Saga
Saga (efter det germanska verbet motsvarande svenskans säga, 'något sagt', 'utsaga') är en litterär genre. En saga är en fantastisk berättelse som oftast börjar med "Det var en gång". Den är vanligen berättad för barn och har ofta övernaturliga inslag som magi, talande djur, förtrollade skatter och mytologiska väsen. Ofta handlar de om moral och har en slående sensmoral. Prinsar och prinsessor är vanliga, men även fattiga bondpojkar och -flickor, vilka i sagan får en chans att bevisa sin duglighet för de kungliga i ett samhälle med medeltida drag. I vidare begrepp kan man också kalla all barnlitteratur för saga. När barnsagor imiterar den traditionella muntliga sagans form kan den också kallas konstsaga. Många av de mest kända sagorna, som Askungen, Törnrosa, Rödluvan, Mästerkatten i stövlar med flera, går tillbaka till Charles Perraults sagosamling Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l'Oye publicerad 1697. På svenska är samlingen känd som Gåsmors sagor, översatta flera gånger, bland annat av Hjalmar Gullberg 1955. Disney har gjort tecknad film av många gamla sagor. Sagorna kallas ofta "folksagor" och deras ursprung förlorar sig i historiens dunkel. Så till exempel är sagan om Askungen och skon hon tappar i trappan känd redan från 800-talet i Kina. Där är skon visserligen inte av glas utan av guld. Det är bevisat att flera Europeiska folksagor är av indiskt ursprung, eller åtminstone kommit från Indien via perser och araber till Europa. Alternativet att de skulle vara av gemensamt indoeuropeiskt eller annat ursprung anses mindre troligt. Man skiljer mellan folksagan som sprids genom muntlig tradition och konstsagan som har en bestämd upphovsman. Man skiljer även på folksagor, som helt och hållet har ett fantastiskt innehåll ("Det var en gång för länge sedan i ett land långt borta ..."), och folksägner, där verkliga platser och personer figurerar, och som av berättarna ansetts ha varit mer eller mindre sanningsenliga. En saga är ofta en allegori: en tolkning av den gällande moralen. Historiskt sett förevigar den bestående värderingar (folksagor och klassiska sagor). Rättvisa, hjälpsamhet, mod, företagsamhet och kreativitet framställs i varje saga som berömvärda egenskaper. Sagor skrivs inte bara för barn. Ferenc Móra, den ungerska författaren (ursprungligen journalist) och många andra världen över har ofta skrivit samhällskritik i form av sagor, en ofta använd metod att uttrycka samhällskritik när censuren begränsar yttrandefriheten. En subgenre till sagan är en undersaga.
Laxdalingarnas saga
Laxdalingarnas saga (isländska Laxdæla saga, fornisländska/fornnordiska Laxdœla saga) (även Laxdalssagan) är en isländsk saga om laxdalsätten, troligtvis författad på västra Island under tidigare halvan av 1200-talet. Den är en av de viktigaste isländska ättesagorna, och är enligt Nordisk familjeboks uggleupplaga en av de litterärt bästa isländska sagorna, med bra karaktärsporträtt och följdriktig händelseutveckling. Som med många andra isländska sagor är det troligt att verkliga händelser ligger till grund för sagan, men de är i så fall förvrängda och tidsmässigt våldsamt omkastade i sagan, och den har därför begränsad historisk trovärdighet. Författaren skildrar också sådant som han inte kände till från tidigare epoker så som de var i dennes samtid, till exempel dräkter och rustningar. Däremot betraktad som just en saga eller en historisk roman anses Laxdalingarnas saga som en av de bättre isländska sagorna. I handskrifterna är slutet av sagan nedskriven långt senare som ett eget påhäng, kallat Bollaþáttr. Detta har en mindre verklighetsförankring och tros vara nedskrivet i början av 1300-talet. Laxdalingarnas saga handlar om en släkts öden genom sju eller åtta släktled. Handlingen tar sin början under årtiondena efter år 900. Den norske hövdingen Kettil flatnäsa och hans familj flyr från Norge undan Harald Hårfagers välde. I början handlar sagan om tre huvudpersoner, nämligen Unn den djuptänkta, Unns sondotterson Hoskuld Dala-Kollsson, och Hoskulds son Olav påfågel. Olav påfågel är i sin tur far till Kjartan, som är med i triangeldramat i sagans senare del. Därefter är sagans huvudperson den för sin skönhet beundrade Gudrun Osvifrsdotter, som älskas av Kjartan och hans fosterbror och kusin Bolle Torleiksson. Gudrun är djupt fäst vid och förälskad i Kjartan, men det ryktas att han har ett förhållande till norske kung Olav Tryggvasons syster Ingeborg, och hon äktar därför istället Bolle. Ryktet visar sig emellertid vara falskt och de båda fosterbröderna hamnar därefter i fejd med varandra om Gudrun. Bolle dödar Kjartan, men blir sedan själv dödad av Kjartans anhängare. Sagan torde avslutas omkring år 1230. Sagan kan inte ha skrivits i sin nuvarande form förrän tidigast strax före år 1250. Den finns bevarad i Möðruvallabók (AM 132 fol), samt i Vatnshyrna, i Ásgeir Jónssons avskrift. Sagan trycktes först i Köpenhamn år 1826. Sagan är översatt till svenska av Albert Ulrik Bååth, Natanael Beckman, Hjalmar Alving (1935) och Åke Ohlmarks (1963).
Konung Krembres i Giötaland och konung Augis i Uppsala saga
Konung Krembres i Giötaland och konung Augis i Uppsala saga är en göticistisk svensk saga från omkring år 1700 som ger sig sken av att vara en översättning av ett fornnordiskt original bevarat i isländsk handskrift. Det verkliga förhållandet är det omvända: sagan har skrivits på svenska, möjligen av Nils Hufwedsson Dal, och översatts till isländska av Þórvaldur Brockmann. Den mellersta delen av sagan har hämtat motiv från sagan om Disa, en svensk version av sagan om den kloka flickan som blir drottning. Ett sjörå frågade Götarikets kung Krembre om han ville taga henne till äkta maka, eljest skulle hans vikingaflotta ha motvind. Kung Krembre avböjde. Sjörået sade att Krembre och hans män skulle omkomma långt hemifrån och att han skulle bli ihjälriden av en mara. På sin ålders höst samlade Krembre en stor här från Nordens länder. Han sade att han ville dö i strid hellre än att dö sotdöden under sotat tak. Krembres vikingatåg i Europa var till en början lyckosamt. Men utanför Rom förintades Krembres här och Krembre trampades till döds av den beridne romerske jarlen Mare, så besannades sjöråets spådom. Efter Kremberes död skiftar sagans fokus till uppsalakungen Augis. Under ett tåg i västerled plundrade kung Augis män en stad trots att borgarna i staden erbjöd sig att förse Augis flotta med allt vad de tarvade. En gammal man förbannade Augis vid avfärden. Hungersnöd utbröt i Sverige och kung Augis hoprövade guld förslog ej för att köpa nog spannmål åt folket. Augis förordnade att alla åldringar skulle slås ihjäl, och om det ej förslog var fjärde människa i riket. Jarldottern Hillder Disa klandrade Augis beslut. Augis vart vred vid att lida en kvinnas förebråelser och kallade Hillder Disa till sig, delvis av nyfikenhet över vad den erkänt visa Hillder Disa hade föråd att ge. Augis befallde att Hillder (som framgent gick under namnet "Disa") skulle komma varken klädd eller oklädd, varken åkande eller ridande eller gångande, varken i ny eller nedan, varken dag eller natt, morgon eller afton. Hon infann sig klädd i ett nät, med ett ben i en vagn och ett på en bock när solen var halvvägs under horisonten. Sedan rådde hon kung Augis att återkalla sitt påbud och skicka folk till nyodlingsföretag i obygden. Augis tog henne till drottning. Förre götakungen Krembres son Fridulf anhöll om Augis dotters, Signes, hand. Disa beslöt att Fridulf först måste visa sig värdig. Sjökonungen Östen Hjässaklyvare kom till Uppsala och ställde Augis inför ett val. Antingen skulle Östen få kungadottern Signe till hustru och en tredjedel av Augis rike, eller skulle ett envig utkämpas om hela Augis rike (och Signe). Fridulf utkämpade enviget å Augis vägnar, fällde Östen, och fick Signe till hustru och Sörmland i hemgift. Disa styrde riket efter Augis död och dyrkades senare som gudinna. Kulten gav upphov till Distinget i Uppsala. Nils Hufwedsson Dal författade möjligen Krembres och Augis saga på 1710‐talet. Originalet är ej bevarat. En avskrift finns i Uppsala Universitetsbibliotek och en i Kungliga Biblioteket. Den senare åtföljs av Þórvaldur Brockmanns översättning till isländska. Den svenska texten utgavs av Leonard Bygdén i Samlaren år 1902. Rudbeckianen Gustaf Bonde ägde en handskrift år 1756 och trodde att sagan var en autentisk fornnordisk text. Sven Lagerbring och Jakob Langebek avfärdade i privatkorrespondens 1756 texten som ett bedrägeri. Offentligen föreslog Johan Gustaf Liljegren 1818 att sagan har "många criteria" av att vara en förfalskning från 1600‑talet. Peter Wieselgren fastslog utan tvekan 1834 att sagan är "understucken af 17:de seklets förvrängda patriotism". Leonard Bygdén fällde det mildare omdömet att texten är en mystifikation snarare än ett falsarium och att den är litterärt överlägsen den samtida Wogn och Yxnas saga i samma genre. Bygdén anmärkte också att sagan består av två löst sammanfogade berättelser.
Hrómundar saga Gripssonar
*Hrómundar saga Gripssonar (Romund Gripssons saga) är en nu förlorad isländsk fornaldarsaga, som enligt Sturlungasagan "sattes samman" av bonden Rolf på Skálmarnes för att underhålla gästerna på ett bröllopsgille i Reykjahólar år 1119. Innehållet i den förlorade sagan har bevarats i rimacykeln Griplur, som består av sex rimor möjligen diktade av Sigurðr blindi vid 1400-talets slut. Rimorna finns utgivna av Finnur Jónsson i Fernir forníslenzkar rímnaflokkar, 1896. En prosabearbetning av rimorna gjordes på 1650-talet eller senare. Denna nya Hrómundar saga Gripssonar innehåller flera motsägelser och namnförbistringar, vilka antas bero på en defekt och svårläst förlaga. Sagan medtogs i den stora utgåvan Fornaldarsögur Norðrlanda (Nordens forntidssagor), 1829-30, och finns översatt till svenska av Erik Julius Björner 1737. Sagan omtalas första gången i Þorgils saga ok Hafliða, som ingår i Sturlungasagan. Att kung Sverre en gång fick sagan uppläst för sig tyder på att den har varit känd och uppskattad. Annars skulle den nog inte ha letat sig hela vägen till det norska hovet. Sagans handling är vävd kring tre händelser: striden mot vikingen Röngvid (Hröngviðr), inbrottet i draugen Tråens (Þráinn) gravhög samt slaget på Vänerns is mot två svenska kungar, som båda heter Hadding (eller Halding). Haddingarnas främste kämpe är Helge den tappre (Helgi inn frækni), som i andra källor bär tillnamnet Haddingjaskati ("Haddingarnas hjälte"). Han råkar dessutom vara bror till vikingen Röngvid. Romund Gripsson ansluter sig med sina åtta bröder till Olav "krigsmannakonungs" hird. Samtidigt härjar Röngvid i Norge, vilket Olav försöker stoppa. Men Röngvid är en urstark bjässe som nästan gör slarvsylta av Olavs män. Romund, beväpnad med knölpåk, lyckas dock avgöra slaget och fälla jätten. En plundringsfärd till Suderöarna måste uppgivas då allt redan är plundrat, men en bonde ger dem rådet att i stället segla till Valland, där de kan plundra draugen Tråen. Det är hederligare att råna rika dödingar än fattiga bönder, tycker han. Tråen var i livstiden kung i Valland, och dräpte med sitt magiska svärd Mistelten (Mistilteinn) ett stort antal kämpar. Fyra dagar tar det för Romunds män att hugga sig igenom högens tak. Därnere sitter draugen, klädd i guld och omgiven av skatter. Han är ytterst farlig: vrålar, sprutar gnistor och släpper väder. Romund är den ende som vågar fira sig ned för att samla ihop klenoderna. Men då blir draugen spak. Kanske inväntar han skymningen då hans styrka skall växa. Till sist utmanar Romund honom på brottning. Draugen har långa naglar och klöser som en katt, men Romund slår undan hans ben och fäller honom. Sedan tar han draugens magiska svärd och hugger av honom huvudet. Dådet ger Romund stor berömmelse, och han börjar umgås med kungens syster Svanvit (Svanhvít), vilket dock leder till att han blir baktalad och lämnar hovet. När kungen på nytt drar i härnad, nu mot två svenska kungar som båda heter Hadding, ber Svanvit Romund att följa med så att inte hennes bror skall råka illa ut. Hon ger honom en sköld och ett strumpeband att bära, som skall göra honom osårbar. Svanvit syr ihop Romund och tar honom sedan till en klok gumma i trakten som ger honom vård. En av kungarna Hadding har överlevt. Hans onde rådgivare Blind letar nu efter Romund, som håller sig undan, bland annat genom att klä ut sig till piga. En gädda fångas i sjön, och då den rensas återfinns Romunds svärd i dess buk. (Gäddor brukar ju ibland svälja blänkande föremål.) Romund får alltså tillbaka svärdet. Den siste Hadding-kungen stupar i en dramatisk uppgörelse, och Romund får av kung Olav tillåtelse att gifta sig med Svanvit. Från dem härstammar flera kungasläkter och stora hjältar.
Didrikssagan
Didrikssagan är en från Tyskland härstammande och även i Norden under medeltiden vitt utbredd saga, vars hjälte är "Dietrich von Bern" (den lågtyska formen av hans namn är "Diderick" eller "Dirick", den norsk-isländska "Þiðrekr", den svensk-danska "Didrik"). Didrik är en av folkfantasien återkastad spegelbild av den historiske Theoderik den store, ostrogoternas kung, Italiens erövrare (död 526), och "Bern" är en förvrängning av Verona. I Tyskland blev sagan om Didrik och hans hjältar satt i förbindelse med andra sagor, nämligen den ursprungligen östgotiska Ermanariksagan, som rör sig kring den historiske Ermanarik (död 375), och den frankisk-burgundiska Völsung-Niflunga-sagan, vilken, genom den däri uppträdande sachsiske "huna"-kungen Etzel, sammangöts med minnet av hunnernas kung Attila (död 455), som man trodde sig igenkänna i Etzel. I Tyskland finner man ett mycket gammalt spår av Didrikssagan i det forntyska, från 800-talet härrörande, kvädet om striden mellan Hiltibraht (Hildebrand), Didriks främste rådgivare och vän, och sonen Hadubraht. Under 1100-talet ombildades detta kväde till en hjältesång, "Das Hildebrandslied", och en troligen samtidig melodi till denna är ännu i behåll. Ett annat, sannolikt mycket gammalt vittnesbörd om ifrågavarande sagas tillvaro i norra Tyskland är ett litet nedertyskt kväde, "Konung Ermentriks dôt", vari skildras ett härtåg, som "Dirick" företog mot en frankisk konung, "Ermentrik". Sannolikt fanns det många kväden av detta slag. I varje fall kände, till följd av sachsarnas gamla kväden (fornkvæði), varje sachsiskt barn kung Didrik och hans kämpar, enligt vad det påstås i företalet till den norsk-isländska "Þiðrekssagan" från tiden omkring 1250. I Sydtyskland blev sådana smärre, folkliga kväden samlade och samarbetade till större dikter, först och främst "Nibelungenôt" (från omkring 1140), som ännu finns i en bearbetning från omkring 1210, nämligen den namnkunniga "Nibelungenlied", vars innehåll är Sigfrieds eller Sigurd Fafnesbanes bedrifter och hans banemäns, nibelungarnas, undergång vid besöket hos deras svåger Etzel, varvid Didrik spelade en huvudroll. Andra högtyska dikter och episoder som hör till Dietrich-sagokretsen är "König Ruother", "Walther und Hildegund" (från 1100-talet.), dikterna om "Ortnit" och "Wolfdietrich" (från 1225-30), om dvärgen "Laurin", "Der grosse Rosengarten", som också behandlar dvärgsagor (från 1250 eller senare), "Die Rabenschlacht" och "Dietrichs Flucht" med fler. Till Norden tycks Völsunga-, Niflunga- och Ermanarik-sagorna ha kommit vid en tid då Didrikssagan ännu inte var utbildad eller åtminstone förenad med dem. "Þjóðrekr" namnges i ett par eddakväden, men dessa hänger endast helt löst samman med de övriga. Likaledes finns en Þjó(ð)rikr, som för länge sedan var herre över Hreidhavets (Medelhavets) stränder, nämnd på den svenska Rökstenen (enligt den traditionella tolkningen). Emellertid sökte man även i Tyskland sammanfatta innehållet av de gamla dikterna, nämligen i en prosaframställning, "Das heldenbuch" (från omkring 1477), vilken dock är den nordiska sagan underlägsen i fråga om såväl fullständighet som livlighet. Huruvida detta arbete haft inflytande på den nordiska traditionen är mycket tvivelaktigt. I slutet av 1400-talet överflyttades däremot i rimmad form den tyska dikten om "Kong Laurin" till danska.
