Takplåt
Takplåt är någon form av tunnplåt, oftast i veckad form så kallad korrugerad plåt, använd i takkonstruktioner. Plåten kan vara det yttersta på taket och användas som ytskikt, den kan då vara bärande som exempelvis sinus- eller trapetskorrugerad plåt, eller icke bärande som till exempel slätplåt. Eller, som bärande men inte det yttersta på taket, som i takkonstruktioner med högprofilerad trp plåt, med isolering och ett tätskikt av takpapp på, eller så kallade dubbla plåttak, dvs bärande plåt, sedan isolering och ytterst plåt igen som ytskikt. Takplåt kan vara gjord av olika metaller så som, stål, rostfritt stål, aluminium, koppar, zink, bly m.fl. Målad stålplåt är oftast svart eller röd, för att efterlika svartglaserat eller vanligt rött taktegel. Kända tillverkare är finska Ruukki och svenska Plannja.
Plåt
Plåt är en form på material, oftast metall, som har en stor yta (bredd och längd), i förhållande till dess tjocklek (höjd). Plåt framställs genom valsning där materialet pressas mellan valsar till önskad tjocklek. Plåt kategoriseras ibland efter tillverkningsmetod så som kvartoplåt och universalstång, eller efter sina egenskaper så som slitplåt och Z-plåt. Grovplåt avser vanligen stålplåt som är tjockare än 5 mm, men i vissa sammanhang förekommer andra definitioner. Den hantverkare som arbetar med grovplåt benämns vanligen grovplåtslagare eller smed. Mediumplåt ligger mellan tunnplåt och grovplåt i tjocklek, cirka 3–5 mm. Tunnplåt är plåt, vanligtvis stålplåt som är tunnare än 3 mm, men i vissa sammanhang förekommer andra definitioner. Ofta är den mycket tunnare än så, mellan 0,5–2 mm. Den hantverkare som arbetar med tunnplåt benämns vanligen tunnplåtslagare eller bara plåtslagare. Tunnplåt, speciellt veckad så kallad korrugerad plåt, används i byggindustrin bland annat som takplåt och fasadplåt. Z-plåt är plåt med bättre deformationsegenskaper i tjockleksriktningen (Z-riktningen) (enligt SS-EN 10164). Enligt Eurokod EN 1993-01-10 skall Z-plåt användas om det finns risk att plåten kommer att utsättas för stora dragkrafter i tjockleksriktningen, vilket vanlig kvartoplåt på grund av centrumsegringar inte alltid tål. Z-Plåt tillverkas vanligen i S355N kvalitet, och den som lagerhålls i Sverige är i kontraktionsklass Z35, plåten benämns S355N+Z35. Plåt tillverkas av kolstål och kan indelas i grov-, medium- och tunnplåt. Grov- och mediumplåt användes och används fortfarande främst i stålkonstruktioner som stora balkar (tidigare nitade, sedan 1940-talet svetsade) i fackverk, som knutplåtar med mera. Tunnplåt har valsats sedan 1830-talet. Så kallad svartplåt var varmvalsad, eller tidigare smidd, med tjocklekar mellan 0,5 och 2,5 mm. Varmvalsningen gav en valshud av oxider som gav materialet dess namn eftersom det blev svart. Sedan 1960-talet kallvalsas all tunnplåt. Eftersom den är kallvalsad saknar den oxidskal och har en ren och blank metallyta. Tunnplåt för taktäckningsändamål har haft standardiserade mått sedan 1700-talet, men måtten har varierat över tiden. Sedan den började kallvalsas levereras den även i rullar. Förzinkning av tunnplåt för att förbättra korrosionsegenskaperna har utförts i Sverige sedan 1868. Tunnplåt kan också tillverkas av rostfritt material.
Färna, Skinnskattebergs kommun
Färna, även stavat Ferna, är en gammal bruksort i Gunnilbo socken Skinnskattebergs kommun, Västmanlands län. Bruket är idag nedlagt, de sista hammarslagen hördes på 1920-talet. SCB har för bebyggelsen i Färna och omkring orten avgränsat en småort som namnsatts till Färna och Bäck. Färna bruksmiljö är en del av Ekomuseum Bergslagen. Färna har varit befolkat åtminstone sedan 1500-talet. Det äldsta belägget för ortnamnet är från 1467 (Fegernæ). Som järnbruk kan Färna med säkerhet följas tillbaka till 1607, då där fanns en fallhammare med två härdar. Denna ganska anspråkslösa anläggning var ursprungligen ett kronobruk, men förlänades 1617 av Gustav II Adolf till en Halfvar Olsson. Brukets egentliga grundläggare var dock den kraftfulla företagarkvinnan Edla Widiksdotter, änka efter en kamrer Abrahamsson. Under hennes ledning utvidgade bruksrörelsen 1632-40, så att bruket 1641 privilegierades till 1,200 skeppund stångjärnssmide. Ett årtionde senare var bruket i Abraham Mommas ägo. Under hans och hans broder Jakobs tid utvidgades bruksdriften: en tredje stångjärnshammare tillkom, en ankarsmedja anlades 1678 och en hammare för tillverkning av smidd takplåt 1685. Abraham Momma blev emellertid tvungen att pantförskriva Färna till Claes Wilkens, vars ättlingar och släkt drev bruket åren 1692-1789. År 1737 omnämns Färna som stålbruk med brännugn och plåthammare samt tre stångjärnshammare. 1742 blev den unge och duktige Jacob Ramsell, som växt upp under knappa förhållanden, bokhållare och förvaltare vid Färna Bruk. Dåvarande ägare var Henrik Wilkens och hans ett år äldre syster Eva Margareta Wilkens, båda var ogifta. Ramsell, som på egen hand studerat bergsbruk, kom att genomdriva en rad moderniseringar av driften. Han inledde även en romans med Eva Margerata Wilkens, något som Henrik Wilkens inte ansåg lämpligt. Till sist fick denne dock ge med sig, och Ramsell och Wilkens gifte sig. Efter Henrik Wilkens död 1767 blev Ramsell ensam ägare till Färna. Jacob Ramsell utvidgade Färna bruk betydligt genom köp av andra egendomar, bl. a. Bockhammar och Trummelsberg. 1789 stiftade han även Färna och Bockhammars fideikommiss, det störst i Sverige till ytan. I början av 1800-talet övergick ägandet genom arv till greve Carl Johan von Hermansson, som var medlem av ståndsriksdagen. Efter von Hermanssons död övergick ägandet till dennes son Carl Fredrik von Hermansson. I början av 1880-talet utgjordes Färna bruk med underlydande av omkr. 45 000 hektar. Till fideikommisset hörde då, förutom Färna, Bockhammar, Trummelsberg, Finnbo och Björnhyttan med masugn. Under Carl Fredrik von Hermanson tid inköptes även Virsbo bruk. Till "Fernaverken" hörde även gruvor och andelar i gruvor, såsom Risbergs- och Kolningsbergsfälten i Norberg, delar av Nybergs-, Gräsbergs- och Grängesbergsgruvorna i Dalarna samt de berömda manganhaltiga gruvorna vid Schisshyttan. Masugnar fanns i Trummelsberg, Finnbo och Björnhyttan, tillsammans producerade dessa 6 2/5 mill. kg tackjärn per år. Tackjärnet bearbetas sedan vidare vid Bockhammars, Kedjebo och Virsbos lancashiresmedjor till smältstycken. Dessa skickades sedan till Färna bruks valsverk för utvalsning till stångjärn. På 1890-talet började det stora brukskomplexet sakta men säkert att styckas upp genom att Björnhytte bruk och Virsbo bruk frånsåldes. Vid 1900-talets början hade den sammanlagda arealen sjunkit till 22,677 hektar. Efter C F von Hermanssons död 1906 ärvdes Färna dennes äldsta dotter Eva, gift med bergsingenjören greve Samuel af Ugglas. Det hade vid det här laget blivit allt svårare att tidsenligt sköta bruket (som saknade goda kommunikationer). Därför avvecklades fideikommisset 1907, och de olika egendomarna såldes. År 1904 började C F von Hermansson uppföra det unika mausoleet i slaggsten. Det var arkitekten professor Lars Israel Wahlman som ritade det. Mausoleet i Färna förklarades byggnadsminne i Västmanlands län 2015.
Konstruktionsstål
Det som utmärker de allmänna konstruktionsstålen är deras stora seghet och goda svetsbarhet. Andra viktiga egenskaper är t.ex. bockbarhet och skärbarhet. Ett konstruktionsståls fysikaliska egenskaper bestäms under tillverkningsprocessen genom tillsats av legeringsämnen och härdning. Tillverkningen sker under mycket väl kontrollerade former i ett stålverk och den goda kontrollen under tillverkningsprocessen resulterar i produkter med väl dokumenterade egenskaper. Med begreppet "konstruktionsstål" avses stål som används i bärande konstruktioner inom byggindustrin till exempel balkar och pelare. Elasticitetsmodul beskriver atombindningen och den förändras därför inte vid till exempel härdning eller glödgning, eftersom det inte ändrar atomernas bindning. Skjuvmodulen beskriver det linjära förhållandet mellan skjuvspänning och skjuvtöjning. Brottspänning anger den högsta spänningen stålet tål innan det går till brott. I moderna konstruktionsstål är brottspänningen alltid 10 % större än sträckgränsen. Segheten mäts i Joule [J] vilket testas i olika temperaturer och delas in enligt matrisen nedan. Uttrycket är empiriskt och används för att bedöma ett ståls härdningsbenägenhet och svetsbarhet, ett högt värde medför risk att stålet blir sprött. Det förenklade uttrycket kan användas om inte halterna av alla ämnen är kända. Bockbarheten anger vilken minsta radie r som plåten kan bockas med utan att skadas. Hårdheten provas med Vickersprovning och för brickor bör hårdheten vara (200HV-400HV), beroende på typ av förband. Densitet är ett mått på stålets täthet. Längdutvidgningskoefficient är ett tal som talar om hur stor utvidgningen/krympningen av stålet är vid en temperaturförändring. Längdförändringen kan bli betydande. Temperaturen i takplåten kan variera med 100 grader mellan sommar och vinter. Längdförändringen av en 10 m lång plåt blir då 12 mm, dvs. 6 mm per fri kant i längdriktningen. Värmeledningsförmåga är en materialkonstant som beskriver hur bra värme leds i stålet. Specifik värmekapacitet eller Värmekapacitivitet är en fysikalisk storhet som anger stålets förmåga att magasinera termisk energi. Smältpunkt är den temperatur som krävs för att stålet ska övergå till flytande form. S står för konstruktionsstål (structural steel). 355 är den minsta tillåtna övre sträckgränsen ReH, (355 N/mm²). J står för slagseghet 27 Joule, K för 40 Joule. R för att stålet är slagseghetsprovat vid 20 °C, 0 vid 0 °C, 2 vid -20 °C. +N normaliserad valsning, +M termomekanisk valsning, +AR obehandlat. SBI om Konstruktionsstål. engelska) Acelor steelgrades. engelska) Designation system for steel.
Harry Karlsson
Frans Harry Karlsson, född 12 juni 1903 i Trelleborg, död 22 mars 1988 i Lund, var en svensk byggmästare. Harry Karlsson var son till slaktarmästare Johannes Karlsson och Anna Isaksson. Han drev byggmästeri i Lund sedan 1936 och byggde upp och ledde Byggnads AB Harry Karlsson, senare 1967 sålt till John Mattson Byggnads AB inom Industrivärdengruppen, samt H-K Industri AB. Harry Karlsson utvecklade, med inspiration från USA, förfabricerade småhus i två delar för montering på hustomten. Med lätta material, bland annat fasadplåt i aluminium och takplåt, gjordes också dessa huselement lättare än tidigare för att ge lägre kostnad för transport till byggarbetsplatsen. År 1954 låg han bakom bomässan Bo54 i Lund för att förevisa de enkla, billiga radhus han byggt med den norske byggmästaren Olav Selvaags metod och kallades Selvaaghusen. Husen blev Harry Karlssons genombrott som storbyggmästare. Harry Karlsson var 1926–1940 gift med Hedda Nilsson (1903–1983) och 1940–1950 med Marianne Wahlgren (1904–1995). Han hade sju barn, bland andra fotografen Stig T. Karlsson (1930–2015) och byggmästaren Sven-Harry Karlsson (född 1931) i första äktenskapet samt författaren Anna Wahlgren (1942–2022) i andra äktenskapet. Han är också morfar till Sara Danius, Felicia Feldt, Linus Feldt och Eleonora von Essen. Harry Karlsson är begravd på Norra kyrkogården i Lund. Harry Karlsson med flera: Den långa vägen. En skånsk byggmästare berättar, Folklivsskildringar och bygdestudier utgivna av Kungliga Gustav Adolfsakademien nr 9, Lund 1973.
Älvsbacka
Älvsbacka är en kyrkby i Älvsbacka socken i Karlstads kommun i Värmlands län. Orten ligger cirka 15 km norr om Molkom och invid sjön Östra Örten. Älvsbacka bruk (även kallat Östanås bruk) anlades 1642 då borgmästaren Lars Ingmansson i Karlstad fick privilegium på den första stångjärnshammaren. Läget var gott eftersom det fanns mycket skog för kolning och nivåskillnaden mellan sjöarna Gräsmången och Lersjön skapade ett flertal vattenfall. Redan vid 1600-talets slut var det ett av de största i Värmland och utbyggdes under 1700-talet bland annat med ett manufakturverk för takplåt. För brukets transportbehov av ved, smältjärn, sågat virke, valsat järn och tackjärn anlades en 1,85 kilometer lång järnväg med en spårvidd av 0,630 meter. Den öppnades för trafik 1865 och nedlades då bruksdriften upphörde 1893. Den gamla herrgården byggdes 1742. Den var en av de större och mer representativa i Värmland. Herrgården var den vanliga värmländska typen med en timrad byggnad i två våningar med skiffertak, profilerade fönsteromfattningar och dekorativt utformade vindskupor. Herrgården hade två envåningsflyglar med skiffertak. Den låg vackert med utsikt över Lersjön och Östra Örten och med Älvsbacka kyrka i söder. På herrgården fanns på 1800-talet en betydande konstsamling med bland annat verk av Rembrandt, Tizian och van Dyck. Sista bruksägarna var släkten Croneborg. Tidigare släkter var bland andra Tigerhielm, Kolthoff, Hedengren, von Hofsten, von Rappholt, Heijkenskjöld och von Hissing. Bruksrörelsen gick i konkurs 1894 under "den stora bruksdöden-perioden", och egendomen såldes. Landstinget förvärvade herrgården. Den fjärde november 1915 "sprängeldade" några pojkar kakelugnarna i herrgården där de bodde. På så vis försökte de få skyddshemmet att brinna upp. De misslyckades men fick dock ännu en chans den 7 november på eftermiddagen då föreståndaren var borta. En 14-årig pojke, den yngste, Olof 14 år, hade "övertalats" att tända på. Han var den som smög upp på vinden med fotogen i en dunk, som han stulit i slöjden. Pojken smög in genom den obevakade dörren upp till vindstrappan. Väl uppe på vinden stänkte han ut fotogenet och tände på. Hela herrgården övertändes och när brandkåren efter lång tid kom till platsen fanns ingenting de kunde göra. På morgonen 8 november pyrde det i det förkolnade timret. Åtta äldre pojkar häktades, de som var över femton år, och 14-åringen togs om hand hemma hos landsfiskalen. De åtta häktade dömdes sedan till sex månaders straffarbete och 14-åringen sattes på en hårdare skyddsanstalt: Hall. Men det var inte han som låg bakom det hela, kan man läsa i protokoll och minnesböcker från den tiden. Det var den mer förslagne Torvald, 15 år, från Karlstad som planlade branden. Han togs in på hemmet som 14-åring. Pappan var gjuteriarbetare. Torvald hade tidigt hemfallit åt "lögn och tjuveri" står det i minnesboken. Han hade varit med om en mängd stölder, "en del i förening med inbrott". Torvald var så förslagen att han till och med blev ledare för en hel tjuvliga och därigenom blivit "högst skadlig för kamrater och samhälle". Det börjar dåligt för Torvald på Älfåsens skyddshem". Han betraktades, av lärare och föreståndare, "som opålitlig och listig" och i november 1915 häktades han för mordbranden. Så här skrev föreståndaren efter förhöret: "Torvald var sjelen i mordbranden. Han planerade det hela och i sista minuten sporrade Olof att tända på". Men det var inte nog med det. När det brann som bäst gav han lillpojken Olof sitt munspel "som belöning för att han äntligen lyckades. En ovanligt förslagen och listig bovnatur!" står det som slutkläm i minnesboken. Påföljande år 1916 brann också en av de två flyglarna, men att även denna brand var anlagd kunde aldrig bevisas. Brukets byggnader användes som ett så kallat "skyddshem för vanartiga barn." I 32 år, 1905 till 1937, passerade hundratals gossar skyddshemmet, totalt 364 gossar.
