Stackars stora starka karlar
Stackars stora starka karlar (originaltitel: Operasjon Løvsprett) är en norsk komedifilm från 1962 i regi av Knut Andersen. I rollerna ses bland andra Rolf Just Nilsen, Arve Opsahl och Odd Borg. En grupp män är inkallade till en tre veckor lång repetitionsövning på Haglemoen. Det är den livsglade säljaren Gogge Rask, bilmekanikern Bottolph (kallad "Drømmen"), redare Rieber-Larsen jr. och bonden Uppengen. De försöker alla med olika metoder att slippa undan inkallelsen, utan framgång. Major Kampstrup har fullt sjå med att få männen att uppföra sig korrekt. När det blivit dags för fältmanöver bleknar majoren vid tanken på hur det ska gå. Stackars stora starka karlar producerades av Egil Monn-Iversen för bolaget Teamfilm AS. Med filmen gjorde Knut Andersen regidebut. Filmen spelades in efter ett manus av Bias Bernhoft och Bjørn Sand. Fotograf var Mattis Mathiesen. Filmen hade premiär den 13 augusti 1962 på biograferna Klingenberg och Soria-Moria i Oslo med dess norska titel Operasjon Løvsprett. Den distribuerades av Norenafilm. I Sverige distribuerades filmen av bolaget Film AB Skandinavien under namnet Stackars stora starka karlar. Musiken komponerades av Egil Monn-Iversen och framfördes av dennes grupp The Monn Keys. Följande låtar framförs i filmen. Rolf Just Nilsen – Goggen Rask, säljare och korpral. Arve Opsahl – Bottolph Johansen, bilmekaniker. Odd Borg – Rieber-Larsen jr., redare. Arne Bendiksen – Kenny. Per Asplin – Lars Uppengen, bonde. Kari Sundby – Margot Uppengen, hans hustru. Oddvar Sanne – Odd, menig rumskamrat. Erik Lassen – sergeant Røyse. Sølvi Wang – syster Florence. Anita Thallaug – syster Bitten. Unni Bernhoft – Molly, dotter på Kafé Solgløtt. Kari Diesen – Bottolphs mor. Tore Foss – major Kampstrup. Carsten Byhring – kapten Bjerke. Arvid Nilssen – assistent. Leif Enger – generalen. Rolf Sand – löjtnant Sem. Sverre Holm – fänrik Viker. Ray Adams – sjungande menig. "Stakkars store sterke karer", musik: Egil Monn-Iversen, text: Bjarne Andersen, Knut Bohwim. "Operasjon Løvsprett", musik: Egil Monn-Iversen, text: Bias Bernhoft, Bjørn Sand.
Skolattacken i Trollhättan
Skolattacken utfördes av 21-årige Anton Lundin Pettersson, som beväpnad med svärd och kniv angrep personal och elever på skolan. Därefter körde Lundin Pettersson till sin äldre bror för att där lämna sin plånbok med sina sista pengar på köksbordet. Brodern hade redan åkt till jobbet. Sedan körde Lundin Pettersson till Kronans skola där han klockan 10.06 marscherade in i skolans kafé där två personer befann sig: den 20-årige elevassistenten Lavin Eskandar och hans stödelev David Issa som satt bredvid varandra vid ett bord. Lundin Pettersson marscherade rakt fram till Lavin Eskandar som överrumplades och omedelbart attackerades. David Issa fick ett slag av svärdets bredsida över ena armen men lyckades fly. Sedan sökte Lundin Pettersson under tio minuter igenom skolan i jakt på offer. Han skonade yngre barn och flickor. Nästa offer blev eleven Ahmed Hassan, 15, som stod i trappan mellan bottenvåningen och loftgången när han stacks i magen. Uppe på övervåningen lät sig Lundin Pettersson fotograferas tillsammans med en kvinnlig och en manlig elev som trodde att allt var ett skämt eftersom det var halloween. När den 42-årige läraren Nazir Amso bad Lundin Pettersson att ta av sig masken, stacks han i magen. Nästa offer blev eleven Wahed Kosa, som satt i ett klassrum när gärningsmannen knackade på. När Kosa öppnade, blev han attackerad. Kosa lyckades, trots att han var svårt skadad, ändå mota bort gärningsmannen och stänga och låsa dörren. Enligt uppgift lyssnade Lundin Pettersson på Rob Zombies låt "Dragula (Hot Rod Herman Remix)" under attacken. Det första larmsamtalet till polisen inkom klockan 10.08 om att en kniv- och svärdbeväpnad maskerad person tagit sig in på skolan och attackerat personal och elever. Klockan 10.16 anlände den första polispatrullen till skolan som genast fick syn på gärningsmannen. När de ropade "Polis! Släpp svärdet!" gick gärningsmannen emot dem med höjt svärd. De båda poliserna sköt exakt samtidigt varsitt skott, varpå gärningsmannen träffades i buken av det ena. Två anställda och tre elever, samtliga män, attackerades. Elevassistenten Lavin Eskandar som var född 1995 dog på plats, eleven Ahmed Hassan som var född 2000 avled samma dag på sjukhus och den 42-årige läraren Nazir Amso avled på sjukhus sex veckor senare av sina skador. Även gärningsmannen avled på plats av skottskador från polis vid gripandet. En förundersökning inleddes som konstaterade att Anton Lundin Pettersson agerade ensam. Rutinmässigt inleddes även en förundersökning mot de två poliser som sköt, vilken lades ner efter ett par veckor. För att hedra offren för skolattacken hölls söndagen den 25 oktober manifestationer och en tyst minut kl. 14.00 på ett antal platser runtom i Sverige. Ett upprop på Facebook fick en kvarts miljon svar. Den 29 oktober anordnade Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) i Stockholms län en manifestation på Medborgarplatsen i Stockholm för offren i attacken, mot rasistiskt våld och för ett öppet och solidariskt Sverige. Vid manifestationen talade bland andra Mona Sahlin, Philip Botström och Gustaf Fridolin. Dagen efter attacken uppgav polisen att de var övertygade om att dådet var ett hatbrott med rasistiska motiv. Polismyndigheten grundade detta bland annat på den husrannsakan som gjorts hos Lundin Pettersson och där de hittade det handskrivna avskedsbrevet där Anton Lundin Pettersson skyllde dådet på invandringen och på samhället. Måltavlan, Kronans skola, är invandrartät och samtliga som blev attackerade var mörkhyade, Lundin Pettersson mötte flera elever med ljus hy, men valde att inte attackera dessa. Han ska dessutom ha gillat flera videoklipp från Nazityskland på nätet, lyssnat på tal av Adolf Hitler, burit en tysk militärhjälm från andra världskriget under attacken samt intresserat sig för nutida högerextrema bloggare och internetprofiler.
Prins John av Storbritannien
Prinsen döptes 3 augusti 1905 i Saint Mary Magdalene Church i Sandringham. Hans gudföräldrar var kungen av Portugal hertigen och hertiginnan av Sparta (hans kusiner), prins Carl av Danmark (hans kusin), prinsessan Alexander av Teck (hans kusin), prins Johann av Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg (hans farmors bror) och hertigen av Fife (hans farbror). Fyra av de fem gudfäderna (exklusive hertigen av Sparta) representerades av prinsens far, prinsen av Wales, medan hans faster prinsessan Victoria fick representera gudmödrarna. Prins John fick sitt första epileptiska anfall som fyraåring. Han var inte närvarande vid faderns kröning 1911. När hans läge försämrades flyttade han till ett eget hushåll vid Wood Farm vid Sandringham Estate, med kokerska, inneboende hembiträde och barnflickan Charlotte Bill (i familjen känd som 'Lalla'). Thomas Haverly, en kusk från Windsor Castle, tog med sig prinsen ut på landsbygden och till sjön, och till det stora huset i Sandringham där övriga familjemedlemmar bodde. Hans privatlärare var Henry Peter Hansell (1863–1935). Bland Johns leksaker vid Wood Farm fanns en trampbil och ett tåg, fotografier visade honom cyklande och ridande på häst utan hjälp. En bit av trädgården kallades Prins Johns trädgård, där vaktmästare hjälpte honom. Han hade en kamrat vid namn Winifred Thomas, en jämnårig flicka från Yorkshire vars astma gjorde att hon skickades ut till landbygden för att bo med sin farbror, som var stallmästare vid Sandringham. Winifred blev kamrat med John och uppmuntrades till att besöka prinsen nästan varje dag. Winifred och John promenerade tillsammans och hjälpte till i trädgårdssköteln tillsammans. Då John var sjuk satt Winifred bredvid och Lalla läste för dem. På senare år talade Winifred om att hon minns Johns spänning över att se första världskrigets zeppelinare passera över Sandringham 1916, hans glädje över att få träffa 'en riktig, levande soldat', hennes far sergeant Frederick Thomas, som kom på besök samma år och en cykeltävling mellan prins John och hans kusin prins Olav av Norge (senare kung Olav V av Norge). Det sades att John ofta var ensam vid Wood Farm, men Winifred minns drottning Mary som en person som tillbringade mycket tid med sin son. Efter att John fyllt 13 år försämrades han, ändå kom hans död oväntat, tidigt på dygnet den 18 januari 1919. Drottningen skrev i sin dagbok. "Lalla Bill ringde från Wood Farm, Wolferton, om att vår älskade Johnnie hastigt avlidit efter ett anfall. Nyheten kom som en stor chock för mig, men för den lille pojkens rastlösa själ kom dödsfallet som en stor befrielse. Jag berättade om nyheten för George och vi bilade ner till Wood Farm. Vi hittade stackars Lalla, som var hjärtekrossad. Lille Johnnie såg väldigt fridfull ut då han låg där... För honom var det en stor befrielse då hans sjukdom blivit värre sedan han blev äldre, och han har besparats mycket lidande. Jag kan inte förklara hur stor tacksamhet vi känner mot Gud för att ha kallat hem honom på ett så fridfullt sätt, han bara sov tyst... ingen smärta, ingen kamp, bara frid för den stackars lilla själen, vilken varit en stor oro för oss i många år ända sedan han var fyra år.". Efter prins Johns begravning den 21 januari 1919 i Sandringham Church (Church of Saint Mary Magdalene) skrev drottningen: "Tisdag, 21 januari. Canon Dalton och Dr Brownhill kom på begravningen, som var väldigt ledsam och rörande. Många av vårt eget folk och byborna var närvarande. Vi tackade alla anställda hos Johnnie, som varit så snälla och trogna honom." Några dagar senare tillade hon, "Saknar det kära barnet väldigt mycket.".
Knäppupp I – Akta huvet
Akta huvet eller Knäppupp I är den första i Povel Ramels serie revyer som kallades Knäppupp. Musiken och flertalet texter skrevs av Povel Ramel och för regin svarade Per-Martin Hamberg. Yngve Gamlin stod för dekoren och Allan Johansson var kapellmästare. Akta huvet hade premiär på Cirkus i Göteborg den 10 oktober 1952 och spelade där till den 7 december samma år. Den 1 januari 1953 hade revyn nypremiär på Folkan i Stockholm, där den fortsatte till den 19 april. Tältturnén över hela Sverige – den första turnén med en fullskalig revy – pågick den 25 maj-6 september 1953. Föreställningen började när publiken skulle ta sina platser (Föreställningen började innan den hade börjat, alltså en elastisk inledning). När publiken hade hittat sina platser så gjorde orkestern entré och spelade Gladiatorernas intåg i dixieland-version. Och lite senare skulle Povel Ramel göra entré genom att åka linbana ner över publiken och ner på scenen och där sjunga kvällens signaturmelodi Knäppupp, relax, koppla av. Sångerna Knäppupp, relax, koppla av, Dom stackars, stackars, stackars cirkusdjuren och ett potpurri på de andra numren i revyn kom ut på tre stenkakor från Metronome Records. Gunwer Bergkvist, The Black Diamonds, Brita Borg, Gösta Cederlund, Karl-Olof Finnberg, Barbro Hörberg, Allan Johansson, Martin Ljung, Sangrid Nerf, Birgitta Olzon, Hasse Pettersson, Povel Ramel, Oscar Rundqvist, Mille Schmidt, Maj-Britt Thörn, Gösta Törner med flera. Allting, praktiskt taget allting Flickery Flies och Gunwer. P för primadonna Maj-Britt Thörn. Knäpp Upp, Relax, Koppla av! Povel Ramel. Gärdebylåten Flickery Flies. Gamla bekanta – helt visst Maj-Britt Thörn. Dr Langer, medlem i SYLF. Jag tänker skolka ifrån skolan Gunwer Bergkvist. Den gamla restaurangtrion Povel, Brita och Oscar. Killarna som gjorde henne fet Povel Ramel. The Black Diamonds, trum- och dansnummer. Los Vasques, dansnummer Från och med Stockholm ersatte dansduon Los Vasques The Black Diamonds. Jazzkåsören Povel Ramel. Varför är Louise så blyg Brita Borg. Dom stackars, stackars, stackars cirkusdjuren Povel, Gunwer och Hasse Pettersson. Följ med mej ut i regnet på en månskenstur (finallåten i Knäppupptältet). Pyjamasdags (finallåt på Idéon).
Krake (jordbruk)
Krake eller skyl är en torkställning eller del av torkställning för exempelvis hö, ärtor, spannmål eller torv utomhus. Grundbetydelsen torde vara en stör med kvarsittande grenar, men det urskiljs nu i huvudsak två slags krakar. 1. En grov stör, ofta ca 20 cm i diameter, med inborrade pinnar, för att lägga stänger på. På dessa stänger hänges eller lägges sedan det som ska torkas. Kraken är i detta fall benämning på de vertikala elementen i en hässja. 2. En i båda ändarna spetsad och noga barkad stör (även benämnd snes). Denna slås ner i marken och används för torkning av exempelvis sädeskärvar eller hö (se nedan). I åtminstone vissa landsändar används beteckningen krake också för en mindre höstack upphängd på krake (i betydelse 2 ovan). Annan beteckning för sådan stack är volme. Kraken/volmen användes då som ett alternativ till hässjor. Förfaringssättet har i stort sett kommit ur bruk sedan höskörden mekaniserades med hjälp av balpressar och liknande maskiner. Det hö som skulle krakas fick inte vara slaget med slaghack eller slåtterkross. Efter att höet vänts ett antal gånger, manuellt eller med hövändare, och därvid torkats till ca 50% procent, samlades höet ihop med räfsa eller strängläggare. En trästör, vässad i båda ändar, stacks ned i ett hål i marken, gjort med hjälp av ett spett. Vid störens, krakens, fot ställdes en klyka eller kortare brädbit, ca 40 cm lång. En hårt packad hösudd fördes därefter ner på stören. På detta sätt möjliggjordes för luften att strömma till underifrån och på så sätt hjälpa till vid torkningen. Dessutom förhindrades höet att sjunka ner till marken. Därefter påfördes lämpliga givor hö som stacks ner på stören till dess att den var full. Kraken fick därefter stå tills höet var torrt och till dess att lantbrukaren kunde köra in höet på höskullen. Kraken tålde mindre regnskurar bra eftersom dess konstruktion gjorde att regnet rann av fort. En mer utvecklad form av hökrakning görs med stackstod (ryttarehässja, ryttare). Den är en fast sammanbunden konstruktion av diagonala störar, där botten i höläggningen görs mot trådar/tvärstörar (istället för mot en hårt packad hösudd).
Malmska valen
Malmska valen är världens enda uppstoppade blåval, sedan 1918 utställd på Göteborgs naturhistoriska museum. Den Malmska valen är en ung blåvalshanne (knappt halvvuxen), som strandade i Askimsviken, vid Näset sydväst om Göteborg den 29 oktober 1865. Valen, som var över 16,41 meter lång och vägde 25 ton, hittades klockan nio på morgonen av de två fiskarna Carl Hansson och Olof Larsson från Backa i dåvarande Västra Frölunda socken. De begav sig till Näset, hämtade sin båt och rodde ut till valen. Där stack de valen i ena ögat med en kniv, fastsatte på en spristake, så att blodet forsade ut. Valens försök att komma loss fortsatte, trots att männen ytterligare sargade valen med yxor. De återkom på måndagsmorgonen med en lie som de stack i valens buk och nacke. Efter en massiv blodförlust dog valen vid 15-tiden samma dag. Folk hade nu strömmat till från både Askim och Göteborg, för att beskåda det märkliga djuret. Den 31 oktober gjorde August Wilhelm Malm, som var intendent på Göteborgs museums zoologiska avdelning, en första uppmätning av valen. Endast ryggen stack upp, cirka en fot över vattenytan. För närmare granskningar togs prover på blod, hud och muskelfibrer. Direktör James Dickson köpte valen den 1 november för 1 500 riksdaler riksmynt och donerade den till Göteborgs Museum (Ostindiska huset), där Malm fick ta hand om den. Först trodde man att det var en helt ny art av val man funnit, och Malm döpte den efter sin fru Carolina till Balaenoptera carolinae. Men snart förstod man att det var en ung blåval. Under torsdagen den 2 november 1865 försökte man förgäves få loss valen med hjälp av en ångslup från Lindholmens Mekaniska Verkstad. Med hjälp av pråmar sändes därefter två ångbåtar till platsen, och på kvällen lyckades man få valen av grundet. Man använde sig av en på pråmarna monterad sax av spiror, som var fasthållna med en lina från land, och hade samtidigt draghjälp från tre ångbåtar. Det låga vattenståndet under fredagen gjorde dock att valen inte var på flott vatten. Från Lindholmen kom en större ångare, och på lördagen låg valen helt flott. Därefter bogserades den vid 14-tiden med två pråmar till Lindholmens mekaniska verkstads upphalningsbädd via Saltholmen. Fler än hundra båtar slog följe. Väl framme kunde Malm tillsammans med museets konservator A J Malmgren bearbeta valen. Under de första dagarna som valen anlänt till Lindholmen tog man betalt av åskådarna vilket inbringade 1 700 riksdaler riksmynt av de cirka 7 000 besökarna. Under utställningstiden i Göteborg besöktes valen av uppskattningsvis 20 000 personer. Malm bjöd även på "valfrukost" då det serverades valkött stekt över en glödbädd. Utöver Malm deltog Viktor Rydberg, Aron Jonason och ytterligare en person. Från huvud till stjärt togs valhuden av och fördes till museet. Skelettet behandlades och de inre delarna av valen undersöktes. Valen innehöll 3 400 kilo späck. Sprit för 1 000 riksdaler beställdes för att kunna konservera hjärta, lungor och andra inre organ. Efter att man hade flått kroppen, styckades den av "några kraftiga slaktardrängar". En träställning byggdes i tre delar, som skinnet nitades fast på. Man började mitt på buken, men det visade sig att skinnet inte räckte hela vägen runt. På den ena sidan kom fenan för högt och på andra sidan kom den för lågt. Malm blev förtvivlad, men den före detta sjömannen Malmgren, tidigare konservator på museet (1860—1903), gjorde därefter ett försök att träda på skinnet. Han fäste huden på båda sidorna, med början vid ryggens mittlinje, men fortfarande hade buken en 5 meter lång och 65 centimeter bred lucka. Men genom att det fanns en symmetri i den, kunde luckan fyllas ut med panelbräder. En lösning som är svår att upptäcka än idag. I mars 1866 var valen färdigrekonstruerad. Sammanlagt kostade det 15 000 Riksdaler riksmynt att färdigställa djuret, pengar som ett antal kända Göteborgsfamiljer bidragit med.
