Galleri
Galleri (konst) – en lokal där man förevisar konst. Galleri (arkitektur) – täckt gång längs en byggnads ytter- eller innerväggar buren av arkader eller pelare eller en korridor eller långt, smalt rum ofta med karaktär av praktrum. Galleri (teater) – sittplatserna högst uppe i en teatersalong. Galleri över fylkesvapen i Norge. Galleri över häradsvapen i Sverige. Galleri över landskapsvapen i Estland. Galleri över landskapsvapen i Finland. Galleri över landskapsvapen i Sverige. Galleri över länsvapen i Sverige. Galleria – en inbyggd gågata med butiker.
Prinsens galleri
Prinsens galleri, även kallad Stora Galleriet är en sal i Stockholms stadshus. Salen är uppkallad efter målarprinsen prins Eugen som utförde väggmålningarna. Salen används för Stockholms stads mottagningar. Längs stadshusets södra långsida sträcker sig Prinsens galleri. Genom sju höga fönster i södra fasaden får besökaren en grandios utsikt över Riddarfjärden och Södermalm. Rummet uppdelas längs långsidan av 15 dubbelkolonner i en sal och ett smalare "galleri" med utsikt över Borgargården. Kolonnerna är tillverkade i diabas med kapitäl av ljus Ekebergsmarmor. Omkring år 1916 bestämde sig Prins Eugen att utför väggmålningarna i den norra delen av galleriet. Detta väggparti är närmare 45 meter lång och delas genom fem höga fönster. Mellan åren 1917 och 1923 arbetade prinsen med al fresco-målningarna som visar olika stockholmsmotiv kallade "Stockholms stränder". Hans idé var att illustrera den utsikten som huvudsakligen visar sig genom salens fönster mot syd, alltså Riddarholmen med Riddarholmskyrkan, Mariaberget och Katarina kyrka, dessutom Tegelviken och Klara sjö. Det var dock aldrig meningen att återge en naturalistisk bild av utsikten, han ville inte tävla med själva staden. Eugen valde att lägga stadsmotiven i betraktarens ögonhöjd och samma höjd för himmel, byggnader och vattenytor, vilket ger önskad samklang åt väggfälten. Prinsen vistades ofta på arbetsplatsen och dagarna blev långa, han kände sig "dödstrött efter 7 à 8 timmars intensivt arbete". Utöver Prinsens galleri smyckade han även "Lilla kollegiesalen" med fresker. Slutligen menade prinsen att kollegiesalen tagit allt för lång tid och att allt annat arbete låg efter på grund av "det eviga stadshuset". Han var dock nöjd med sitt verk och uppskattade att stadshusarkitekten Ragnar Östberg hade gett honom fria händer. Till Stora Galleriets utsmyckning engagerades ytterligare en konstnär, Johan Axel Gustaf Acke. Han anförtroddes av Östberg först 1920, alltså i ett sent skede, med galleriets gestaltning och utformade stucker i fönsternischerna mot syd. Dessa visar en blandning av figurer från klassisk och nordisk mytologi. Efter en del ekonomiska diskussioner kom Acke igång först 1922. Han utförde även stuckarbeten i den angränsande "Rundeln".
Real tennis
Spelplanen består av en hög byggnad med fyra väggar och tak och har i stort sett byggts likadant sedan 1500-talet. Innerdimensionerna kan variera något men är ungefär 33,5 x 12 meter. En av sidoväggarna och båda kortväggarna har längsgående utbyggnader med inåt banan fallande tak (penthouses). Ett utskjutande område på den ena långsidan nere vid hörnet kallas tamburen. Banan är således asymmetrisk. Själva spelgolvet har oftast dimensionerna 29,3 x 9,8 meter, det vill säga något större än en lawn tennis-bana. Banhalvorna åtskiljs av ett nät som är 0,915 meter högt på mitten och ca 1,5 meter (fem fot) vid väggarna. Serven spelas bara från den kortända (kallad dedans) som är motsatt tamburändan (kallad hasardändan). Serven slås åt vänster och bollen måste träffa långsidans penthustak minst en gång, och därefter studsa i en definierad serveruta i tamburänden, för att bli godkänd. Servereturen får dock spelas som ett volleyslag före studs. Vid spel kan eventuell träff i tamburväggen få bollen att ändra riktning i rät vinkel. Under penthustaken finns olika nät- eller gallerförsedda fönsteröppningar, gallerier, som är störst på långsidan och bakom servaren. Genom sidogallerierna och dedans-galleriet kan publiken bevittna spelet. I anslutning till tamburen finns ett mindre galleri, grille, på kortsidan. Gallerierna kan träffas varvid bollen "dör". Detta innebär att servaren eller mottagaren som slagit bollen vinner poängen. Om en boll studsar två gånger på en sida ges spelaren senare, efter byte av sida och serve, en andra chans att vinna bollen. Detta kallas att en chase har lagts, vilket också kan utnyttjas som speltaktik. En chase bestäms som den nivå på banan där bollen studsat den andra gången, och definieras av en serie markerade linjer på golvet. En chase kan sedan vinnas genom att slå en otagbar serve eller retur, genom att träffa ett galleri eller genom att slå en boll som en andra gång studsar närmare kortväggen än aktuell chase. Misslyckas något av detta har spelaren förlorat sin chase. Vid chase-spel, framför allt när det är fråga om andra studs, avgör därför motståndaren om han behöver spela bollen eller inte för att vinna poängen. Till skillnad från modern tennis använder man än i dag racketar av trä vid spelet. Racketarna är något asymmetriska för att underlätta spel av bollar som hamnat nära hörnen. Rackethuvudet är litet, vilket i kombination med den ofta oförutsägbara bollriktningen, gör det mycket svårt att träffa bollen med ett rent slag. De tygförsedda tennisbollarna har numera en kärna av finfördelad kork. De görs fortfarande för hand och är tyngre (71-78 gram) än vanliga tennisbollar. De studsar också betydligt lägre än sådana, vilket medför att spelarna ofta måste möta bollen nära golvet. Skurna (underskruvade) slag föredras genomgående, medan hårda topspinslag, som är vanliga i lawn tennis, snarare ger motståndaren stora fördelar, eftersom bollen då studsar högt. Spelets svårighetsgrad premierar spelare med stor taktisk förmåga och ofta mångårig erfarenhet av spelet. Placering av bollen är en nyckel till framgång, vid singelspel försöker spelaren i första hand slå låga bollar mot motståndarens backhandsida eller mot hörnen. Vid väl avvägda slag mot hörnen tenderar bollen att efter väggkontakt studsa endast litet eller inte alls. Därför är hörnslag särskilt svåra att returnera. På elitnivå är spelet mycket snabbt med bollhastigheter på upp till 225 km/timme. Spel mot väggarna och penthustaken utnyttjas flitigt, vilket gör att spelet till sin karaktär påminner om squash. Vid dubbelspel står spelarna som regel placerade i hörnen, varför bollarna oftare spelas i mitten av banan eller direkt i något av gallerierna. Vid dubbelspel står en av de servemottagande spelarna ofta placerad i serverutan, varifrån bollar som ändrat riktning vid slag i tamburväggen lättare kan returneras.
Johann Philip Lemke
Johann (Hans) Philip Lemke eller (Lembke, Lemcke), född 19 maj 1631 i Nürnberg, död 3 april 1711 i Tyska Sankta Gertruds församling i Stockholm, var en tysk-svensk tecknare, etsare och bataljmålare. Han var son till buntmakaren och fältväbeln vid borgarbeväpningen i Nürnberg Michael Lemke. Han gick i skola i Hamburg han studerade därefter konst för E Decker 1642–1647 och Jacob Matthias Weyer i Hamburg 1647–1649 och för Jacob de Wet i Haarlem 1649–1651. Han återvände därefter till Nürnberg och arbetade som assistent till Georg Strauch fram till att han inskrivs som Mästare i måleri vid ämbetet i Nürnberg 3 november 1653, som mästararbete visade han upp målningen Israels barn i strid med amalekiterna. Han reste därefter till Italien där han vistades 1653–1673. Under sin tid i Italien tog han stark intryck av bataljmålaren Jacques Courtois och Pieter van Laer målningar. Som målare slog han igenom i Venedig på 1650-talet och verkade därefter som konstnär främst i Rom. Han hade påverkats i sin konststil av sin förta konstlärare Weyer som hade ägnat sig åt skildringar av batalj- och jaktscener och i Italien var det huvudsakligen Il Bamboccio (Pieter Jakobsz van Laer) och Jacques Courtois hans förebilder. Han återvände till Nürnberg 1673 där hans konst blev mycket uppskattad av dåtidens konstsamlare. Eric Dahlberg och Ehrenstrahl kom i kontakt med Lemkes målningar under 1660-talet och det är troligt att det var på Ehrenstrahls initiativ som Lemke blev kallad till Sverige som bataljmålare av Karl XI, och kom anlände till Stockholm i oktober 1683. Under den första tiden fick han under Dahlberghs uppsikt måla Karl XI:s bragder efter Ehrenstrahl och Dahlbergs teckningar och gravyrer. Först 1684 skänkte Karl en rad målningar till utsmyckningen av det övre galleriet på Drottningholms slott bland annat målningarna Slaget vid Halmstad och den första tavlan över Slaget vid Lund. Efter att det övre galleriet var utsmyckat beställde Karl målningar från sin faders fälttåg till det nedre galleriet, till slut blev det 24 tavlor, av dem 4 mindre scener och 20 bataljplaner. I de senare har Lemke använt sig av fågelperspektiv, med kungar eller stridande grupper i förgrunden. På grund av dålig behandling vid en grovrengöring på 1700-talet och andra omständigheter minskade målningarna i värde. 1806 skapade Anders Fredrik Skjöldebrand några kopior i akvatintgravyr av dessa tavlor. I samband med arbetena för Drottningholm gallerier övertogs hans arbeten för Stockholms slott av Jacques Foucquet. Arbetet vid Drottningholm var inte lika lukrativa och prestigefulla som arbetet vid Stockholms slott och efter hans död tvingades de efterlevande att bedriva en process för att slutligen 1714 få ut kvarvarande ersättning för hans arbeten. Det var Dahlberg som svarade för att Drottningholmsbilderna fick en militär vederhäftighet och scenerierna har vid sidan av sitt krigshistoriska värde en hög dekorativ kvalitet tack vare Lemkes effektfulla tecknande, komposition och koloristiskt glänsande partier i panoramat. Till hans främsta arbeten på Drottningholm räknas Slaget vid Lund som tar upp fyra väggfält. Från denna bildsvit hämtade han senare motiv till ryttarporträtten av Karl Gustav vid Warschau samt Karl XI och Eric Dahlberg vid Lund. På Nationalmuseum finns omkring 150 teckningar av Lemke och ett flertal oljemålningar, han är representerad med ett självporträtt i olja vid Konstakademien och med teckningar vid Uppsala universitetsbibliotek,Lunds universitetsbibliotek Regionmuseet Kristianstad, Norrköpings konstmuseum och Göteborgs konstmuseum. Han finns även representerad på en rad andra Europeiska museer.
Göteborgs konstmuseum
I denna sal finns två monumentala målningar av barockmålaren Rubens: Konungarnas tillbedjan och Henrik IV av Frankrike vid belägringen av Amiens. Här och i den angränsande trappan finns även verk av bland andra Jacob Jordaens, David Teniers och en helgonbild av Francisco de Zurbarán, samt två porträtt av den svenske hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl. Består bland annat av Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd, Nils Forsbergs Akrobatfamilj inför cirkusdirektören. Den så kallade Düsseldorfskolan, svenska konstnärer som utbildats eller periodvis var verksamma i Düsseldorf i mitten på 1800-talet, är rikligt representerad med verk av bland andra Carl d'Unker, Ferdinand Fagerlin, Johan Fredrik Höckert, August Jernberg, Marcus Larson, Amalia Lindegren, August Malmström, Sofie Ribbing, Geskel Saloman och Kilian Zoll. Larson räknas också till romantikerna som ägnas en särskild sal. Förutom betydande verk av Marcus Larson finns här romantiskt landskapsmåleri från sent 1700-tal och framåt av bland andra Peder Balke, Arnold Böcklin, Nils Blommér, Johannes Flintoe, Carl Johan Fahlcrantz, Thomas Fearnley och Hans Gude. Göteborgs konstmuseum har Sveriges främsta samling med konst från det nordiska sekelskiftet 1900, till stor del tack vare Fürstenbergska galleriet. Men även utanför Fürstenbergska galleriet finns en betydande samling sekelskifteskonst. Denna spänner från 1880-talets naturalism och friluftsmåleri, en period då de så kallade opponenterna tog intryck av den franska konsten. Här återfinns exempelvis Porträtt av Venny Soldan-Brofeldt målad av Hanna Pauli, Anders Zorns Ute, och Carl Fredrik Hills Blommande fruktträd, liksom Christian Krohgs Sömmerska. Under 1890-talet återvände många av opponenterna, som formerat sig i Konstnärsförbundet, till hemlandet för att måla den nordiska naturen i stämningsfulla skymningslandskap. Skiftet var liknande i de övriga nordiska länderna. Detta måleri betecknas som nationalromantik och företräds i samlingen av konstnärer som Per Ekström, prins Eugen, Eugène Jansson, Viggo Johansen, Nils Kreuger, Karl Nordström, Erik Werenskiold och Carl Wilhelmson. Till det nordiska sekelskiftet hör också betydande verk av Ivan Aguéli, som går i syntetistisk riktning, och Edvard Munchs mer psykologiskt laddade symbolism. Munch är företrädd med fyra verk, varav Vampyren och Det sjuka barnet hör till de mer betydande. De mest kända av Göteborgskoloristerna är Åke Göransson, Ivan Ivarson, Ragnar Sandberg, och Inge Schiöler. De finns alla representerade på museet, liksom en efterföljande generation av kolorister, med konstnärer som Carl-Erik Hammarén, Alf Lindberg och Olle Skagerfors. Galleriet innehåller konst från slutet av 1800-talet och är en testamentarisk gåva till Göteborgs stad av Göthilda och Pontus Fürstenberg. De lät inreda galleriet med Per Hasselberg som ansvarig för dekoren, och det öppnade för allmänheten 1885. Takdekoren är hämtad från Fürstenbergska palatsets galleri i Brunnsparken. Den gestaltar olika upptäckter och uppfinningar från denna tidsperiod med utskjutande listverk och sex skulpturgrupper av Hasselberg med medaljongmålningar av bland andra Richard Bergh, August Hagborg och Georg Pauli. Bland verken finns Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen av Hugo Birger, Per Hasselbergs skulpturer Grodan, Näckrosen och Snöklockan samt Näcken av Ernst Josephson. Dessutom finns här verk av Carl Larsson, bland annat den stora triptyken Rokoko-Renässans-Nutida konst, och Anders Zorns Natteffekt samt Richard Berghs Nordisk sommarkväll, som ingick i den i USA turnerande utställningen "Northern Light" på 1980-talet och som blivit något av en symbol för det nordiska ljuset. Marc Chagall Stilleben med blommor och fruktkorg, Paul Gauguin Marin och Claude Monet Pilar i soldis är några av tavlorna här tillsammans med Pablo Picassos Akrobatfamilj och Vincent van Goghs Olivskog.
Olivier Herdies
Olivier Herdies, född 17 mars 1906 i Bryssel, död 25 december 1993 i Hägersten, var en belgisk-svensk målare och författare. Olivier Herdies studerade vid Kungliga Konstakademien i Bryssel och gjorde studieresor i flera länder i Europa. Han flyttade till Sverige 1937 och blev svensk medborgare. Han började som konstnär 1948 och arbetade tidigare som författare och konst- och litteraturrecensent. Herdies var en av de första svenskar som målade vad som på den tiden kallades "informellt", det vill säga abstrakt utan att vara geometriskt, med förebilder som Klee, Pollock, Miro och Michaux. Han har utfört muralmålningar i apoteket Rödhaken i Blackeberg i Stockholm och i apoteket Misteln i Västerås. Olivier Herdies började måla först när han var fyrtiotvå, och liksom så många andra konstnärer som startar sent gick han snabbt rakt på det väsentliga. Det är som om det inte fanns tid att vänta - allt måste fram genast. Hans bilder är direkta och öppna. Det finns en hudlöshet i dem som fanns även hos honom själv, en sårbar känslighet och ofta nästan barnslig glädje och poesi. För svensk femtiotalskonst fick han stor betydelse. På den tiden härskade besinningen i svensk konst. Kubismens stränga regler om uppbyggnad och akademikernas och traditionalisternas betoning av behärskning, måtta och sans betydde mycket, ibland förlamande mycket. I denna konst kom Olivier Herdies in som något exotiskt och anarkistiskt och romantiskt. Han påverkades själv mycket av den nya abstrakta konsten i Paris, som han lärde känna när han for dit efter kriget för att göra konstprogram för Radiotjänst. Det var också i Paris han sedan debuterade som konstnär, 1955 på galleriet Colette Allendy. Han var en av de första svenskar som målade vad som på den tiden kallades "informellt", det vill säga abstrakt utan att vara geometriskt, med förebilder som Klee, Pollock, Miro och Michaux. Denna stil kallades ibland också spontanism, trots att de flesta så kallade spontanister i själva verket byggde upp sina bilder lika noga och ordentligt som alla andra målare. Men Olivier Herdies arbetade verkligen spontant: snabbt och direkt, ibland nästan kalligrafiskt som en österländsk tuschmålare. För Öyvind Fahlström fick Olivier Herdies "teckenmåleri" stor betydelse. Kring Fahlström samlades åren kring 1960 en internationell skara konstnärer, musiker och författare, bland dem Olivier Herdies. Det var fruktbara år i Stockholms konstliv. Det var då Moderna museet startade och introducerade en ny konst. Stockholm öppnade sig mot omvärlden och blev för några år en av Europas konstmetropoler. Stor betydelse för detta fick några konstnärer och författare som kommit till Stockholm från olika delar av världen, förutom Olivier Herdies även bland andra poeten Ilmar Laaban, fotografen och poeten Lutfi Özkök och författaren Peter Weiss. Colette Allendy, Paris - 1955. Galleri Brinken, Stockholm - 1956. Gallerie Observatorium, Stockholm - 1960. Uppsala Universitet - 1960. Sturegalleriet, Stockholm - 1961. Gröna Paletten, Stockholm - 1964. Gallerie A, Stockholm - 1967. Midsommargården, Stockholm - 1968. Lilla Galleriet, Umeå - 1968. Galleri Latina, Stockholm - 1969. Galleri Lucidor, Stockholm - 1977. Olle Ohlsson Huset, Solna - 1985. Konstnärshuset, Stockholm - 1987. Galerie Bel'Art, Stockholm - 1992. Thielska Galleriet, minnesutställning, Stockholm - 2000. Ystads konstmuseum, retrospektiv utställning - 2001. Präståkra gård, Simrishamn - 2002. "Il gesto", Florens och Milano - 1955. "Kring Spontanismen", Stockholm - 1959. "Kontroversiellt", Stockholm's College -1959. "Nordiskt Sommaruniversitet", Sigtuna - 1960. Vårsalongen, Liljevalchs - 1961–1967. "Svart och Vitt", Konstakademin, Stockholm - 1962. "Phases de L'art contemporain", Paris - 1962. "Le soleil dans la tête", Paris - 1963. "International exhibition of Modern Contemporary Art", Edinburgh - 1964. "Moderna Museet besöker Landskrona" - 1965. Jubileumsutställning, Galleri Observatorium, Stockholm - 1965. Galleri Latina, Antibes - 1969.
