Skanner
Skanner eller scanner kan syfta på. Skanner – en maskin som läser av ett fysiskt föremål, vanligen en bild på papper, och skapar en digital bild av det, se bildläsare. Skanner (avläsare) – en apparat för avsökning och inläsning, till exempel för streckkoder (streckkodsläsare). Skanner (mottagare) – en radiomottagare som automatiskt kan söka av olika frekvensband. Självskanning – en metod när butiker låter kunden med hjälp av en skanner summera priset på varorna.
Självskanning
Självskanning (självscanning förekommer också, men avråds i SAOL) är en metod när butiker låter kunden med hjälp av en skanner summera priset på varorna. Betalning kan ske till en kassör eller till en maskin med kort och ibland även med kontanter. Exempel på butiker som använder systemet med självskanning är City Gross, Ica, Coop, Willys och Ikea. Självskanning började i Nederländerna, där det infördes 1992. Tre år senare hade såväl USA som Storbritannien infört självskanning. I Sverige var det stormarknaden Boch W i Bromma som var först ut med självskanning, så kallad "Shop Express" som infördes 1999. Ica införde självskanning 2004, och var 2012 den största användaren av självskanning i världen. Den vanligaste modellen i Sverige är att kunden tar en handhållen skanner när den går in i butiken. Med denna läser kunden av streckkoder på sina varor under inköpsrundan i butiken. Vid "utcheckningen" ställer kunden ifrån sig skannern i ett ställ och utför betalningen vid en betalstation (även kallad kundstation och snabbkassa) bestående av kortläsare och bildskärm med anvisningar. Det finns också en variant av självskanning där kunden inte tar någon skanner, utan handlar på traditionellt vis och slutligen skannar samtliga varor vid en betalstation. Den metoden är framförallt vanlig i mindre butiker. Varor som saknar streckkoder behöver kunden själv väga in eller registrera på annat vis i skannern eller vid betalstationen. Betalstationer brukar automatiskt kunna påkalla personalens uppmärksamhet om exempelvis kunden råkar göra fel eller vill köpa en vara med åldersgräns. En tredjedel av kunderna som självskannar i livsmedelsbutiker i världen stjäl eller snattar regelbundet enligt en studie som kriminologen Dr Emmeline Taylor i Australien gjort (publicerad 2016). Dessa kunder kallas "swipers" (Seemingly Well-Intentioned Patrons Engaging in Routine Shoplifting) inom branschen. Tillvägagångssätten kan vara olika, exempelvis att inte väga hela varan, att bara skanna en av flera varor av samma typ eller skanna en likvärdig men billigare vara. Många av dessa kunder inser inte själva att det är stöld. Som åtgärd för att stävja till synes enkla metoder att snatta eller stjäla genom att bara skanna somliga varor i matvarukassen använder sig butikerna av slumpmässiga kontroller, så kallade avstämningar. Kunden får då vid betalning ett meddelande på betalningsstationens bildskärm där den ombeds gå till närmsta kassa för avstämning. Kassören går då manuellt igenom varorna, och verifierar att resultatet överensstämmer med de skannade varorna. Butiker kan även utläsa mönster från kundernas köpbeteenden, såsom hur kunden rör sig i butiken eller återkommande fel vid avstämningar. Särskilt vid obemannade snabbkassor kan det finnas fysiska spärrar, där kunden efter betalning behöver skanna inköpskvittot för att komma ut ur butiken. I vissa butiker får kunden höra en inspelad hälsningsfras när den tar skannern. Förutom syftet att välkomna kunden, kan det fungera avskräckande för swipers och inge en känsla av att iakttagelse.
Skoldatatek
Skoldatatek är en kommunal verksamhet som vänder sig till lärare som undervisar elever med koncentrationssvårigheter och/eller läs- och skrivsvårigheter. Det handlar om specialpedagogik i kombination med IT-verktyg så att målgruppen ska få skolverktyg så att de kan lyckas med sitt skolarbete. Verktyg som Skoldatateken rekommenderar är talsyntesprogram som läser upp text på datorskärmen, rättstavningsprogram, spelare för uppläsning av ljudböcker, mp3-spelare, skanner, fokuserings- och tidshjälpmedel, men framförallt ett bemötande med stor förståelse för den frustration som drabbar den som inte lyckas trots goda ansträngningar.
Sinne
Sinnen är hos varelser, såväl djur som människor, de neurologiska och psykologiska system för perception av omvärlden och sig själva. Ett "sinne" är generellt en förmåga genom vilken uppfattning av externa stimuli sker. Det kan också indirekt tala för att om mikroorganismer också har sinnen, så är sinnesverksamhet inte kopplat till kognition. Detta är diskutabelt och anknyter till huruvida alla livsformer har någon sorts förmåga till perception. Beteenden hos encellig organismer visar att de har förmåga att avläsa omvärlden och anpassa sig till den, men det betyder inte att de nödvändigtvis har något sinne. Till följd av olika definitioner av ett sinne är neurologer oense om det exakta antalet sinnen. En definition som skulle kunna godkännas av de flesta är "ett system som består av en sensorisk celltyp eller grupp av celltyper som reagerar för en speciell sorts fysisk energi, och som motsvarar en definierad region eller grupp av regioner i hjärnan där signalerna motas och tolkas." Det finns olika åsikter om hur skiftande cellgrupper exakt skall klassificeras och hur deras regioner i hjärnan ska kartläggas. Sinnena, deras funktion, klassificering, och egenskaper, studeras främst av neurovetenskap, kognitiv psykologi (eller kognitiv vetenskap) och perceptionsfilosofi. De sinnen som mottar intryck från omvärlden benämns exteroceptorer. Sinnet (i samma betydelse som engelskans mind) är ett mer svårdefinierat begrepp. Alla vet ungefär vad det är, men olika vetenskaper och skilda religioner kan beskriva det på olika sätt. I vardagsspråket är sinnet ofta synonymt med tanken eller medvetandet och ibland även förnuftet, eller att sinnet utgörs av medveten upplevelse och intelligent tanke. Sinnet använder sinnen som syn, hörsel, känsel, lukt och smak för att inhämta information, men kan även använda tidigare inhämtad information och de känslor som hänger ihop med specifika minnen. I och med att en person inte kan ha allt i klart minne bör sinnet även arbeta med det omedvetna. I sammansättningar förekommer ordet i otaliga begrepp som ofta beskriver egenskaper och tillstånd: "skarpsinne", "affärssinne", "ordningssinne", "detaljsinne", "barnasinne", "djupsinne", "storhetsvansinne", "tungsinne", "egensinne", "lokalsinne", "lättsinne", "vansinne", "sinnesstyrka", "sinnessjuk", "sinnesförvirrad", "sinnesnärvaro", "sinneslugn", "sinnesläge", "sinnesstämning", "sinnesrörelse", "sinnesslö", "sinnessvag", "sinnesundersökning", "sinnesvilla", "sinnesfrid" och "sinnesvärld". De klassiska fem sinnena, syn, hörsel, känsel, lukt och smak fastslogs av Aristoteles på 300-talet före Kristus. I dagens läge anses allmänt att det finns åtta sinnen hos människor, och att det hos andra organismer finns åtminstone två till. Aristoteles kände inte heller till i lika hög grad som man gör idag att det kan ske samverkan mellan intryck från olika sinnen. I sådana situationer kan också vissa sinnesintryck dominera. Människans sinnen finns till dels för att förmedla informationen till denne om både yttervärlden och den själv, något som länge till stor del tillfredsställt dennes behov och dels för att skydda denne, på så sätt att sinnen ger varningssignaler vid fara för hälsan. Ögonen utgör en del av den 3D-skanner som styrs av lilla hjärnan, som läser in fokuserade 3D-objekt. Även känselsinnet kan registrera vibrationer, och är det enda sättet på vilket hörbara mycket låga frekvenser kan upptäckas. Avsaknad av hörsel benämns dövhet. Termoception är sinnet för uppfattning av värme och kyla, genom huden, bland annat med interna hudgångar. Det finns till viss del olika åsikter om hur många sinnen det här i själva verket handlar om, eftersom termoceptorerna i huden är ganska olika i jämförelse med homeostatiska termoceptorer som reagerar på invärtes kroppstemperatur. Proprioception är synonymt med koordinatmåttsättning. Alla sinnesceller koordinater i 3D är ständigt kända och möjliggör till exempel handens objektsinne.
Substantiv
Exempel på substantiv är sol, blomma, känsla, järn, sömn, kärlek och personal. Många odelbara substantiv kan med något annan betydelse användas som delbara substantiv, och vice versa. Alla svenska substantiv har grammatiskt genus. Ett substantiv är antingen utrum, som även kallas "reale" eller "n-genus", eller så är det neutrum, som även kallas "t-genus". De flesta substantiv i svenskan, omkring 75 procent, är utrum. Det går inte att semantiskt bestämma vilket genus ett substantiv tillhör, men det finns vissa mönster. Exempelvis är ord som betecknar människor nästan alltid utrum (ett undantag är ordet barn). Substantiv som betecknar levande "högre" varelser kan även delas efter biologiskt kön eller sexus (femininum eller maskulinum). Ett ords sexus har bland annat betydelse för vilka pronomen (hon eller han) som kan användas som platshållare för substantivet. För ett litet antal ord skiljer sig genus åt beroende på den regionala språkvarianten, till exempel apelsin som i standardspråket är utrum, men som i stora delar av södra Sverige är neutrum (ett apelsin). Vissa ord är både neutrum och utrum, och växlar betydelse beroende på vilket genus som används. Svenskan hade tidigare tre genus, maskulinum, femininum och neutrum. Rester av det historiska genussystemet finns kvar i vissa uttryck, till exempel när klockan eller människan (oavsett kön) omtalas som hon. Dessutom finns rester av tregenussystemet kvar i många svenska dialekter, till exempel när man i Västergötland talar om hästar. Det kan tilläggas att bruket att kalla båtar för hon inte har någonting med genus att göra. Det rör sig istället om en personifiering, som även finns på andra språk (till exempel engelska). Substantiv kan böjas i numerus, species och kasus. Odelbara substantiv kan normalt böjas i numerus, vilket innebär att de har en form för singular (ental) och en för plural (flertal). Pluralformerna konstrueras i huvudsak med hjälp av böjningsmorfem (ändelser), men för en mindre grupp ord förekommer även omljud och vokalförkortning (till exempel man - män, mus - möss). Man brukar kategorisera substantiven i deklinationer efter vilken pluraländelse de får. Svenskan anses allmänt ha sex eller fem deklinationer (ibland låter man ord med pluraländelserna -er och -r utgöra en och samma deklination). I Svenska Akademiens språklära finns följande indelning av substantiven i deklinationer. Notera att obetonat -a faller bort i första deklinationen och att e-ljudet faller bort i många ord som slutar på -e, -el, -en eller -er. Vid sidan av standardspråkets mönster för pluralbildning förekommer en del former inlånade från andra språk, utan att dessa influenser kan sägas utgöra strukturella inlån. Exempel är grekiskans pluralform av nominativ schema - schemata och latinets faktum - fakta. Engelskans pluraländelse -s har i modern tid vunnit visst insteg, t.ex. vad gäller inlånade dator- och tekniktermer (till exempel skanner - skanners). När man anger ett substantiv i bestämd form så lägger man till suffix -et eller -en i slutet av ordet. I detta sammanhang utgör suffixet en grammatisk artikel. Artikeln är beroende av vilket genus substantivet har (utrum eller neutrum). Artikeln används när man talar om något speciellt och vill uttrycka bestämdhet, till exempel "Jag såg huset" om man syftar på att man såg ett speciellt hus (om man bara refererar till ett hus i största allmänhet använder man obestämd form, "Jag såg ett hus"). I svenskan markeras genitiv med ändelsen s på substantivet (efter alla andra eventuella ändelser). Det är tveksamt om genitivändelsen -s verkligen innebär att svenskan har genitiv som ett särskilt kasus. Svenskan hade tidigare ett mer omfattande kasussystem, med dativ-, ackusativ-, genitiv- och nominativformer av substantiv. I den moderna svenskan finns, med några få undantag, endast genitivformen kvar, samt en ändelselös nominativ, då den fornsvenska nominativformen på -er ersatts av den ändelselösa ackusativformen.
Bildläsare
En bildläsare eller skanner (även scanner) är en maskin som läser av ett fysiskt föremål, vanligen en bild på papper, och skapar en digital bild av det. Själva bildläsaren gör en rasterbild, men det finns program för att vektorisera eller OCR:a bilden. Skannern uppfanns av Russell Kirsch 1957. De vanligaste bildläsarna läser icke-transparenta papper i storlek upp till A4, A3 eller ännu större. De belyser bilden och mäter reflekterat ljus. De kan vara av flatbäddstyp, där man lägger bilden som ska skannas på en glasskiva, eller rulla igenom papperet, det sistnämnda är dock ganska ovanligt idag. Fördelen med en flatbäddskanner är det går att skanna även styva eller ömtåliga bilder. Fördelen med rullskanner var främst att de kunde tillverkas lite enklare / billigare. Dessutom finns skannrar för diabilder eller fotonegativ, som belyser bilden och mäter det ljus de släpper igenom. På senare år har multifunktionsskrivaren (en maskin som kombinerar exempelvis skrivare, bildläsare och kopiator), blivit en vanlig ersättare till den klassiska bildläsaren, åtminstone i hemmet.
Polisradio
Polisradio är radiokommunikation som poliser använder i sitt arbete. I Sverige förstatligades polisväsendet år 1965. Man gjorde då en översyn av de tekniska hjälpmedel som användes. Beslut togs om ett gemensamt radiosystem för hela riket. Det första system som etablerades benämndes System 70 (S70) och gick i drift mellan 1970 och 1972. Därefter följde System 80 (S80) i drift 1984, System 70M (S70M) i drift 1992 och slutligen RAKEL i drift 2011. Från 2006 till 2010 byggdes kommunikationssystemet RAKEL ut i sju etapper. Detta moderna radiossystem är helt digitalt, krypterat och kan inte avlyssnas av utomstående. Journalister och fotografer brukade förr lyssna på polisens, ambulansens och brandkårens radio för att få förstahandsinformation. Den enklaste mottagaren för polisradioavlyssning är en superregenerativmottagare. Byggsatser till sådana har sålts av postorderföretag. En vanlig rundradiomottagare för FM-bandet är konstruerad så att en liten transistoroscillator kan anslutas till antennen, varvid polisens frekvens kan överföras till FM-bandet med godtagbart resultat. En annan variant är de konvertrar som salufördes på 1960- och 1970-talen innan skannermottagare utvecklades. Numera används oftast skanner som förutom mottagning av polisens radio även kan ta in radio från en mängd andra frekvenser.
