Bordtennis
Bordtennis, (pingisboll) pingis (av ping pong), är en racketsport som vanligen spelas inomhus av antingen två eller fyra spelare. Spelarna slår en plastboll över ett nät som är uppsatt tvärs över en bordsskiva. Med två spelare kallas det för singel och med fyra spelare för dubbel. Utöver singel och dubbel för herrar och damer, spelas mixeddubbel samt lagtävlingar för såväl herrar som damer. Racketen består av en trästomme med pålimmade gummibelägg. Den exakta utformningen av gummibelagen kan variera, men i tävlingssammanhang måste racketens sidor vara olikfärgade (röd och svart). Bollen är ihålig, gjord av celluloid eller liknande plastmaterial, har en diameter på 40 millimeter och väger 2,7 gram. Dessa mått är relativt nya, då bollen tidigare var 38 millimeter i diameter och endast vägde 2,5 gram. På senare tid har en övergång gått från celluloidbollar till plastbollar då celluloid är mycket brandfarligt och har orsakat produktionsolyckor. Färgen på bollarna varierar men de är oftast vita. Bordtennis blev en olympisk sport 1988 och är idag en av världens populäraste sporter. Kina är världsledande och har haft många storspelare, som Ma Lin, Wang LiQin, Guo Yuehua, Chuang Tse-tung och Jiang Jialiang. Sveriges bäste spelare, och ofta ansedd som världens genom tiderna bäste, är Jan-Ove Waldner som vunnit bland annat två individuella VM-guld och ett OS-guld. Andra stora spelare är ungraren Viktor Barna, svenskarna Jörgen Persson (världsmästare i singel 1991) och Mikael Appelgren, samt vitryssen Vladimir Samsonov som tillsammans med Appelgren vunnit flest EM-guld i singel (3 st). Bordtennisens ursprung är oklart, det finns olika idéer om sportens uppkomst. En del ser sportens början i 1800-talets Indien där de sedan ska spridits vidare till Storbritannien. Andra bestrider detta och menar att det är britterna som uppfunnit sporten då det var där den första gången omnämns i skrift 1874: den brittiske majoren Walter Clopton Wingfield gjorde då en föregångare till bordtennisen känd. Denna variant utvecklades sedan utifrån tennisen och spelades av den engelska adeln utomhus. På grund av det engelska vädret började man spela inomhus och då med vanliga matbord som tennisplan. Nu fick sporten namnet Rumtennis. 1875 kom de första spelreglerna. 1892 introducerades celluloidbollar av James Gibb som hade upptäckt bollarna under en affärsresa i USA. Nu började man använda namnet Ping Pong istället för Rumtennis. Ping pong omnämndes första gången 1878 och kom från de ljud som uppkommer från bollen. Olika tillverkare skapade egna namn som Gossima, Whiff Waff, Flim Flam och slutligen bordtennis. Man vidareutvecklade också racketen. 1897 hölls de första mästerskapen i Ungern. 1899 spreds en variant till Japan. 1900 grundades den första föreningen och 1902 ett nationellt förbund i England. Samma år hölls ett inofficiellt världsmästerskap. Sporten spreds även utanför Storbritannien. Kraftigt bidragande till sportens utveckling var engelsmannen Ivor Montagu (1904–1984), som 1926 grundande International Table Tennis Federation (ITTF) och utarbetade fungerande regler. Han valde namnet table tennis, eftersom ordet ping-pong var varumärkesskyddat av leksakstillverkaren J. Jaques och Son Ltd. År 1927 arrangerades det första officiella världsmästerskapet. Montagu var kommunist och arbetade aktivt för att bordtennissporten skulle spridas till Kina. Han menade att arbetarklassen behövde avkoppling och rekreation utan dyrbar utrustning. Taiwan uteslöts ur ITTF, varvid Kina gick in som medlem och deltog i VM 1953. Som första större sportevenemang arrangerade Kina VM i bordtennis 1961. Därvid erövrade Kinas bordtennislag guldmedalj och sportens främsta trofé, Swaythling-pokalen. Denna var 1926 donerad av Lady Baroness Swaythling (1879–1965), Montagus mor, som tillhörde den berömda bankirfamiljen Rothschild. 1988 blev bordtennis olympisk sport. År 2001 ändrades poängberäkningen från 21 poäng per set till 11.
US Open i tennis
US Open (Amerikanska öppna) är en klassisk tennistävling som sedan 1978 spelats på hard court-banor utomhus i Flushing Meadows, Queens, New York. Tävlingen tillhör de fyra Grand Slam-turneringarna. US Open spelades första gången 1881 på herrsidan, och 1887 på damsidan. De första nationella mästerskapen i USA i tennis (egentligen lawn-tennis, till skillnad från court tennis eller, på engelska, real tennis) hölls i månadsskiftet augusti–september 1881. Tävlingen, the US Lawn Tennis Championships, omfattade bara herrsingel med deltagare från klubbar som var anslutna till US National Lawn Tennis Association, som också organiserade tävlingen. Den spelades på gräsbanorna vid Newport Casino, Newport, Rhode Island. Segrare blev 19-åringen Richard Sears från Boston. Han vann tävlingen även de följande sex åren. Systemet med Challenge Round, enligt samma princip som i Wimbledonmästerskapen, introducerades 1884 och användes fram till 1912. År 1915 flyttade herrarnas turnering, som då också innefattade dubbel och mixed dubbel, till West Side Club's anläggning vid Forest Hills, Queens, New York. Tävlingarna spelades i huvudsak där under tiden för första världskriget och fram till 1920. Under perioden 1921–23 hölls tävlingarna vid Chestnut Hill på gräsbanor som ägdes av Philadelphia Cricket Club. År 1924 flyttade man tillbaka till den då nyrenoverade anläggningen vid Forest Hills, varefter mästerskapen hölls där årligen till och med 1977. Separata damtävlingar (The Women's singles Championships) hölls första gången 1887 och spelades vid Chestnut Hill fram till 1920. Första segrare (1887) blev Ellen Hansell. År 1921 flyttades damtävlingen till Forest Hills, och 1924 var det första år som både herr- och damsingeln spelades där. Perioden 1946–67 spelades herr- och damdubbeltävlingarna på banorna vid Chestnut Hill, medan singel- och mixed dubbel-tävlingarna avgjordes i Forest Hills. Från starten 1881 fram till 1967 hade bara amatörspelare rätt att delta i tävlingarna. Från 1968, då mästerskapen första gången spelades som US Open, det vill säga såväl professionella spelare som amatörer var välkomna att spela, avgjordes hela mästerskapet med alla deltävlingar i Forest Hills. Anläggningen, med en centercourt med plats för 14 000 åskådare, började dock bli sliten. Gräsbanorna hade en tendens att bli ojämna och blev allt svårare att underhålla. Under de tre sista åren på Forest Hills (1975–77) avgjordes mästerskapen på den amerikanska grusvarianten Har-Tru (relativt långsamt underlag där ytskiktet består av grå-grön basaltkross). Från 1978 spelas US Open i Flushing Meadows, nära Manhattan, på en då nybyggd anläggning med 25 tennisbanor med akrylunderlag (kommersiellt namn Decoturf). Underlaget sägs vara "långsammare än gräs" men "snabbare än grus". Centercourten, Arthur Ashe Stadium, har plats för 20 000 åskådare. Bland manliga mästare genom åren märks amerikanen William Larned som 1901–1911 vann singeltiteln sju gånger. Hans landsman Bill Tilden vann också titeln sju gånger under perioden 1920–29, varav sex gånger i följd. Som första utländska spelare vann de brittiska bröderna Doherty dubbeltiteln 1902–03. Bland kvinnliga mästare märks den norskfödda amerikanskan Molla Bjurstedt Mallory som vann mästerskapstiteln i singel totalt åtta gånger (1915–26). Samtida med henne var amerikanskan Helen Wills Moody som vann turneringen sju gånger (1923–31). Bland dubbelsegrare märks Louise Brough och Margaret duPont som tillsammans vann titeln 12 gånger (1942–57).
Virginia Slims Circuit
Virginia Slims Circuit var en serie tennisturneringar för kvinnliga professionella tennisspelare grundad 1970 av Gladys Heldman (1922-2003). Under de första åren, från 1968, av tennisens "Open Era" (se the International Tennis Federation, ITF), var de manliga tennisproffsen kontrakterade inom organisationen World Championship Tennis (WCT) eller som spelare på bland annat Jack Kramers cirkus. Kvinnliga spelare var visserligen välkomna att delta i turneringarna som arrangerades, men erbjöds ofta mindre än en femtedel av de prispengar som erbjöds de manliga spelarna och erbjöds för övrigt också sämre villkor och service. Framför allt de båda amerikanska tennisspelarna Billie Jean King och Rosie Casals ansåg att damtennisen behövde en egen turneringsverksamhet, skild från männens, för att på så sätt kunna uppmärksammas på samma villkor och dessutom få prispengar i nivå med männens. Till sin hjälp fick de tennisspelaren och grundaren av tidskriften World Tennis, Gladys Heldman, som övertygade chefen för tobaksbolaget Philip Morris (tillika mixed dubbel-partnern) Joe Cullman, att ge den planerade damtouren finansiellt stöd. Villkoret för att bolaget skulle sponsra en kvinnlig tennistour var att denna skulle uppkallas efter ett nytt cigarettmärke, Virginia Slims, som hade kvinnor som särskild målgrupp. År 1970 arrangerades den första turneringen på Virginia Slims Circuit för 9 kontrakterade (en US-dollar fick var och en för kontraktet) kvinnliga tennisspelare i Houston. Spelarna var Nancy Richey, Billie Jean King, Rosie Casals, Kerry Reid, Peaches Bartkowitz, Judith Tegart Dalton, Kristy Pigeon, Valerie Ziegenfuss och Gladys Heldmans dotter Julie Heldman. Rosie Casals blev första segrare. Det amerikanska tennisförbundet, USLTA, accepterade inte den nya touren, utan suspenderade för en period deltagarna. Emellertid arrangerade Virginia Slims Circuit under 1971 och 1972 en serie nya turneringar som blev mycket populära bland såväl deltagande, i ökande antal, spelare som publiken. Prispengarna nådde snart upp till samma nivåer som männens. Under denna period fortsatte USLTA med hot om sanktioner, bland annat uteslutande från Grand Slam-turneringarna. Förlikning kom till stånd 1973 mellan USLTA och ITF å ena sida och den nybildade organisationen WTA (Women's Tennis Association), under ledning av Bille Jean King. Förlikningen innebar att spelarna årligen tilläts spela ett begränsat antal turneringar på Virginia Slims Circuit. År 1972 spelades den första Virginia Slims Championship med Chris Evert som första segrare (se för ytterligare historik the WTA Tour Championship). Gladys Heldman lämnade Virginia Slims Circuit redan 1975, men upptogs 1979 i International Tennis Hall of Fame för sina insatser för damtennisen. Hon upptogs 2001 i International Jewish Sports Hall of Fame. Virginia Slims var huvudsponsor under perioden 1970-94 (med ett avbrott 1978-83) för det som därefter kom att kallas WTA-touren. År 1978 var prispengarna för the Season Ending WTA Tour Championship (då Virginia Slims Championship) ca 1,3 miljoner US-dollar, för att 1994 ha ökat till 3,7 miljoner.
ATP-touren
ATP-touren är en serie om 65 tennisturneringar för professionella manliga tennisspelare som spelas under hela året, och där resultaten ligger till grund för en rankning. År 1972 bildades Association of Tennis Professionals (ATP), för att tillvarata manliga professionella tennisspelares intressen. Året efter bildades motsvarande organisation för kvinnliga spelare, WTA. ATP bildades på initiativ av flera spelare, där de mest framträdande var Jack Kramer och Arthur Ashe. Kramer blev tillsammans med Sydafrikanen Cliff Drysdale organisationens första ledare. Mellan 1968, då the Open Era inleddes, och 1990 organiserades de flesta turneringarna av World Championship Tennis Incorporated (WCT, grundad av amerikanen Lamar Hunt) i konkurrens med dem som organiserades av International Tennis Federation (ITF), bland andra de så kallade Grand Prix-turneringarna. År 1990 övertog ATP huvudansvaret för de världsomfattande professionella tennisturneringar som var aktuella vid den tiden, och WCT upphörde som organisation. Turneringarna spelas under beteckningen ATP-touren. Flera av dessa, bland andra Grand Slam-turneringarna och Tennis Masters Cup, samorganiseras av ATP och ITF. Det kan tilläggas att grundaren av WCT, Lamar Hunt, 1993 upptogs i International Tennis Hall of Fame för att hedra hans pionjärinsatser för organisering av professionell tennis. Tävlingarna på ATP-touren delas upp i Grand Slam som organiseras tillsammans med ITF och aktuella lokala klubbar, ATP Masters Series, ATP International Series Gold och ATP International Series. Årets åtta bästa singel- och dubbelpar framträder i säsongens sista tävling, Tennis Masters Cup. Av årets samtliga turneringar avgörs 52 utomhus och 17 inomhus. Trettioåtta av tävlingarna spelas på hard court, 25 på grus och endast sex på gräs. Till tävlingsäsongen 2009 genomfördes en omfattande förändring på ATP-touren, snarlik den som genomfördes på WTA-touren. De tre tävlingskategorierna International Series, International Series Gold och ATP Masters Series, som innan totalt innefattade 60 tävlingar, slopades. Istället infördes tre snarlika kategorier kallade 250 Series, 500 Series och Masters 1000. Siffrorna i kategorinamnen kommer av hur många rankingpoäng spelaren får för en seger i en tävling i den tävlingskategorin. I princip motsvarar de nya tävlingskategorierna de gamla, vilket innebär att 250 Series består av ungefär samma turneringar som tidigare International Series och så vidare. Grand Slam-tävlingarna består dock i sin tidigare form. Några turneringar föll dock bort och nya tillkom, däribland den nya masters-turneringen Shanghai Masters. Omfattar de fyra största turneringarna, där 128 singelspelare och vardera 64 dubbel- och mixed dubbelpar tävlar om Grand Slam-titlarna. Grand Slam ger rankingpoäng, men räknas inte som ett ATP-evenemang. Det är istället ITF som ansvarar för Grand Slam-tävlingarna. ATP-touren inkluderar även tävlingarna i kategorierna 250 Series, 500 Series och Masters 1000. ATP World Tour Finals, singel och dubbelturnering. I turneringen deltar de under året åtta högst rankade spelarna och dubbelparen, men där en Grand Slam-vinnare under samma år som rankas nummer 9-20 är garanterad den åttonde platsen. Tävlingarna har hållits i Shanghai, Houston (Texas), Sydney och Lissabon. Spelas för närvarande i London.
Spencer Gore (idrottsman)
Spencer Gore, fullständigt namn Spencer Walter Gore, född 10 mars 1850, död i 19 april 1906, var en engelsk tennisspelare, känd som den förste segraren i Wimbledonmästerskapen. Han var far till konstnären Spencer Gore. Spencer Gore har skrivit in sig i tennishistorien som den förste segraren i Wimbledonmästerskapen. Turneringen spelades i London 1877 med 22 engelska herrar som tävlingsdeltagare. Kvinnor fick ännu inte delta vid denna tid. Eftersom tennis då var en helt ny sport sedan bara några få år, var ingen av deltagarna vad vi i numera skulle säga tennisspelare. Gore själv var egentligen cricketspelare och flerfaldig brittisk landslagsman i den sporten. Han var också utövare av real tennis. Till yrket var Gore lantmätare. Han ägnade sin fritid åt olika bollsporter, banjospel och amatörteater. Han var storväxt och bar ett "rött" helskägg. Det är omvittnat att han hade stor begåvning för idrott och tillägnade sig skicklighet i alla sporter han prövade på. Finalen i 1877 års Wimbledonmästerskap spelades i ett regndis. Spencer Gore, som enkelt vunnit fyra matcher på vägen till finalen, besegrade där William Marshall med siffrorna 6-1, 6-2, 6-4. Matchen tog 48 minuter. Därmed blev Gore den förste vinnaren av det som senare kom att betecknas som en Grand Slam-titel. Gore hade en effektiv, kraftigt underskruvad serve, som gav honom många poäng i den första Wimbledonturneringen. Detta medförde att man samma år ändrade tennisplanens utformning genom att förkorta serverutorna. Förutom sin serve hade Gore också ett för tiden effektivt volleyspel framme vid nätet. Volleyspelet, som i 1877 års Wimbledonturnering var hans styrka, blev hans fall året därpå, då Frank Hadow i finalspelet, the Challenge Round, manövrerade ut honom genom ett envetet lobb-spelande som tvingade bort Gore frånätet. Gore upphörde med lawn-tennis efter denna förlust och publicerade senare artiklar, där han beskrev tennis i närmast nedlåtande ordalag. Trots sin seger i Wimbledon trodde Gore föga på en framtid för lawn-tennis. Han trodde spelet skulle framstå som alltför "tråkigt" för spelare och publik. Själv föredrog han real tennis och racquets.
