Bokmärke (samlarobjekt)
Bokmärken är färgbilder på papper gjorda för dekorativa ändamål med hjälp av tryckmetoden kromolitografi. Bokmärken är numera huvudsakligen samlarobjekt och kan ses som en specifik form av samlarbild. Moderna bokmärken är tryckta på glansigt papper och kan ibland ha glitter. Äldre bokmärken fick en glansig hinna efter tryckningen. De produceras och köps oftast i ark där de olika motiven sitter ihop med varandra. Tanken är att de ska klippas isär, men nutida samlare sätter oftast större värde på oklippta ark. Kännetecknande för bokmärken är att de till skillnad från klistermärken inte är självhäftande samt att pappret ofta är präglat. Bokmärken har ofta ljusa eller starka färger, men motiven och stilen har varierat utifrån syftet med utgivningen. Några vanliga motiv är djur, blommor, änglar, barn och figurer ur sagor. Ett vanligt tema är högtider som påsk, jul och nyår. Många nytryckta bokmärken är reproduktioner av gamla motiv. Bokmärken har sitt ursprung i Tyskland. Den tysk-franske litografen Godefroy Engelmann (1788–1839) fick patent på tryckmetoden kromolitografi 1937. Affischer, reklam, vykort, bokmärken och reproduktioner av populära bilder från konsthistorien kunde med den metoden produceras med konsekvent färgkvalitet, i stora volymer och till en relativt låg kostnad. Det är svårt att exakt datera det första bokmärket. I början av 1800-talet gjordes små bilder i litografisk teknik, men först med handkolorerade färger. På 1830-talet kom tryckta och präglade bilder, en del i serier som man kunde klippa isär i enskilda bilder. I mitten av 1800-talet ökade produktionen av bilder som var utstansade, och som användes som enskilda bilder på exempelvis Valentinkort. Det finns säkert daterade bokmärken från 1860-talet. På 1870-talet kom rotationspressar, maskingjort papper och förbättrade stans- och präglingsmaskiner. Under 1880- och 1890-talet producerades en stor mängd bokmärken, med stor variation i motiven. Många av dem trycktes i Tyskland, även de som designades i andra länder, eftersom de skickligaste bokmärkestryckerierna fanns där. Under början av 1900-talet blev efterfrågan på bokmärken mindre, och flera producenter slutade tillverka dem. Några producenter försökte hitta billigare tryckmetoder och inriktade sig mer på barn. Idag (2019) finns endast ett fåtal tryckerier kvar som tillverkar bokmärken, och många av dessa är nytryck av äldre motiv. Produktionen av bokmärken skedde traditionellt i flera steg. Först trycktes motivets färger separat, för ett bokmärke i hög kvalitet kunde det vara tjugo olika färgtryckningar. Därefter täcktes arken med en gelatin- eller gummifilm, för att dels bli glansiga och dels klara präglingen utan att trycket krackelerade eller pappret gick sönder. På tidiga märken användes ibland en limhinna som drog ihop sig med tiden och gjorde att kanterna rullade sig. På vissa kartor sprayades glitter av aluminium som smälte ihop med filmen på ytan. Den präglade ytan, med upphöjda partier, skapades genom att pappret sträcktes något och pressades i stämpelmaskiner. På några extra dyra märken tillsattes därefter detaljer i bladguld. Slutligen stansades arken så att det blev separata märken som satt ihop med tunna "stegar". För att avlägsna alla de bortskurna partierna var det ofta nödvändigt att dunka på arken. En del producenter gjorde fler kartor med fyrkantiga märken, som innebar mindre ansträngning att få bort överflödigt papper. I början av 1900-talet, när efterfrågan minskade, började en del producenter introducera enklare tryckmetoder med färre färger, tunnare papper och mindre relief. På grund av ekonomisk depression och krig blev tillgången på kvalitetspapper lägre. Under 1960- och 1970-talen blev många bokmärken gradvis enklare i färgtryck och reliefverkan, så att vissa bokmärken blev helt släta. Raphael Tuck och Sons var en engelsk firma med stor produktion under 1800-talets slut och 1900-talets början.
Bokmärke
Ett bokmärke är ett objekt som används för att markerar en specifik plats i en bok och som gör att det är lätt att återvända till detta uppslag. Bokmärken är ofta tunna och görs ofta i papp, läder eller tyg. Andra vanliga material kan vara papper, metall, trä, kord eller plast. En viss typ av bokmärken kan sättas fast på boksidan likt ett gem. Viss forskning indikerar att det funnits bokmärken sedan första århundradet. men det äldsta kända bevarade bokmärket härstammar från 500-talet efter Kristus och är gjort av ornamenterat läder, med veläng på baksidan och med en läderrem som fäster den i omslaget till en koptisk kodex. Detta kodex återfanns i närheten av Sakkara i Egypten i ruinerna under klostret Apa Jeremiah. Bokmärken användes under hela medeltiden. och bestod då ofta av mindre remsor av pergament eller ett flätat band fästat i pärmen. Eftersom de första tryckta böckerna var ganska sällsynta och värdefulla ville man kunna markera en sida utan att skada boken. De första friliggande bokmärkena, som därmed kan bli samlarobjekt, började dyka upp på 1850-talet. Historiska bokmärken kan vara värdefulla och har en samlarmarknad. Under 1860-talets i viktorianska England var vävda silkesbokmärken populära gåvor. Bokmärken i Västvärlden under 1800-talet var främst avsedda för biblar eller böneböcker. Vid 1880-talet minskade produktionen av silkesbokmärken för att ersättas av tryckta bokmärken i papp eller tjockare papper. Detta sammanföll med den ökande mängden böcker som producerades. Denna form av pappersbokmärken blev snabbt en tidig form av samlarbilder som började produceras mer för samlande än för att faktiskt användas som bokmärken, se Bokmärke (samlarobjekt).
Du är inte klok, Madicken
Du är inte klok, Madicken är en svensk dramafilm från 1979 i regi av Göran Graffman. Filmen är baserad på Astrid Lindgrens böcker om Madicken. I huvudrollerna ses Jonna Liljendahl, Liv Alsterlund, Monica Nordquist, Björn Granath och Lis Nilheim. Madicken bor i en liten stad i Mellansverige, året är 1916 under första världskriget. Hon bor med sin mamma Kajsa, pappa Jonas, lillasyster Lisabet och tjänsteflickan Alva i ett hus som heter Junibacken. Det är vår och solen skiner, Madicken är strålande glad och känner livet i sig, hon just fått nya fina röda sandaler. Dem vill hon ta på sig när hon ska till majbrasan, trots mammas motsägelse. Madicken avskyr sin fattiga och lusangripna skolkamrat Mia – hon tycker att Mia är den dummaste ungen i hela skolan – som bland annat kastar iväg en av Madickens sandaler vid majelden. Mia utmanar sedermera Madicken till att balansera på skolans taknock, Madicken antar utmaningen, men Mia passar även på att sno överlärarens portmonnä. Sedan bjuder hon alla utom Madicken på chokladpraliner och delar ut bokmärken, hon säger att hon har fått pengarna till det från sin pappa i Stockholm. När hon blir avslöjad blir hon bestraffad av överläraren med rottingen, där Madicken plötsligt försvarar henne. På kvällen kommer Mia förbi med sina sista chokladpraliner till Madicken. Madicken kommer hem från skolan och har själv fått löss i håret, mamma och Alva behandlar henne med sabadillättika. Även Mia och hennes lillasyster Mattis får komma till Junibacken för att bli av med sina löss. Efter den stora avlusningen berättar pappa för Madicken och Lisabet att de ska få ett litet syskon. Alla är förväntansfulla, särskilt Madicken och Lisabet då de hoppas på en lillebror. Det blir också dags för flyguppvisning, där Madicken får chansen att flyga men ger sin plats till den fattige tonårsgrannen Abbe – sin bästis – som hon vet älskar flygmaskiner. Sedan är det dags för borgmästaren att åka med flygmaskinen, men han är dock inte lika förtjust. Abbe drabbas av en livshotande lunginflammation på hösten, och Madicken oroar sig nästan lika mycket som den alkoholiserade farbror Nilsson gör för sin son medan de inväntar den så kallade "krisen". När Abbe senare lyckligtvis tillfrisknat är det dags för höstbal, och Alva får följa med familjen Engström – till borgmästarinnans stora förtret, som enbart välkomnar överklassare och således inget tjänstefolk. Borgmästarinnan ser till att ingen herre på hela balen bjuder upp Alva till dans, men slutligen vänder Alvas stora förtvivlan genom att sotaren – som Alva svärmar för, trots att han är gift och har fem barn – efter samtal med Madicken utanför lokalen, stormar in och bjuder upp Alva. Sedermera är det dags för både jultomten och storken, på samma dag, där storken bjuder på familjens tredje flickebarn. Efter Bröderna Lejonhjärta ville Olle Hellbom vila sig och bestämde sig för att lämna regissörsstolen och bara vara Madicken-filmernas producent. Göran Graffman hade gjort ett fint arbete med tv-serien Den vita stenen så valet av regissör föll på Graffman. Inspelningen av filmen skedde vid Järsta gård (vilken fick föreställa Junibacken) några kilometer utanför Vattholma. Stadsscenerna togs i Söderköping. Filmens urpremiär ägde rum på biografen Spegeln i Göteborg den 13 december 1979 och på China i Stockholm den 14 december. I boken sägs att Abbes lunginflammation orsakats av att hans berusade far, farbror Nilsson, på väg hem från krogen "Trill-in" ramlat i ån, Abbe hoppar i och räddar honom, men Nilsson glömmer sedan i fyllan kvar sin son genomblöt och iskall vid åstranden. En filmatisering av scenen gjordes, men inget användes förutom farbror Nilssons sorg-/skuldbrev till Madicken. Filmen släpptes 1989 och 1998 på VHS. Du är inte klok, Madicken. Alva dansar och det blir jul igen.
Smällkaramell
Smällkaramell eller julgranskaramell är ett klassiskt avlångt julpynt som består av ett rör inslaget i färgat eller dekorerat papper så att det liknar en stor inslagen karamell. Smällkaramellen kan fyllas med en gåva eller godsak och hängas upp i julgranen eller användas som bordsdekoration. Vissa smällkarameller, särskilt i engelsktalande länder, innehåller en smällmekanism och kan ingå i en traditionell jullek. Grundidén till smällkarameller kommer ursprungligen från sötsakstillverkaren Thomas J. Smith i London 1847, som sålde kakor inslagna i papper som en utveckling av hans karameller med traditionellt omslag. Tanken var att pappret skulle innehålla små visdomsord, liknande lyckokakor, men inledningsvis gick affärerna ganska dåligt. Smith gav sig inte. När han slängde in ett vedträ i brasan så small det till, något som fick honom att infoga en smällmekanism i produkten, som till en början kallades kossack. Hans son Walter Smith utvecklade och moderniserade produkten så att den mer liknade dagens smällkaramell, samtidigt som sötsakerna inuti ersattes allt mer med blandade små gåvor. I bland annat många engelskspråkiga länder finns en särskild jultradition kopplad till smällkarameller med smällmekanism, på engelska kallade Christmas crackers eller bon-bons (i Australien). Det är en dragkamp med smällkaramellen som utlöser en lätt smäll, och vinnaren kan erhålla innehållet i vinst. Som alternativ kan smällkaramellerna samt innehållet fördelas jämnt mellan samtliga gäster. Exempel på vanligt innehåll är små leksaker, klurigheter och skämt samt färgglada kronor av papper. Kronan bärs ofta på huvudet under julmiddagen. Smällkarameller med smällmekanism säljs vanligtvis kompletta i flerpack. De används ofta som bordsdekoration och fungerar som en gåva till bordsgästerna. I exempelvis Sverige är det vanligt med egenhändigt tillverkade smällkarameller utan smällmekanism sedan omkring år 1870. Den består av vanligen av ett papprör (exempelvis toalettpappersrulle utan toalettpapper) inrullad i silkespapper med klippta fransar/remsor på sidorna. Ändarna runt det inslagna pappröret är fastknutna i ett snöre (exempelvis presentsnöre). Traditionellt bär den typen av smällkarameller ett bokmärke på utsidan och innehåller godis. Dessa smällkarameller används främst som julpynt, i exempelvis julgranen, och kan återanvändas kommande jular. Om smällkaramellerna har något innehåll kan barnen ta del av det vid julgransplundringen.
Svåra saker
Besöksantalet inom parentes. Trailern med Svåra saker parkerades på den yta som befanns lämpligast av mottagaren (den lokala arrangören) av utställningen, här nämnd efter orten som besöktes. Ur en kulturrecension i Dagens Nyheter, 2000-01-04. DN sammanfattar längre ner i samma text. Utställningen är ett litet, men vackert paketerat projekt. Museerna som deltar vill väcka diskussion om samlande och bevarande, och etnologerna får samla in nytt material. Samtidigt har frågorna den ställer räckvidd långt utöver de museipolitiska, "Svåra saker" rymmer faktiskt mer levande kraft än de flesta konceptutställningar jag sett. Strax före jul stannade en trailer från Riksutställningar utanför Värmekyrkan i Industrilandskapet. I trailern fanns en rullande utställning med namnet Svåra saker./.../Jag undrade vad det var som museerna har svårt att hantera. De inlämnade föremålen från museerna skvallrade om det: en sten som använts som mordvapen på 1860-talet, porrfilmen Belinda inspelad på 1960-talet och en förpackning med rester av en potatissallad från 1990-talet. Alla dessa föremål berättar historier vi inte riktigt vill kännas vid./.../Deras ursprung, eller proveniens som det brukar heta när det gäller auktioner/antikviteter/">antikviteter, är svenskt men de tillhör inte det fredsälskande, jämlika folkhem med hög levnadsstandard som jag fick lära mig att Sverige var när jag gick i skolan. I dag håller den bilden av Sverige på att förändras. Nu rotar till och med museerna i sprickorna på folkhemmets fasad. Då finner de magiska föremål bortom stadskyrkans kontroll, filmer med en annan syn på sexualitet och jämställdhet än folkhemmet förespråkar och de sorgliga resterna från de människor som inte ryms inom folkhemmets välplanerade väggar. Budget för Svåra saker. Svåra saker genomfördes med stöd av bland andra följande. Beroende på avtal betalade mottagaren av utställningen 0 till 3 000 kronor för Svåra saker, det senare en avgift som i text beskrevs som upplåtelse av eller hyra för den semi-trailer som utställningen förvarades/fraktades i. Barnet med smittkoppor, s. 42. Betknivlådan, s. 44 (Gotlands fornsal. Redskap från nedlagda Roma sockerbruk.). Bevakningskameran, s. 46 (Polishistoriska museet. Sönderskjuten av den så kallade "Maskeradligan".). Bibliotekets brandskadade bokmärken, s. 48. Djävulskontraktet, s. 52. Elsa Nilsdotters kranium, s. 62 (Malmö museer. Kvarlevorna efter "Bessingekvinnan" Elsa Nilsdotter, som 1882 hängde sig i en fängelsecell i väntan på avrättning som straff för mordet på sin make. Kraniet i sig blev aldrig visat under utställningen.). Ericssons röda mapp, s. 64. Fem i tolv-rörelsens pin, s. 66. Flygspanarens glasplåt, s. 68 (Flygvapenmuseum. En sprucken glasplåt som föreställer en man i ett flygplan som vänder sig om. Enligt uppgift är det flygplanets andre besättningsman som tar en bild av piloten. Efter fotograferingstillfället störtar planet och de båda omkommer. Glasplåten i kameran påträffas spräckt.). Fosfortändstickorna, s. 70. Fotangeln, s. 72 (Livrustkammaren. Taggigt, runt föremål, som i krig kastades framför hästarna och trängde in i deras hovar.). Fotografens hemliga bilder, s. 74. Furugårds flagga, s. 76. Fångklänningen, s. 78 (Kulturen, Lund. Från det nazistiska koncentrationslägret Ravensbrück under andra världskriget.). Färglådan, s. 82 (Hallwylska museet, Stockholm. En låda för 22 vattenfärger som orsakade flickan Elma Hallwyls död julen 1871, när hon blev förgiftad av en av färgplattorna som hon hade stoppat i munnen.). Fönstervreden, s. 84 (Stockholms stadsmuseum. Fönstervred i mässing från byggnaden på fastigheten Jakobs torg 3, tillvaratagna 1972 inför husets planerade rivning som aldrig blev genomförd.). Förlossningssaxen, s. 86. Handgranaten, s. 88 (Polishistoriska museet. Desarmerad handgranat som användes vid en flygplanskapning 1993. Kapningen skedde över Ryssland, men planet landades på flygplatsen Arlanda i Sverige.).
