Folkungakyrkan
Folkungakyrkan, tidigare Salemkyrkan, Salemkapellet är en kyrkobyggnad på Folkungagatan 90 på Södermalm i Stockholm. Byggnaden fick sitt nuvarande namn 2013 när Elimkyrkan, med ankytning till Evangeliska Frikyrkan och Equmeniakyrkan, tog över ägandet. Kyrkobyggnaden i kvarteret Soldaten uppfördes 1877–1878 åt Stockholms andra baptistförsamling. Initiativtagare var Anders Wiberg som genom en resa till England skaffat intressenter för bygget. Arkitekt var Johan August Westerberg. Den invigdes 5 januari 1879 och benämndes då Salemkapellet. Den byggdes i två våningar av liggande timmer som flottades till Klara sjö och sedan reveterades. En trappa leder upp till de tre rundbågade entrédörrarna, och det övre planet har fem grupper med tre smala rundbågade fönster. Mindre kupoler i hörnen flankerar den låga fronton en mot Folkungagatan. Kyrksalen rymde 778 platser, inklusive läktarna som omger tre av kyrkorummets sidor. Fondväggen har en absid med ett omstrålat förgyllt kors och en duva. På övre våningen finns en samlingssal för 120 personer. Vid sekelskiftet 1900 bedrev församlingen söndagsskola med upp till 1 000 barn. Nuvarande takarmatur, bänkinredning och målning tillkom vid en restaurering av kyrksalen 1939. År 1954 bytte man namn till Salemkyrkan. Under 1990-talet slogs församlingarna i Salemkyrkan och Ebeneserkyrkan (som 1883 brutit sig ut ur Stockholms södra baptistförsamling) samman och bildade Södermalms Baptistförsamling. Församling (med ankytning till dåvarande Svenska Baptistsamfundet) upphörde 2011. Fastigheten såldes till Elimkyrkan som efter en genomgående renovering av gudstjänstsalen flyttade sin verksamhet dit, den 18 maj 2014, från Elimkyrkan på Östermalm. I samband med detta fick huset sitt nuvarande namn, Folkungakyrkan.
Olovslundsskolan
Skolenheten består av de två skolorna Olovslundsskolan och Nockebyhovsskolan. Olovslundsskolan, tidigare Olovslunds folkskola, med sin svängda form, byggdes 1931 och ritades av arkitekt Paul Hedqvist i funktionalistisk stil. Paul Hedqvist var skolöverstyrelsens arkitekt. Skolan ligger i hörnet av Åkerslundsgatan 3 vid Gustav III:s väg 59–61 och Olovslundsvägen 23. I april 1931 hade Kungl. Majestät fastställt byggplanerna och bygget kunde påbörjas. Byggandet gick tydligen med rekordfart, eftersom skolan kunde tas i bruk och invigas redan den 31 augusti 1931. I Olovslundsskolan bedrivs numera undervisning i årskurserna 1–6 samt förskoleklass. En ombyggnad av skolan gjordes 1988–1989. Olovslundsskolan består av två sammanbyggda delar. En fyra våningars huskropp ligger parallellt med Gustav III:s väg. I översta våningen finns samlingssalen, därunder ligger gymnastiksalen. Under denna förlades expedition, lärarrum och vaktmästarbostad. Lokalerna för vaktmästaren används numera för andra ändamål. I bottenvåningen finns skolans bibliotek och andra lokaler som under årens lopp haft olika funktioner, till exempel naturkunnighetssrum, slöjdsalar, teckningssal, musiksal samt lokaler för skolhälsovård. Vinkelrätt mot huskroppen utefter Gustav III:s väg ligger den svängda delen av byggnaden, som går utmed Åkerslundsgatan. Denna del av skolbyggnaden är svängd så att ytterväggarna utgör cirkelbågar med cirka 150 meters radie. I den svängda delen av skolbyggnaden ligger korridorerna med klassrum. Längst ned i klassrumsdelen fanns bland annat en liten gymnastiksal, skolbadet med en liten simbassäng och ett skolkök. Dessa utrymmen har på senare tid gjorts om till måltidslokaler och personalrum. På 1940- och 1950-talen hade Olovslunds folkskola undervisning från klass 1 till klass 8. De som då gick i Ålstens folkskola och ville avsluta sin skolgång fick efter sjätte klass i Ålstens folkskola fortsätta och avsluta sin skolgång i Olovslunds folkskola. I Olovslunds folkskola fanns lokaler för skolköksundervisning, det fanns det inte i Ålstens folkskola. Vid tiden för Olovslundsskolans tillkomst var Bromma indelat i två överlärardistrikt, nämligen Bromma norra med Alviksskolan som huvudskola och Bromma södra med Ålstensskolan som huvudskola. På den tiden var Wilhelm Sandström överlärare i Bromma södra överlärardistrikt, och dit hörde Olovslundsskolan fram till 1960-talet. Då gjordes en omorganisation och Olovslundsskolan kom att tillhöra Norra Ängby rektorsområde med Norra Ängby skola som huvudskola. På 1970-talet skedde en ny omorganisation och Olovslund tillhörde då Abrahamsbergsskolans rektorsområde. I samlingssalen på fondväggen finns Sven Erixsons, "X-ets", stora oljemålning Nils Holgersson, uppsatt år 1935 och beundrad på plats av Selma Lagerlöf. Sommaren 1934 påbörjade Sven "X-et" Erixson utförandet av det stora verket, som har formatet 475 x 410 cm. På våren 1935 var målningen färdig. Konstverket framställer en episod ur Selma Lagerlöfs verk Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Sven Erixson återgav två till tiden skilda händelser ur boken "Nils Holgersson". Han låter de båda fälten förbindas av en björk. På det vänstra fältet är det dag och vår och Skåne. Sven Erixson skildrar här resans början över det rutiga tygstycket Skåne. "Det var en ovanligt vacker dag ... vildgässen kommo flygande i två långa rader som möttes i en vinkel ... Han tog ett språng rätt ner i gåsflocken och slog armarna om halsen på gåskarlen.". På det högra fältet är det natt och vinter och fantasilandskap. Här framställs vildgässens nattläger på Vombsjöns is med en dramatisk höjdpunkt i kampen mot Smirre räv. "Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen men han hade icke vågat hoppas att komma åt någon av dem ... Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön så att den på ett ställe kom att stöta intill stranden ... Han begav sig genast ut på isen.".
Bocanderska palatset
På hörntornets undersida återkommer växtmotiv samt två kvinnogestalter som bär upp en sköld med en kartusch visande symboler från handel och sjöfart. Längs med kanten syns flera putti. Ytterligare fasadutsmyckningar utgör ett burspråk mot Birger Jarlsgatan och smala balkonger med sten- respektive smidesräcken. Den ursprungliga dekorationen med guldmosaik över tornfönstren och kring fönstergruppen på fasadens mitt samt alfreskomålningar som sträckte sig runt byggnaden i jämnhöjd med andra våningen försvann vid en av fasadrenoveringarna. Entré- och trapphallen gestaltades praktfulla. De är fortfarande mycket väl bevarade och ett bra exempel för tidens dekorerade hyreshusentréer. Golv, trappa och sockel är av vit marmor. Väggytorna är målade i fält av gul- och rödmarmorerad stucco lustro omgivna av svartmarmorerade pilaster i stucco lustro med förgyllda kapitäl. Taket i entréhallen är utformat som tunnvalv med stuckfält och akantusmotiv. En plafond närmast entrédörren visar molngudinnan med blomsterkransar i händerna. Genom en glasad och rik snidad mellandörr av ek når man trapp- och hisshallen. Här fortsätter golv och trappsteg av vit marmor. I trapphuset ytbehandlades väggarna i gulgrön stucco lustro. Dagsljus släpps in genom välvda fönster med blyinfattade rutor som är delvis dekormålade med blommotiv. Våningsplanen har golv av vit marmor med bård och en boaserad fondvägg i mörkbrun kulör. I väggen finns blyinfattade, polykroma fönster som släpper indirekt dagsljus in i lägenheternas toaletter och kapprum. Innertaket gestaltades kassettindelat med stuck visande akantusblad och putti. Byggnaden sträcker sig med två smala gårdsflyglar långt in på innergården där båda mötts. I flyglarna samlades husets båda kökstrappor, lägenheternas kök, jungfrurum, barnkammare, serveringsgång och badrum. Bottenvåningen inrymde direkt från början exklusiva butiker. 1924 installerades centralvärme och 1928 inreddes vinden. Bocanderska palatsets lägenheter planerades mycket stora, mellan sju och tio rum och kök, som skulle attrahera den välbärgade borgarklassen att hyra. En av nyheterna som Hagström och Ekman introducerade här var stora, rymliga entréhallar med dagsljus vilka ersatte de mörka och trånga tamburerna som annars var standard vid tiden för husets uppkomst. Vid Stadsmuseets inventering 1974 visade besökta lägenheter ursprunglig rik inredning i form av hög matsalspanel, enkel-, par- och skjutdörrar, stuckdekorerade dörröverstycken, stuckdekorerade tak och kakelugnar av varierande typ. De stora, nästan cirkelrunda salongerna i hörntornet gestaltades särskild praktfulla. Dörren mot hallen flankeras av två runda vita kakelugnar med genombrutna krön i gulddekor. Ugnarna står mot en rikt stuckaterad fond. I sin beskrivning från den 21 juni 1900 över lägenheternas interiörer beklagade Svenska Dagbladets redaktör att salongernas plafondmålningar borde ha skapats av kända konstnärer och att de takmålningar "som nu finnas, kunna måhända tillfredsställa den allmänna smaken". Däremot fick köksdepartementen beröm att vara "hypermodern" med fristående spisar, ljusa skafferier och förvaringslådor "i det oendliga". Bland de boenden i huset Birger Jarlsgatan 15 fanns byggherren själv, Per S. Bocander, som bodde i sitt palats fram till 1908 då han flyttade till Bocanderska husen, Narvavägen 30–32. Redan 1905 sålde han Pumpstocken 12 och sin fastighet Rännilen 11 vid Biblioteksgatan 8 till storbyggmästaren Carl Oscar Lundbergs fastighetsbolag för 1 750 000 miljoner kronor. Utöver penningsumman erhöll Bocander av Lundberg även den obebyggda dubbeltomten Narvavägen 30–32.
Kaverös kyrka
Kaverös kyrka är en kyrkobyggnad som tillhör Högsbo församling i Göteborgs stift. Den ligger i stadsdelen Järnbrott i Göteborgs kommun. Kaverös kyrka ritades av arkitekterna Torsten Hansson, Per Persson och Sven Jönsson från Göteborg. Den invigdes i början av oktober 1969 och var till hälften bekostad av insamlade medel. Kyrkan byggdes av elever från Centrala yrkesskolan. Kyrkan är utförd helt i trä och ligger på en gräsbevuxen kulle omgiven av en naturtomt. Byggnaden består av två sammanfogade delar, där kyrksalen reser sig ur de omgivande byggnadsdelarna med ett pulpettak som sluttar starkt mot väster. Fasaden har en grov stående träpanel. Kyrkorummet har en högre vägg med ett stort fönsterparti, som svarar för huvuddelen av dagsljuset. Interiören domineras av väggarnas omålade, smala stående furupanel med många fönster och en inredning i mörkbetsad fur. Taket bärs upp av törebodabågar. Fasta bänkkvarter och bordsaltare som står mot fondväggen. Kyrkan har förändrats obetydligt sedan byggnadstiden. Nordväst om kyrkan står en smäcker trebent klockstapel i trä med två synliga klockor. Orgeln tillkom 2007 då den ersatte ett äldre instrument från Modulorgel. Den är särpräglad, med en glasad överdel och väggmonterade träpipor och byggd av Tostareds Kyrkorgelfabrik. Det mekaniska verket har fjorton stämmor, varav några från den tidigare orgeln, fördelade på två manualer och pedal. Korväggen upptas av ett krucifix i keramik utfört av Agneta Larsen. På östväggen sitter ett krucifix utfört av Bo Lindencrantz.
Werner Lundqvist
Gustaf Werner Lundqvist, född 6 januari 1868 i Uddevalla, död 2 juli 1943, var en svensk skeppsredare och donator. Han var son till handlanden Carl Gustaf Lundqvist och Adelaide Brattberg, och var från 1900 gift med Anna Ahrenberg, dötter till skeppsreadren Theodor Ahrenberg. Werner Lundqvist genomgick Göteborgs handelsinstitut och arbetade därefter på kontor i Hamburg och sedan på ett rederikontor i Göteborg. 1898 grundade han sitt eget rederi, som 1917 gick upp i Svenska Lloyd. 1899 flyttade Lundqvist till Örgryte, där han ett par år senare, 1903, lät uppföra en nationalromantisk villa som döptes till Soltorpet. Arkitekt var Georg Nordström. 1915 blev Lundqvist ordförande i Örgryte kommunalnämnd och handlade då kommunens införlivande 1922 med Göteborgs stad. Från 1931 var han konsul för Uruguay. År 1917 köpte Lundkvist halvön Galtarö i nuvarande Stenungsunds kommun, som han ägde till år 1939. Centrum för hans vistelse på Galtarö var den s.k. Storstugan som omnämns flitigt i en serie tryckta häften som kallas Brödrasamtal, skrivna av Lundqvist. I Örgryte mötte Lundqvist den excentriske dansk-svenske konstnären Ole Kruse. Runt sig och Kruse samlade Lundqvist vänner och grannar i Soltorpet, i ett lösligt formerat sällskap som kallade sig Bröderna i Böödalen. Till medlemmarna hörde bland andra Simon Abersteen, Karl M Bengtsson, Reinhold Callmander, Sigfrid Ericson, Gustaf von Holten, Axel Romdahl och Olof Traung. Lundqvist donerade stora summor till Sjöfartsmuseet och Göteborgs konstmuseum i Göteborg, samt till Göteborgs högskola. När Göteborgs konstmuseum öppnade 1925 hade den Lundqvistska samlingen lika stort utrymme som den Fürstenbergska. En central plats intogs av det så kallade Brödrarummet, som också fungerade som mötesplats för Bröderna i Böödalen vid högtidliga tillfällen. Idag är det mesta av den Lundqvistska samlingen splittrad, men Ole Kruses Livets Träd finns kvar på sin ursprungliga placering på Brödrarummets fondvägg. Lundqvist är begravd på Örgryte gamla kyrkogård i Göteborg. Böödalens krönika (1917).
Fototapet
En fototapet är ett stort motiv som täcker en hel vägg. Fototapeten är uppdelad på olika tapetvåder som limmas direkt på väggen och tillsammans bildar det hela motivet. Fototapeter tapetseras sällan på samtliga väggar i ett rum utan fungerar oftast som en fondvägg. Många förknippar fototapeter med 1970-talet då det var en stor trend för att sedan nästan helt försvinna under 1980- och 1990-talet. Länge fanns endast de kollektioner tillgängliga som tagits fram på 1970-talet. Men idag finns ett stort urval av fototapeter, nästan varje tapetleverantör har någon form av fototapet i sitt sortiment. Den moderna fototapeten trycks numera digitalt vilket medför att man kan använda en egen bild och skapa en helt unik tapet. En stor skillnad mellan fototapeter och traditionella tapeter är möjligheten till en obegränsad mönsterbild samt antalet samtida färger i en design. Traditionella tapeter trycks med valsar där varje vals trycker en färg. Valsen roterar och mönsterbilden är begränsad till valsens omkrets och bredd. Den moderna fototapeten trycks istället digitalt och blandar CMYK färger för att ge en näst intill obegränsad färgblandning. Den digitala tekniken använder inte valsar vilket medför att mönsterstorleken är obegränsad.
Konserthuset Stockholm
I tävlingsprogrammet om Konserthuset preciserades att podiet borde rymma en orkester om 100 man och en kör om minst 150 personer. Vid podiet skulle det finnas plats för ett större orgelverk med fasad utåt salen, detta blev dock inte fallet. Tengbom tyckte att en orgelfasad över podiet skulle "störa helhetsintrycket", dessutom ville han att salen skulle göras optiskt förlängd genom ett skenperspektiv (se Stora salen). Orgelverket byggdes därför in bakom podiets fondvägg som försågs med ljudöppningar, där det var osynligt för publiken. Den nuvarande orgeln invigdes 1982. Den täcker hela väggen över körläktaren och har 6 100 pipor och 69 stämmor. Av orgelpiporna är den längsta 11 meter. Huvudverket omfattar 19 stämmor med bland annat fem trumpetregister, varav två är så kallade "spanska trumpeter" och utgör den horisontella uppsättningen av piporna. Stämmorna på manual IV är alla högtrycksstämmor. Orgelfasaden ritades av Anders Tengbom och verket konstruerades av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstaden utanför Luleå. Som klanglig förebild hade man orgeln i konserthuset Concertgebouw i Amsterdam. Orgeln kostade 7,2 miljoner kronor och finansieringen ordnades huvudsakligen genom att varje bidragsgivare fick sitt namn ingraverat på valfri pipa för en avgift om 1 000 kronor. Pipdonatorernas namn offentliggjordes sedan i en särskild publikation. I samband med en renovering 2008 byttes orgelns elektromekaniska styrning ut mot ett digitalt system. Erik Lundkvist (tidigare organist i Gustaf Vasa kyrka) var konserthusets organist mellan 1971 och 2012. Nuvarande konserthusorganist är Hedvig Eleonora kyrkas organist Ulf Norberg. Om Konserthusets yttre ger ett nästan sparsmakat intryck, så är interiören desto mer utsmyckad. Tengbom omgav sig med en lång rad konstnärer och skickliga hantverkare som han delvis hämtade från det då avslutade stadshusbygget. Tillsammans skapade de en festlig, nästan överdådig dekoration i tidens art déco-stil (eller Swedish grace, som den svenska varianten kallades internationellt). Den genomarbetade interiören märks även i "praktiska" detaljer som fönstervred, dörrtrycken eller draghandtag som gestaltades med inspiration från växt- och djurrikena. Konserthusets inredning tillhör samma tradition som Ragnar Östbergs Stadshuset eller Gunnar Asplunds Skandiabiografen, vilka tillkom ungefär samtidigt. Framträdande är de många belysningsarmaturerna i opalglas som formgavs av Simon Gate och Edward Hald och tillverkades vid Orrefors glasbruk. Andra vägg-, tak- och golvarmaturer av förgyllt trä respektive metall ritades av Robert Hult vid Tengboms arkitektkontor. Husets skulpturer utfördes av Carl Milles och Ansgar Almquist. Även Olle Hjortzberg, Sidney Gibson, Henrik Krogh och Erik Jerken är representerade med framstående arbeten. Filip Månsson och hans målerifirma stod för det dekorativa inredningsmåleriet i form av marmoreringar och dekorativa listverk samt det mer yrkesmässiga måleriet. Stuckatören Augusto Conte, Herman Bergman Konstgjuteri och smidesfirman Herman Bengtsson stod också för omfattande insatser inom sina respektive yrkesområden. Bland konstnärerna märks även Ewald Dahlskog som gestaltade de mahognyfanerade dörrarna och dörröverstyckena. Exempelvis dekorerade han dörrarna till Stora salens första balkong med rikt detaljerade figurativa intarsiaarbeten. Dörröverstyckena pryddes med intarsior visande olika musikinstrument och till dörrbladen utförde Dahlskog musikaliska scener, ibland lätt humoristiska och ingen lik den andra. Bland motiven märks konung Erik XIV med sitt typiska skägg och kloliknande fingrar som spelar på en luta. Konserthusuppdraget var Dahlskogs första arbete med intarsior, och han sågs som en nydanare inom området. Professorn i konsthistoria Axel Romdahl kallade dörrarna för "en kedja av smycken".
