Lokattens trappor
Lokattens trappor (äldre namn Munkens trappor) är en offentlig trappa mellan Stadsgården och Katarinavägen på Södermalm i Stockholm. Nuvarande trappan färdigställdes 1914 samtidigt med Saltsjöbanans Stadsgårdens station, avstängdes sedan på 1970-talet och renoveras 2017–2021 för att åter kunna användas 2023 av allmänheten. Trappan och tillhörande utsiktspaviljongen är blåmärkta av Stadsmuseet i Stockholm, vilket innebär att de utgör "synnerligen höga kulturhistoriska värden". Samtidigt med Saltsjöbanans stationshus, idag känt som Sjömansinstitutets hus, skapades under åren 1912–1914 även en trappförbindelse mellan banans perrong och Katarinavägen som här har en höjdskillnad på ungefär 18 meter. Anläggningen (liksom stationshuset) ritades av arkitekten Axel Anderberg. Namnet "Lokattens trappor" härrör från krogen eller källaren Lokatten som efter 1600-talet låg nere vid Stadsgården. Redan då fanns trätrappor därifrån och uppför den höga branten till Stora Glasbruksgatan (Katarinavägens föregångare). En trappa syns på ungefär samma läge i Petrus Tillaeus karta från 1733 och kallas där Munkens trappor som anlades av P. Munck på 1600-talet. Krogen Lokatten har besjungits av Carl-Michael Bellman, exempelvis i Fredmans epistel nr 11: Til Bröderne och Systrarna på Lokatten. På ett fotografi från 1906 syns trappan och Källaren Lokatten. I ett av fönstren står "Stora Bryggeriets Pilsner" och utanför lossas nyanlända ölbackar från hästvagn. Huset med Lokatten revs 1911 i samband med att nuvarande stationshuset med trapporna började byggas. Fastighetsbeteckning vid tiden för uppförandet av nuvarande trappor var Glasbruket nedra 8. Fastigheten bytte sedan namn till Södermalm 7:6 och Tranbodarne 13 och heter idag (2018) Borgmästaren 13. Trappbyggnaden är omkring 20 meter hög, 39 meter lång och 17 meter bred. Själva trappan är uppdelad i tre trapplopp som delvis ligger under bar himmel. Trappan vilar på åtta valvbågar av tegel, granit och gjuten betong och är gestaltad i samma kraftfulla arkitektur i nationalromantisk stil som stationshuset i övrigt. Byggnaden är utvändigt klädd med brunbränt Helsingborgstegel i munkförband. Söder om trapporna (under Katarinavägen) finns rum i tre våningar om sammanlagd 250 m² som ursprungligen nyttjades för stationens olika funktioner. På plan 1 fanns expedition, biljettförsäljning, rum för stinsen, tidningskiosk och bagageinlämning. På plan 2 (på nybyggnadsritningen angiven som ½ trappa upp) låg väntsal, damrum, wc och övre delen av bagageinlämning. Plan 3 omfattade övre del av väntsalen. Väntsalen hade höga burspråksliknande fönster ut mot Stadsgården. Från plan 2 fanns även utgången till en 58 meter lång gångbro som gick över SJ:s spårområde och fram till Stadsgårdskajen. Gångbron existerade till mitten av 1930-talet. Insprängt i Katarinaberget fanns ett godsmagasin. Därifrån gick en svängd förbindelsegång genom berget till godsexpeditionen som var belägen på plan 1 i kontors- och bostadshuset. Hela trappanläggningen avslutades vid Katarinavägen med en lekfullt gestaltad utsiktspaviljong uppburen av granitkolonner och tegel under ett pyramidtak. Därifrån utgår Katarinavägens stenbalustrad som avslutas vid Söderbergs trappor. Balustraden byggdes av Stockholms stadsbyggnadskontor i en separat entreprenad medan trappbyggnaden utfördes av byggmästarna Hesselman och Bergström. Paviljongen används idag sommartid som uteservering för intilliggande restaurang. Ritningarna från 1911 stämmer inte helt överens med utförandet, exempelvis saknas utsiktspaviljongen. De hörde till en överenskommelse mellan Stockholms stads drätselnämnd och Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön och är undertecknade av Herman Lamm för Stockholms stad och Mats Hedlund för Stockholm-Saltsjön. Troligen finns senare ritningar som dock inte kunde spåras i arkiven. Harald Lindbergs trappor.
Trappa
En trappa är en konstruktion ämnad att underlätta passagen mellan två skilda nivåer. En trappa består av två eller flera plansteg som ofta sitter fast i vangstycken. De lodräta delarna mellan planstegen kallas sättsteg. Trappor med öppen konstruktion saknar sättsteg. Ofta finns det en ledstång för underlättande av passagen. Det finns många olika typer av trappor, bland annat stentrappor, rulltrappor och spiraltrappor. Trappor kan bestå av olika material såsom glas, stål, olika typer av trä, betong eller sten. Färgerna och ytorna varierar, dessutom borde de också matcha med hörnböjningar, slutknappar och beslag på ett utrymme. En serie hophängande trappsteg mellan två vilplan kallas trapplopp. Ett lämpligt förhållande mellan steghöjd och stegdjup anges av formeln: 2*steghöjd + stegdjup = 600 till 650 mm. Till exempel kan steghöjden vara 160 mm om stegdjupet är 300 mm, eftersom 2*160+300=620 mm. Passerandet av en trapp nedåt kan uttryckas som "gå ner för trappan", passerandet av en trapp uppåt som "gå upp för trappan" och passerandet av en trapp i en av de två riktningarna som "gå i trappan".
Terrazzo
Terrazzo är en konststen som framställs av krossad marmor eller även av hårdbergarter och cement. Den används som billig granitimitation, som mosaikimitation vid invändig dekorering och till golvbeläggning. Terrazzo (även cementmosaik eller konstbetong) består av en gjuten cementpasta och något färgat material av sten. Ballasten är oftast marmor eller någon annan färgad stenart med en kornstorlek från cirka 5 mm och uppåt. Cementen kan vara grå eller vitcement som gjuts till skivor eller prefabricerade byggelement såsom trappor, väggar eller andra detaljer. Golv eller trappor gjuts även på byggarbetsplatsen samt vattenslipas efter härdning. Namnet "Terrazzo" kommer ursprungligen från det italienska ordet för terrass, en plan avsats. Redan i antiken använde greker och romare terrazzotekniker för att göra praktiska och samtidigt vackra golv. Platsgjuten terrazzo tillverkas av cement, marmor och vatten och blandas på plats. Terrazzobetongen kan pigmenteras med naturliga oxidfärger. Redan dagen efter terrazzomassan är lagd kan man börja grovslipa och spackla igen eventuella porigheter. Därefter slipar man upp ytfinishen till önskad kvalité. Med fördel vattenslipas terrazzon som då hela tiden återfuktas för att förhindra uttorkning och krympsprickor. För att få golv, som läggs i stora ytor, så sprickfria som möjligt vid härdningen kan man dela upp ytan i mindre rutor om 2–3 meters sida genom att lägga in metallister eller ränder av små kubiska marmorbitar. Man kan också välja att lägga mönster i valfria former, ex. bladverk. Mosaikterrazzo utförs så, att valda marmorbitar läggs i massan för hand och efter ett givet mönster. Platsgjuten terrazzo bör planeras in tidigt i projektet då golvytan inte kan beträdas under produktionstiden samt att man med fördel använder vatten för att förhindra uttorkning. Resultatet är ett miljövänligt och estetiskt tilltalande naturmaterial med mycket hög funktion. Golv som tillverkas av terrazzo är mycket lättstädade, håller i stort sett hur länge som helst och blir bara vackrare med åren. Terazzo ses ofta i miljöer med hård slitage som offentliga lokaler, livsmedelsbutiker och i trapphus. Ett alternativ till platsgjuten terrazzo är industrifärdiga produkter i form av plattor 15 till 25 mm tjocka med olika bredd som läggs på plats i sättbruk. Ett golv eller en byggnadsdetalj av terazzo är känslig för syror och kemikalier som kan missfärga ytan. Till den dagliga vården används såpa och något vax för att få en smutsavvisande yta.
Von Rosenska palatset, Stockholm
von Rosenska palatset är en byggnad i kvarteret Bajonetten vid Strandvägen 55 och Storgatan 58 i Stockholm. Den uppfördes 1895–1899 för hovstallmästare Clarence von Rosen efter ritningar av arkitekten Isak Gustaf Clason. I huset fanns till en början två bostadsvåningar om vardera två plan. Därutöver fanns tjänstebostäder och stall mot Storgatan och på gården. Huset byggdes om till hyreshus 1941 då ett våningsplan mitt i huset tillkom. Fastigheten Bajonetten 6 är blåmärkt av Stadsmuseet i Stockholm, vilket är det starkaste skyddet och innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden". Husets byggherre, hovstallmästare Clarence von Rosen, föddes i Stockholm 1867 och tillhörde den grevliga ätten von Rosen nr. 85. Modern Ella von Rosen, född Carlton Moore, var en amerikansk miljonärsdotter och genom mormodern Clara Jessup Moore åtnjöt barnen von Rosen ekonomisk trygghet livet ut. Efter studier utomlands i början av 1890-talet beslöt sig Clarence att slå sig ned i Sverige. Han inköpte två tomter i kvarteret Bajonetten där den ena vette mot den ännu inte fullt utbyggda paradgatan Strandvägen, och den andra mot Storgatan. Han lät 1895 arkitekten Isak Gustaf Clason utforma ritningarna till den nya bostaden som sträckte sig genom kvarteret. Med hjälp av ett lån på 10.000 pund från mormodern var byggkassan säkrad. Huset uppfördes 1895–1897 av byggmästaren Lars Pettersson. Byggnaden reste sig i fem våningar mot Strandvägen och tre mot Storgatan medan gårdsbyggnaderna var en våning höga. Den jugendstil som börjat uppträda på kontinenten tog Isak Gustaf Clason avstånd ifrån. I byggnaden mot Strandvägen knöt han istället an till ett svensk-franskt 1700-tal, där det franska draget underströks av smidda balkong- och fönsterräcken med von Rosens släktvapen – de tre rosorna, och den osymmetriska porten för tankarna mot rokokon. Fasaden kläddes med Ekebergsmarmor. De svenska arkitekterna hade tagit intryck av "The White City"s ljusa utställningsbyggnader på Världsutställningen i Chicago 1893, och anpassade till svenska förhållanden kom ekebergsmarmorn väl till pass i påkostade byggnader. Detta var första gången man använde marmorn som fasadbeklädnad, men den skulle få flera efterföljare de närmaste åren. Gathuset var ursprungligen inrett med två bostadsvåningar där den ena var avsedd för byggherren och den andra för uthyrning. Våningsplanen kombinerades två och två till en bostad om vardera tio rum och kök jämte badrum och serveringsrum. Våningarna en och två trappor upp hörde alltså samman. I denna bostad bodde friherren överstekammarjunkaren Carl Carlson Bonde med familj vid sina vistelser i huvudstaden. Sovrum och kök låg en trappa upp medan den i takhöjd högre sällskapsvåningen var placerad där ovan. En innertrappa förband våningsplanen. På samma sätt var våningarna tre och fyra trappor upp förbundna i von Rosens våning, men här låg sällskapsdelen på våningen under kök och sovrum. Våningsarrangemanget uppmärksammades i pressens recensioner som ett raffinerat sätt att slippa få nattron störd av en festande granne. I husets bottenvåning fanns även rum för portvakt. I byggnaden mot Storgatan knöt Claeson an till den inhemska byggnadstraditionen från Stormaktstiden vilket tog sig uttryck i så väl portal som lisenernas indelning i muren. Barocken fick även forma den övriga gårdsinteriören. Den totala byggkostnaden uppgick till omkring 300 000 kronor, tomtpriset oberäknat. 1902 taxerades fastigheten till 550 000 kr. I tidningen Idun beskrevs det samma år som a private gentlemans home. På grund av ekonomiska svårigheter tvingades dock Clarence von Rosen 1905 sälja sitt hus till brodern Eugéne von Rosen som flyttade in med sin familj. Efter friherre Bondes bortgång 1913 bodde man ensam i huset, sånär som på mansardvåningen som uthyrdes.
Strindbergshuset, Karlaplan
Strindbergshuset (även Röda huset) kallas en numera riven byggnad i kvarteret Fanan i hörnet Karlaplan, Karlavägen och Narvavägen på Östermalm i Stockholm. Byggnaden har fått sitt folkliga namn efter August Strindberg som bodde här mellan 1901 och 1908. Huset uppfördes 1896 och revs 1969 efter omfattande protester och en nästan decennielång debatt. Bostads- och affärshuset på fastigheten Fanan 1 (nuvarande Fanan 32), sedermera kallat Strindbergshuset, var bland de första som uppfördes vid den då nyanlagda Karlaplanen. Den triangulära tomten ägdes av byggmästaren Carl Oscar Lundberg som hörde till en av de stora fastighetsspekulanterna i dåtidens Stockholm. Lundbergs fastighetsbolag ägde även granntomterna Fanan 26 och 27 där Bocanderska husen kom att uppföras mellan 1905 och 1908. Lundberg anlitade arkitekterna Ludvig Pettersson och Ture Stenberg att rita den nya byggnaden med sin mycket framträdande plats vid Karlaplanen (som den då hette). Huset uppfördes åren 1896-1898 i nyromansk stil med fasader i rött, mönstermurat tegel, vilket även gav upphov till namnet "Röda huset". Fasaden mot Karlaplan gestaltades symmetrisk med två runda hörntorn. Fasaderna mot Karlavägen respektive Narvavägen utfördes i det närmaste identiska. Här reste sig ytterligare ett torn på vardera sida som sträckte sig med en extravåning över taket. Högst upp fanns ett tornrum utan särskild funktion och utan förbindelse med våningen under. Byggnaden fick fem våningar samt källare. Planen i V-form omslöt en innergård. De största lägenheterna orienterades mot Karlaplan. De var mycket stora, över 300 kvadratmeter och med 3,85 meter i takhöjd. De största hade sju rum och kök respektive nio rum och kök som kunde nås via huvudtrappan och via var sin kökstrappa. Den senare skulle begagnas av herrskapets personal och hade direkt tillgång till kök, pigkammare och serveringsrum samt därifrån till matsalen. Utöver de båda stora lägenheterna per plan fanns även två mindre, en om tre rum och kök och en om fem rum och kök. Det var i fem-rummaren som låg fyra trappor upp i flygeln mot Karlavägen som August Strindberg bodde mellan 1901 och 1908. Interiören präglades av kakelugnar i nyrokoko, boaserade väggar, skulpterade dörröverstycken, stucktak och mönsterlagda parkettgolv. I bottenvåningen anordnades butiker och ett litet portvaktsrum. Huset hade inga moderniteter som centralvärme eller hiss och badrum fanns bara i de största lägenheterna. Först 1924 moderniserades huset efter ritningar av arkitekt Ivar Engström varvid några av de största lägenheterna delades och en del av den ursprungliga interiören försvann. Bland husets hyresgäster fanns utöver Strindberg även affärsmannen Arthur Thiel, operasångerskan Matilda Jungstedt och general Oscar Silverstolpe. I bottenvåningens butik mot Karlaplan låg mellan 1902 och 1904 delikatessaffären Hjalmar Fridman som omnämns i Strindbergs roman "Ensam". På 1960-talet förhyrdes en av våningarna av nederländska ambassaden. Från 1945 till husets rivning bodde överste Georg Gärdin i flygeln mot Karlavägen. På bakgården fanns en mindre tegelbyggnad i två våningar formgiven i nygotik och med trappgavlar. Huset inrymde en lägenhet per våning om tre respektive två rum och kök. Det lilla gårdshuset hade en särskild egen historia. När byggmästaren Carl Oscar Lundberg förvärvade tomten var byggkonjunkturen osäker, samtidigt fanns en byggnadsplikt att en tomt måste bebyggas inom en viss tid. För att kringgå denna bestämmelse och hålla sig inom tidsramen byggde Lundberg först det lilla gårdshuset som sedan, när huvudbyggnaden stod färdig, hade bara bakgårdens fasader som utsikt. August Strindberg och hans dåvarande fru Harriet Bosse flyttade i maj 1901 som nygifta in i flygeln mot Karlavägen nr 40 (nuvarande 82). De var de första hyresgästerna i våningen, som låg fyra trappor upp och hade fem rum. August Strindberg skrev vid inflyttningen i sin dagbok.
