Tjäder
Arten förekommer i norra och mellersta Europa samt i norra Asien. Det förekommer sällsynt men regelbundet hybrider mellan tjäder och några andra skogsfågelarter. Rackelhane är en korsning mellan tjäder och orre, medan riptjäder är en korsning mellan dalriptupp och tjäderhona. Rackelhane och rackelhöns påträffas regelbundet medan riptjäder är mycket sällsynt. Exempelvis finns det bara en känd observation av riptjäder i Sverige men något fler i Norge och Finland. Tjädern har ett globalt utbredningsområde på över 10 miljoner kvadratkilometer och populationen uppskattas till fem till tio miljoner individer. Det finns indikationer på att populationen minskar, men arten anses inte närma sig de gränsvärden uppsatta av IUCN som skulle placera den på rödlistan och den kategoriseras som livskraftig (LC). Dock finns det lokala populationer och underarter som är hotade. Den spanska underarten Tetrao urogallus cantabricus är kategoriserad som hotad av IUCN på grund av en mycket snabb populationsminskning, liten population och ett fragmenterat utbredningsområde. I Skottland återintroducerades arten på 1830-talet efter att ha dött ut. Denna population har minskat kraftigt sedan 1970-talet, på grund av viltdjurstängsel, predation och brist på lämpliga häckningsbiotoper. Populationen dök från 10 000 par på 1960-talet till mindre än 1 000 individer 1999. Populationen på Irland är utdöd sedan 1700-talet och i Belgien sedan 1820-talet. Tjäderpopulationen i Sverige minskade i stora delar av Sverige under 1970- och 1980-talen. Tillbakagången berodde till stor del på skogsbrukets ökade omfattning som ledde till en minskad andel gammal tallskog. Under 1990- och 2000-talet ökade stammen igen, främst på grund av goda häckningsframgångar i norra Sverige, men det skedde även en ökning i södra Sverige. Den är ej upptagen på Artdatabankens rödlista utan kategoriseras som livskraftig. Studier har visat att tjäderns populationsstorlek har en naturlig cykel på fyra till fem år Ett hot mot tjädern är skogsbruk som leder till fragmentering eller monokulturer. Tjädern föredrar skog som är över 70 år och helst över 90 år och denna typ av skog försvinner ofta i och med det industrialiserade skogsbruket. Allt yngre skogar avverkas i takt med att den äldre skogen försvinner, numera avverkas 65–70-åriga skogar, vilket rent biologiskt är att betrakta som ungskogar. Detta betyder att tjädern får allt svårare att finna lämpliga miljöer för sin överlevnad. Tjädern har en lång historia som jaktvilt. Jakt på tjäder har bedrivits sedan medeltiden och även innan dess vilket bland annat fynd av tjäderben vid boplatser från stenåldern visar. Tjädern jagas för sitt kött men också för sportens skull och som jakttrofé. I centrala Europa har tjädern som den största hönsfågeln varit speciellt högt värderad som jakttrofé. Tidvis, åtminstone sedan 1700-talet, var tjäderjakt endast förbehållen aristokratin. Även i västra Europa har tjäder haft hög status som jakttrofé. I norra Europa jagas tjädern för sporten och köttets skull. I östra Europa och i Ryssland jagas tjädern främst för köttets skull. I centrala Europa har tjäderjakt huvudsakligen bedrivits på våren, under den period då tjädertupparna spelar. Högst status som jakttrofé har tjädertuppar och högt rangordnade sådana har därför föredragits av jägarna. Ett problem med denna vårjakt som diskuteras är att den kan störa parningen och resultera i sämre reproduktionsframgång. I Fennoskandinavien och Ryssland, samt i Pyrenéerna och i Skottland, bedrivs tjäderjakt huvudsakligen på hösten och det är mer vanligt att fåglar av båda könen jagas. Höstjakten har ofta ansetts vara mindre kritisk än vårjakten med tanke på hur den påverkar populationsdynamiken, eftersom parningen inte störs och på grund av att jaktförlusterna delvis kompenseras av minskad vinterdödlighet bland de fåglar som återstår. Men undersökningar av detta antagandes riktighet saknas fortfarande.
Skvader
Skvader är ett fantasidjur med framdel av en hare och bakdel av en tjäder. Skvadern har sitt ursprung i en jakthistoria, ursprungligen berättad av Håkan Dahlmark (1832–1912), flottningsinspektör i Medelpad. Den blev så småningom en tavla och därefter en uppstoppad version. Senare har skvader kommit att bli en allmän benämning för en märklig eller mindre lyckad kombination. Håkan Dahlmark var flottningsinspektor på Lövudden vid Indalsälvens mynning och dessutom en känd jägare. Han berättade gärna jakthistorier och skrönor på Hotell Knaust i Sundsvall. En av historierna handlade om en bevingad hare som han sa sig ha skjutit under en jakt i Lunde skog utanför Timrå 1874. Han kallade djuret en "skvader". 1907 fick Dahlmark en tavla föreställande denna "skvader" i födelsedagspresent av sin hushållerska Lova Lindahl. Den hade målats av hennes systerson Halvar Frisendahl med hjälp av en hare och en tjäder som hon inköpt på Stora torget. Strax före sin död 1912 donerade Dahlmark tavlan till Medelpads Fornminnesförening, vars nytillträdde intendent Carl Eric Hammarberg fick idén att skapa en uppstoppad version av fantasidjuret. När han på en utställning i Örnsköldsvik 1916 lärde känna taxidermisten Rudolf Granberg från Granloholm berättade han sin idé, och 1918 kunde Granberg överlämna den uppstoppade skvadern, som sedan dess varit utställd på Fornminnesföreningens friluftsmuseum på Norra Berget i Sundsvall. Ytterligare exemplar finns på Biologiska museet på Djurgården i Stockholm, och i herrföreningen Skvaderns ägo på Norrlands nation i Uppsala. Svenska Akademiens ordbok har försökt härleda Håkan Dahlmarks namn på djuret och spekulerar att skva- kommer från "skva-ttra" och -der från "tjä-der". Eftersom harars vetenskapliga släktnamn är Lepus och tjädern tillhör släktet Tetrao har skvadern skämtsamt getts det vetenskapliga namnet Tetrao lepus pseudo-hybridus rarissimus L. av Olof Högberg. Högbergs kategorisering medförde att Skvadern kom in i olika uppslagsverk. Ett liknande fantasidjur som var en korsning mellan hare och fågel, med fågelkropp och harhuvud, som skulle förekomma i Alperna beskrevs redan av Plinius den äldre i hans Naturalis Historia, cirka 77-79 e.Kr. Andra liknande fabeldjur är Wolpertinger i Bayern, raurakl i Österrike, Rasselbock i Thüringer Wald, Elwedritsche i Pfalz och Jackalope i USA. Skvadern blev snabbt en inofficiell symbol för Sundsvall, och ordet "skvader" har blivit synonym med en mindre lyckad kombination. Skvader blev också namnet på vardagsspråk på de bussar med lastflak som trafikerade norrländska vägar ända in på 1970-talet. På Norra Stadsberget i Sundsvall fanns en stor staty föreställande en skvader, som invändigt innehöll en rutschkana. Under våren 2016 stängdes rutschkanan av säkerhetsskäl, då konstruktionen blivit angripen av myror och vatten. Senare under 2016 plockades konstruktionen ner. Om konstruktionen återkommer eller ersätts av en annan liknande konstruktion, är fortfarande inte bestämt, utan ligger i planeringsstadiet. Gastronomiska akademien publicerade 1986 i almanacksparodin "Vanliga palsternackan" ett recept på ugnsstekt skvader, bestående av tjäder fylld med enbärs- och persiljekryddad harfärs. Skvadern har även blivit bok och teater med Pierre Lindstedt i huvudrollen. Skvadern är också namnet på en gymnasieskola som ligger i stadsdelen Haga i Sundsvall. Skvaderns gymnasieskola är en friskola som startade 2002. Det finns fyra program på skolan: Ekonomiprogrammet, Estetiska programmet, Naturvetenskapsprogrammet och Samhällsvetenskapsprogrammet. Skvadern är även en studentförening vid Norrlands nation i Uppsala, och svenska Systembolaget saluför "Skvaderns örtlikör".
Hällmarksskog
Hällmarksskog eller hällmarkstallskog är en nordisk vegetationstyp som växer på hällmark, det vill säga urberg. Den är ofta mycket torr, har ett tunt jordlager och är näringsfattig med ett pH under 7. Jordmånen är podsol, eftersom det är en typ av barrskog. Denna form av växtsamhälle finns på de platser under högsta kustlinjen som på grund av sin höjd var särskilt utsatta och spolades rena av vågorna vid landhöjningen så att bara berget återstod. Hällmarksskog är ofta artfattig. Växter som lever där är lågvuxen, gles, tallskog, ljung (oftast i grundare svackor där lite humus har samlats), lingon, renlav, bägarlavar, svampar och tulkört. Bland djuren kan nämnas myror, enkelfotingar och skalbaggar. Där finns fåglar som tjäder, hackspettar, korsnäbbar, dubbeltrast, nattskärra, rödstjärt och mesar. Eftersom tallen dominerar trädskiktet kallas ofta vegetationstypen hällmarkstallskog. Tallarna rotar sig i sprickor mellan hällarna, men blir sällan högvuxna. Eftersom tallarna står glest blir de lätt grovgreniga med vida kronor, något som bland annat lockar fiskgjusen att bosätta sig där. Även tjädern behöver hällmarkerna. På grund av den ringa näringstillgången växer träden glest och långsamt, vilket gör att produktionen inte är särskilt effektiv från skogsbrukssynpunkt. På så sätt har hällmarksskogen många gånger fått stå orörd och efter hand utvecklat en naturlig karaktär, med olikåldrade träd, torrakor och lågor. Därför har hällmarksskogen blivit en kontrast till den brukade och välskötta skogen i omgivningarna. Törskateangripna toppar och solexponerade torrträd tillsammans med att träden är senvuxna gör att skogen hyser en speciell vedfauna. Framförallt är det de värmekrävande praktbaggarnas larver som får sina utvecklingskrav uppfyllda.
Kungsörn
I Sverige häckar kungsörn i fjälltrakterna från norra Dalarna till Torne lappmark, i barrskog från mellersta Dalarna och Hälsingland till Torneälven i Norrbotten samt på Gotland och i Skåne. Den har även etablerat sig med enstaka par i flera andra landskap i Götaland och södra Svealand. 57% av fåglarna återfinns i Västerbottens och Norrbottens län. Den förekommer idag i hela Norrland utom allra närmast kusten. Adulta kungsörnar varierar kraftigt i storlek och vissa tillhör de största örnarna inom släktet Aquila. Merparten av underarterna är mellan 65 och 100 cm, med ett vingspann på 150–240 cm, och väger 2,5–7 kg. Den minsta underarten är A. c. japonica och A. c. daphanea är den som i genomsnitt är störst. Dock förekommer det att individer av A. c. canadensis kan bli större än medel och den största uppmätta kungsörnen var av detta taxa och vägde 9 kg och mätte 102 cm. Som med många arter inom Accipitriformes, så är honorna större än hanarna och kungsörnshonorna väger i genomsnitt en fjärdedel- till en tredjedel mer än hanarna. Kungsörnen anlägger adult fjäderdräkt under det femte året. Fjäderdräkten hos den adulta fågeln varierar från svartbrun till mörkt brun med en guldbrun hjässa och nacke. De övre vingtäckarna är ljusare medan vingpennorna är i det närmaste svarta. Även ovansidan av stjärtfjädrarna är ljusare närmast stjärtbasen med en otydlig mörk bandning. Juvenila och subadulta fåglar är mer jämnbruna men har istället en mer kontrastrik vingundersida och stjärt. I alla fjäderdräkter uppvisar undersidan av stjärten en vit bas i kontrast till de svarta stjärtfjäderspetsarna. Denna vita stjärtbas är större hos de subadulta fåglarna. På samma sätt är det med den vita fläck som subadulta fåglar har vid karpalleden och som långsamt bli mindre för varje ruggning. I förhållande till havsörnen är den något mindre, har avrundad stjärt mot havsörnens spetsiga och fjäderklädda tarser, vilket havsörnen saknar. Kungsörnen är en relativt tystlåten fågel. Ibland hörs en klagande vissling, "klyh". Ungarna och honan tigger med ett "pi-tjulp". Kungsörnen häckar i fjälltrakter, vidsträckta skogsområden med gammal skog, och i bergsområden. Den är beroende av stora orörda områden och kraftiga boträd, framförallt vid klippsluttningar och i raviner och branter. Par kan etablera sig så nära varandra som 10 km vid god bytestillgång, upp till det dubbla i sämre marker. Kungsörnen är monogama och par håller samman i flera år, eller till och med livet ut. De håller revir som kan vara mycket stora, upp till 600 km2, och inom reviret byggs ofta flera bon som kan ligga flera kilometer ifrån varandra och som de alternerar mellan under olika år. Bona placeras på upphöjda platser som skyddade klippavsatser, i kraftiga träd eller på människobyggda konstruktioner. Kungsörnen bygger mycket stora plattformsformade bon som kan vara 1,5 meter i diameter och upp till 4–5 meter höga. Den väljer grova träd, exempelvis tall, som ofta har någon form av missväxt eller deformation. Boet placeras ofta en bit ned i trädet, sällan i toppen. Honan lägger ett till fyra ägg, i genomsnitt två, som båda föräldrarna ruvar i 40–45 dagar. Typiskt överlever en till två ungar som blir flygfärdiga, vilket sker efter ungefär tre månader. Kungsörnen lever av däggdjur och fåglar. Huvudbyten varierar beroende på var örnen lever men utgörs exempelvis av hare, murmeldjur, tjäder, orre och ripa. Den tar även större däggdjur som räv och kan slå renkalv men omfattningen av den senare formen av predation är inte klarlagd. Studier indikerar att den främst tar dödfödda eller försvagade nyfödda kalvar. Sjöfågel som ejder och gräsand ingår också i dieten, och när det är svårt att få tag i levande föda, exempelvis vintertid, äter den även as. Vid dåliga häckningstider som innefattar matbrist kan den starkaste av de oftast två ungarna picka ihjäl den svage för att sedan äta upp den.
Haninge kommunvapen
Haninge kommunvapen skapades med två äldre vapen som förebild. Västerhaninge och Österhaninge, som 1971 bildade Haninge kommun hade båda tjädertuppar i sina vapen. Tupparna, hanarna, syftar på Haninge och skogen Hanveden, som förr hade gott om tjäder- och orrtuppar. Efter kommunernas sammanslagning lades de båda vapnen i "malpåse" och den nya storkommunen använde sig av en logotyp bestående av två hopkopplade, halva länkar som gemenligen kallades "korvarna". Märket var skapat av Sigvard Bernadotte och åsyftade kommunernas sammanlänkning. År 1985 registrerades emellertid ett nytt vapen med en tjäder och liksom i ett av de föregåendes kompletterades det nu med ett ankare. Tjädern fick samma färg som i Österhaninges gamla vapensköld medan ankaret hämtades från Västerhaninges nedre sköldhalva. Gult, rött, blått utgör således kommunens av tradition heraldiska färgval. Haninge garnison har samma föremål i sitt vapen men i annorlunda komposition. Blasonering: Sköld delad av guld, vari en röd tjädertupp, och av blått, vari ett ankare av guld. Västerhaninge landskommun hade ett vapen som var snarlikt Haninge kommuns nuvarande fast med en blå tjädertupp. Blasonering: "Sköld delad av guld, vari en blå tjädertupp, och av blått, vari ett ankare av guld." Det fastställdes av Kungl. Maj:t (regeringen) den 28 november 1952 och upphörde när Haninge kommun bildades vid årsskiftet 1970/1971. Symboliken var i princip densamma som i det nuvarande kommunvapnet. Ankaret i nedre halvan står för kommunens marina anknytning medan tuppen i övre halvan representerar fastlandets stora skogar. Österhaninge landskommun förde ett vapen med en röd tjädertupp, precis som i Haninge kommuns nuvarande vapen, men tillsammans med ett kors. Blasonering: "I fält av guld en tjädertupp stående på ett med utåtvidgade armar och genomborrat, runt mittparti format kors, båda röda." Vapnet fastställdes av Kungl. Maj:t för landskommunen den 2 februari 1951 och upphörde när Haninge kommun bildades vid årsskiftet 1970/1971. Tjädertuppen, hanen, representerar Haninge och Hanveden. En snarlik fågel som står på ett kors av liknande slag har hittats på ett par runstensfragment i Tungelsta och på en runhäll i Tyresta by. Korset symboliserar socknens kristnande kring år 1000.
