LCD (bildskärm)
LCD-skärmen är en typ av plattskärm, där ett tunt lager av celler med flytande kristaller bildar skärmbilden. En LCD-skärm fungerar genom att egenskaperna hos flytande kristaller bestämmer den optiska genomträngningsförmågan hos ljusstrålar beroende av pålagd spänning över kristallen. Skärmen är inte lambertiell, det vill säga synligheten är beroende på vilken synvinkel ögat har för att upptäcka ljusstrålarna. Fenomenet upptäcktes 1888 och började användas i stor skala på 1970-talet, i miniräknare, klockor, spel etc. Bildskärmar med monokrom punktgrafik förekom i bärbara datorer från 1980-talet. 2008 gick LCD-skärmarna om katodstråleskärmarna i antal sålda enheter för dator- och TV-bruk, som anses ha ersatts helt i vanligare tillämpningar. En LCD-skärm är en digital bildskärm, dvs. oavsett insignal hanteras bildinformationen av digital elektronik som styr respektive bildpunkt ("pixel"). LCD:er kan antingen vara transmittiva eller reflektiva. En transmittiv LCD har ett lysande lager på ena sidan och ses från den andra. Aktiva celler är därför mörka medan inaktiva celler är ljusa. Denna typ av LCD används i skärmar som kräver hög kontrast. Vanligtvis konsumerar lampan mer energi än själva LCD:n. En reflektiv LCD, som vanligtvis används av miniräknare och armbandsur, använder ljus från omgivningen som reflekteras i bakre delen av skärmen. Skärmen har ofta lägre kontrast eftersom ljusstrålen passerar två gånger genom LCD innan den når ögat. Fördelarna med denna skärm är att det inte finns någon lampa som konsumerar energi och därmed förlängs ett eventuellt batteris hållbarhet. En transflektiv(transflexiv) LCD använder en kombination av transmittiv och reflexiv teknik. Flytande kristaller som används i LCD:er släpper ut ljus oberoende av våglängden, men olika förbättringar har lagts till för att producera färger. I en färg-LCD delas varje pixel upp i tre komponenter: en med ett rött filter, en med ett grönt filter och en med ett blått filter. Pixeln kan fås i godtycklig färg genom att variera respektive färgkomponents ljusstyrka (gråskalenivå). Även pixelgeometrin, det vill säga hur de tre komponenterna är ordnade, inverkar på färgen. Kristallskärmar med få segment (pixlar), som de i armbandsur, miniräknare eller den "digitala siffran" (som ofta baserar sig på lysdioder), dvs 7-segmentsdisplayen, är ofta kopplade med en kontakt var för sig, det vill säga varje segment adresseras med en egen ledning. Den elektriska signalen för att driva varje segment kommer från en yttre krets. Denna så kallade direkta adressering blir snabbt komplex, och displayens storlek begränsas av ledningsdimensionen som måste dras till varje segment, om inte mer kostsamma framställningsmetoder används. Halvstora skärmar, som till exempel monokroma fickdatorer och vissa små TV-skärmar, har en så kallad matrisadressering. Denna typ har kontakter för varje rad och kolumn, istället för varje individuell pixel. Nackdelen är dock att endast en pixel kan adresseras åt gången. Övriga pixlar måste komma ihåg deras tillstånd till dess att kontrollkretsen har tid att förändra dem. Detta resulterar i försämrad kontrast och dålig bild för snabba rörelsebilder. Ju fler pixlar som displayen har, desto mer ökar nackdelarna. Tekniken i dessa displayer är ofta supertwistad nematik (STN), eller en variant med dubbellager, så kallad dubbelt supertwistad nematik (DSTN), som korrigerar färgskiftningsproblemet hos STN-baserade displayer. Det finns dock övrig teknik som kan komma att utnyttja passiv matrisadressering, där varje beståndsdel av pixeln har någon form av bistabilitet från ämnets ferroelektriska eller ferromagnetiska egenskaper.
Bildskärm
Bildskärm, (videoskärm) även kallad datorskärm, TV-skärm eller monitor, är en utenhet som visar analogt, elektroniskt skapad text, bild eller video. Bildskärmar finns av flera olika typer som med varierande resultat kan visa bilder, genererade av till exempel videobandspelare, datorer, tv-spel eller TV-sändningar. Vanliga bildformat är 16:10, 4:3 och 16:9, där den första siffran anger bredden och den andra höjden. Skärmens storlek mäts mellan två diagonala hörn och anges traditionellt i tum. Mindre bildskärmar i bärbara enheter som mobiltelefon eller personsökare kallas på svenska även display. En äldre typ av bildskärm använder ett analogt katodstrålerör (engelska: Cathode Ray Tube – CRT). Dessa utnyttjar elektroluminiscensteknik för att generera bilder från en analog videosignal. Via analoga elektriska svängningar från en styrenhet bildas med hjälp av en elektronstråle en bild på en transparent yta utrustad med ett stort antal punkter av ett självlysande material. Elektronstrålen sveper över bildytan en rad i taget och aktiverar därmed kortvarigt de självlysande punkterna på bildskärmen. Genom att använda noggrann styrning av elektronstrålen och bildpunktsmaterial som aktiveras till att avge röd, grön eller blå färg kan färgbilder skapas. Sedan mitten av 00-talet har platta skärmar i form av flytkristallskärmar (LCD Liquid Crystal Display), plasmaskärmar och LED-skärmar (Light Emitting Diode) tagit över marknaden. Dessa skärmar består också av ett stort antal individuella ljuspunkter men dessa ljuspunkter är direkt elektriskt aktiverade i enlighet med dess X-Y-koordinater. Digitala bildskärmar är idag i stort sett uteslutande färgskärmar som aktiverar kristaller eller dioder i färgerna röd, grön och blå för att producera den slutliga färgbilden. Skärmar med en bilddiagonal upp till (minst) 50 tum och en upplösning upp till (minst) 1920 × 1080 har under 2010-talet blivit allt vanligare. Signalanslutningar som man kan hitta på en bildskärm är RGB (PC), Video, Audio, HDMI, VGA och DVI. En äldre kontakt är Micro-DVI. På Apples nya skärmar och datorer finns ofta Mini Displayport. Katodstrålerör (Cathode ray tube). Kristallskärmar (Liquid crystal display). LED-skärmar (Light emitting diode display). Plasmaskärmar (Plasma display panel). SED-skärmar (Surface-conduction electron-emitter display). OLED (Organic light-emitting diode).
Plasmaskärm
Plasmaskärm eller PDP (plasma display panel) är en typ av bildåtergivningsteknik, som används i vissa platta TV-apparater som är 37 tum (94 cm) eller större. En plasmaskärm är en digital bildskärm. Bakom frontglaset ligger två transparenta elektroder. Elektroderna omges av en blandning av neon- och xenon-gaser som bildar själva plasman vid urladdning. Bakom dessa ligger ett dielektriskt lager som i sin tur vilar på ett skyddslager. Elektroderna tar emot ström tills de når en viss nivå. Då sker en plasma-urladdning på den dielektriska ytan som resulterar i att det avges ultraviolett ljus. Det ultravioletta ljuset tänder fosforbeläggningen i pixlarna bakom skyddslagret. Dessa avger i sin tur sitt eget ljus: rött, grönt eller blått (RGB). Dessa tre bildar en bildpunkt på skärmen. De kan göras avsevärt större än de gamla CRT-skärmarna och fanns redan 2010 i storlekar upp till 152 tum (3,86 meter). Vikten är relativt låg jämfört med CRT-skärmar. De kan ha hög skärmupplösning (upp till 4096 × 2160 bildpunkter). Tekniken ger mycket bra betraktningsvinklar från alla håll. Har i allmänhet bättre återgivning av svärta och färger jämfört med LCD. Uppvisar mycket låga nivåer av rörelseoskärpa. Använder inte bakgrundsbelysning eller lampor, i motsats till exempel LCD- och bakprojektionsapparater. Plasma drar ofta mer ström än LCD även om det finns stora skillnader beroende på produkt och fabrikat. Kan drabbas av inbränning av statiska bilder, detta är främst ett problem om man har en plasma av äldre generation då motståndskraften mot inbränning har förbättrats avsevärt i nyare generationer. Finns inte i mindre storlekar än 32". Vikten är relativt hög jämfört med LCD skärmar. Men det skiljer mellan tillverkare och modell. Plasmaurladdningarna kan orsaka mycket kraftiga radiostörningar i HF-bandet och även störa ADSL-förbindelser. Panasonic Corporation (tidigare Matsushita).
Olympus E-420
Olympus E-420 är en digital SLR-systemkamera (spegelreflexkamera) tillverkad av Olympus Corporation, introducerad på marknaden 2008. Tillsammans med de jämnstora föregångarna i E-400-serien marknadsförs den som marknadens minsta spegelreflexkamera. Kameran kan ta 3,5 bilder per sekund. E-420 har 3 autofokuspunkter i den optiska sökaren, alternativt 11 punkter vid användning av Live View, dvs. när man använder LCD-displayen för att fokusera. E-420 är en uppgradering av föregångaren Olympus E-410 och har bl.a. följande egenskaper, utöver de vanliga, manuella funktionerna. Olympus E-420 säljs liksom föregångaren E-410 vanligtvis med objektivet Zuiko Digital ED 14-42mm 1:3,5-5,6, och ofta även med telezoomobjektivet ED 40-150mm. Mest uppmärksammat när kameran släpptes blev dock det faktum att den även såldes i paket med ett nylanserat fast 25-millimeters "pannkaksobjektiv", i extremt kompakt utförande som gjorde den redan lilla E-420 ännu mer lätthanterlig. 10 effektiva megapixlar -3648 x 2736 bildupplösning (total upplösning 11,8 megapixel). 11,8 megapixel typ 4/3' Live MOS CCD-sensor. Maximal slutarhastighet 1/4000, min. slutarhastighet 60. Dioptrisk korrektion -3,0 - +1,0 dioptri / inbyggd typ. 6,9 cm/2,7" HyperCrystal II LCD-skärm.
Videokamera
Videokamera kallas en kamera som spelar in videofilm. Kameran har ett objektiv som projicerar en bild på en sensor, som skapar en videosignal. Signalen kan förmedlas direkt som en TV-signal eller lagras i kameran på magnetband, skivminne (hårddisk), DVD-skiva eller minneskort. De flesta kameror tar även upp ljud, med inbyggda eller anslutna mikrofoner, som förmedlas eller sparas tillsammans med bilden. Kameran kan ha en bildskärm som direkt visar vad som spelas in, alternativt en optisk sökare. Videosignalen från sensorn består av ett antal bilder i sekunden, som vardera består av horisontella linjer och bildpunkter (pixel). I äldre, analoga TV-system angavs alltid bildens höjd som antalet linjer, exempelvis 525 (NTSC) eller 625 (PAL). För digital video anges vanligen bildens bredd som antalet bildpunkter längs en horisontell linje: 320, 640, 720, 1280 och 1920 är några vanliga mått. Man kan också, som i digitala stillbildskameror, multiplicera bredden med antalet linjer och få bildens storlek i megapixel. Kameror med bildstabilisering har funktioner som kompenserar för skakningar. Det är speciellt betydelsefullt vid högre zoomfaktor. Stabiliseringen kan göras optiskt eller digitalt. Vid optisk stabilisering används ett prisma. Vid digital stabilisering används de yttersta pixlarna i varje scanning som en buffert. Den optiska bildstabiliseringen ger högre kvalitet, men är dyrare än den digitala. Det finns minst åtta olika typer av videoformat. VHS-kameran har normalstora bandkassetter som kan spelas upp direkt i en videobandspelare. VHS-kameror blir därmed relativt stora och tunga. VHS-C (Compact) använder mindre bandkassetter som klarar 45–90 minuters film. Kameran kan därmed göras betydligt mindre. Denna typ har normalt LCD-skärm, zoom-objektiv och olika specialeffekter. För att dessa mindre kassetter ska kunna läsas i en vanlig videobandspelare placeras de i en adapter som i sin tur placeras i spelaren. S-VHS (Super) ger högre upplösning. Kamerans kassett fungerar dock inte i vanliga videospelare utan kräver en SVHS-spelare. Video8- kameran har band med bredden 8 mm vilket ger 2–4 timmar inspelning. Systemet introducerades 1985 och finns ej längre kvar på marknaden. MiniDV-kameran har bättre bild än kamerorna ovan. Ljudet har CD-kvalitet. Filmen kan överföras till dator via t.ex. Firewire. Kameran använder mycket små kassetter, vilket gör att denna typ av kameror kan göras mycket små. DV-kameran har samma kvalitet som MiniDV-kamera men använder dubbelt så stora kassetter. Kamerorna blir därför större. MicroMW är ett nytt digitalt format med något mindre band än DV. Kameran har också ett elektroniskt minne som kan lagra information om och inställningar för den inspelade filmen. DVD-kameran spelar in filmen direkt på en DVD-skiva som kan spelas upp direkt i en DVD-spelare. Kameran kan också kopplas direkt till TVn. Flertalet kameror kan spela in såväl på DVD-R som DVD-RW-skivor. DVD-R-skivor måste avslutas innan den kan spelas upp. DVD-RW-skivor kan återanvändas 1 000-tals gånger. Hårddisk-kameran spelar in film i form av digitala filer direkt på en hårddisk. Filmfilerna kan sedan överföras till en dator. Kameror som spelar in film på minneskort använder sig av samma typ av teknik då filminspelningarna lagras som digitala filer.
Spegelreflexkamera
Spegelreflexkameror är en kameratyp där ett inbyggt system med bland annat en eller flera speglar underlättar för fotografen att se motivet och komponera en bild. De första spegelreflexkamerorna utvecklades redan i fotografins barndom i mitten av 1800-talet. Det finns två typer av spegelreflexkameror. Den tvåögda spegelreflexkameran används sedan 1970-talet i mycket liten omfattning, medan enögda spegelreflexkameror utgör en mycket stor del av kameramarknaden. De tvåögda spegelreflexkamerorna hade sin storhetstid vid mitten av 1900-talet. Den mest kända modellen var Rolleiflex. Kameratypen tillverkas sedan 1980-talet i mycket liten omfattning. De enögda spegelreflexkamerorna bygger vanligen på ett pentaprisma i sökaren. Spegelreflexkameror är oftast av systemkameratyp (dvs. har utbytbar optik) men det finns också spegelreflexkameror med fast optik. Bland mellanformatskamerorna finns både enögda och tvåögda spegelreflexkameror. En känd tillverkare av enögda spegelreflexkameror för mellanformatet är Hasselblad. En ridåslutare brukar vara en gummiduk eller gjord av metall och den arbetar vanligtvis horisontellt, men vertikala slutare är ej ovanliga. Ridån bildar en öppning vars bredd i en horisontell slutare representerar exponeringstiden. En stor öppning som glider framför filmemulsionen motsvarar lång exponeringstid till exempel en 1/60 dels sekund, medan en springa i ridån ger kort slutartid exempelvis 1/1000 dels sekund. Ett läge brukar vara manuellt och kallas B, då ställes slutaren öppen för exempelvis nattbildsfotografering. Ridåslutaren för mycket väsen och fungerar dåligt vid minustemperaturer. Fujica har för länge sedan tillverkat en kamera som hade en ridåslutare som var smord på sådant sätt att det gick att fotografera när det var 30 grader kallt. Kameror som har exponeringsautomatik har en mera komplicerad ridåslutare från finmekaniska företag av typ Seiko. I bland annat Hasselblad används centralslutare bestående av lameller som öppnas och stängs likt iris i ett öga. Det finns också varianter på ESR-kameror (Enögd Spegelreflex) som har semitransparenta fasta speglar som aldrig fälls upp, för att öka hastigheten då fler bilder skall exponeras i en följd. En nackdel med dessa kameratyper är den ljusförlust som uppkommer i den semitransparenta spegeln. När det gäller digitalkameror så finns det ESR-kameror även där och då är principen densamma, men i stället för film så finns där en CCD-cell, och elektronik ser till att bilden blir rättvänd på den lilla LCD-skärmen. Storfilmskameror har ingen spegel utan placerar en mattskiva där filmen ska sitta, medan man utför bildkompositionen och får helt enkelt vänja sig med att se bilden uppochner, och ersätter mattskivan med en filmkassett då exponering skall ske. Bland fördelarna med enögda spegelreflexkameror är att man slipper parallaxfel vid närbildsfotografering. Parallaxfel innebär att den bild man ser i sökaren är förskjuten i förhållande till objektivet vilket innebär att motivet inte hamnar inom den ram som man föreställt sig. Ännu en fördel är att man kan använda ljusfilter som ger en direkt effekt, som exempelvis polariserande filter eller stjärnfilter. Nackdelar är ljudet från spegeln vid exponeringen och ljusförlusten. En annan är att man inte ser motivet i exponeringsögonblicket, vilket kan störa vid t.ex. panorering av rörliga motiv. Ytterligare en nackdel är att objektiven måste konstrueras med plats för spegelhuset bakom bakersta linsen. Okularet i sökaren kan släppa in bakljus i vissa lägen så det påverkar exponeringssensorn som sitter vid pentaprismat. Vid reprofotografering kan det ibland vara nödvändigt att sökarbilden och det slutgiltiga negativet är exakt identiska. Digital spegelreflexkamera.
