Webbhotell
Ett webbhotell är en tjänst som möjliggör för den som inte vill upprätthålla en egen offentlig webbserver att publicera sig på World Wide Web. Ett webbhotell har en internetansluten dator (webbserver) – i praktiken flera datorer, för att klara behovet av kapacitet och tillgänglighet – där flera användare kan lägga upp sina hemsidor eller webbplatser (under olika domännamn). Webbhotell karakteriseras bland annat av dessa egenskaper. I allmänhet erbjuder sig kommersiella webbhotell att registrera och förvalta önskad domän för kunden. Seriösa webbhotell registrerar åtminstone på begäran domänen i kundens namn, så att byte av webbhotell eller utnyttjande av annan för vissa tjänster knutna till domänen är möjligt utan problem. Antalet e-postadresser, möjligheter till IMAP och webbpost, administration av e-postlistor, filter för skräppost (spamfilter), virusskydd och dylikt varierar mellan olika webbhotell, liksom huruvida e-posten sköts enligt standarderna, till exempel huruvida en administratör kan nås på namnet postmaster. Det finns företag som erbjuder gratis webbsidor. Oftast har de sidorna reklam istället, eller långsammare tjänster, eller enbart enklare tjänster medan mer omfattande hjälp, såsom kundsupport, kostar pengar. Det finns webbhotell som riktar in sig på olika system som t.ex. WordPress. De fungerar som ett vanligt webbhotell men deras servrar är optimerade mot ett system som till exempel WordPress för att kunna erbjuda högsta möjliga hastighet. Lagringsutrymme - mängden data som kan finnas på en webbplats. Trafikkapacitet - mängden data som en webbplats kan leverera per tidsenhet. Tillgänglighet - hur stor del av tiden som webbmaterialet är tillgängligt (ofta räknat som antal nior: till exempel 99,9 % av tiden motsvarar i medeltal 10 minuter avbrott i veckan). Säkerhetskopiering - sköts säkerhetskopieringen tillräckligt väl eller bör kunden själv säkerhetskopiera innehållet. Plattform - exempelvis Linux- eller MS Windows-servrar, väsentligt för vissa skriptspråk och om det är möjligt att logga in och arbeta direkt med en kommandotolk. Databaser - hur många, och av vilken typ. En vanlig typ är MySQL. Skriptspråk - möjlighet att göra dynamiska webbsidor (till exempel med PHP och CGI). Dessutom kan du välja PHP version helt själv med de flesta webbhotellen. Vilka möjligheter som finns att uppdatera webbsidorna - till exempel via webben, eller genom att skicka uppdaterade filer med ftp eller ssh. Möjlighet att logga in på servern för att interaktivt arbeta med sidorna. Möjlighet att få statistik över trafiken till webbsidorna.
Webbplats
En webbplats är en sammanhängande samling av texter, dokument, bilder och multimedia som lagras på en webbserver, och som är nåbar över webben (det vill säga, genom kommunikation över Internet med protokollet HTTP). För att besöka en webbplats används en webbläsare där webbplatsens adress, dess URL, anges. Olika bitar information – webbsidor, bilder etcetera – hämtas från webbplatsen när besökaren önskar se dem. Hyperlänkar gör att vissa ord kan leda vidare till andra sidor och kan även leda till information på andra webbplatser. För att kunna göra en webbplats tillgänglig för andra behövs en webbserver (ofta hyrs plats på ett webbhotell). Man brukar komma åt en webbplats genom IP-adress men man brukar oftast använda ett domännamn. Webbplatsen byggs främst upp genom programmering där grunden består av HTML följt av Cascading Style Sheets och Javascript . Det finns företag som utvecklar webbplatser åt andra företag eller privatpersoner, så kallade webbyråer. Webbplats kallas också informellt för sajt, webbsajt, website med flera anglicismer. Ordet webbplats används ibland felaktigt med betydelsen "webbsida", det vill säga en enskild sida på en webbplats. Ordet hemsida (engelska: Home page) används också ibland som synonym till webbplats, i synnerhet en personlig webbplats, men kan även ha andra betydelser. På grund av detta rekommenderar Svenska datatermgruppen att man undviker ordet till förmån för mer precisa ord som "webbplats", "webbsida", "ingångssida" och "startsida" i de olika betydelserna. Bland de första att erbjuda användare att skapa personliga webbplatser hemsidor var leverantörerna Geocities, Angelfire och Lycos i USA. I Sverige började internetleverantören Swipnet att erbjuda sina kunder att skapa egna webbplatser 1994. Även internetleverantören Algonet och portalen Passagen börjar erbjuda tjänsten 1994 respektive 1996. De första personliga webbplatserna var ofta experiment som fungerande som en blandning mellan ett CV och en övning i webbutveckling. En studie genomförd 1998 av Anna-Malin Karlsson visade att grundfunktionen med de personliga hemsidorna på den tiden oftast var att visa vem hemsideskaparen var och presentera dess intressen. Vissa hemsidor användes snarare som en form av gesällprov i webbplatsbyggande, där besökarna gav varandra utlåtande om hemsidan utseende och funktioner. Det var även vanligt med hemsidor som kretsade kring något specifikt ämne som hemsideskaparen var intresserad av, en sorts faktabank. Några hemsidor presenterade även sådant som hemsideinnehavaren hade skapat själv till exempel dikter eller bilder. Till stor del kretsade det även kring kommunikation som att lämna meddelanden i gästböcker som ofta fanns på hemsidorna. I samband med att bloggar och sociala nätverk började dyka upp under andra halvan av 00-talet så dalade den personliga hemsidans popularitet. World Wide Web Consortium (W3C).
Rikspolisstyrelsens spärrlista
Rikspolisstyrelsens spärrlista (även kallat barnporrfiltret) är en lista över Internetsidor som påstås innehålla barnpornografi. Syftet med listan är att förebygga barnporrbrott. Listan uppdateras av den svenska Rikskriminalpolisens IT-brottssektion. Spärrlistan skickas regelbundet till internetoperatörer, vilka frivilligt kan använda sig av uppgifterna för att via operatörens DNS-server blockera åtkomst till de sidor som finns upptagna på spärrlistan. Även Finland använder sig av en lista över spärrade internetadresser, i enlighet med en lag från 2006 som syftar till att blockera utländska webbplatser med barnpornografiskt material. När Wikileaks år 2010 publicerade innehållet i filtret kom det fram att 98,2% av sidorna specificerade inte höll barnpornografi. Vidare togs de tre sidor som faktiskt innehöll sådant material ned av webbhotellen så fort de blev medvetna om detta. Två av sidorna hade vid det laget legat i registret i över två år. Spärrlistan använder sig av omdirigering av DNS. Detta innebär att internetoperatören pekar om en adress som anses innehålla barnpornografiskt material till en sida på Rikspolisstyrelsens servrar. Istället för den blockerade adressen visas ett meddelande om att domänen spärrats på grund av misstanke om oegentligt innehåll. ändamålsglidning där spärrlistan utvidgas till andra områden — t.ex. utländska kasino- och dobblerisidor — som inte hade med ursprungssyftet att göra. rättssäkerhet saknas, då ingen kontroll sker av vilka sidor som sätts upp på listan, sidans ägare underrättas inte om att så skett, och det finns ingen möjlighet att överklaga listningen. spärrlistan motverkar syftet att minska barnpornografin genom att sidorna inte stängs ned utan fortfarande finns tillgängliga om filtret kringgås. även en data-ovan person kan tämligen enkelt lära sig att kringgå blockeringen.
The Pirate Bay
The Pirate Bay har bedrivit en verksamhet med hög profil. Genom företrädare som Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm och Peter Sunde har man låtit sig intervjuas och fotograferas av pressen, och ideologin bakom trackern är mycket upphovsrättskritisk. I den mån det finns något ekonomiskt överskott köps det enligt The Pirate Bay själva ny hårdvara för dessa. Enligt åklagare Håkan Roswall kan det påverka en eventuell påföljd om webbplatsen drivs så att man tjänar pengar på verksamheten. Enligt åtalet har man tjänat 1,2 miljoner på sajten, utan att ha räknat med utgifter. Annonserna som syns på The Pirate Bay är delvis normala annonser men till större delen av den typ som blockeras från större annonsnätverk. Rädslan för påtryckningar gör att större delen av annonsörerna avstår från att annonsera på The Pirate Bay, något som påverkar intäkterna negativt. Från The Pirate Bay har det hävdats att verksamheten har varit ideell, intäkterna måttliga och att det mesta plöjts ner i verksamheten. Den 31 maj 2006 genomförde 50 poliser en razzia och beslagtog servrar, inte bara The Pirate Bays och Piratbyråns utan även 180 andra servrar tillhöriga webbhotellet PRQ:s kunder. Bland de beslagtagna servrarna fanns PRQ:s affärssystem med redovisningsdata och reskontran. Återlämnandet av de olika servrarna dröjde upp till ett och ett halvt år. På grund av sin omotiverat stora omfattning betraktas tillslaget inom Internetbranschen som ett försök till justitiemord på webbhotellet PRQ. Företagets leverantörer ställde upp med krediter, lån av datorer och annan hjälp. Även de drabbade kunderna visade en stor lojalitet. En av de beslagtagna servrarna har efter återlämnandet förvärvats av Tekniska museet i Stockholm och är idag ett museiföremål. Efter razzian gick SVT:s Rapport ut med uppgifter från anonyma källor om att initiativet till razzian inte kommit från svenskt rättsväsende, utan efter påtryckningar från USA:s regering och Motion Picture Association of America (MPAA), en intresseorganisation som företräder flera amerikanska filmbolag. MPAA gick ut med ett pressmeddelande kort efter tillslaget där man applåderade den svenska insatsen. Kritiska röster höjdes om att det svenska justitiedepartementet fallit för påtryckningarna från MPAA samt den amerikanska regeringen. Demonstrationer anordnades av bland annat Piratbyrån, Piratpartiet, Liberala ungdomsförbundet, Grön ungdom och Ung vänster mot beslagtagandet av The Pirate Bays servrar, samt den generella jakt på fildelare som pågick i Sverige. Piratpartiet upplevde en tillströmning och gick från 2 200 till 6 000 medlemmar veckan efter tillslaget. Centerpartiets talesman Johan Linander och vänsterpartists riksdagsledamot Tasso Stafilidis gjorde en anmälan till Konstitutionsutskottet där de krävde att affären skulle granskas. De krävde att det skulle klarläggas hur förre justitieministern Thomas Bodström och hans statssekreterare Dan Eliasson har agerat efter de amerikanska påtryckningarna. De beskylldes för att ha gett polisen order om att slå till mot PRQ, och därigenom utövat ministerstyre, något som enligt regeringsformen inte är tillåtet i Sverige. Bodström och Eliasson förnekar att det skett några påtryckningar eller att aktionen skedde på deras initiativ. Däremot har man medgivit att Justitiedepartementet haft kontakt med såväl MPAA samt amerikanska regeringen via deras ambassad i Stockholm om The Pirate Bay. Dan Eliasson har också vidgått att USA påpekat möjligheten till handelssanktioner mot Sverige om inte Sverige visar att man tar krafttag mot fildelningen. Justitieombudsmannen kom till slutsatsen i sin utredning att det saknas fog för misstanke om att tjänstemän i Justitiedepartementet skulle ha försökt påverka polis och åklagare i brottsutredningen beträffande The Pirate Bay.
Internetleverantör
Internetleverantör eller ISP (Internet Service Provider) är en leverantör som tillhandahåller Internetuppkoppling. Leverantören kan förutom denna tjänst även tillhandahålla innehållstjänster så som webbhotell, e-post, IP-TV eller IP-telefoni. I de flesta fall är en Internetleverantör ett privat, statligt eller kommunalt ägt företag, men kan ibland även vara en ekonomisk förening, exempelvis en lokal intresseorganisation för ett område där övriga Internetleverantörer finner kundunderlaget för dåligt för att etablera sig. Vanligen betalar kunden en fast månadsavgift (s.k. flat rate) till Internetleverantören för sitt Internetabonnemang. Kostnadsfria reklamfinansierade abonnemangsformer och rörliga minut- eller megabyteavgifter förekommer också. Om kunden har flera datorer brukar dessa kopplas samman i kundens privata fastighetsnätverk, som utgör ett lokalt datornätverk (LAN). Detta ansluts till Internet via internetleverantörens anslutningspunkt i fastigheten. Ofta ansluts kundens nätverk via en brandvägg för ökad säkerhet. Internetleverantören använder ett accessnät som är uppbyggt med olika accesstekniker för att förbinda anslutningspunkten i kundens fastighet med den av internetleverantörens nätverksnoder (POP) som utgörs av till exempel växlar, routrar och modempooler och som finns så nära kundens fastighet som möjligt. Leverantörens nätverksnoder kopplas samman av områdesnät, stadsnät, regionala nätverk och/eller nationella stamnät. Leverantörens nätverk är anslutet till en eller flera andra Internetleverantörers nätverk, ofta via en nationell knutpunkt i Stockholm. Nationella nätverk kan vara anslutna till en eller flera internationella Internetleverantörers nätverk. Det finns Internetleverantörer som inte ansluter slutkunder utan endast arbetar med att knyta ihop riktigt stora nätverk i det som bildar Internets stomme. På Internet används protokollet IP för att transportera data mellan olika nätverksnoder eller värddatorer. Varje enhet, också kallad värddator eller nätverksnod, som skall utnyttja Internet måste ha tilldelats en IP-adress för att kunna kommunicera med andra enheter. I vissa internetabonnemang ingår en eller flera fasta IP-adresser, medan man i andra fall utnyttjar DHCP för att dynamiskt tilldela kunden en adress som kan bytas vid omstart av datorn. Om kunden enbart får en IP-adress av internetleverantören behöver kunden en egen router med NAT-funktion för att möjliggöra ett fastighetsnät med flera datorer. Datorerna har då var sin privat adress inom fastighetsnätet, men delar på en publik IP-adress vid kommunikation mot Internet. Större företag och organisationer kan erhålla ett större IP-adressblock benämnt subnät. Då de olika nätverken kopplas ihop måste de utbyta information med varandra om vilka IP-adresser som finns var i nätverket så att trafiken skickas till rätt destination. Detta sköts av speciella nätverksnoder som kallas routrar med en teknik som kallas dirigering. Eftersom detta är alltför komplext för att hanteras manuellt sköts det automatiskt genom att utrustning utbyter information med varandra via ett routingprotokoll. På Internet används det mest komplexa routingprotokollet BGP för att utbyta information mellan Internetleverantörer. Internt inom en leverantörs nätverk används ofta OSPF eller något annat "enklare" protokoll. Vid höga krav på tillgänglighet förekommer att kunden ansluter sig till flera Internetleverantörer. Kundens router måste då kunna hantera BGP för att utnyttja det automatiskt och för att få optimala vägval. Följande tekniker är vanligt förekommande för internetaccess. Ethernet via oskärmad partvinnad kopparkabel (högst 100 meter lång 8-trådig kategori 5 eller 6 UTP-kabel), vanligen mellan varje lägenhet i ett flerfamiljshus och en växel i källaren. Möjliggör 10, 100 eller 1000 Mbit/s anslutningshastighet. Växeln står sedan i förbindelse med ett områdesnät via fiberoptiska kablar.
