Uppsala auktionskammare
Uppsala Auktionskammare är ett svenskt auktionshus, vilket grundades 1731. Företaget är ett av världens äldsta auktionshus. Sedan 1996 är Knut Knutson, känd från SVT:s Antikrundan, huvudägare till Uppsala Auktionskammare. Sedan 2012 finns Uppsala Auktionskammare på Dragarbrunnsgatan 73 i Uppsala. Företaget har även kontor i Stockholm, Göteborg och från januari 2018 i Malmö. VD är sedan 2011 Magnus Bexhed. Uppsala Auktionskammare är det tredje största auktionshuset i Sverige och anordnar internationella kvalitetsauktioner med klassiska, moderna och samtida konst- och konsthantverksobjekt, såväl som rysk och kinesisk konst. Bland märkbara försäljningar räknas Fillette au béret av Pablo Picasso (såld 2016 för 21,4 milj kr) och försäljningen av den dyraste svenska möbeln någonsin, en lacksekretär av Nils Dahlin (såld 2008 för 15,2 milj kr). Fastigheten på Dragarbrunnsgatan 73 ritades 1989 av Carl Nyrén för Riksbanken.
Auktionsverk
Auktionsverk, auktionshus, auktionskammare, auktionsbyrå kallas de företag som bedriver traditionella slagauktioner, även om alltfler företag i dag övergår till nätbaserad eller devis nätbaserad budgivning. På auktionsverken arbetar intendenter, värderingsexperter, assistenter, fotografer och administrativ personal. Intendenterna har ofta särskilda expertområden med ansvar för till exempel modernt eller klassiskt måleri, smycken, silver samt modernt eller klassiskt konsthantverk och möbler. Det finns även snävare nischer som leksaker, vintage och klockor. För att arbeta som intendent krävs inte sällan att personen är utbildad till konstvetare eller föremålsantikvarie. Välkända auktionshus är Uppsala Auktionskammare, Stockholms Auktionsverk, Bukowskis och Sotheby's.
Auktion
Auktion (konstauktion) är en metod med försäljning och köp via budgivning (prisförslag) under en begränsad tid, där den som bjuder högst (vid lös egendom) måste köpa varan (gäller vid fast egendom först sedan även köpekontraktet är undertecknat). Auktioner kan sträcka sig över skilda tidsperioder, allt ifrån fastighetsauktioner, som ibland varar i flera veckor, till budgivningar som varar i fyra sekunder vid stora blomsterauktioner i Nederländerna. Bokauktion är en försäljningsform där böcker säljs till högstbjudande genom förmedling av en tredje part, oftast en auktionsfirma. Presumtiva köpare bjuder växelvis över varandra och den köpare som vid auktionstillfället är villig att betala mest för boken blir köpare. I regel tar auktionsfirman ut en provision från både säljare och köpare på det slutliga "klubbade" beloppet. De första kända bokauktionerna i Sverige ägde rum 1664 i Stockholm. Innan den moderna antikvariatsbokhandelns framväxt var bokauktionerna den viktigaste försäljningsformen för äldre böcker. Traditionella slagauktioner bedrivs i Sverige bland annat av Bukowskis, Stockholms auktionsverk och Uppsala auktionskammare. Christie's och Sotheby's är exempel på stora internationella auktionshus. Nätauktioner har idag blivit mycket populära. Här sker köp och försäljning via nätet, men reglerna är ofta ungefär desamma som i traditionella auktioner. På Tradera, eBay med flera webbplatser säljer privatpersoner eller företag själva sina föremål. En annan typ av nätauktion är de expertvärderade där föremålämnas in till ett auktionshus där experter mot avgift katalogiserar, värderar m.m. och sedan säljer på kommission. Nedanstående lista över huvudtyperna (med sina internationella termer) torde vara någorlunda fullständig. Dock förekommer att auktionisten eller auktionsföretaget uppställer specialregler som bekantgörs innan själva auktionen startar. Således kan man ibland urskilja undergrupper till huvudtyperna. Nya auktionstyper konstrueras ("auction design") och dyker upp från tid till annan. Auktioner utgör alternativ till "begärt pris" (med prutmån) eller "Asking price". Ett annat alternativ är "fast pris" eller "Posted price" (mest känt genom daglighandelns streckkoder). Varje auktionstyp har sina specifika egenskaper såsom exakthet vid prissättningen samt tidsåtgång. Antalet samtidiga budgivare har stor betydelse. Stigande öppen budgivning i lugnt tempo med många budgivare resulterar i ett slutpris, som ligger nära det verkliga marknadsvärdet. Där antalet budgivare är ringa och varje budgivare endast får inge ett enda bud, sparar man tid, men förlorar i exakthet. Auktioner som sker via någon auktionsfirma eller auktionssajt finansieras normalt via avgifter som endera tas ut av säljaren eller av både säljaren och köparen. Avgifterna kan utgöras av ett fast belopp, ett procentuellt belopp eller en kombination av båda. Några termer som förekommer för de olika typerna av avgifter är. Auktionsavgifter är momsbelagda, medan själva varan som ropas in på auktion vanligen inte är det. Slagauktion är den traditionella typen av auktion, med utropare och som äger rum i en auktionssal eller på annan fysisk plats. Begreppet används ofta i kontrast mot nätauktioner. inropsavgift - en procentuell avgift som tas ut av köparen. droit de suite - en ytterligare procentuell avgift som tas ut av köparen vid inköp av vissa konstverk, och som går till konstnären eller dennes arvingar. slagavgift - en fast avgift som tas ut av köparen. försäljningsprovision - en procentuell avgift (provision) som tas ut av säljaren.
Spektakelhuset i Gävle
Spektakelhuset eller Operahuset var en historisk teater i Gävle, invigd 1784, och verksam fram till 1840. Det tillhörde de första teaterlokalerna utanför Stockholm, samtida med Spektakelhuset i Karlskrona. Byggnaden var designad av Raphael Pousette och låg på Södra Kungsgatan mittemot dåvarande barnhuset. Teatern var ett rektangulärt trähus i två våningar med långsidan mot gatan och entré på gaveln mot söder. Det nämndes första gången som "det nya operahuset" i december 1784. Teatern uppfördes på initiativ av landshövdingen Fredrik Adolf Ulric Cronstedt och hans fru Juliana Duwall. Det bekostades av Barnhuset i Gävle, som hade uppförts 1777, med tanken att teaterns inkomst skulle tillfalla barnhuset. I barnhusdirektionens protokoll av 6 juni 1785 antecknades. Paret Cronstedt stödde projektet på många sätt och skänkte en röd lärftridå, glasfönster, ljuskronor av tenn och järn till salong och scen, och engagerade teatersällskap för att uppträda i byggnaden. Teatern blev invigd och använd, men ekonomiskt sett misslyckades projektet. Barnhuset lades ned 1787, och teatern drevs sedan av direktionen för fattiga barns utackordering. Spektakelhuset hade i likhet med andra teatrar utanför Stockholm ingen stående personal, utan besöktes av kringresande teatersällskap. Bland dem som uppträdde där fanns Seuerlingske Comoedie-Trupp, som noteras ha uppträtt i Gävle 1786, samt ett turnerande sällskap från Stenborgs teater i Stockholm. I sällskapet ingick bland andra Eva Säfström, Johan Petter Lindskog, Johan Petersson, och Peter Sundman. Sällskapet framförde pjäsen Beverlei på Spektakelhuset 2 januari 1787 med Helena Spinacuta och Johan Petter Lindskog i huvudrollerna. Pjäsen följdes av lindans av Antonio Bartolomeo Spinacuta, där Antonio Spinacuta i sin dans förena gracernas grace med en vighet och färdighet som jämfördes med guden Mercurius då denne svävade genom luften till tonerna av Apollons och Orfeus lutor. Förutom teaterföreställningar användes byggnaden även för att visa taskspelarkonster och skuggspel, och där anordnade också offentliga konserter och maskerader. Teaterverksamheten avbröts åtskilliga gånger. Under kriget 1788-90 användes byggnaden till "exercishus" för stadens militärkårer, "marketenteri" och inkvarteringsställe, och något nytt teatersällskap tycks inte ha uppträtt där förrän 1793. Mellan 1798 och 1802 rådde förbud för teaterföreställningar i städer med gymnasier och akademier, och Spektakelhuset var därför stängt under dessa år. Under åren 1808-1812 användes huset återigen som militärinkvartering och förrådsplats. Från 1812 till 1837 användes det åter av kringresande teatersällskap. Spektakelhuset stängdes vid invigningen av stadens nya teaterbyggnad den 14 mars 1840. Byggnaden användes sedan till auktionskammare tills den revs 1957. Den nya teaterbyggnaden ritades av stadsingenjör Johan Heinrich Rosenbaum, uppfördes på Norra Kungsgatan, mitt för dagens Vasaskolan, och brann ner vid stadsbranden 1869. Ett kvarter norr därom uppfördes sedan Gävle teater 1876-1878.
Umeå rådhus
Umeå hade ett ekonomiskt uppsving kring mitten av 1800-talet och de offentliga byggnaderna fick en välbehövlig upprustning. Bland annat rådhuset blev försett med vitmålad panel och fasaden fick sex doriska kolossalpilastrar. 1880 fick rådhuset en så kallad "telefongalje" på taket när telegrafstationen flyttades till rådhuset. Lindström, som 1889–90 gjort slutritningarna till Umeå stads kyrka, fick också uppdraget att rita det nya rådhuset. Förebilder lär han ha hämtat i den holländska renässansstilen, som tillät en viss asymmetri. Så är också de många tornen av högst varierande höjd och form. Annars är fasaden stramt och representativt byggd i rött tegel med portaler, fönsteromfattningar och andra detaljer i ljus sandsten, där man inte av sparsamhetsskäl nödgats använda billigare material som gjutjärn, som beströks med oljefärg i matchande färg. Stor vikt lades vid omgivningen av rådhuset. Bland annat tillkom en ny esplanad från rådhuset mot norr och i kvarteren mot hamnen anlades en park för att ge rådhuset uppe på älvbrinken en monumental placering. Ett problem uppstod när bygget av stambanan genom övre Norrland i mitten av 1890-talet nådde fram till Umeå. Det hade beslutats att den nya järnvägsstationen skulle ligga ett stycke norr om rådhuset – alltså på rådhusets baksida. Det skulle betyda att staden vände ryggen åt kungen när han skulle komma med tåget för att inviga järnvägen. I god tid före Oscar II:s ankomst 1896 byggde man därför en till entré, mot norr – mot det som i dag ärådhustorget. Den 2 juli 1892 skrev Viktor Rydberg och Georg von Rosen ett rekommendationsbrev till Umeå stadsfullmäktige för skulptören Oscar Berg som var intresserad av att utföra den staty av rättvisans gudinna, fru Justitia, som var med på ritningarna högt uppe på den västra gaveln ovanför ingången till gamla poliskontoret, vilket numera är igenmurad. På grund av stadens stora kostnader för återuppbyggnaden efter branden ansåg sig stadsfullmäktige inte har råd. Även en motion 1895 om att låta Helmer Osslund bror Elis Åslund göra statyn för 500 kr avslogs med samma motivering. Nischen på västra rådhusgaveln står än idag utan staty. Rådhuset innehöll som sig bör stadsfullmäktigesal och administrativa lokaler. Men västra delen reserverades från början förättsväsendet, med polisstation och finkor på entréplanet och rättssal på övervåningen. Senare togs hela västra delen över av Umeå tingsrätt. På bottenvåningen inrymdes under flera år dessutom stadens telegrafstation och postkontor medan källaren upptogs av en auktionskammare. Post och telegraf flyttade redan 1902 till det då nybyggda Riksbankshuset, medan polisen fick vänta till 1938 på en egen polisstation. Kommunförvaltningen tog efter nedläggningen av Norrlands Dragonregemente, K4 (som 1980 flyttades till Arvidsjaur), över de utrymda regementslokalerna. År 1994 flyttade tingsrätten till nybyggda lokaler på Nygatan 45 i Umeå och rådhuset var i det närmaste tomt på verksamhet. Kommunstyrelsen ansåg att restaurangutbudet inte gav tillräckligt utrymme för "det västerbottniska köket", och ville att lokalerna skulle anpassas för detta ändamål. Den anbudstävling som utlystes 1995 vanns av arkitekt Ted Preutz, vars förslag att placera restaurangen i gatuplanet vann gehör. Efter ett par års ombyggnationer öppnades det "nya" rådhuset, som nu inrymde bland annat restaurang Rex, festsalar och Umeå kommuns kulturförvaltning (som dock sedan dess hunnit flytta först till Tullkammaren och därefter till lokaler i anslutning till Umeå stadsbibliotek). Under perioden 1 januari 1997 till och med november 2002 fanns Infotek Rådhuset Studie- och Yrkesvägledning i lokaler på bottenplanet. Det var ett framgångsrikt samverkansprojekt med Arbetsförmedlingen, Umeå kommun, CSN och Umeå Universitet. Syftet var att göra studie- och yrkesinformation samt studie- och yrkesvägledning tillgänglig på ett enkelt sätt.
Stadshus
Stadshus är en ofta centralt belägen byggnad som uppförts för en (större) stads förvaltning och representation. Eftersom det svenska stadsbegreppet förlorade sin juridiska betydelse 1971 åsyftar stadshus vanligen den byggnad som hade funktion som kommunhus år 1971, men inrymmer i många kommuner än i dag hela eller delar av kommunalförvaltningen. Stadshuset är oftast den viktigaste förvaltningsbyggnaden. Traditionellt har stadsfullmäktige och - styrelse sammanträtt här. Ibland används begreppet för den plats där den högsta ledningen för staden t.ex. stadsdirektörerna eller borgmästaren jobbar. Förutom administrationen finns ofta också städernas representationslokaler i stadshusen. I stadshuset kan också andra funktioner vara inrymda. Föregångaren var rådhuset, där stadens ledning, administration och domstol "rådet" samlades. Rådhuset stod ofta centralt. Den gamla svenska ordningen hölls kvar också efter Finska kriget när Sverige förlorade Finland 1809. Finland fick en egen förordning om städernas styrelse år 1875. Då upphörde råden och städerna fick i stället ett stadsfullmäktige. Städernas uppgifter växte och antalet tjänstemän utökades. De gamla rådhusen blev för trånga och nya större lokaler behövdes. Nya stadshus börajde byggas under 1800-talets senare del. Uppdraget att planera de nya stadshusen gick ofta till berömda arkitekter. Husen planerades med ståtliga festsalar, trappuppgångar. Ibland kunde också andra funktioner rymmas in t.ex. auktionskammare, rådstuvurätten och bostäder. Trots en ny förvaltning bibehölls det gamla begreppet rådhus för flera stadshus. Ordet kan också användas som översättning för utländska kommunala förvaltningsbyggnader, till exempel City Hall (engelskspråkiga länder) och Hôtel de ville (franskspråkiga länder).
Elias Sehlstedt
Elias Sehlstedt, född 8 december 1808 i Härnösand, död 22 juni 1874 i Stockholm, var en svensk lyriker. Hans föräldrar var handlande Abraham Sehlstedt och Märta Lisa Dahlström."Sehlstedts poetiska gåfvor började bli bekanta redan under hans gymnasisttid och en skämtsam utgjutelse av hans hand från denna tid befordrades till trycket, nämligen Byxorna, vilket gavs ut som en broschyr på 14 sidor 1832. Efter gymnasiet kom Sehlstedt 1829 till Uppsala som juridikstuderande (vilket han av ekonomiska skäl fick avbryta en tid efter faderns död), men under denna tid "hade han låtit den 'poetiske spindeln', d. v. s. pennan väfva sina långa eller korta trådar öfver papperet, och Upsala-Korrespondentens utgifvare, Emanuel Bruzelius, hade funnit dem vara af det goda slaget och låtit dem se ljuset i sitt blad. Ett helt dussin poem af -dt infördes der under loppet af 1832 ... och de flesta av dessa stycken intogos af författaren i ett litet samma år i Stockholm utgifvet dikthäfte, Norrlandsblommor af -dt." Efter de avbrutna studierna arbetade Sehlstedt några år som informator, bl. a. hos cynikern J. J. von Scheven på Siggesta, vilket han uttrycker sina erfarenheter av i dikten Hvad är en informator?, innan han 1836 började på Tullverket. Under en vistelse på Kummelnäs i Velamsund träffade Elias sin blivande hustru Anna Ulrika Augusta Ekman. De vigdes på Augustas 30-årsdag den 28 augusti 1843 i Hedvig Eleonora i Stockholm. Paret fick två barn, Fanny Ulrika Elisabet och Gustaf Helmer August. Sehlstedt arbetade mellan åren 1852 och 1869 som tullinspektor vid Sandhamn utanför Stockholm. Innan han kom till Sandhamn var han från år 1836 stationerad vid tullen i Mem och Hornstull. Under sina år i Sandhamn skildrade han skärgården med den egna upplevelsens skärpa och ofta hade hans verk en satirisk underton. I samband med att han skulle lämna sin tjänst på Sandhamn fattades beslutet att dra in den optiska telegrafen på Telegrafholmen och Elias nedtecknade då följande. Sina sista fem år tillbringade Sehlstedt i det forna Franska värdshuset på Djurgården i Stockholm. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Elias Sehlstedt var även konstnär och målade gärna i olja. Många gästande sjöfarare blev ägare av en tavla målad från tullhuset i Sandhamn till ett pris av 50 rdr. I Auktionskamrarna säljs de idag för flera tusen kronor. Sehlstedt är representerad vid Nordiska museet. I Huruledes jag fann Sehlstedt från 1874 skildrar August Strindberg en sommarsegling med tulljakt från Dalarö till Sandhamn och ger en mycket sympatisk bild av den lite skygge och åldrade Sehlstedt. Strindberg som kom till Sandhamn i 20-årsåldern, några sommardagar 1869 och 1870, återvände hösten 1873 för att utbilda sig till telegrafist och blev då nära vän med Ossian Ekbohrn som var Sehlstedts efterträdare som tullinspektör. Carl Larsson kom till Sandhamn 1890 för att göra illustrationer till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor som utkom två år senare med Snoilskys introduktion av författaren.
