotal svampar anses av svenska eller finska livsmedelsmyndigheter vara lämpliga att saluföra. Försäljning av matsvampar var i Finland tidigare reglerad genom förordningen om matsvampar (489/2006). Endast vissa svampar och svampgrupper fick saluföras och endast under visst namn. Utöver svamparna som nedan är angivna som handelssvamp (enligt listan av den 16 april 2007) fick man saluföra odlad matsvamp. Till exempel fick champinjoner saluföras endast om de odlats. Förordningen upphävdes 1 juli 2012. Sedan dess gäller istället den finska livsmedelslagen, enligt vilken livsmedelsföretagare själva ansvarar för att endast sälja säkra livsmedel. Det finska Livsmedelsverket upprätthåller en riktgivande lista på matsvampar som kan rekommenderas. Svenska livsmedelsverket har också sammanställt en lista över vilka svamparter som är lämplig matsvamp, i betydelsen lämpliga att sälja. En expertgrupp under Nordiska ministerrådet har behandlat samma fråga och utkom i juli 2012 med en rapport riktad till aktörer som producerar eller tillhandahåller svamp eller svampprodukter. Rapporten innehåller, vid sidan av en allmännare diskussion och annat material, en sammanställning över ätlig svamp som lämpar sig för försäljning. De vanligaste handelssvamparna i Norden har tagits med. I listan finns även svamp som tidigare ansetts ätlig men som nu omklassificerats, samt svamp som är ätlig men som inte lämpar sig för försäljning då den liknar annan svamp som inte är ätlig. Rapporten är också avsedd för livsmedelskontrollen, men är i sig inte ett myndighetsbeslut. Nordiska ministerrådet tog inte ställning till rekommendationerna inför publicerandet. Svampförsäljning i Norden faller även under de allmänna bestämmelserna om livsmedelssäkerhet i EU. I listan nedan finns svampar som uttryckligen bedömts som lämpliga av nordiska myndigheter. Det finns ytterligare en mängd matsvampar som kan vara goda och ätliga, men olämpliga till exempel för att de kan förväxlas eller är för ovanliga. Många av matsvamparna är giftiga eller olämpliga som råa. För en del svampar räcker upphettning, andra måste förvällas eller behandlas på speciella sätt. Hur en viss svamp skall behandlas framgår vanligen ur svampböcker. Svamp tar också lätt åt sig av miljögifter, varför man bör vara noga med var svampen plockas, och förfars lätt. Många av de svampar som bedömts som lämpliga enligt de nordiska listorna är sådana som inte växer vilda i Norden, åtminstone inte i större mängd, och därför inte finns med i den svenska och finska listan. Den finska listan gäller i första hand vild svamp plockad i Finland. Svampar i den nordiska "lista 2" anses lämpliga för kommersiellt bruk om de dokumenterats ha blivit identifierade av experter. Svamparna ifråga kan alltså förväxlas med giftig svamp. Dessa är utmärkta med "expert". I vissa fall finns de med också på "lista 1" som odlade, vilket inte skilt noterats här. Detta är en lista över svampar som tidigare ansetts vara goda matsvampar men av olika anledningar inte längre är det.
Kamfingersvamp
Kamfingersvamp (Clavulina cristata) är en gräddvit småväxt fingersvamp som ofta inte blir högre än 4–8 centimeter. Den växer som små buskar med små "grenar" med fina flikar längst upp på topparna, ofta i mossig barr- eller blandskog. Svampen växer ofta i stora mängder på ett ställe. Äldre exemplar av svampen får en grådaskig mörk färg och slemmig konsistens. Svampen är i sitt unga stadium ätlig och anges ofta som god matsvamp i svampböcker. Köttet är lite segt men smakar milt och kan till exempel stekas eller friteras. Svampen ska rensas noga då barr, jord och annat från skogen gärna fastnar i "grenverket". Man kan gärna skära itu svampen för att undvika larver som ibland äter gångar inne i svampen. En liknande art är den större druvfingersvampen som ovana svampplockare kan förväxla kamfingersvamp med, men den är också ätlig. En annan förväxlingssvamp är snövit fingersvamp som inte räknas som matsvamp men ej anses giftig.
Svavelticka
Svavelticka (Laetiporus sulphureus) är en svampart av typen tickor. Den växer på trädstammar, särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen kan nå en vikt av upp till 10 kg. Den är en av få trädsvampar som är användbar som matsvamp, och den engelska sidobenämningen chicken-of-the-woods ("skogskyckling") syftar på svampköttets likhet med kycklingkött. Svampens matvärde har dock varit omdiskuterad, på grund av vissas överkänslighet för svampen. Enstaka förgiftningsfall har också förekommit. Svampen anses i delar av världen vara en av de absolut godaste matsvamparna. Svaveltickan är som ung klart svavelgul- till orangefärgad, något som givit den dess namn. Svaveltickan växer på trädstammar och stubbar. Den är som många andra tickor en saprofyt, vednedbrytare, och dess hyfer framkallar brunröta. Svampen lämnar efter sig mer eller mindre kubformade bitar av veden. Fruktkropparna kan (i södra Sverige) träda fram redan i maj och kan sedan hittas ända till senhösten. De växer i flera våningar, likt taktegel, och är gula med ett inslag av orange och rosa, som äldre blekgula och slutligen vita med en konsistens som av krita. De svavelgula rören täcker undersidan och ofta även delar av ovansidan. Doften är syrlig, åtminstone på unga exemplar, medan äldre fruktkroppar ofta luktar illa. Arten är i (södra) Sverige tämligen vanlig på ek men kan också växa på andra lövträd, exempelvis körsbär. Svaveltickan har ingen tradition som matsvamp i Sverige (se Svenska svampböcker nedan), till skillnad mot en del andra delar av Eurasien och Nordamerika. De engelska tillnamnen chicken-of-the-woods ("skogskyckling") eller chicken polypore ("kycklingticka") syftar på svampköttets likhet (i smak, konsistens, trådighet och användbarhet) med kycklingkött. Andra anser att svampen smakar som krabba eller hummer. Smaken varierar dock beroende på värdträd, och smaken av svavelticka som vuxit på körsbärsträ(d) sägs vara betydligt mer lik aromen hos kycklingbröst än svavelticka från exempelvis ek. Författarna till boken Mushroom in Color ansåg att svampen smakade gott sauterad i smör eller tillredd med gräddsås och serverad på rostat bröd eller ris. I bland annat Tyskland och Nordamerika är svavelticka en högt skattad matsvamp. Unga exemplar av svampen är ätliga, medan de fortfarande har en klar färgsättning i gult och orange och en elastisk konsistens. En del människor har magar som inte tål svampen, vilket kan leda till tillfälliga magproblem. Svampen behöver tillagas, i tveksamma fall efter förvällning, eftersom nyare forskning visat att svavelticka är svagt giftig och hallucinogen som rå. Hjortar tycker om att äta svavelticka. En del mänskliga magar är överkänsliga mot svavelticka. Dessutom har förgiftningsfall inträffat, vilket i vissa fall satts samman med växtplatsen, det kan antas att svampen bland annat kan ta upp terpener från barrved. Även förgiftningsfall i samband med svamp som vuxit på falsk akacia och eukalyptus har inträffat. På grund av eventuell överkänslighet hos vissa människor, alternativt för att mildra den ofta syrliga smaken, rekommenderas ofta förvällning av svampen före intag eller vidare tillagning. I bland annat litteratur av brittiskt ursprung går svavelticka som en god matsvamp, med ovan nämnda reservationer. I svenska svampböcker har den i regel fått en betydligt mer distanserande behandling. Ledande svampexperter som Nils Suber och Bengt Cortin har i vissas tycke nedvärderat svampen, och Cortin har föreslagit ett recept med dubbla och långvariga förvällningar (som skulle ta bort det mesta av svampens smak). Om det är någon generell skillnad mellan svaveltickor plockade i Sverige eller annorstädes, på barrträd eller exempelvis ek, har inte framgått. Laetiporus sulphureus är idag det vanligaste latinska artnamnet för svavelticka. Släktnamnet kommer från latinets laetus, 'glad' (syftar på dess livliga färger) och -porus ('porig'). Artnamnet sulphureus betyder 'svavelartad/svavelaktig'.
Kamskivlingar
Kamskivlingar (Amanita sect. Vaginatae) är en undergrupp inom basidiesvampssläktet Amanita, där de övriga arterna kallas flugsvampar. Kamskivlingarna är ofta mindre än övriga arter i släktet och kallas ibland ringlösa flugsvampar. Ett alternativt släktnamn är Amanitopsis. Kamskivlingarnas fruktkroppar är stora till medelstora, med en ofta lång men spenslig fot. Hattens ovansida är brun-, grå eller vitaktig, och där finns ofta hyllerester. Hattkanten är i regel tydligt strimmig och kan påminna om en kam (därav svampgruppens namn). Den strimmiga "kammen" är i själva verket svampens skivor, vilka syns genom den tunna hattkanten. Svampens skivor är vita, och den ringlösa foten har strumpa. Kamskivlingar är som råa svagt giftiga, i likhet med bland annat rodnande flugsvamp. I många svamptexter noteras de som ätliga efter förvällning, och i vissa svampböcker (gäller då grå och orange kamskivling) som goda. Även brun kamskivling har omskrivits som god. Svampboksförfattarna är dock inte ense, och vissa ser kamskivlingar som oätliga och orsak till illamående och kräkningar. Kamskivlingar kan av ovana plockare förväxlas med exempelvis panterfläckig flugsvamp, åtminstone en sådan som i regnigt väder tappat sina hyllefläckar och ring. Bleknande kamskivling (A. lividopallescens). Brun kamskivling (A. fulva). Grå kamskivling (A. vaginata). Gråstrumpig kamskivling (A. submembranacea). Jättekamskivling (A. ceciliae). Orange kamskivling / Gul kamskivling (A. crocea). Snökamskivling (A. nivalis). Zonkamskivling (A. battarrae).
Kors (tecken)
Kors (), U+2020 DAGGER, är ett tecken som har formen av ett latinskt kors och användes tidigare i svensk text som nottecken i stället för asterisk eller notsiffror, som är brukligt i modern svensk text. Korset används fortfarande som nottecken i modern engelsk litteratur, och har en särskild plats i Unicode-uppsättningen. Ibland ses benämningen "dolktecken" efter engelskan, efter dess härkomst ur tecknet obelus. I svensk text används korset numera främst för att visa dödsdag, till exempel i dödsannonser, där asterisk (*) visar födelsedatum. Tecknet används även i protokoll över schack-partier för att beteckna att en av kungarna står i schack. Där används dubbelkorset för att beteckna schack matt. På kartor anger ett (liggande) kors platsen för en kyrka. I floror och svampböcker har korset använts för att beteckna giftighet. Betydelsen brukar då vara = giftig och = mycket giftig/dödligt giftig. Ibland förekommer även beteckningen () = oätlig, illasmakande. Dessa beteckningar är inte vedertagna utan måste kontrolleras mot förklaringen i aktuell bok. Numera brukar giftighet skrivas ut i klartext. Unicode-koden för korset är U+2020 och HTML-koden och #134.
Snöbollschampinjon
Snöbollschampinjon (Agaricus arvensis) är en svampart i familjen Agaricaceae. Den är en matsvamp och räknas till en av de läckraste champinjonerna och har i flertalet svampböcker statusen trestjärnig matsvamp. Den beskrivs som att ha frisk nötsmak. Lukten har även beskrivits som att likna anis. De är saprofyter. De finns i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika. På engelska kallas svampen "horse mushroom", "hästsvamp", för sin benägenhet att växa i närheten av stall. I Sverige har svamparna en lång säsong och kan komma upp från juli fram till oktober. Snöbollschampinjon kan förväxlas med vit flugsvamp som är dödligt giftig. Snöbollschampinjoner växer i hagmarker, parker, feta gräsmattor eller under granar från sommar till höst. Det är ingen ovanlighet att se den i stadsparker. Unga exemplar är närmast klotrunda, och om de vänds kan man se den karaktäristiskt "kugghjulsformade" ringen. På äldre exemplar spricker ringen upp och blottar skivorna som först är ljust grårosa, och på åldrande exemplar närmast svarta. Vid brytning eller beröring av svampen gulnar den svagt efter en stund. Till föda rekommenderas främst unga och medelstora exemplar. Äldre exemplar är ofta angripna av larver som äter omfattande gångsystem i framförallt foten, men även hatten. Snöbollschampinjoner har liksom kungschampinjon vid undersökningar visat sig innehålla höga halter av tungmetallen kadmium som de anrikar. Ytterligare senare studier har dock visat att mycket av detta går rakt genom kroppen efter att en människa ätit svampen. Men trots detta rekommenderas inte att äta stora mängder av svampen vid ett och samma tillfälle. Champinjoner som inte tycks anrika kadmium är ängschampinjon och skogschampinjon. Små snöbollschampinjoner kan vara förvillande lika den dödligt giftiga vita flugsvampen vilket har lett till ett flertal svåra förgiftningar av organ och dödsfall. När de blir större blir skillnaderna tydligare mellan svamparna. De viktigaste är att champinjoner saknar strumpa på foten, vilket flugsvampar har, samt att vit flugsvamp har vita skivor, till skillnad från champinjoner som har färgade skivor. Ytterligare en skillnad är att champinjoner alltid har torra hattar, till skillnad från vit flugsvamp som vid väta och regn får slemmiga hattar. Vit flugsvamp föredrar dessutom fuktigare skogsmark med exempelvis blåbärsris och mossa. Det finns även en ganska ovanlig champinjon, kallad karbolchampinjon eller giftchampinjon som vid slarvigt påseende kan förväxlas med snöbollschampinjon. De luktar inte angenämt som snöbollschampinjoner och gulnar kraftigt vid tryck och snitt. Det finns också en snarlik ätlig men ovanlig champinjon som heter knölchampinjon. Naturhistoriska riksmuseets svampbok.
