Alfred Adler
Alfred Adler, född 7 februari 1870 i Wien, Österrike-Ungern, död 28 maj 1937 i Aberdeen, Skottland (i exil), var en österrikisk läkare och psykolog, grundare av individualpsykologin, med teorier om bland annat mindervärdeskomplex. 1902 träffade han Sigmund Freud och de grundade Wiens Psykoanalytiska Förening, med Adler som ordförande. Senare skulle Adler, i likhet med Carl Gustav Jung, ta avstånd från vissa av Freuds mest centrala teorier. Adler var mer än Freud påverkad av Friedrich Nietzsche. 1912 skrev Adler Über den nervösen Charakter. Adler var till skillnad från Freuds psykosexuella fokus, inriktad på livsstilar, aggressionen och maktbegäret. Han förklarade neurotiska störningar i ljuset av kompensation för mindervärdeskomplex, vilket tar sig uttryck i orealistiska mål. Denna dynamik skulle man bara kunna stoppa genom att patienten fick insikt i sin egen logik. Han var emot att analytikern satt bakom patienten medan denna låg på en soffa. Adlers förståelse av terapi var en emancipatorisk akt, där patient och analytiker sitter mitt emot varandra och för en konversation som bygger på respekt. Patienten rotar inte bara i sin barndom utan försöker också att förstå efter vilken sorts dynamik hen lever i nutiden. Analytikern försöker att analysera hur patientens "livsstil" fungerar. Med det menar han logiken och mönstret som leder till patientens handlingar. Vad vinner hen genom sitt beteende? Vad är hen rädd för? Vilket ideal försöker hen att skydda? För Adler var det viktigt hur föräldrarna interagerar med varandra. Kvinnans emancipation spelade en stor roll för honom i detta sammanhang. Också viktigt i hans ögon var ställningen i syskonskaran. Syskon utvecklar olika talanger och problembeteende beroende på om de blir är äldst, mellanbarn eller yngst. Adler hänvisade till att man ej får försumma eller skämma bort barn, utan ska respektera och förstå dem, men också se till att de anstränger sej, blir modiga och utvecklar gemenskapskänsla. Han sa: "Att älska sina barn är alltid nyttigt, förutom om man inte älskar alla barn lika mycket." Framförallt tänkte han på flickor som oftast inte fick samma uppmärksamhet och möjligheter som pojkar. Gemenskapskänsla var ett centralt begrepp för Alfred Adler. Man kan inte bli lycklig, om man ej känner gemenskapskänsla emot sina medmänniskor, var han övertygad om. Till en kvinna, som konsulterade honom en dag, sa han: "Jag har ett botemedel för din olycka. Men det kommer inte att vara lätt för dej att följa mitt råd. Men om du klara av läxan, så kan jag med säkerhet säga, att du kommer att bli lycklig: En gång om dagen ska du utföra en handling som bara är nyttig för en annan person." Alfred Adler utgick från att människor blir lyckliga om de kan lösa de "tre livsuppgifterna": kärlek, arbete och gemenskap. Eftersom han trodde att vuxna oftast var för neurotiska för att lätt kunna lära sig gemenskapskänsla, byggde han upp rådgivningsbyråer för föräldrar i hela Wien. Sedan planerade han de första statliga förskolorna i Wien tillsammans med den socialistiska regeringen. Där fick barnen nyttig mat, lärdomar men också sjukvård. Förskolehusen var byggda för detta ändamål och hade stora trädgårdar med vattenspel, stora låga fönster och utbildad personal. På det sättet skulle man bygga ett nytt samhälle, där människor är medmänniskor, hoppades Adler. Adler var enormt populär. När han höll tal på folkhögskolorna i Wien strömmade människorna in och stod i rad ända ut på gatan för att lyssna på honom.
Eva Sidén
Eva Sidén, född 31 januari 1957, är en svensk tonsättare, konsertpianist och musikpedagog. Hon komponerar främst kammarmusik och elektroakustisk musik (EAM) samt verk med och i konst, poesi och dans/performance-sammanhang. Eva Sidén började tidigt spela piano och skrev sina första kompositioner redan under gymnasietiden. Hon har studerat måleri och grafik på Grundskolan för konstnärlig utbildning i Stockholm. Senare studerade hon piano och kammarmusik på Musikkonservatoriet i Prag för pianisten Pavel Stephan, vid Janáček-akademien i Brno och fransk musik i Paris för Marie Bera Tagrinne. Hon tog 1993 en pianopedagog-examen vid Stockholms musikpedagogiska institut i Stockholm. Abstrakta kompositioner för piano (1982). Svart trädgård för piano och band till dikter av Antonin Artaud (1984). Spass Glass för piano (1985). Om, bandverk till dans (1986). Let Us All Go Out in Romance för piano och synth (1987). I Alperna, musikvideo (1987). Musikens rum för band och ensemble (1989). Nattsvärmare för ensemble (1995). Septim/vattenspel för instrumentmobiler, vattenljudskulptur (1997). Garagefuga för band och ensemble (1997). här och här för piano och recitation till text av Helga Krook (2002). Continuo för instrumentmobiler, ljudskulptur i samspel med arkitektur (1997). EBB för piano och glasklockor (1993). Pianostycken "Tystnaden" (1996). "Engram (minnesspår)" (2005). Luften för piano, slagverk och ljudband/surround (2002). E K O föröst, cittra, piano, glasslagverk och slagverk till text av tonsättaren fritt efter "En enkel berättelse" av Marie Lundquist (2003). Lila, Gul piano och slagverk (2004). RE: Origo för slagverk och piano (2007). I A O för piano och slagverk (2007). Ear in Air föröster, piano, slagverk och ljudband (2008). Ses oiseaux för piano (2008). Spegel för två flyglar, del ur uruppförandet i Västerås konserthus (2009). Jag gav henne en Spegel för piano, dvd-installation (2009). Walm för flygel, prepareringar och skulpturala objekt (2010). Pictures in a Cloud... för stråkensemble och piano (2011). La ruine envahie, EAM (2010). Recycling or a Memory of Nordic Melancholy för piano, EAM, performance, dans (2011). Expanding Grand Piano, performance för flygel, prepareringar och elektronik (2010). Sound Cave, ljudinstallation (2011). Lost in a Legend för piano/EAM (2011). Double Bind Player, konsert- och ljudinstallation för piano och elektronik (2012). A Public Case för piano och elektronik (2012). Beating the Disease för flygel och elektronik (2012). Grusharpan för piano och elektronik, konsert- och ljudinstallation (2012). Väder, musik till utställningen "August, en djefla utställning" och föreställningen "Första varningen" (2012). Metall för preparerad flygel, elektroniskt bearbetade plåtar och inspelad bandstämma (2014). Kali – Time and Change för flöjt, klarinett, trombon, slagverk, piano och tape (2014). Bärare flygel, konsertinstallation med dans (2015). Dreams and Streams för ensemble och EAM (2015).
Stockholms fontäner och dammar
De första försöken med en fontän i Stockholm går tillbaka till 1600-talets slut. Tanken att anlägga en så kallad "vattenkonst" i Kungsträdgården hade väckts redan kring 1651 då trädgården skulle nyordnas av drottning Kristinas franske trädgårdsarkitekt. År 1694 påbörjades ett vattenledningsarbete som skulle förse en springbrunn i Kungsträdgården med vatten från sjön Träsket i nordöstra Stockholm, en sträcka på cirka två kilometer fågelvägen. Initiativet kom från den kunglige trädgårdsmästaren Johan Hårleman, som planerade och utförde anläggningen. Ledningen, som var Sveriges första fungerande, längre vattenledning, bestod av trärör (genomborrade stockar) med en inre diameter av 8 till 9 tum (cirka 20 centimeter). Vid gatuarbeten på bland annat Stureplan har man hittat rester av dessa enkla ledningar. De förvaras numera på Stockholms stadsmuseum. Själva springbrunnen eller fontänen bestod enligt en inventarieförteckning från 1741 av en stor skruf eller språng af koppar med ungefär 170 pipor. Med "pipor" avses antagligen sprutmunstycken. Hur denna imponerande anordning såg ut och fungerade är oklart, men ett kopparstick i Sueciaverket från 1700 visar i alla fall en sprudlande fontän i Kungsträdgårdens mitt. Dokument från tiden berättar dock om ständiga reparationer och grävningar för den långa ledningen från Träsket. Skarvarna höll inte tätt och frosten förstörde pumpstockarna. Man behärskade helt enkelt inte tekniken och klagomål från berörda boende uteblev inte. Exakt när Stockholms första fontän slutade fungera för gott är oklart. Kungsträdgården var bara till för kungligheter och deras gäster. Först 1763 fick allmänheten tillträde till platsen och på 1790-talet anlades en stor oval gräsyta i parkens mitt, där fontänen hade funnits. Det skulle dröja till 1873 innan Stockholm fick sin nästa fontän. Det blev Molins fontän, som även den byggdes i Kungsträdgården. Den finns fortfarande på samma plats och är Stockholms äldsta fungerande fontän. Inför den stora Konst- och industriutställningen 1866 utförde Johan Peter Molin en fontänskulptur i gips. Skulpturen blev utställningens höjdpunkt och mycket omtyckt av allmänheten. En insamling startades "till förmån för Molinska fontänens avgjutning i metall". Den 25 september 1873 avtäcktes fontänen. Den var gjuten i brons och matades med vatten från Stockholms första vattenverk, Skanstullsverket vid Årstaviken. En del stockholmare tyckte att fontänen var ett lyxföremål. Söndags-Nisse menade den 5 augusti 1866 ironiskt Låt inte gjuta och uppställa den der fontainen! Det är en styggelse för både Gud och människor! Varningen gällde de lättklädda damerna på fontänens sockel. För att blidka kritiken skapade Molin sex svanar på skulpturens nedre del. Ur svanarnas näbbar kunde allmänheten hämta dricksvatten. Molins fontän står än idag omgiven av de fontänpilar som planterades vid invigningen 1873. Det var även Molins fontän som gav det svenska namnet fontänpil (Salix × pendulina). Uppsättning av fontäner, fontänskulpturer och dammar hänger intimt samman med utvecklingen av Stockholms parker. Många parker anlades kring sekelskiftet 1900. Vid upprättandet av Lindhagenplanen år 1876, gjordes det till regel att (med några få undantag) låta alla stadens obebyggda bergshöjder reserveras för parkanläggningar och planeringar. Exempel på sådana bergstrakter som började iordningställas under 1880-talen var Kronobergsparken, Vanadislunden, Tegnérlunden, Tantolunden och Vita bergen. Ingen av dem hade någon form av vattenspel. Till de tidiga parker som smyckades med fontänskulpturer hör Mariatorget (dåvarande Adolf Fredriks torg). Här invigdes 1903 Anders Wisslers bronsfontän Tors fiske, ett nationalromantiskt arrangemang som illustrerar det dramatiska ögonblicket då Tor har fångat Midgårdsormen och Tor höjer sin hammare Mjölner för att slå ihjäl ormen. Centralfiguren flankeras av två vattensprutande urtidsödlor.
