Kruppkoncernen
Kruppkoncernen eller Kruppverken (tyska: Krupp-Werke) även Friedrich Krupp AG, Fried. Krupp och Fried. Krupp AG Hoesch-Krupp (1992–1999), i allmänt tal Krupp, var en tysk industrikoncern, sedan 1999 ena delen av ThyssenKrupp, i huvudsak verksam inom stål- och verkstadsindustrin. Företaget grundades 1811 i Essen. Två prominenta företrädare för företaget var Gustav Krupp (1870–1950) och hans son Alfried Krupp (1907–1967). Det historiska Krupp är framförallt känt för sin gruvverksamhet i Ruhrområdet och den tillhörande vapentillverkningen som skedde inte bara för Tysklands räkning utan även för andra länders, bland annat den senare fienden Storbritannien. Under första världskriget fanns vapen tillverkade av Krupp på båda sidor. Kruppverken var den viktigaste vapenfabriken i Tyska riket mellan 1860 och 1945. Den utvecklades från en liten smedja till ett av de viktigaste företagen i de olika tyska regimer den han verka ifrån 1800-talet och framåt. Krupp blev till ett begrepp där man bland annat myntade uttrycket Hart wie Kruppstahl och där företaget skapade nya vapen som bland annat den stora kanontypen kallad Tjocka Berta. Friedrich Krupp grundade Fried. Krupp 1811 då han startade tillverkning av gjutstål. Friedrich Krupp hade stora planer men hans investeringar ledde till skulder och vid hans död 1826 var företagets framtid högst osäker med stora skulder. Änkan Therese och sonen Alfred Krupp tog över företaget och den då 14-årige Alfred lyckades få fart på företaget. Familjen byggde i anslutning till det stålverk som Friedrich byggt upp. Det lilla hus, som familjen flyttade till på grund av de ekonomiska problemen, var från början tänkt att vara hem för en av verkmästarna. Huset stod kvar allteftersom fabriken byggdes ut och var ett udda inslag i det fabrikslandskap som byggdes upp. Under de allierades bombningar under Andra världskriget förstördes huset men en kopia byggdes upp. År 1847 inledde Alfred Krupp satsningen på tillverkning åt järnvägen. Krupp gynnades av den tyska tullunion som skapats där de olika tyska länderna öppnade upp sina gränser för varandra och banade vägen för stora utbyggnader av det tyska järnvägsnätet. 1862 började Krupp använda sig av den brittiska Bessemerprocessen som första företag på kontinenten. Fried. Krupp hade fått framgång genom de stora satsningar på järnväg som inleddes. Företagets symbol härrör från denna tillverkning. Det som skulle ge de riktigt stora inkomster var satsningen på vapentillverkning. Preussen blev storkund och när Preussen enat de tyska staterna till Tyska riket 1871 blev Krupp leverantör till den nya stormakten som satsade stora resurser på militären. Krupp blev mest kända för sin utveckling av kanoner som förevisades på världsutställningar. En annan viktig del i den militära produktionen var marinens beställningar. 1893 köpte man upp Grusonverken i Magdeburg-Bukau och 1896 Germaniavarvet i Tegel, senare i Kiel-Garten. Under 1864 inledde Krupp sina stora uppköp av gruvor i Ruhrområdet för att göra koncernen oberoende av utomstående leverantörer – koncernen byggs ut vertikalt. Vid samma tid breddas koncernens verksamhetsområden då Krupp startar ett rederi för sina transporter utomlands i Rotterdam. År 1836 skapades en hjälpkassa för arbetarna som användes vid olycks- och dödsfall. Från 1850-talet inleddes olika satsningar från företagets sida på sociala inrättningar i Essen där en befolkningsexplosion skapat stora sociala problem. Krupp såg framförallt en risk för att den nya socialdemokratiska rörelsen skulle skapa strejker och det var ett av de tyngsta skälen för skapandet av sjukhus, vårdinrättningar med mera. Arbetarna på Krupp, "Kruppianerna", levde i en Kruppvärld med bageri, affärer och lägenheter ägda av Krupp. Bland svenska kanoner utvecklade av Krupp märks 7 cm fältkanon m/02, 10 cm fältkanon m/17, 15 cm Fälthaubits m/06 och 21 cm Fälthaubits m/17. Huvudartikel: ThyssenKrupp. Gustav Krupp von Bohlen und Halbach.
Krupp (virusinfektion)
En röntgen av nacken utförs inte rutinmässigt, men om det görs kan det visa att luftstrupen har dragit ihop sig på ett avsmalnande sätt, som på röntgenbilderna kan påminna om ett kyrktorn. I hälften av fallen syns inte den här avsmalningen. Blodprover och virusodlingar (virusprover) kan irritera luftvägarna onödigt mycket. I stället går det att använda virusodlingar, vilka erhållits via nasofaryngeal aspiration (ett tillvägagångssätt, där ett rör suger ut slem ur näsan), för att bekräfta exakt orsak. Dessa odlingar är vanligtvis förbehållna forskare. Om en person inte förbättras genom standardbehandling går det att ta flera prover för att kontrollera bakterier. Det vanligaste sättet att klassificera allvarlighetsgraden hos krupp är att använda s.k. Westleypoäng. Detta prov används i forskningssyfte snarare än i klinisk praxis. Tillståndet ges poäng efter fem faktorer: medvetandegrad, cyanos, stridor, luftintag och indragningar. De poäng som tilldelas varje faktor anges i tabellen till höger, och den sammanräknade poängen ligger i intervallet 0 till 17. 85 % av barn som förs till akutavdelningen har den lindrigare varianten av sjukdomen. Allvarlig krupp är sällsynt (<, 1 %). Immunisering (vacciner) för influensa och difteri kan förebygga krupp. Barn med krupp ska hållas så lugna som möjligt. Steroider administreras rutinmässigt, medan epinefrin används i allvarliga fall. Barn med syrgasmättnader (andelen syre i blodet) under 92 % ska erhålla syre,, och personer med allvarlig krupp kan läggas in på sjukhus för observation. Om det krävs syre, rekommenderas administration via "inblåsning" (en syrgaskälla hålls intill barnets ansikte), eftersom detta kräver mindre agitation än användning av syrgasmask. Med behandling kräver mindre än 0,2 % av befolkningen endotrakeal intubation(ett rör placeras i luftvägarna). Kortikosteroider, till exempel dexametason och budesonid, kan användas för att behandla krupp. En avsevärd förbättring kan ses så snart som sex timmar efter administration. Även om dessa läkemedel fungerar när de administreras oralt (via munnen), parenteralt (via injicering), eller via inandning, är den orala vägen att föredra. En enda dos är allt vad som krävs i vanliga fall, och anses i allmänhet vara säkert. Dexametason i doser motsvarande 0,15, 0,3 och 0,6 mg/kg ser ut att ha lika god effekt. Måttlig till allvarlig krupp kan avhjälpas med finfördelad epinefrin(en inhalerad lösning som vidgar luftvägarna). Även om epinefrin i vanliga fall reducerar kruppens allvarlighetsgrad inom tio till trettio minuter, varar fördelarna endast cirka två timmar. Om tillståndet förblir förbättrat under två till fyra timmar efter behandling och det inte uppstår några andra komplikationer, kan barnet i vanliga fall lämna sjukhuset. Andra kruppbehandlingar har studerats, men det föreligger inte tillräckligt med belägg för att stödja deras användning. Att andas in het ånga eller fuktig luft är traditionell egenvård, men kliniska studier har inte kunnat påvisa dess effektivitet, därför tillämpas dessa sällan idag. Även om inandning av heliox (en blandning av helium och syre) för att minska mödosam andning har använts i det förgångna, finns det mycket få belägg som stödjer dess användning. Eftersom krupp vanligtvis är en virussjukdom, används inte antibiotika, om man inte dessutom misstänker bakterier. Antibiotika vankomycin och cefotaxim rekommenderas för bakterieinfektioner. I allvarliga fall av influensa A eller B, kan antivirala neuraminidasinhibitorer administreras. Viruskrupp är i vanliga fall en kortfristig sjukdom. Krupp leder sällan till döden på grund av andningssvikt och/eller hjärtstillestånd. Symptomen förbättras vanligtvis inom två dagar, men kan bestå i upp till sju dagar. Andra ovanliga komplikationer inkluderar bakteriell trakeit, lunginflammation och lungödem.
Lekombergsgruppen
Lekombergsgruppen var en tysk-holländsk företagsgrupp som ägde ett antal gruvor huvudsakligen i Ludvikatrakten. I gruppen ingick Kruppkoncernen, Hoesch och Gutehoffnungshütte samt det holländska rederiet Wm H. Müller och Co i Rotterdam som även ägnade sig åt malmtransport och fordonstillverkaren N.V. Rollo i Den Haag. Den senare firman var knuten till Gutehoffnungshütte. Det sammanlagda aktiekapitalet uppgick till 9 180000 kr. Efter andra världskrigets slut övertogs driften av Flyktkapitalbyrån. Ända sedan sekelskiftet 1900 har malmen från svenska gruvor spelat en viktig roll för tysk stålindustri och under 1930-talets sista år svarade den svenska malmen för drygt 40 procent av konsumtionen i det dåvarande Tyskland. En av organisationerna att skaffa järnmalm till Tyskland var Lekombergsgruppen. Gruppens viktigaste gruva var Blötberget, cirka nio kilometer söder om Ludvika. Här började brytningen omkring år 1900 av Bergverks AB Vulcanus, som ägdes till en början av firman Wm H. Müller. 1927 överlät Müller 25 procent av aktierna i Vulcanus på vardera Krupp, Hoesch och den holländska fordonstillverkaren N.V. Rollo. Samma år delades Stollbergs gruva, som hade under första världskriget förvärvats av Krupp, mellan Krupp, Hoesch och N.V. Rollo. Det var detta år som Lekombergsgruppens verksamhet kom igång på allvar. År 1937 förvärvades Håksbergs gruva där även Ivikens, Källbottens och Ickorrbottens gruvor ingick. Även Sörviks och Lekombergs gruva ingick genom Hoesch i Lekombergsgruppen. De av Lekombergsgruppen övertagna gruvor var nedgångna, några var stängda eller vattenfyllda och det krävdes stora investeringar att få igång dem igen och samtidigt modernisera dem. Det har uppskattats att de tyska ägarna investerade mellan 40 och 50 miljoner kronor. Eftersom driftstiden blev kortvarig och slutade för tyskarnas del i april 1945 var gruvorna en ren förlustaffär för sina ägare. Den brutna malmen från gruvorna i Lekombergsgruppen hade inte tillräckligt hög järnhalt för att vara lönsam, utan måste anrikas och säljas som slig. Det mesta gick på export till tyska Ruhrområdet. Den högsta malmproduktionen skedde 1941 med 842 000 ton. Enligt en uppskattning tillfördes Sverige 115 miljoner kronor, enbart genom Lekombergsgruppens försäljningar mellan åren 1927 och 1945. Beloppet avsåg inte köp av malmen (som redan ägdes av de tyska bolagen) utan järnvägstransporter, löner och materiel. Betalningen för den svenska malmen skedde på ett affärsmässigt sätt genom en byteshandel mot tysk kol och koks, som var helt nödvändigt för den svenska industrin och folkförsörjningen. Huvudkontoret låg i Håksberg och chef var den tyskfödde bergsingenjören Hermann Hennemann (1887-1957). Hennemann kom redan före första världskriget till Sverige för att undersöka gruvfyndigheter som kunde vara intressanta för Tyskland. I början av 1920-talet återvände han och blev svensk medborgare och chef för Lekombergs gruva som då ägdes av Hoesch. Hennemann identifierades starkt med Lekombergsgruppens verksamhet varför den ibland även kallades Hennemannkoncernen. Efter andra världskriget blev Hennemann under några år VD för det nybildade företaget AB Statsgruvor. Ägarintressen i Lekombergsgruppen under andra världskriget (siffror i procent). Mot slutet av andra världskriget pressades den svenska regeringen av de allierade att begränsa exporten av järnmalm till Tyskland vilket minskade malmexporten. Efter den tyska kapitulationen i maj 1945 avstannade exporten helt och framtiden för de tyskägda gruvorna var oviss. Segermakterna försökte komma åt de tyska utlandstillgångarna som delbetalning för skadeståndskraven på Tyskland. Svenska regeringens svar på de allierades krav blev Flyktkapitalbyrån och i december år 1945 ställdes de tyskägda gruvorna under offentlig administration och en planerad avveckling inleddes. Vulcanus: Wm H. Müller (25), N.V. Rollo (25), Hoesch (25), Krupp (25). Stollberg: N.V. Rollo (32), Hoesch (32), Krupp (32).
Panzerkampfwagen VIII Maus
Panzerkampfwagen VIII Maus (Stridsvagn 8 Mus), förkortat Pz.Kpfw. VIII, Panzer VIII eller Pz.VIII, var en nazitysk övertung stridsvagn konstruerad under andra världskriget av bilkonstruktören Ferdinand Porsche på direkt order från Adolf Hitler. Pz.VIII Maus räknas som den hittills tyngsta stridsvagnen som någonsin har byggts i historien och tillverkades endast i två prototyper (dock tillverkades det flera tomma skrov och torn). Historien om Maus började med att Nazityskland började arbeta på övertunga stridsvagnar under tidigt 1940-tal. Flera projekt med vikter från 70 till 200 ton föreslogs. Ett av dessa kom att bli Panzerkampfwagen VII Löwe (lejon). Dock ville Hitler ha en mycket kraftfullare stridsvagn vilket gjordes att Panzer VII Löwe-projektet skrotades och istället valde man att arbeta på en tyngre vagn som fick beteckningen Panzerkampfwagen VIII Maus (Mus). Namnet Maus började troligen som ett skämt på grund av vagnens storlek men verkar ha blivit officiellt under projektets gång. Den nya vagnen skulle vara osårbar mot alla typer av pansarvärnskanoner för sin tid vilket gjorde den mycket tung. Stridsvagnen var så tung att den inte kunde användas speciellt praktiskt. Till exempel kunde ingen bro i Tyskland bära vagnen vilket gjorde att man behövde köra vagnen under vattnet med snorkel vilket heller inte fungerade speciellt bra då tyngden lätt kunde få vagnen att fastna i dyn. Andra problem med vikten var att vagnen blev extremt långsam och drog mycket bränsle. Den stora vikten gav höga belastningar med återkommande mekaniska haverier hos olika komponenter. Två prototyper byggdes. Första prototypen, kallad V1, hade enbart ett vikttorn medan den andra prototypen, kallad V2, hade beväpning. Prototyperna testades vid övningsområdet Heeresversuchsanstalt Kummersdorf. Innan prototyperna hade testats färdigt hade Hitler beställt 150 stycken Maus-vagnar. Dessa skulle byggas av Krupp då de var de enda som kunde producera vagnen. När problemen med vagnen blev uppenbara beordrade Hitler att projektet därför skulle skrotas. Krupp hade redan vid detta tillfälle börjat producera flera torn och chassin som då behövde skrotas. Dock fick Ferdinand-Porsche fortsätta tester med prototyperna ifall man kunde komma på ett sätt att rädda projektet. Dock sattes sista spiken i kistan då Krupps fabrik blev bombad vilket gjorde det omöjligt att producera vagnen. När Sovjetunionen intog övningsområdet Kummersdorf lyckades tyskarna förstöra prototyperna så att ryssarna inte skulle kunna göra tester på dem. När de förstörda prototyperna väl var i ryska händer monterade man tornet från prototyp V2 på chassit av prototyp V1 för att få en så komplett vagn som möjligt (detta då V1-chassit var mer komplett än V2-chassit). Efter skjuttester mot vagnen blev den ett museiföremål och den externt restaurerade vagnen finns nu bevarad vid Kubinka stridsvagnsmuseum nära Moskva i Ryssland. Maus beväpning bestod av flera kanoner, kulsprutor och granatkastare. Dess huvudbeväpning bestod av en 12,8 cm KampfwagenKanone (KwK) 44 pansarvärnskanon som kunde slå igenom mer än 240 mm pansar på en kilometers avstånd med pansargranater. Sekundär beväpning bestod av en tornmonterad 7,5 cm KwK 44-kanon som specifikt utvecklades för Maustornet. Den sköt samma ammunition som 7,5 cm KwK 37 och var menad att användas som avståndsmätare och understödskanon. Den kunde skjuta olika typer av ammunition, till exempel pansargranat, pansarspränggranat och rökgranat. Annan sekundärbeväpning bestod av en 7,92 mm Maschinengewehr 34 (Mg 34) kulspruta och en 92 mm Nahverteidigungswaffe rökgranatkastare. Chassits frontala sluttning var 55° på övre pansar och 34° på undre. Chassits bakre sluttning var 36° på övre pansar och 32° på undre. Tornets sluttningar var (förutom den rundade fronten) 30° på sidopansaret och 14° på baken. Resterande pansar var 0° eller 90°, det vill säga platt vertikalt eller horisontalt.
