Barnkammare
Barnkammare är ett rum där barn bor, vilket också används som sovrum. Numera talar man dock oftast om barnrum. Inrättningen är relativt ny, och förekom först i välbärgade hem. Från 1800-talet blev de även vanligare i andra hem. I det tidigare Östtyskland fanns det bestämmelser om att barnens rum inte fick vara mindre än 8 m². Sådana regler finns inte i dagens Tyskland. I Österrike finns dock sådana regler, som sköts i förbundsländernas bygglagar. Oftast gäller 10 m² för ett barn och 12 m² för två barn. Barnkammarens inredning anpassas till barnets eller barnens ålder och behov. Den vanligaste inredningsdetaljen är en vagga, spjälsäng eller säng. I barnkammare för spädbarn finns ofta ett skötbord. Förvaringsmöbler för barnets kläder och leksaker är också vanligt, liksom en hylla för böcker. Då barnet börjar skola blir skrivbord vanligt. Under 1990-talet blev bland annat TV och hemdator vanligt.
Élisabeth av Frankrike (1764–1794)
Élisabeth Philippine Marie Hélène av Frankrike, känd som Madame Élisabeth, född 3 maj 1764 i Versailles, död 10 maj 1794 i Paris, var en fransk prinsessa, dotter till kronprins Ludvig av Frankrike och Maria Josefa av Sachsen, syster till kung Ludvig XVI av Frankrike och svägerska till Marie-Antoinette. Hon avrättades under franska revolutionen. Hon betraktas av den romersk-katolska kyrkan som en martyr och vördas som Guds tjänare. Elisabeth blev tidigt föräldralös och fick en fin utbildning, högre än sin svägerska Marie-Antoinette. Hon och hennes syster förevisades konstakademin av sin guvernant madame de Marsan, och hon kom att intressera sig för konst, där hon visade talang. En del av hennes tavlor finns bevarade i Versailles. Hon beskrivs också som en skicklig ryttare. År 1778 förklarades henne uppfostran formellt som avslutad och hon fick då lämna barnkammaren, fick sitt eget hushåll och börja bevista hovlivet. Hon mottog äktenskapsförslag från både Portugal och Savojen, men ville själv inte gifta sig, eftersom hon då skulle tvingas lämna Frankrike. Då hon år 1777 mottog ett förslag om att gifta sig med Josef II (tysk-romersk kejsare), fick hon sin bror kungens tillstånd att tacka nej och förbli ogift. Hon betraktade hovlivet som moraliskt skadligt och föredrog att inte delta i det annat änär det var absolut nödvändigt. I stället tillbringade hon nästan all tid i det hus i Montreuil hon fick i gåva av kungen år 1781, där hon ägnade sig åt trädgårdsskötsel, att utöva välgörenhet i den närliggande byn, och att fortsätta upprätthålla rutinerna med lektioner och umgänge med sina gamla guvernanter som hon hade följt i barnkammaren. Élisabeth fostrades av sina fastrar till en stark religiositet, men lyckades samtidigt behålla ett visst personligt oberoende. Hon beskrivs som tankfull och självständig. Den välgörenhet hon utövade i förening med hennes personliga enkla livsstil gav henne en del sympati från allmänheten. Hennes relation till kungaparet var inte konfliktfri: hon kände lojalitet mot sin bror kungen i hans egenskap av kung, men såg honom personligen som för passiv och eftergiven, och hon respekterade Marie Antoinette i hennes egenskap av drottning och svägerska, men såg henne som för lättsinnig för kronans bästa. Hennes näst äldste bror, greven av Provence, beskrivs som hennes favorit på ett mer personligt plan. Vid franska revolutionens utbrott valde hon att avstå från att bo med fastrarna och i stället följa kungafamiljen till Paris och bosätta sig med dem i Tuilerierna. Hon var en kompromisslös ultrarojalist, och stödde från 1790 tanken på en utländsk intervention av franska exilrojalister. Hon brevväxlade med sin landsflyktige bror greven av Artois. Ett av hennes brev, där hon förklarade sitt motstånd mot alla inskränkningar i monarkin och kyrkan och att det enda sättet att återställa kungamakten var utländsk intervention, eftersom hennes bror kungen var så passiv att han skrev under alla reformer som lades framför honom, beslagtogs och lästes upp i nationalförsamlingen. Då hennes fastrar lämnade Frankrike valde hon att stanna, och hon var med under kungafamiljens misslyckade flyktförsök till Varennes 1791. Under Demonstrationen den 20 juni 1792 visade hon sig för folkmassan, som misstog henne för drottningen. Efter stormningen av Tuilerierna (10 augusti) fängslades hon i Temple tillsammans med resten av kungafamiljen. Élisabeth fortsatte upprätthålla kontakt med omvärlden i fängelset genom Madame Thibault, Saint-Brice och Jarjayes. Hon kvarstannade i fängelset Temple med sin systerdotter efter att den före detta kungen avrättats och den före detta drottningen och kronprinsen flyttats därifrån. "Elisabeth Capet" uppfattades inte som farlig ens av Robespierre, och den ursprungliga tanken hade varit att hon skulle utvisas.
Kammare
Kammare (parlament) – en församling i ett parlament där votering utförs. Kammare (hjärta) – delar av hjärtat. Kammarkollegiet – en statlig förvaltningsmyndighet sedan 1539. Barnkammare – ett rum där barn bor. Brännkammare – en del av en jetmotor. Drängkammare – ett rum avsett för drängar. Gaskammare – ett utrymme för avlivning av djur eller avrättning av människor medelst gas. Jungfrukammare – ett rum ursprungligen och stundtals även i dag avsett för inneboende husligt anställda flickor och kvinnor. Klimatkammare – ett utrymme vars temperatur, fuktighet, tryck kan kontrolleras. Klädkammare – en förvaringsplats för främst kläder. Rustkammare – ett förvaringsrum för vapen på borgar eller slott. Sängkammare – ett rum som är möblerat för att sova i. Ögonkammare – en del av ett öga.
Berkeley Square (TV-serie)
Berkeley Square eller Flickorna på Berkeley Square (engelska: Berkeley Square) är en brittisk tv-serie från 1998. Serien utspelar sig år 1902 och handlar främst om tre unga kvinnors liv: Matty, Hannah och Lydia. De är alla tre anställda som barnflickor i olika förmögna familjer som har råd att bo på den exklusiva adressen Berkeley Square i Londons West End. Serien visades på SVT 1998, med start den 15 juli. De tre unga kvinnorna är i samma ålder men har i övrigt helt olika personligheter, bakgrund och förutsättningar för att hantera sina arbeten, i familjer som under den förnäma och välordnade ytan alla har sina problem. 1: Pretty Maids All in a Row. Matty, Hannah och Lydia blir alla anställda som barnflickor i förnäma hem vid Berkeley Square. Matty tar hand om Tom, Harriet och Imogen St. John. Hannah tar hand om Bertie och Charles Hutchinson och Lydia tar hand om Ivo Lamson-Scribener. Paret St. John har äktenskapliga problem, de lever närmast som främlingar och Victoria har en relation med en annan man, något som grannskapet skvallrar om. Familjen Hutchinsons hem är ett hem helt utan värme och närhet, här existerar bara en kylslagen och sorglig distans, så även i barnkammaren. Familjen Lamson-Scribener är mannen i husets andra familj och den vuxne sonen har stora problem med faderns nya fru och känner sig undanskuffad. Det är ett hushåll som slits mellan de gamla värdena och de nya, som den amerikanska yngre frun medför, vilket är svårt för de som är kvar i gamla tankebanor att acceptera. Allt detta får de nya barnflickorna hantera och parera bäst de kan. Hannah blir mer bekant med barnen och Simmons, den senare sprider en otrevlig stämning runtomkring sig. Matty får skulden för allt möjligt som går fel i St. Johns hushåll. Lydia vinner alltmer respekt i sitt arbete och får förtroendet att själv gå ut och gå med baby Ivo i parken. Hannahs sons farmor vill helt plötsligt ha sitt barnbarn och erbjuder 500 pund för att Hannah ska släppa honom. Lydia hjälper Lord Lamson-Scribener genom att laga mat vid firandet av kung Edward VIIs kröning. Matty och den nya betjänten dras alltmer till varandra, men vad hon inte vet är att han är efterlyst för mord. 4: All on a Summer's Day. Isabel Hutchinson och tant Effie flyttar in hos Hutchinsons för att ansvara för hushållet när föräldrarna reser bort under en längre tid. Alla nannys åker på en picknick på landet tillsammans med Mattys bror Jack och Ned. Victoria St. John planerar att ta emot sin älskare medan huset är tomt, men en överraskande visit stör deras planer. 5: A Pocket Full of Posies. Hannah oroar sig för den tyfusepidemi som sprider sig i kvarteren där hennes son är inhyst hos fru Bronowski. Lydias flirtande med Lord Hugh ställer till allt mer problem i huset. Matty och Ned bestämmer sig för att ta en promenad i parken tillsammans. 6: When the Bough Breaks. Hannah upptäcker att baby Charles har dött i sin spjälsäng under natten, Simmons grips av panik. Bertie föreslår att Hannah byter ut den döde lille Charlie mot sin egen baby Billy, och till slut ger hon efter och lämnar Charlie hos fru Bronowski och tar med sig Billy till jobbet. Matty som har hjälpt Hannah att passa Bertie under tiden får nu reda på Hannahs hemlighet och blir upprörd och besviken. Ned tröstar henne och de kysser varandra, de avbryts när polisen knackar på dörren. Matty får nu reda på Neds sanna identitet och vad han är efterlyst för, hon blir förstörd efter att ha litat på honom. Familjerna åker ut på landet på en jaktutflykt, Tom som blir väldigt stressad när han tvingas vara med och jaga råkar skjuta sin far. Lydia kan äntligen hälsa på sin familj, men det är inte detsamma när hon är där som gäst. 8: Who Killed Cock Robin. Serien finns utgiven på DVD i Storbritannien.
Bünsowska huset
Bünsowska huset (Korporalen 9) är ett exklusivt flerfamiljshus beläget på Strandvägen 29–33 på Östermalm i centrala Stockholm, uppfört 1886–1888 för träpatronen och miljonären Friedrich Bünsow efter ritningar av arkitekterna Isak Gustaf Clason (fasader) och Anders Gustaf Forsberg (planerna). Byggnadskomplexet upptar hela kvarteret Korporalen (idag motsvarande fastighet Korporalen 9) som omges av Riddargatan i norr, Grev Magnigatan i väster, Torstenssonsgatan i öster och av Strandvägen i söder. Fastigheten är blåmärkt av Stadsmuseet i Stockholm, vilket är det starkaste skyddet och innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden". Det är tre hyreshus som fått en gemensam kvartersfasad. Arkitekten Clasons uppdrag gällde endast fasadutformningen vilken han fått efter en vunnen arkitekttävling. Han gjorde tornen olika och fönstergrupperingen osymmetriskt. "Lite asymmetri lifvar upp", som han uttryckte det. Fasaden måste återspegla våningsplanens rumsfördelning och storlek och inte bara vara en påklistrad dekor, tyckte han. Skisserna till husets fasader tillkom under en resa bland Loiredalens renässansslott, vilket inspirerade formgivningen. Fasadernas materialbehandling är utförd med stor noggrannhet. Tyskt formpressat tegel är delvis lagt i mönster med svart glaserat tegel. Ljus kalksten användes i fönsteromfattningar, taklister och i bottenvåningen med sina tre portar. Utformningen var en reaktion mot 1880-talets putsfasader med tung ornamentik, pilastrar och kolonner i "fuskmaterial". Framöver skulle allt fler hus byggas med äkta fasadmaterial som tegel och natursten. I portalen ovanför porten på Strandvägen 31 finns två porträtt i form av en medaljong av Friedrich Bünsow och hans hustru Allona. Det sägs att portarna är gjorda av det skeppsvirke som hittades på byggplatsen. I huset installerades några av Stockholms första hissar. Byggnaden hade även från början elektricitet samt i lägenheterna badrum och vattentoaletter. Våningsplanerna är ritade av arkitekt Anders Gustaf Forsberg. De präglas av extremt stora paradvåningar med salong, herrum, matsal, kök, badrum, sovrum, serveringsrum, rum för hushållspersonalen (domestikrum) och rum för kusken på bakgården samt särskilda kökstrappor (en för varje lägenhet) för kökspersonalen. Salongen var bostadens viktigaste och centrala rum. Den placerade arkitekten i båda hörnrum och i mitten av varje rumsfil mot Strandvägen. Rummen känns igen eftersom de har balkong. I den ursprungliga planlösningen för Strandvägen 29–33 upptas hela våningsplanen av bara fem lägenheter av varierande storlek som nås via tre huvudtrappor, samtliga utrustade med hiss. Andra nymodigheter var vattenklosetter och elektrisk belysning. Byggmästare var troligen ingenjören Claes Gustaf Norström som var Bünsows svärson och en av Clasons medarbetare. 1891–1908 fungerade han som arbetsledare och byggnadschef vid bygget för det av Clason ritade Nordiska museet. Norström kom även att äga fastigheten vid Strandvägen 29–33 efter Bünsows bortgång. De nya bostadshusen längs med Strandvägen blev omskrivna och beundrade för sin höga standard. Büsnowska huset kan tas som representativ exempel. Den fasta dekoren på väggar och tak i husets bostadsrum som byggherren tillhandahöll var mycket exklusiva. Varje rum gestaltades med särskild dekor anpassad till rummens funktion. I herrummen dominerade morisk stil, hörnrummen (avsedda som förmak) dekorerades i italiensk senrenässans och matsalarna var hållna i något tidigare italiensk renässans. Säng och barnkamrar hölls ljusa och luftiga med något enklare utsmyckningar. Arkitekt Clasons medhjälpare, arkitekt Agi Lindegren, skrev bland annat: "det är Louis XIV-tidevarvets stil som i all sin utsvävande lyx är använd här. Den rika förgyllningen och den yppiga rokoko-ornamentiken bländar ögat...". Hjalmar Söderberg låter i sin bok Förvillelser huvudpersonen Tomas beskriva huset som en riddardikt i sten.
Gunilla Dahlgren
Gunilla Margareta Dahlgren, född 4 mars 1939 i Linköping, är en svensk tecknare och författare. Dahlgre, som är dotter till byggnadsingenjör David Hodin och barnsjuksköterska Anna Berggren, studerade vid Anders Beckmans skola 1961 och var därefter anställd på auktioner/annonsbyraer/">annonsbyråer och frilans. Hon tilldelades Albert Engström-priset 2014. Lilla Loffan och Tjocka Poffan (1970, nytryck 1988). Fnitter (tillsammans med andra, 1982, 1983, 1984). Lilla Fruntimmersboken (1984). Lilla svärmorsboken (1988). Loffan och Poffan på vift (1988). Loffan och Poffan får en vän (1989). Översvämning i barnkammaren (1990). Nya Fruntimmersboken (1991). Lilla fräckisboken (1991). Lilla fruntimret rymmer hemifrån (1995). Lilla fruntimret: från livstycke till fuskpäls (1996). Lilla fruntimret vet bäst (1997). Lilla fruntimret och kärleken (1998). Lilla fruntimret 50+ (1999). Lilla fruntimret kär och galen (2000). Lilla fruntimret har landat (2001). Motion för lättsinniga (2003). Ingen ålder för en domkyrka (2004). Lilla fruntimret och Amor (2008). En nästan alldeles vanlig dag (2011). Lilla fruntimrets trädgård (2019).
Peter Pan (film)
Peter Pan är en amerikansk animerad långfilm som hade biopremiär i USA den 5 februari 1953 från Walt Disney Productions, baserad på romanen Peter Pan och Wendy av J. M. Barrie. Det är den fjortonde långfilmen skapad av Walt Disney. Filmen nominerades till Grand Prize of the Jury vid filmfestivalen i Cannes. Filmen utspelar sig under början av 1900-talet och handlar om tre barn som gör en resa till Landet Ingenstans. I London, i stadsdelen Bloomsbury, bor familjen Darling som består av pappan Georg, mamman Mary, storasystern Lena (i orig. Wendy), sönerna John och lille Mikael, samt deras hund Nana. Herr och fru Darling förbereder sig för att delta i en fest, men de blir ständigt avbrutna av sina lekande barn som agerar ett skådespel om Peter Pan som strider mot piraterna. Deras far förklarar argt för Lena, som berättar historien om Peter Pan för John och Mikael, att hon har blivit för gammal för att bo i barnkammaren med sina bröder, och att det är dags för henne att växa upp. Under den natten får barnen besök av Peter Pan, som lär dem att flyga med hjälp av sin älvavän Tingeling och tillsammans flyger barnen med Peter och Tingeling till Landet Ingenstans. Ett piratskepp ligger ankrat utanför Landet Ingenstans, under befäl av kapten Krok med sin underordnade Herr Smil (orig. Smee). Krok planerar att ta hämnd på Peter Pan för att denne har huggit av hans ena hand, men han blir plötsligt skräckslagen när krokodilen, som åt hans avhuggna hand, kommer till skeppet och vill få ytterligare en munsbit från den vettskrämda kaptenen. Piraternas rastlöshet blir avbruten när Peter och barnen anländer. Barnen undviker dem utan svårigheter, men Lena är nära att dö av ett fall - ett knep av den svartsjuka Tingeling - när hon räddas av Peter Pan. De möter de vilda pojkarna: sex små pojkar klädda i djurpyjamas som ser Peter som sin ledare. John och Mikael går iväg med de förlorade pojkarna för att leta efter indianer, men indianerna fångar dem då deras hövding tror att det är barnen som har kidnappat hövdingens dotter Tigerlilja. Under tiden tar Peter med Lena för att se på sjöjungfrur, men där får de också syn på kapten Krok och Herr Smil i en liten roddbåt. De har tillfångatagit Tigerlilja för att tvinga henne att avslöja Peters hemliga gömställe. Peter och Lena lyckas befria henne, och Peter blir hedrad av indianstammen. Krok planerar sedan att dra nytta av Tingelings avundsjuka på Lena, genom att lura henne att avslöja var Peters lya ligger. Piraterna ligger på lur och fångar de förlorade pojkarna och familjen Darling när de är på väg ut från lyan och de lämnar efter sig en tidsinställd bomb för att döda Peter. Tingeling får reda på Kroks elaka plan och hinner rycka bort bomben från Peter precis när den exploderar. Peter räddar Tingeling från spillrorna och tillsammans konfronterar de kapten Krok och piraterna, och befriar barnen när de tvingas gå på plankan. Peter utmanar Krok till strid samtidigt som barnen slåss mot besättningen, och slutligen lyckas han besegra och förödmjuka "Pottfisken" Krok. Krok och hans besättning flyr, med krokodilen hack i häl. Peter tar befäl över det övergivna piratskeppet, och med hjälp av Tingelings älvstoft flyger piratskeppet till London med barnen ombord. Herr och fru Darling kommer hem från festen och upptäcker att Lena inte ligger i sin säng, men sover vid det öppna fönstret, medan John och Mikael sover i sina sängar. Lena vaknar upp och berättar ivrigt för sina föräldrar om sina äventyr i Landet Ingenstans. Föräldrarna tittar ut genom fönstret och ser på vad som verkar vara ett piratskepp bland molnen. Filmen slutar med att Herr Darling förundrat säger att han själv sett samma skepp när han var mycket ung. Never Smile at a Crocodile och The Boatswain's Song skrevs till filmen men användes aldrig. Musiken till Never Smile at a Crododile återanvändes dock till filmmusiken och spelas i varje scen där krokodilen medverkar. 21 december 1953 - Svensk biopremiär.
