Robot (vapen)
Robot, militärförkortning rb, i folkmun vanligen benämnd missil (från engelska: missile), är en självgående flygande projektil med styrningsförmåga, primärt använd inom militärt bruk. En robots framdrivs vanligen av en eller flera raketmotorer (normalt krutraketer men även vätskeraketer) men det förekommer även robotar med reaktionsmotorer (till exempel ramjetmotorer). Styrning sker med roder, ventiler från drivkällan eller både och. Styrningen kan vara manuell eller automatisk. Manuell styrning betyder att roboten styrs av en människa från en extern styrcentral. Styrning sker med hjälp av signaler, vilket också kallas länk, till exempel genom kabel (kabelstyrning eller trådstyrning), radio (radiostyrning), laser (laserstyrning) eller satellit (satellitstyrning). Se även: MCLOS och SACLOS. Automatisk styrning betyder att roboten styr sig själv mot ett mål via en måldator. Måldatorer fungerar olika beroende på robotmodell och använder även olika metoder beroende på robottyp. Vissa robotar är så kallade målsökande och styr sig aktivt efter ett rörligt mål. För att hitta och följa målet används en så kallad målsökare som beroende på typ ser målet på olika sätt. Vissa robotar arbetar självständigt och ser målet med en kamera (till exempel en infraröd målsökare) eller inbyggd radar (radarmålsökare). Andra målsökande robotar följer målet från en extern källa som ser målet, till exempel en radar eller laser ombord på ett flygplan. Dessa typer av målsökarfunktioner kallas semiaktiv radarmålsökare respektive lasersökare. Förutom målsökande robotar finns det robotar som styr sig själva mot ett bestämt mål. Målet bestäms till exempel av en kamera eller laser på ett flygplan eller en satellit som sedan skickar måldata till roboten. Alternativt kan roboten förprogrammeras med koordinater den ska följa med till exempel GPS. Robotar kan användas till diverse olika saker men framför allt används de som militärt vapen. Som vapen är robotar ofta specialdesignade för att bekämpa ett specifikt mål och är därmed försedda med en stridsdel som ska kunna bekämpa detta mål. Till exempel brukar robotar avsedda mot flygfarkoster vara försedda med kulsprängsats och zonrör, medan robotar avsedda mot pansrade fordon brukar vara försedda med pansarsprängsats och anslagsrör. Placeringen av robotens tändrör brukar även spegla dess avsedda mål och verkan. Mot markmål brukar robotar vara apterade för tändrör i nosen (så kallade spetsrör) eller centralt (så kallade centralrör) för att aktivera robotens funktion så fort roboten når målet. Mot flygmål på andra sidan brukar tändröret (om det är ett zonrör) vara monterat baktill (så kallade basrör) för att verkansdelen (som normalt sitter i framtill på roboten) ska explodera så nära målets nos som möjligt för att se till att målet inte hinner flyga ifrån explosionen innan den nått den. För att kontra robotar används så kallade motmedel. Motmedel är olika typer av störningsmetoder som används för att vilseleda eller störa olika typer av robotar. Till exempel, mot värmesökande robotar används så kallade facklor. Facklor består av utskjutbara projektiler försedda med en varm lyssats som ska matcha den värmekälla som den fientliga roboten har låst sig på. Detta i ett försök att få den värmesökande roboten att följa en fackla istället för det verkliga målet. Mot radarstyrda robotar finns det istället så kallade remsor. Remsor består av tunna metallremsor som släpps ut i luften och stör ut radarsignaler. Nedskjutning används bland annat mot stora interkontinentala ballistiska robotar som inte följer målet och därmed inte går att vilseleda, men även mot sjömålsrobotar och pansarvärnsrobotar. Attackrobotar är robotar som avfyras från flygplan mot markmål. Ofta styrs de in av piloten mot målet. De är primärt ämnade mot trupp och andra lättskyddade mål men det finns även exempel ämnade mot stridsvagnar.
Robot
Robot är en teknisk anordning, oftast en elektromekanisk maskin som styrs av elektronisk programmering, som utför fysiska uppgifter. Ordet "robot" i sin ungefärliga nutida betydelse användes första gången av den tjeckiska författaren Karel Čapek i hans pjäs Rossums universalrobotar (R.U.R.) som publicerades 1920. I pjäsen förekommer robotliknande slavarbetare som kallas robotar. Egentligen är de inte robotar utifrån dagens terminologi då de inte är människoliknande maskiner, utan snarare maskinliknande människor vilka idag kallas för androider. Det var inte heller Karel Čapek som myntade begreppet "Robot". I ett brev som han skrev till Oxford English Dictionary berättar han att det egentligen var hans bror, målaren och författaren Josef Čapek, som myntade begreppet. I en artikel i den tjeckiska dagstidningen Lidové noviny från 1933 berättar han att han ursprungligen hade tänkt att kalla figurerna för laboři ("arbetare", från latinets labor). Men av någon anledning gillade han inte detta ord och sökte därföråd av sin bror som föreslog "roboti". Ordet robota betyder på slaviska språk "arbete", bildligt "slit" eller "tungt, monotont och påtvingat arbete". Traditionellt syftade robota på de två eller tre dagar per vecka då bönderna i dåtidens feodalsamhälle tvingades lämna arbetet vid den egna gården för att arbeta på adelsmännens marker utan ersättning. Ursprunget till ordet är fornkyrkoslaviskans rabota som betyder "träldom" eller "slaveri", samt "arbete" på samtida bulgariska och ryska som i sin tur härstammar från indoeuropeiskans rot *orbh-. I och med att livegenskap förbjöds i Böhmen år 1848 så försvann trälarna och vid tiden då Čapek skrev R.U.R. hade termen robota breddats till att omfatta olika typer av arbete. Den gamla betydelsen av träldom fanns dock fortfarande kvar. Den första kända robotritningen som finns bevarad är en robotriddare ritad av Leonardo da Vinci. Den är visserligen primitiv med dagens mått mätt, men var väl före sin tid under senare delen av 1400-talet. Enligt Svenska Akademiens ordbok hade ordet två betydelser 1959. För det första "En mekanisk inrättning som till det yttre liknar en människa och genom elektriska impulser eller på annat sätt kan fås att utföra visst arbete eller vissa rörelser" och för det andra "Ett obemannat flygplan eller luftgående stridsmedel som styres automatiskt eller genom radiovågor" (se robot (vapen) för den senare betydelsen). Det var för att ersätta människor i tunga och farliga arbeten som de första industrirobotarna utvecklades. Under den första tiden var det främst den amerikanska bilindustrin som använde robotar. Den första kommersiella roboten började användas 1961 på General Motors där den betjänade en pressgjutningsmaskin. Robotik är läran om robotar och vetenskapen om mekaniska automatiserade anordningar. Inom robotiken ingår många andra vetenskaper som fysik, datavetenskap, ellära och matematik. Robotiken har på senare år fått allt större betydelse där främst bilindustrin är den drivande kraften bakom utvecklingen, i synnerhet den japanska bilindustrin. En industrirobot är en automatiskt styrd programmerbar universell manipulator. Den är programmerbar i minst tre axlar. Den kan vara antingen fast monterad eller mobil och används i automatiserad industriell produktion. Man kan dela in industrirobotar i tre grupper beroende på vad de används till. Den stora expansionen inom robotiken sker bland de autonoma robotarna. Under första decenniet 2000 tillverkades och såldes mer än 10 miljoner sådana i världen. En stor del av dessa är dammsugarrobotar. Definitionen av denna typ av robot skiljer sig en del från industrirobotens. Den autonoma roboten har tre framträdande egenskaper. En autonom robot är inte självmedveten (den har ingen egen vilja utan reagerar endast i enlighet med sitt program) men kan beskrivas som självstyrande. Science fiction-författaren Isaac Asimov ställde 1950 upp tre lagar för robotar. Militära, beväpnade robotar.
Robotikens lagar
Robotikens lagar är inom science fiction en uppsättning spärrar i form av lagar för robotar, med syfte att göra det omöjligt för dem att ställa till med stora skador. Eftersom det ursprungligen handlade om tre lagar så är de även kända som Robotikens tre lagar. Lagarna formulerades under 1940-talet av författaren Isaac Asimov, tillsammans med John W Campbell som då var redaktör för science fiction-tidskriften Astounding Science Fiction, för Asimovs robotnoveller som under 40-talet publicerades i "Astounding" och 1950 i bokform i novellsamlingen Jag, Robot. Lagarna har tagits upp av andra författare och ligger till grund även för deras robotberättelser. Lagarna, som ursprungligen var tre till antalet, lyder. I Asimovs roman Stiftelsen och jorden (utgiven 1986) presenteras senare den "nollte", övergripande lagen (på engelska Zeroth Law), som i den fjärran framtiden har skapats för att ha prioritet före de första tre. "Nollte" lagen arbetades fram i romanen "Den okända lagen", se nedan. Robotlagarna infördes för att ändra synen på robotar inom science fiction – från onda och skräckinjagande maskinmonster med orealistiskt mänskliga drifter, till mer trovärdiga maskinvarelser som varken är goda eller onda. Tack vare lagarna kan robotarna utföra handlingar som kräver artificiell intelligens, men de har ingen fri vilja. Robotarna är nämligen fysiskt/mentalt oförmögna att bryta mot lagarna, om de inte är trasiga eller felprogrammerade. Asimov har skrivit ett flertal noveller, samlade i Jag, Robot och De andra robotarna, samt fyra romaner, Stålgrottorna, Den nakna solen, Död robot och Den okända lagen, som alla bygger på robotlagarna och handlingen i dessa robotberättelser kretsar kring hur lagarna tillsynes bryts. Robotlagarna har även legat till grund för robotberättelser av många andra science fiction-författare, framför allt Jack Williamsons With Folded Hands från 1947 (som utvecklades till romanen The Humanoids 1949) där robotarna ser till att människorna inte kan skada varandra – de ser till att ingen människa kommer till skada – genom att spärra in dessa i madrasserade rum och tillhandahålla dem all näring och underhållning de behöver eller Clifford D. Simaks Websters värld (på engelska City) från 1952 där robotarna "beskyddar människorna till döds". Andra exempel är Herbert W. Frankes roman Orkidéburen från 1961 där människorna i robotarnas vård har degenererat till sköra orkidéliknande varelser,Arthur C. Clarkes och Stanley Kubricks film 2001 – Ett rymdäventyr från 1968 där datorn HAL uppfattar människorna i expeditionens besättning som ett hot mot expeditionen, och Brian Aldiss' novell "Who Can Replace a Man" från novellsamlingen Canopy of Time från 1958 som låter lagarnas tillämpning endast skymta fram.
Robot 56 Bill
Bofors BILL (Bofors Infantry Light and Lethal anti-tank missile), i svenska försvarsmakten benämnd robot 56, kort rb 56, alternativt robotsystem 56, kort rbs 56, för systemet i helhet, är ett svenskt pansarvärnsrobotsystem med medellång räckvidd utvecklad av Bofors under början av 1980-talet. Roboten är utvecklad i samarbete med den svenska armén och anpassad för infanterisoldater. Den fungerar enligt principen ovanflygande toppattack (OTA) och var vid sin introduktion 1988 den första roboten i världen att använda denna funktion. Systemet består av en robottub, robot, lavett, dagsikte, nattsikte och en transportlåda. Systemet bemannas av 3 soldater: en skytt, en laddare och en gruppchef. Bofors BILL utvecklades mellan 1979 till 1985 och demonstrerades för första gången 1982. Serieleverans till den svenska försvarsmakten påbörjades 1988 och var i bruk fram till 2013 då den helt ersattes med Robot 57. I december 2021 publicerade Försvarets materielverk att man tecknat kontrakt på 200 miljoner kronor med Saab för att återanskaffa pansarvärnsrobot 56 Bill till Försvarsmakten. Detta i väntan på att Försvarsmakten ska införa en ny, modern, medelräckviddig, pansarvärnsrobot, med planerad leverans från år 2025. Bofors BILL använder sig av OTA-principen (ovanflygande toppattack) för att bekämpa mål. Ovanflygande toppattack innebär att robotens styrautomatik flyger den över målet och detonerar den nedåtriktade laddningen när den befinner sig rakt ovanför målet. Verkan består av en eller två RSV-strålar (BILL 1 gentemot BILL 2) som skjuts ut från robotens undersida och slår igenom målets tak. Roboten använder sig av ett så kallat zonrör (en form av radar) för att känna av när den ligger över målet i banan. Två huvudmodeller av roboten har tagits fram av Bofors. Robotprojektilen dimensioner. Kompensering för marklut max. Dimensioner inkl stötskydd. BILL 1 – I svenska försvarsmakten benämnd Robot 56A (RB 56A). Försedd med en framåtvinklad RSV-laddning i robotens center med 30° grader lutning från vågrätt. BILL 2 – I svenska försvarsmakten benämnd Robot 56B (RB 56B). Försedd med två nedåtriktade RSV-laddningar, en främre, en bakre, vilka fungerar som tandemladdningar mot reaktivt takpansar. Med ändhuvar: Längd: 1375 mm, Diameter: 350 mm, Vikt: 20 kg. Utan ändhuvar: Längd: 1175 mm, Diameter: 220 mm Vikt: 18 kg. Längd: 900 mm Diameter: 150 mm Vikt: 10,9 kg. Medlut: 10 grader, Motlut: 20 grader, Sidlut: +/-15 grader. Riktområde Höjd:+/- 10 grader, Sida:+/- 45 grader. Eldområde från markplan till lagring mellan centrumrör och siktdämpare: 0,6 - 0,8 m. Transp.läge: Längd: 1 070 mm Höjd: 500 mm Bredd: 310 mm. Utfällt: Bredd 1 120 mm. Förstoring: 8x Synfält sida: 110 streck (mrad). Synfält höjd: 70 streck (mrad). Längd: 350 mm, Bredd: 220 mm, Höjd: 260 mm, Vikt (inkl transp.låda): 5 kg. Värmekänslighet: 0.1° C på 1000 m. Sverige 1985–2013, 2021–2025*.
Robot 330
Robot 330 var namnet på en förstudie till en svensk kärnvapenbärande robot. I juni 1957 fick Saab AB i uppdrag av Flygförvaltningen att utveckla en robot för att angripa sovjetiska utskeppningshamnar och andra anläggningar i Baltikum. Detta var i linje med den då rådande svenska doktrinen att stoppa ett invasionsförsök redan i hamn. Robot 330 var en tvåstegskonstruktion. Det första steget (längd 4,1 m, vikt 1 500 kg) hade en krutraketmotor, det andra (längd 7,6 m, vikt 2 825 kg) två ramjetmotorer. Starten skedde från en kombinerad transportvagn/startramp. Roboten skulle flyga an mot målet på hög höjd (23–24 km) och med mycket hög fart (M3,6), för att i slutfasen störtdyka och sedan detonera laddningen på verkningsfull höjd. Robotens höga prestanda skulle göra den omöjlig att bekämpa med dåtidens luftvärn. Konstruktionsmaterialet var huvudsakligen stål, med en nos av magnesiumlegering. Friktionsvärmen orsakad av den höga farten gjorde ett kylsystem nödvändigt. Det byggde på att vätska förångades och avdunstade. Navigationen skedde med hjälp av gyron, men på de aktuella flygavstånden gav de ett avståndsfel på 2–3 km vilket var för dåligt även med en kärnladdning. Navigationen skulle därför stöttas med radio, möjligen ett långvågssystem påminnande om Decca Navigator. Roboten kunde endast användas mot fasta mål vars position måste vara känd på förhand med hög noggrannhet. Lantmäteriverket hade utfört karteringsuppdrag i Baltikum i början av 1900-talet, så för de tilltänkta målen var detta krav uppfyllt. Roboten skulle styras av Sveriges första transistoriserade dator, Sank ("Saabs automatiska navigeringskalkylator"). Efter projektets slut försökte man utan framgång sälja den civilt under namnet Datasaab D2. D2 utgjorde dock grunden för Datasaabs senare produkter, däribland Viggens dator CK 37. Från FOA lämnade man uppgifter till Saab om storlek och vikt (300 kg) på tänkt kärnladdning som underlag för projektering. Konstruktionsarbetet omfattade förutom ritningar och beräkningar även vindtunnelprov och datorsimuleringar. Projektet lades ned 1959 av kostnadsskäl, utvecklingskostnaden beräknades till 50 miljoner kronor. Det var också tveksamt om roboten över huvud taget skulle kunna användas för att hindra en överskeppning. Sverige skulle knappast varit först med att använda kärnvapen, av rädsla för vedergällning mot svenska städer. Sovjet behövde därför bara avhålla sig från kärnvapeninsats mot Sverige tills invasionsflottan lämnat hamn för att robotarna skulle sakna mål. Istället konstruerades AJ 37 Viggen för att kunna bära kärnvapen. Varianter på Robot 330 fortsatte att studeras en bit in på 1960-talet, bland annat en spaningsvariant. Stormakterna utvecklade under 1960-talet spanings-UAVer med liknande höjd- och fartprestanda.
