Karl-Erik Norrman
Karl-Erik Norrman, född 1 oktober 1943 i Stockholm, är en svensk diplomat. Norrman var student på Sigtunaskolan (SHL). Militärtjänst vid Tolkskolan, Uppsala. Studier vid Uppsala universitet i ryska, statskunskap, nationalekonomi. Fil.kand. 1965. Tjänstgöring vid Utrikespolitiska Institutet, Stockholm, Exportföreningen, Stockholm. Norrman är sedan 1968 anställd vid utrikesdepartementet. Har verkat som diplomat i över 30 år, ambassadör sedan 1989. Han har tjänstgjort bland annat i Moskva, Peking, Genève och Rom. Han har varit politisk sekreterare till utrikesministern, handelsförhandlare i WTO, ansvarig för Sveriges u-landsbistånd till Asien och genom FN, generalkommissarie för svenska paviljongen vid Expo 92 i Sevilla och kulturchef på UD. Mellan 1995 och 1999 verkställande ledamot i Nämnden för Sverigefrämjande i Utlandet. År 2001 grundade han i Strassbourg det oberoende, paneuropeiska European Cultural Parliament, ECP – ett forum för artister, konstnärer, författare, filosofer och andra kulturpersonligheter från hela Europa. ECP sammanträder årligen i olika europeiska städer. Norrman har varit operasångare (tenor) i Rom och Umeå. Kina – den femte kärnvapenmakten 1966 (Utrikespol. Institutet, Stockholm). Den 23:e sovjetiska partikongressen 1967 (Utrikespol. Institutet, Stockholm). Stora Sovjetencyklopedin 1967 (Statsvetenskaplig tidskrift, Uppsala). Mongoliet – den första Folkrepubliken 1971 (LT:s Förlag). Östern äröd - kulturrevolutionens Kina 1975 (LT:s Förlag). Indien – världens största demokrati 1979 (Utrikesdepartementes skriftserie). Livsmedelskris i världen 1983 (Tidens förlag). Disaster Prevention and Preparedness 1985 (Swedish Red Cross). 10 years with SAREC, an evaluation of Swedish Research assistance to developing countries 1986 (Swedish Government Publication Service). Sverige i UNDP 1989 (Utrikesdepartementets skriftserie). Light of Inspiration, Swedish Culture for Export, editor, 1991 (Bra Böcker). Sverige i Expo 1992 – Slutrapport 1993 (Utrikesdepartementets skriftserie). The Best of Sweden 1994 (Utrikesdepartementets skriftserie). The Secret about Swedish Food, editor, 1996 (LRF). The Council for Promotion of Sweden abroad – a presentation 1998 (Utrikesdepartementets skriftserie). Promotion 2000 – en strategi för Sverigefrämjandet på 2000-talet 1999 (Utrikesdepartementets skriftserie). Centre Culturel Suédois i Paris – en utvärdering med förslag 2001 (Utrikesdepartementets skriftserie). A Soul for Europe – a presentation of a the European Cultural Parliament (ECP) 2001 (Klett Verlag). ECP-Session Report, editor, Session 1–6, 2002–2007 (Klett Verlag). Teaterliv- utkast till en Teaterkonst, (medverkande) 2002 (Östlings Förlag). Livets Mening – en bok om fotbollens roll i världen 2003 (Wahlström och Widstrand). Culture – the heart of a knowledge-based economy 2006 (Informatiewerkplatz, NL). Tyskarna – de skuldtyngda mästarna 2007 (Carlssons Förlag). Demokratins förfall 2008 (bookhouse publishing).
Filmprojektor
Filmprojektor är en optisk-mekanisk apparat konstruerad för att visa rörliga filmbilder genom att projicera bilderna på en filmduk. I filmprojektorns bildfönster leds filmen fram ruta för ruta (till exempel med 24 rutor per sekund). Filmen löper intermittent, d.v.s inte kontinuerligt genom bildfönstret utan stoppas under en bråkdel av en sekund, så kort att det inte uppfattas av det mänskliga ögat. När filmen står stilla öppnas slutaren och släpper fram ljus genom filmbilden, som förstoras av ett objektiv och uppfångas på en duk. Filmprojektorer finns från smalfilm för amatörbruk till 35 mm och 70 mm för biografprojektorer. Den grundläggande tekniken uppfanns 1895 av bröderna Auguste och Louis Lumière. Deras kinematograf kunde både uppta och återge filmbilder. Den 2 februari 2000 genomfördes den första digitala filmvisningen i Europa av Philippe Binant, med DLP CINEMA-teknik av Texas Instruments. Philippe BINANT, Au coeur de la projection numérique, Actions, 29, 12-13, Kodak, Paris, 2007. Charles S. SWARTZ (editor), Understanding digital cinema. A professional handbook, Elseiver, Oxford, 2005.
Anders Martinsson (paleontolog)
Anders Victor Martinsson, född 3 april 1930 i Borgholm, död 16 juli 1983 i Uppsala, var en svensk paleontolog. Han var svärson till Pierre Backman. Anders Martinsson var son till elektrikern Ernst Martin Svensson. Efter studentexamen vid Kalmar högre allmänna läroverk 1950 blev han student vid Uppsala universitet, där han studerade geologi och botanik. Till en början kom Martinsson att inrikta sig mot biologi och algforskning men gick senare till geologin och då främst kvartärgeologi. Efterhand kom dock de kambrosiluriska avlagringarna på Öland och Gotland att uppta hans främsta intresse. Martinsson blev filosofie kandidat 1951, filosofie magister 1955 och var förste amanuens vid institutionen för paleontologi 1955-1957. 1956 blev han filosofie licentiat och var 1957-1962 assistent vid institutionen för paleontologi 1957-1962. Martinsson var 1958-1962 anställd vid Johnsonkoncernen för geologiska undersökningar i Portugal. Han var 1961-1964 redaktör för Bulletin of the Geological Institutions of the University of Uppsala. Martinsson blev 1962 filosofie doktor efter att ha disputerat med avhandlingen Ostracodes of the family Beyrichiidae from the Silurian of Gotland och samma år docent i historisk geologi och paleontologi vid Uppsala universitet. Han var 1962-1963 konsult för P. A. Norstedt och Söner, redaktör för Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar 1963-1966, ledamot av Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté 1964-1972, ordförande i International Union of Geological Sciences (IUSG)s Silurian Subcommittee 1964-1966, ordförande i IUGS:s Committee for Printing and Publication of Papers, var redaktör för tidskriften Lethaia från 1967 och ordförande i IUGS:s Advisory Board for Publication 1968-1976. 1965 erhöll han en högre forskarbefattning i paleontologi med biostatigrafi vid Statens naturvetenskapliga forskningsråd, blev laborator där 1968 och 1970 föreståndare för Enheten för paleobiologi vid Uppsala universitet. Martinsson var även redaktör för tidskriften Boreas 1971-1973, ordförande i Nordisk geologisk association 1971-1974, redaktör för Fossils and Strata från 1971, president i European Association of Earth Science Editors 1972-1976, redaktör för tidskriften Geological Correlation 1973-1976, intendent vid Naturhistoriska riksmuseet 1973-1976, ordförande i UNESCO:s vetenskapliga geologiska kommitté, ordförande i International Geological Correlation Programme Scientific Committee no 1 1974-1979 och ordförande i IUGS:s International Commission on Stratigraphy från 1976. Martinsson blev professor i paleobiologi vid Uppsala universitet 1978 och var från 1979 ledamot av statliga nämnden för biblioteks- och informationscentralen.
Textredigerare
En textredigerare eller editor är ett datorprogram för att redigera oformaterad text, i den meningen att filen inte innehåller dolda koder för textstorlek, typsnitt och liknande. Moderna textredigerare kan ha stöd för många olika dokumentformat, också sådana som inte med bästa vilja kan kallas oformaterad text, men vad man ser på skärmen är innehållet i själva den fil man redigerar. Textredigeraren kan dölja ointressanta delar av filen eller filerna, färglägga syntaktiska element och lägga in hyperlänkar mellan relaterade avsnitt – men visar i motsats till WYSIWYG-program inte i första hand det utseende ett dokument är avsett att få vid utskrift. Textredigerare används ofta vid programmering, konfiguration av datorsystem, vid författande av e-brev och inlägg i diskussionsfora (såsom usenet), och vid författande av dokument med hjälp av olika märkspråk (såsom LaTeX, SGML och HTML). Många system för enskilda sådana funktioner har enkla inbyggda textredigerare, men ofta också möjlighet att koppla in ett mångsidigare externt program. Omvänt innehåller en del textredigerare en integrerad utvecklingsmiljö, ett e-postprogram eller annan funktionalitet som inte ingår i begreppet. Tidiga textredigerare var radeditorer, ursprungligen anpassade för elektromekaniska teleprintrar (TTY:er). Med dessa ger man editeringskommandon med vilka man modifierar dokumentet. Själva dokumentet eller delar av det skrivs bara ut på begäran – annat hade varit pappersslöseri. Sådana editorer är till exempel TECO och QED från 1960-talet och Unix' klassiska ed och ex. Med införandet av videoterminaler blev det ändamålsenligt att visa dokumentet på skärmen medan man redigerade det och stöd för piltangenter blev viktigare än andra adresseringssätt. Moderna editorer fungerar så och har dessutom i allmänhet menyer och stöd för pekdon (till exempel mus). Vissa editorer, såsom vi, har också bibehållit det kraftfulla kommandospråket. Anteckningar (Notepad) – en enkel textredigerare som följer med Microsoft Windows. EDIT – följde med MS-DOS från och med version 5 och ingår även i Windows. EDLIN – följde med de tidiga versionerna av MS-DOS. GNU Emacs – en fri, utökningsbar och självdokumenterande textredigerare. jed – textredigerare i unix och unix-liknande system. JEditor – javabaserad texteditor. Kate – textredigerare utvecklad för KDE. mg – en miniversion av emacs (ursprungligen MicroGnuEmacs). nano – en fri klon av pico, vanlig i GNU/Linux. Pico – enkel textredigerare för e-postprogrammet pine. Textredigerare – standard i OS X. Ultra Editor – en kraftfull texteditor för Microsoft Windows. vi – äldre textredigerare till Unix. Vim – en utbyggd version av vi.
Ida Vitale
Ida Vitale, född 2 november 1923 i Montevideo, Uruguay, är en uruguaysk litteraturkritiker, lärare, poet och översättare. — (1953). Palabra dada. Montevideo: La Galatea. OCLC 9317153. — (1960). Cada uno en su noche, poesía. Montevideo: Editorial Alfa. OCLC 4941102. — (1968). La poesía de los años veinte. Montevideo, Uruguay: Centro Editor de América Latina. OCLC 684036. — (1968). Fermentario Carlos Vaz Ferreira. Montevideo: Centro Editor de America Latina. OCLC 79919537. — (1972). Oidor andante. [Montevideo]: Arca. OCLC 1399898. — (1984). Entresaca. México: Editoral Oasis. OCLC 60657853. — (1992). Serie del sinsonte. Montevideo?: P.F.E. OCLC 47765264. 2018) – Miguel de Cervantes-priset. 2016) – Premio Internacional de Poesía Federico García Lorca. 2015) – Premio Reina Sofía de poesía Iberoamericana. 2014) – Premio Alfonso Reyes. 2010) – Doctor Honoris Causa, Universidad de la República. 2009) – Premio Octavio Paz.
Katarina Frostenson
Alma Katarina Frostenson Arnault, ogift Frostenson, född 5 mars 1953 i Brännkyrka församling i Stockholm, är en svensk lyriker och översättare. Hon var ledamot av Svenska Akademien 1992–2019 på stol nr 18. Katarina Frostenson är dotter till agronom Georg Frostenson och kurator Britta Elmdahl Frostenson, brorsdotter till psalmförfattaren Anders Frostenson samt kusin till Sven och Karin Frostenson. Hon växte upp i Hägersten och Sollentuna. Frostenson debuterade med I mellan 1978 och beskrevs 1985 av Dagens Nyheters litteratursida att ha "kommit att inta en framskjuten position i den nya svenska poesin". Hennes lyriska språk som konsekvent undviker allt metaforiskt bildskapande och andra konventioner är ett säreget inslag i den svenska lyriken. De tidiga verken var en egensinnig och ofta svårtillgänglig diktning inriktad på själva språkets klang och sammansättning. Med Joner (1991) skedde en förnyelse med berättande inslag av myt och saga, bland annat med en diktsvit influerad av den medeltida balladen Jungfrun i hindhamn. Denna inriktning fortsätts i den tematiskt närbesläktade Tankarna (1994) som blev en av årets nomineringar till Nordiska rådets litteraturpris, samt Korallen (1999). Frostenson provade även en sagoinfluerad stil i prosaform med den uppmärksammade Berättelser från dom (1992). I Flodtid (2011) märktes ännu en förnyelse med en större öppenhet inför omvärlden och samtiden, även denna nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Frostenson har även nått framgångar som dramatiker. Hon debuterade som författare för scenen 1990 med fyra monodramer som har blivit uppförda på scen och i radio. 2 Skådespel från 1996 har uruppförts på Kungliga Dramatiska Teatern. År 2002 sattes Kristallvägen upp på Judiska teatern i Stockholm. Hon skrev librettot till Sven-David Sandströms opera Staden som uruppfördes på Kungliga Operan 1998. 1992 valdes Frostenson in i Svenska Akademien, på stol nummer 18. Tillsammans med sin make, Jean-Claude Arnault, drev hon kulturföreningen Forum som arrangerade litteraturaftnar och tvärkulturella evenemang. Verksamheten upphörde 2017 sedan hennes make anklagats för sexuella trakasserier och övergrepp. Hon meddelade den 12 april 2018 att hon inte längre kommer att delta i akademiens arbete, i samband med att hon anklagats för bland annat jäv i samarbetet med sin make på kulturföreningen Forum som fått bidrag av Svenska Akademien. Hennes utträde ur Svenska Akademien tillkännagavs 18 januari 2019. 1985 – I det gula: tavlor, resor, ras. 1989 – Stränderna Italiensk översättning: La fonte del suono (Crocetti, 2011). 1991 – Joner Rumänsk översättning: Ioni (Polirom, 2003). 1992 – Berättelser från dom. 1994 – Tankarna Tysk översättning: Die in den Landschaften verschwunden sind (Carl Hanser, 1999). 1994 – Jan Håfström: en diktsvit till Jan Håfström och till verk av honom. 1999 – Korallen Spansk översättning: El coral (Simon editor, 2003). 2000 – Från Rena land till Korallen (dikter i urval). 2011 – Flodtid Dansk översättning: Flodtid (på dansk ved Pia Tafdrup, 2013). Lettisk översättning: Plūdu laiks (Mansards, 2013). 2015 – Sånger och formler. 1990 – 4 monodramer Serbisk översättning: Monodrame (Stubovi kulture, 1997). Polsk översättning: 4 monodramy (Ksiegarnia Akademicka, 1999). 1996 – Traum / Sal P (två skådespel) Kroatisk översättning: Salpetrijer (Stubovi kulture, 2002). 1998 – Staden – en opera (libretto). 2000 – Kristallvägen / Safirgränd (två skådespel). 2006 – Ordet: en passion. 1996 – Vägen till öarna. 1978 – Raymond Chandler och filmen. 1990 – Moira (om konstnären Håkan Rehnberg) Tysk översättning: Moira: ein Bild in 29 Teilen 1988 (Kleinheinrich, 1991). 1992 – Artur Lundkvist: inträdestal i Svenska Akademien. 2001 – Skallarna (essä publicerad tillsammans med Aris Fioretos). 2019 – K (Biografi), Bokförlaget Polaris. 2020 – F – en färd (Biografi), Bokförlaget Polaris. 1986 – Emmanuel Bove: Mina vänner (Mes amis) (Tiden). 1989 – De Nios Stora Pris.
Operation Flashpoint
James Gastovski - En elitsoldat inom den amerikanska armén. Gastovski blir inkallad för att utföra sabotageuppdrag. Gold Upgrade innehåller förutom den nya kampanjen flera nya fordon och enheter, bland annat AH-64 Apache och BMP-2. Tillägget innehåller även nytt grafik- och ljudinnehåll samt ändrar mekaniken i spelets Multiplayer-läge. Till skillnad från Gold Upgrade fick Resistance mycket god kritik. Bland spelets fans anses Resistance som normen, då de flesta spelargjorda modifikationerna kräver Resistance. Operation Flashpoint utspelar sig på sammanlagt fyra olika öar, som är öppna att utforska. Uppdragen är dock begränsade till ett visst område, och försöker spelaren lämna området resulterar det i att uppdraget förloras. Uppdragen i sig är tungt scriptade, men innehåller ändå en viss variation. Multiplayer innehåller Capture the Flag, Capture the Island, Capture the Base, Co-Op, Deathmatch och Team Deathmatch. En serverägare kan till exempel välja att spela Co-Op med mänskliga spelare och botar i samma lag, eller de mänskliga spelarna i ett lag och botarna i motståndarlaget. Capture the Island är ett spelläge designat av Mike Melvin där två lag med mänskliga spelare, eller ett lag bestående av en mänsklig spelare och ett lag av AI, har möjlighet att bygga egna baser på ön där spelarna sedan kan träna AI-enheter, bygga upp ett försvar och sedan gå i strid med motståndaren. Operation Flashpoint inkluderar en uppdragseditor, där spelaren kan designa egna uppdrag. Med editorn är det möjligt att skapa små, enkla uppdrag till stora kampanjer (oftast tillsammans med andra verktyg). Topografin på de tre öarna i originalspelet är baserade på riktiga öar. Kolgujev är baserad på Teneriffa, en av Kanarieöarna. Everon är baserad på den kroatiska ön Krk. Malden är baserad på den grekiska ön Levkas. Ön Nogova i Resistence är dock inte baserad på någon verklig ö, men har flera likheter med landmärken i Tjeckien. Även om spelvärlden är baserad på verkliga öar är den geografiska storleken på dem i spelet mycket mindre än de verkliga. Trots att Operation Flashpoints popularitet inte är lika stor som till exempel Half-Life- eller Battlefield-serien är dess community och spelare ändå mycket aktiva, trots spelets ålder. Tack vare spelets öppenhet för användarskapat innehåll har flertalet uppdrag och modifikationer, samt andra tillägg, skapats. De flesta krigs- och försvarsmakter i världen har återskapats av spelarna för användning i spelet. Operation Flashpoints community ses oftast som vuxet och seriöst, vilket gör att fusk och annat beteende som anses otrevligt sällan syns på spelets multiplayer-servrar. Detta tros bero på spelets spelstil och höga realism, som oftast inte tilltalar den genomsnittliga spelaren. Operation Flashpoint innehåller flera vapen och fordon hämtade ur verkligheten. Följande vapen och fordon återfinns i spelet (följande lista inkluderar bara de vapen och fordon som återfinnes i originalspelet och dess expansioner). Glock 17 (ljuddämpad version finns tillgänglig). Smith och Wesson .357 Magnum. MP5SD6 (i spelet kallad för "HK"). M16A2 (en version med granattillsats M203 finns också tillgänglig). XM-177E2 (en version med rödpunktsikte finns också tillgänglig). M72 LAW (i spelet omladdningsbar). Carl Gustaf granatgevär. AK-74 (en version med granattillsats BG-15 finns tillgänglig). 9K32 Strela-2/SA-7 Grail. AK-47 (version med granattillsats BG-15 också tillgänglig). Vz 58 (i spelet kallad för "AK47 CZ"). Remington 700 (i spelet kallad för "jaktgevär"). M939 lastbil (tillgängliga i trupptransport, bränsle, ammunition och reparationsvarianter). M113A2 (tillgänglig i standard- och ambulansversion). Ural 375 (tillgängliga i trupptransport, bränsle, ammunition och reparationsvarianter). BMP-1 (tillgänglig i standard- och ambulansversion). UAZ-469 (tillgänglig i ambulansvariant). PV3S (tillgängliga i trupptransport, bränsle, ammunition och reparationsvarianter).
