Olympus m:robe
Olympus m:robe är en serie mp3-spelare som tillverkades av Olympus Corp. (som normalt tillverkar systemkameror) mellan oktober 2004 och november 2005. Olympus MR-100 är en svart musikspelare, högblank med vit baksida. Den har inga knappar utan är utrustad med en lysande touchpad och en LCD-skärm. Både dioderna och skärmen lyser röda. Hårddisken är på 5 gigabyte och spelaren klarar bland annat mp3, WMA och Ogg. Storleken är 9x5 cm och tjockleken är på drygt 1 cm. Tillbehör som tex. skyddsfodral fanns som tillval. Ljudkvaliteten hos MR-100 och MR-500 blev prisbelönt. Olympus MR-500 var den första av sitt slag- en mp3-spelare med inbyggd kamera. Kameran är av VGA-typ och spelaren består till större delen av en pekskärm i färg. Hårddiskutrymmet är på 20 gigabyte och hanterar samma format som den mindre MR-100. Tillbehören som fanns som tillval för MR-100 följde automatiskt med MR-500. Den kan inte bara spela musik utan fungerar även som fotoalbum. En intensivt marknadsförd funktion är möjligheten att mixa sina fotografier med olika låtar. Olympus MR-Fxx-serien består av tre stycken spelare, MR-F10, MR-F20 och MR-F30. Dessa släpptes enbart i Asien, främst i Japan. Man kunde välja mellan 512 megabyte och 1 gigabyte minne, utom på MR-F20-modellen som endast hade 512 megabyte minne. Till skillnad från de större spelarna MR-100 och MR-500, som sålde betydligt bättre både nationellt och internationellt sett, var dessa spelare av flashminne-typ. Alla m:robe-spelarna använder sig av programmet m:trip, som har vissa likheter med Itunes, men detta program har kritiserats, bland annat på grund av filöverföringstekniken, som är via sk. synkning- att gå via m:trip är det enda sättet att kommunicera med spelaren, speciellt när det kommer till att växla information med andra datorer eftersom spelaren endast kan hålla sig till en dators m:trip och inte till flera- bland annat raderas all musik om man synkar spelaren via en annan dators m:trip, det för att hindra eventuell piratkopiering, något som inte lär vara speciellt genomtänkt eftersom det tar bort konsumentens möjlighet till att kunna använda sin m:robe som USB-minne. Detta program stöder enbart Windows, inte Macintosh. Under den första tiden gav programmet heller inte stöd till Linux/Unix, något som senare under 2005 ändrades på grund av kritiken. Tillverkningen av m:robe-serien började i oktober 2004. I västra delen av världen lanserades endast de större spelarna MR-100 och MR-500, medan alla spelarna inklusive MR-Fxx-serien släpptes i Asien. Smärre modifieringar bland annat av programmet m:trip genomfördes, och även vissa invärtes delar i några av spelarna byttes ut med tiden i produktionen. I november 2005 meddelade Olympus Corp. att de skulle avsluta produktionen, troligtvis på grund av att konsumenterna lyste med sin frånvaro, och den sista produktionen ägnades till att kunna erbjuda reservdelar till de som redan köpt en spelare, i framtiden. Numera är m:robe-spelarna, speciellt de ur MR-Fxx-serien, mycket sällsynt förekommande och antalet exemplar i nyskick är närmast obefintligt. På auktionssidor på internet är de dock eftertraktade och privatpersoner betalar för de spelare i gott skick som finns, för mycket höga summor.
Bokmärke (samlarobjekt)
Raphael Tuck och Sons var en engelsk firma med stor produktion under 1800-talets slut och 1900-talets början. Den andra delen av Loch B blev Mamelok och Söhne. Företaget flyttade till England 1934 och bytte namn till Mamelok Press (MP), för att på 1950-talet bli Mamelok Press Ltd (MPL). Denna firma trycker fortfarande bokmärken och har haft en bred utgivning av moderna bokmärken med motiv som anpassats till tidseran. Exempel på modernare motiv som blivit populära bland samlare är exempelvis märken som Liselotte Fabig Distling illustrerade för Arthur F. Krüger (AFKH, senare namn bara Krüger) under 1940- och 1950-talen. En stor tysk producent är Ernst Freihoff (EF) som förvärvat rättigheten till många tidigare tryckta kartor, bland annat från E. A. Schwerdtfeger (EAS). Utförliga tabeller med förlag, tryckerier och illustratörer finns i boken "Från sten till bokmärke" av Torleif och Karin Steinsson. Långt före att de egentliga bokmärkena fanns användes små bilder på liknande sätt. Lösa träsnittsblad såldes på marknader redan på 1400-talet. När boktryckarkonsten kom igång på 1500-talet var böcker dyra, medan små bilder var mera överkomliga i pris. I tyska "Stammbücher" förtecknade man släktingar men klistrade också in småbilder, och engelska "scrapbooks" innehöll på samma sätt olika sorters bilder och anteckningar. På 1700-talet kunde bilder klistras på möbler och sedan fenissas över, för att få fina möbler som påminde om orientaliska lackarbeten. När bokmärken kom på 1800-talet blev det populärt att pryda stora skärmar med dem, liksom brickor och kistor. Bokmärken har satts på kakor vid olika högtider, dop, konfirmationer, vigslar och begravningar. Tyskland hade en lång tradition av att använda bilder så, och man samlade sådana bilder i album. Önskemålen från bagarna utvecklade motiven hos producenterna. Glitter infördes för att ge en illusion av gnistrande snö. Under 1700-talet hade man utvecklat konsten med spetspapper som användes som inramning för små bilder. Tryckerier skapade under 1800-talet "tomma" kort att användas som hälsningskort eller Valentinkort. På dem kunde man sedan klistra ett bokmärke av eget val, kanske ett sådant som hade en lucka med dolt budskap. När frimärkena kom på 1800-talet ökade efterfrågan på vykort till olika högtider, och även till dessa användes ibland bokmärken. Intresset för att samla bokmärken ökade när Liebig Company 1866 började ge en premie i form av en liten fyrkantig samlarbild när man köpte deras köttextrakt. Detta sätt att göra reklam blev snabbt populärt både hos kunderna och hos andra företag som hakade på trenden. Reklambilder trycktes också på stols-biljetter för olika arrangemang. Större märken som inte var reklam kunde exempelvis vara med drottning Victoria, uppfinningar och cirkus. I äldre tider såldes bokmärken ofta styckevis. När bokmärken började användas i pedagogiskt syfte hörde alla märken på kartan ihop i en serie. Då kunde märken klistras in i skolböcker, och visa exempelvis alfabetet eller olika djur och flaggor. På 1800-talet var albumen ofta påkostade och bilderna klistrades in på ett elegant sätt. Det var vuxnas album, men allteftersom bokmärken blev billigare blev de populära bland barn. Dessa klistrade först upp sina märken i enkla kontorsböcker eller skrivhäften, men under 1900-talet producerades enklare album. Det skapades också album med klisterränder och tunn plast, där klistret trängde igenom märkena och gjorde dem oattraktiva för samlare. Under 1900-talets mitt var bokmärken populära bland barn, men i slutet av 1900-talet blev de undanträngda av klistermärken och andra leksaker. Dock fick samlandet bland vuxna ett uppsving i stället, särskilt i Skandinavien.Numera (2019) finns det många aktiva vuxna samlare, som köper äldre bokmärken på olika auktionssidor och sociala medier, och använder referenssidor med utgivna kartor.
