Nyårskonserten från Wien
Nyårskonserten från Wien (tyska: Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker) är en sedan 1940-talet traditionsrik tv- och radiosänd symfonisk konsert med Wienerfilharmonikerna i Musikverein i Wien, där orkestern i huvudsak framför verk av Straussdynastin, Johann Strauss den äldre och hans söner Johann Strauss den yngre, Eduard Strauss samt Josef Strauss. Den första konserten i denna form arrangerades den 31 december 1939. Från och med den 1 januari 1941 har den anordnats på nyårsdagen. Konserten består av en inledande del om omkring 30 minuter och efter paus ytterligare omkring 90 minuter, inklusive ett par sedvanliga "extranummer" ("An der schönen blauen Donau" och "Radetzkymarsch") med traditionsenlig publik handklappning i takt. Sedan 1959 har nyårskonserten direktsänds med kommentator i SVT via Österreichischer Rundfunk och innehåller förutom musiken även balettinslag i wienermiljöer med dansare från Wienoperans balett. Under konsertpausen sänds i TV ca 30 minuters specialprogram från Wiens miljöer. Den sänds numera i över fyrtio länder över hela världen genom Eurovisionen. Konserten sänds även i Sveriges Radio P2 och i radiokanaler internationellt. Året 2020 bestämde Wienerfilharmonikernas ledning på grund av Coronaviruspandemin att konserten under nyårsdagen 2021 ska äga rum utan publik. Konserten sänds som under tidigare år över olika Tv-kanaler. För att åstadkomma en viss form av applåder vill mediebolaget ORF koppla in ett begränsat antal personer genom videomöten. Dessa personers bifallsyttringar ska höras i konsertsalen över högtalare.
Konsert
En konsert är ett framförande av musik inför en publik. Vanligen uppträder musiker och sångare, ibland kallade artister, i ett så kallat levande framförande eller "live-framträdande". I vissa fall används numera också förinspelat material, så kallad playback. Konserter förekommer i alla typer av sammanhang och lokaler, även utomhus. Konserter skiljer sig i allmänhet från bruksmusik som dans eller festmusik, och från musikteater, i och med att musiken står helt i fokus för lyssnarna. Konserter slutar vanligen med någon form av tack, där musikerna reser sig, bugar sig eller lämnar scenen för att visa att framträdandet är slut varvid publiken tackar genom att vanligen applådera. Efter tacket ges vanligtvis ett extranummer. De akustiska förhållandena är mycket viktiga vid en konsert. Eko och efterklang påverkar både klangbilden och musikernas möjlighet att höras, och höra varandra. Rum med besvärlig akustik kan göra framföranden svåra eller till och med omöjliga. Ett rum med svag efterklang kan göra ljudet torrt och obehagligt, medan ett rum med lång efterklang kan göra toner svåra att urskilja och skapa interferensproblem. Utomhuskonserter kan vara extra svåra, eftersom det inte finns något rum som kan skapa efterklang. Ofta använder man då en plats med naturlig akustik, till exempel vid torg, en mur eller sluttning som på en amfiteater. En person som samordnar, projektleder, bjuder in till en tillställning/konsert. En PA-anläggning gör om musikernas förutsättningar totalt, och är i allmänhet nödvändigt för större konsertsalar, elektriska instrument eller utomhuskonserter. En PA-anläggning består av ett stort antal komponenter, men i sin enklaste form av en signalkälla, till exempel mikrofon, samt en högtalare av något slag med tillhörande förstärkare. Dansband talar oftare om spelning än konsert. Nedanför scenen dansar flertalet besökare. Några sitter eller står dock bredvid och lyssnar. Dansband spelar ofta ute i folkparker om sommaren, och i inomhuslokaler om vintern, bland annat i båtar, Folkets hus-lokaler och hotell. Konsert som hålls för 2-10 personer i ett rum. En form av klassisk musik brukar spelas på de konserterna. Konserten består oftast av en mindre grupp av instrument, traditionellt sett brukar man ha tillräckligt många att man får plats i en kammare eller ett större rum. Till skillnad från orkestral musik där varje instrument spelas av flera utövare hade man endast en person per instrument. En symfoniorkester brukar spela i konserthus. Kyrkokonsert kallas konserter i kristendomens kyrkobyggnader. Så kallade julkonserter hålls juletid. Pop- och rockkonserter hålls sommartid ute på stora fältområden och sportanläggningar, medan man vintertid flyttar in till ställen som ishallar/sporthallar/bandyhallar och konserthus. Utomhuskonserter tillämpas på många håll i världen bara under sommaren på grund av lokala klimatförhållanden. Vilken typ av musik som helst kan spelas på en sån här konsert. Förut var det oftast pop, folk, klassisk eller jazzartister som spelade utomhus. På senare tid har det även spelats till exempel elektronisk musik som förr nästan aldrig spelades på utomhuskonserter. Vid en musikfestival uppträder flera artister och grupper samma kväll, och framför bara några få melodier innan det är dags för nästa artist/grupp att gå upp. I Eurovision Song Contest och dess uttagningar framför man oftast en låt var, och den låt som får flest röster vinner tävlingen. Till skillnad från andra konserter, som oftast betyder att evenemanget består av samma typ av musikgenre, har festivaler oftast ett mycket bredare utbud av artister/band och genrer. På grund av hur stora festivaler kan vara är de oftast utomhus. Nya platser för festivaler brukar bli allt mer populärt. Bland annat Jam Cruise med sin festival som hålls på ett kryssningsfartyg, liksom Maya Holidaze, som har en festival som hålls i Tulum. Några exempel på alla de hundratals festivaler som finns. Sweden Rock Festival, Sverige.
Violinkonsert
Violinkonsert, Konsert för violin och orkester, är ett oftast relativt omfångsrikt verk för virtuos violinsolist och symfoniorkester. Flera berömda tonsättare har skrivit verk i genren. En klassisk violinkonsert består traditionellt sett av tre satser, snabb-långsam-snabb, där den första satsen brukar ha sonatform med två expositioner - en för solisten och en för orkestern, och den sista brukar vara ett rondo. Klassisk konsert brukade innehålla en improviserad kadens för solistens bravuruppvisning. Vissa berömda improviserade kadenser har senare blivit nedtecknade och återanvänts. En konsert från senare perioder kan också ha friare form. Bland de tidigare verken har Vivaldis De fyra årstiderna (fyra korta konserter med liten orkester) och J.S. Bachs violinkonserter (a-moll BWV 1041, E-dur BWV 1042 samt d-moll BWV 1043 för två violiner) stor popularitet. Wolfgang Amadeus Mozart med sina fem konserter (KV 207, 211, 216, 218, 219), Ludwig van Beethoven (D-dur op.61 från 1806) och framför allt Niccolò Paganini med sina sex konserter definierade genren med tydligare känsloladdade solistiska och virtuosa element. Den romantiska periodens violinkonserter, liksom den tidens orkestermusik, växer till större format och de stycken som tydligast exemplifierar perioden är Johannes Brahms (D-dur op. 77), Felix Mendelssohn (e-moll op. 64 från 1844) och Max Bruchs första konsert (g-moll op. 26 från 1866). Andra omtyckta konserter från perioden är Pjotr Tjajkovskijs enda (D-dur op. 35 från 1878), Camille Saint-Saëns (A-dur op. 20, C-dur op. 58 och h-moll op. 61), Aleksandr Glazunovs (a-moll op. 82 från 1904), Antonin Dvoraks (a-moll op. 53 från 1879) och inte minst Jean Sibelius expressiva konsert (d-moll, op. 47 från 1905). Formen användes även av den moderna musikens företrädare som Karol Szymanowski (op. 35 och op. 61), Béla Bartók (två konserter), Igor Stravinskij (D-dur från 1931), Dmitrij Sjostakovitj (framför allt nr 1 a-moll op. 77 från 1947-48 som var alltför vågad för Stalins kulturklimat och hamnade i skrivbordslådan fram till 1955), Sergej Prokofjev (med sin melodiska nr 2 g-moll op. 63 från 1935), Erich Wolfgang Korngold (med sin inåtvända konsert från 1947) även våra samtida, som till exempel Krzysztof Penderecki.
Concert spirituel
Concert spirituel var ett av de första slagen av offentliga konserter i historien. Konserterna började i Paris 1725 och upphörde i anslutning till franska revolutionen, 1790, senare gavs konserter under samma namn i Paris, Wien, London och andra håll. Konsertserierna uppfördes för att erbjuda underhållning under fastan och andra religiösa helger under vilka andra uppträdanden (på Parisoperan, Comédie-Francaise, och Comédie-Italienne) av religiösa skäl var förbjudna. Programmen i concert spirituel innehöll en blandning av sakrala körverk och virtousa instrumentalstycken, och under många år gavs de i den magnifikt dekorerade Salle des Cent Suisses i Le Palais de Tuileries. De började klockan sex på kvällen, och besökarna utgjordes framför allt av välbärgade borgare, lågadel och utländska besökare. 1784 flyttade konserterna till Salle des Machines (ett tidigare operahus i Tuilerierna), och 1790, när kungliga familjen flyttade dit, gavs de på en av Paris teatrar. Den första concert spirituel gavs i mars 1725, och nästan all musik var skriven av Michel-Richard Delalande, så när som på ett verk av Arcangelo Corelli. Personerna bakom concert spirituel var verksamma vid Parisoperan. Dess första ledare var sonen till den kunglige musikbibliotekarien, François-André Danican Philidor. Det finns en parallell till Georg Friedrich Händels religiösa oratorier från ungefär samma tid, som också skrevs för att förse publiken med utomkyrklig musik under helger som var vikta åt fromhetsutövningar. Till en början var konserterna ekonomiska misslyckanden, men 1734 övertog Académie Royale de Musique ledningen, i den epoken i konserternas historia främjades franska kompositörer som Michel-Richard Delalande, Jean-Joseph Mouret, Pancrace Royer, Jean Marie Leclair och Jean-Joseph de Mondonville. Under åren skulle även kompositörer som Pergolesi, Mozart och Haydn att spelas. Från 1755 började oratorier med fransk text att framföras med stor framgång. Konserterna återupptogs ett kort tag under Napoleontiden, från år 1805. Under Bourbonska restaurationen gav Théâtre-Italien och Académie Royale de Musique mellan sex och nio concert spirituel per år, framför allt under stilla veckan. Det blev ett återkommande inslag för Société des Concerts du Conservatoire från dess bildande år 1828 och under återstoden av 1800-talet.
The Concert For Bangladesh
The Concert For Bangladesh (Konsert för Bangladesh) var två konserter som avhölls på eftermiddagen och kvällen den 1 augusti 1971 i Madison Square Garden i New York för totalt 40 000 åhörare. Konserterna hade arrangerats av George Harrison och utgavs senare som ett livealbum med titeln The Concert for Bangla Desh. Som världens första stödkonsert har den bildat mönster för bland andra Live Aid, Band Aid och Live 8. Under Bangladeshs befrielsekrig tvingades miljontals människor att fly undan striderna i det som nu är Bangladesh. Området drabbades av kraftig nederbörd och stora översvämningar och situationen utvecklades till en humanitär katastrof. Den bengalska musikern Ravi Shankar ville hjälpa till och bad vännen George Harrison om råd. Harrison skrev låten Bangladesh, som släpptes på singel till förmån för de drabbade. Han fick också Apple Records till att ge ut Ravi Shankars EP Joi Bangla samt tog initiativ till en stödkonsert i Madison Square Garden. Han tog kontakt med världskända musiker som Eric Clapton, Bob Dylan Billy Preston och Leon Russell samt lokala musiker som Ali Akbar Khan, Alla Rakha och Ravi Shankar. John Lennon, som först hade tackat ja, ändrade sig två dagar före konserten men Ringo Starr ställde upp. Konserten rönte en enorm uppmärksamhet och biljetterna sålde slut på några timmar. En dokumentärfilm spelades in under konserten och George Harrison och Phil Spector producerade ett trippelalbum på Apple Records som också finns på dubbel-CD. Albumet tilldelades en Grammy Award som Årets Album 1973.
Nobels fredspriskonsert
Nobels fredspriskonsert (Fredspriskonserten) är sedan 1994 en årlig konsert som hålls en till två dagar efter nobelprisutdelningen i Oslo till ära för årets vinnare av Nobels fredspris. Sedan 2015 har konserten hållits i Telenor Arena. Sedan starten har en populärkonsert arrangerats, med undantag för 1995 då en klassisk konsert gick av stapeln. 2018 ställdes konserten in på grund av dålig ekonomi. Istället hölls en alternativ konsert med enbart norska artister. 2019 hölls ingen konsert alls och adresserade att formatet kommer att göras om. Vanligtvis är två kända personligheter värdar och konferencierer för konserten. Fredspristagaren brukar hålla ett kort tal. 2018 ställdes fredspriskonserten in på grund av bristande ekonomi. Istället arrangerades en enklare utomhuskonsert med enbart norska artister dit pristagarna bjöds in. Konferencierer för konserten var Kåre Magnus Bergh och Silje Nordnes. Uppträdde gjorde bland annat Wenche Myhre, Matoma, Eivind Buene och Amanda Delara. Vigdís Finnbogadóttir (1997). Jane Seymour (inhoppare för Meryl Streep) (2000). Liam Neeson och Meryl Streep (2001). Anthony Hopkins och Jessica Lange (2002). Catherine Zeta-Jones och Michael Douglas (2003). Tom Cruise och Oprah Winfrey (2004). Julianne Moore och Salma Hayek (2005). Anjelica Huston och Sharon Stone (2006). Uma Thurman och Kevin Spacey (Tommy Lee Jones ställde in) (2007). Scarlett Johansson och Michael Caine (2008). Jada Pinkett Smith och Will Smith (2009). Anne Hathaway och Denzel Washington (2010). Helen Mirren och Rosario Dawson (2011). Sarah Jessica Parker och Gerard Butler (2012). Claire Danes och Aaron Eckhart (2013).
Rolling Thunder Revue
The Rolling Thunder Revue var en turné som Bob Dylan genomförde i USA med ett stort och brokigt följe av artister i två omgångar 1975 - 1976. Bland det stora antalet deltagare återfanns Joan Baez (sång), Ramblin' Jack Elliot (gitarr och sång), Roger McGuinn (gitarr och sång), Bob Neuwirth (gitarr och sång), Mick Ronson (gitarr), Scarlet Rivera (violin), Rob Stoner (bas) samt Howie Wyeth (trummor). Den första delen av turnén genomfördes från 30 oktober - 8 december 1975 då man gav 32 konserter, mest på USA:s östkust och sedan i Kanada. Den avslutande konserten, i Madison Square Garden, blev en gala för boxaren Rubin "Hurricane" Carter som satt oskyldigt dömd för trippelmord. 1976 års turné genomfördes mest i södra USA där man mellan 18 april och 25 maj kom att ge 26 konserter. Dylan hade tänkt sig konserterna som något av cirkusföreställningar och med alla deltagares uppträdanden inräknade pågick konserterna ofta i fyra timmar, där Dylan kunde stå på scenen 1 - 2 timmar. Under turnén försökte Dylan även spela in filmen "Renaldo and Clara", vilken aldrig kom att ges ut på riktigt. Enligt flera källor var stämningen under hösten 1975 ganska god medan musikerna slet mer på varandra under andra halvan av turnén. Dylans fru Sara reste också med på turnén och enligt uppgifter från flera av övriga deltagare kunde det tydligt märkas att deras äktenskap genomgick en svår period. Inspelningar på turnén fanns länge bara på piratskivor men 2002 släpptes den officiella utgåvan The Bootleg Series Vol. 5: Bob Dylan Live 1975, The Rolling Thunder Revue som dock härstammar från ett stort antal olika konserter under turnéns gång. Turnén dokumenterades grundligt genom ljud- och filmupptagningar. Spelningen i Fort Collins, Colorado visades bland annat i svensk TV. 2019 släpptes en dokumentär om turnén, regisserad av Martin Scorsese.
