Studio Ghibli
Angående Hayao Miyazaki gjorde rykten gällande att han arbetade på antingen en uppföljare till Porco Rosso eller en film om andra världskrigets klassiska Zero-plan och dess skapare, doktor Jirō Horikoshi. 13 december klargjorde Studio Ghibli och distributören Tōhō vad det hela rörde sig om, då man samtidigt presenterade studions två kommande filmer – Takahatas Sagan om prinsessan Kaguya och Miyazakis Det blåser upp en vind. När Det blåser upp en vind visades på 2013 års Venedigfestival, meddelade studiochefen Kōji Hoshino 1 september att detta var Miyazakis sista film (som regissör). Miyazaki höll själv fem dagar senare, där han förklarade att åldern börjat ta ut sin rätt. Han sa att Det blåser upp en vind tagit fem år av hans liv, och att nästa film skulle ha tagit än mer tid att göra. Vid presskonferensen, som samlade totalt 600 reportrar, meddelade Miyazaki att han nu kände sig fri att göra vad han vill och att han skulle ta itu med projekt som länge önskat göra och att det inte hade med animation att göra. Ett par månader senare (16 november) hade dokumentären Yume to kyōki no ōkoku ('Drömmarnas och galenskapens rike') biopremiär. Dokumentärfilmen är en sorts summering av Miyazakis och hans kollega Takahatas karriärer och presenterar även producenten Toshio Suzukis – Suzuki var en av idégivarna till Studio Ghibli – arbete. Sommaren 2014 hade Hiromasa Yonebayashis långfilm När Marnie var där japansk premiär. Filmen, som därefter distribuerats internationellt och 2015 visades på bio i Finland och 2016 i Sverige, är studions senast filmprojekt. Hösten 2014 deltog studion samtidigt i samproduktionen Ronja Rövardotter ihop med Polygon Pictures. Denna TV-serie efter Astrid Lindgrens bok och med Gorō Miyazaki som regissör, blev den sista produktionen på Studio Ghibli efter att man redan sommaren 2014 beslutat att lägga studion i malpåse. Skälen sas i första hand vara Hayao Miyazakis pensionering och de sista produktionernas vikande lönsamhet. Studio Ghibli har varit en av få stora (japanska) animationsstudior som inte lejt ut en del av produktion till låglöneländer som Sydkorea och Indien. Efter Miyazakis och Takahatas samtidiga pensionering från studions långfilmsproduktion sommaren 2014, lades Studio Ghibli i princip i malpåse. Efter När Marnie var där har studion endast agerat som medproducent på en japansk TV-serie (Ronja Rövardotter och en långfilm animerad i Europa (The Red Turtle). Flera av studions animatörer har därefter tagit anställning på den nystartade Studio Ponoc, vars första animerade långfilm (Mary och häxans blomma) kommer att ha premiär sommaren 2017 i regi av Hiromasa Yonebayashi. Studions särtecken är koncentrationen kring långfilmsanimation, främst (men inte uteslutande) riktad mot en barn- och familjepublik. Här skiljer man sig från i princip alla andra japanska animationsstudior som blandar TV- och OVA-produktioner med inslag av långfilm. Man har också utmärkt sig genom sina kvalitetsmedvetna och tekniskt krävande produktioner, vilket gjort inte minst studions bakgrundsteckningar, animation och manusarbete berömda och ofta prisbelönta. 1999 års Mina grannar Yamadas utforskade nya sätt att använda datorer inom filmanimation, annars har huvudregissören Hayao Miyazakis tvehågsenhet inför de digitala medlen gjort att åtminstone en långfilmsproduktion från senare år (Ponyo på klippan vid havet) skapats nästan helt utan datorer. Studio Ghibli kallas från och till Japans Walt Disney, en jämförelse som studions företrädare dock inte uppskattar. Likheterna ligger kanske främst i den framgångsrika inriktningen på familjeproduktioner, medan manusinriktning och tematik skiljer studiorna emellan. Ett återkommande tema i Studio Ghiblis filmer är människan och naturen, där människans problem att leva i harmoni med sin omgivning på olika sätt belyses.
Robert Bresson
Bressons första film var märkligt nog en halvtimmeslång crazykomedi, Les Affaires publiques gjord 1934, som ansågs förlorad tills en kopia hittades av Cinémathèque française 1986. Filmen ger ingen ledtråd till de teman som Bresson i sina senare filmer skulle intressera sig för utan uppvisar istället paralleller med Bröderna Marxs Fyra fula fiskar (1933) och W.C. Fields Sensation i Los Angeles (1932), tyvärr utan att nå upp till dessa filmers farsartade nivå. Intressant kan ändå vara att Bresson som mycket sällan har nämnt någon film eller filmskapare som han gillar, de få gånger det kommit på tal har nämnt Charlie Chaplin och Buster Keaton. "... Kanske ett par scener av Chaplin. Men när Chaplin inte agerar" har han sagt, och här kan man hitta en koppling. Hans nästa film Damerna i Boulognerskogen (1945) behandlar inte några konkreta religiösa aspekter utan "den centrala intrigen är hämnd på en otrogen älskare." Bressons två första filmer brukar beskrivas som Bresson före Bresson. Detta på grund av att de är gjorda i en mera konventionell stil, med etablerade skådespelare i ren cinéma de qualité-anda. Mycket av detta kom han att bryta med i sin nästa film, Prästmans dagbok (1951) som etablerade några centrala ämnen i hans kommande filmer, såsom den komplicerade samverkan mellan den andliga och den materiella världen. Filmen behandlar en ung prästs sorgliga öde - han ska som nybliven präst tjäna i sin första församling i en liten by, men blir illa mottagen och diagnostiseras senare med magcancer. Bresson insisterade på att den person som skulle spela huvudrollen (Claude Laydu) själv skulle vara troende, och det var också här han började arbeta med amatörer istället för med skådespelare. När prästen dör i slutet av filmen, långt från byn hos en kurskamrat från äldre dagar, visas ett kors och en kollega till honom läser i voice-over ur ett brev prästens sista ord innan dödsögonblicket: "Vad spelar det för roll? Allt är nåd." Denna livssyn, djupt religiöst förankrad, kom att bli en norm i Bressons universum. Hans komplicerade syn och framställning av Guds nåd och predestination i kombination med människans fria vilja blev hans mest centrala och återkommande tema. Detta tema fördjupade han än mer i sin nästa film, En dödsdömd har rymt (1956). Den här gången hade han inte en enda professionell skådespelare utan alla var amatörer. Filmen handlar om en man i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och hans förberedelser och flykt från ett nazistfängelse. En film i en äventyrsgenre, flyktfilmen, vars fokus ligger på själva flykten, men gjord på ett sätt som helt bryter mot den narrativa formen för spänning. Paradoxalt nog är filmen otroligt spännande, fast under ytan kan anas en annan berättelse, en berättelse som tar sin utgångspunkt i ett synligt materiellt drama av motstånd och flykt, men som dubbleras med ett osynligt andligt drama om "nåd." Bresson satt själv fängslad av tyskarna under mer än ett år i andra världskrigets början, en upplevelse som han otvivelaktigt använde sig av när han gjorde En dödsdömd har rymt. Hans femte film, Ficktjuven (1959) handlar om en ficktjuv med övermänniskoideal som närmast njuter av sitt kriminella yrke. Då filmen till stora delar spelades in på Paris gator kunde Bressons filmteam stöta ihop med Jean-Luc Godards team, Godard som då hade påbörjat inspelningen av sin debutfilm Till sista andetaget (1960). Ficktjuven var nämligen Bressons mest samtida film hittills, en film som även gav inspiration till startskottet för den franska nya vågen, inte minst då Bresson tog steget ut ur studion och filmade på plats. I Ficktjuven förfinade och etablerade Bresson många nya berättartekniska stilgrepp som han redan så smått börjat tillämpa i En dödsdömd har rymt, såsom fragmentariskt staplade scener och elliptisk berättarstil.
