Hundsjukdomar
Till kvalsterburna sjukdomar som kan drabba hundar hörävskabb, noskvalster och demodikos (som är en hårsäckssjukdom orsakad av ett demodexkvalster). Den sistnämnda misstänks vara ärftlig. Öronskabb hittar man för det mesta hos hundvalpar. En hund som har fått öronskabb kliar sig oftare. Om man tittar i örat så ser man en kraftig utsöndring av svartbrunt sekret. Man kan se skabbdjuret under ett mikroskop. Det är viktigt att man behandlar det snabbt. Annars kan hunden få infektioner senare i livet. Man kan bota öronskabb. Hundar i Sverige kan drabbas av spolmask och bandmask. Tikar som valpat liksom valpar och unghundar samt hundar som vistas på kennel eller hunddagis eller i hundrastgårdar avmaskas regelbundet. Annars avmaskas hundar endast efter misstankar, då avföringsprov först lämnas till veterinär. Anledningen till det är risken för resistens. Hakmask och piskmask kan förekomma hos importerade hundar. Hundar kan vara bärare av dvärgbandmask men blir inte själva sjuka, däremot kan de smitta människor med echinokockinfektion genom larver som kan finnas bl.a. i pälsen och som är osynliga för blotta ögat. Svenska Kennelklubben (SKK) har hälsoprogram för ett antal ärftliga sjukdomar som man försöker komma tillrätta med genom att drabbade hundar inte används i avel. De ärftliga sjukdomarna är kopplade till särskilda hundraser. Många fler ärftliga sjukdomar är uppmärksammade hos olika hundraser, men förekommer i så liten utsträckning att de inte föranlett särskilda program, men för konstaterat sjuka djur gäller ändå att de inte får användas i avel. För de sjukdomar som ingår i hälsoprogrammen, gäller att man måste visa negativa testresultat, innan man avlar på hunden. Ledsjukdomar som omfattas av SKK:s hälsoprogram är höftledsdysplasi (HD), patellaluxation samt artrossjukdomarna armbågsledsdysplasi (ED) och knäledsdysplasi. Armbågsledsdysplasi (ED efter engelskans elbow dysplasia) eller armbågsledsartros är en form av osteokondros. Det är en onormal förslitning av brosket i armbågslederna. Man kan oftast inte se ED på röntgenbild, men det ger upphov till benpålagringar som man tydligt kan urskilja. Hunden behöver inte uppvisa några som helst tecken. Men hunden kan få hälta, oftast ser man det bäst när hunden har vilat. Den kan också vara öm. ED kan förväxlas med växtvärk. Ögonsjukdomar som omfattas av SKK:s hälsoprogram är: progressiv retinal atrofi (PRA), grå starr (katarakt), Collie Eye Anomaly (CEA), linsluxation, PHTVL/PHPV (Persisterande Hyperplastisk Tunica Vasculosa Lentis / Persisterande Hyperplastisk Primär Vitreus) och retinal dysplasi. En ögonsjukdom som inte omfattas av hälsoprogram är cherry eye. Dessa båda sjukdomar omfattas av SKK:s hälsoprogram: hemofili A (blödarsjuka) och endokardos (hjärtklaffsdegeneration). För renal dysplasi, utvecklingsrubbning i njurvävnaden, finns hälsoprogram, däremot inte för addisons sjukdom. Genen som ger färgen merle är i enkel upplaga inte sjukdomsalstrande, men den är recessivt ärftlig. I dubbel upplaga ger den upphov till dövhet och blindhet. Enligt försäkringsbolaget Agria är dessa sjukdomar och diagnoser de som oftast föranleder att hundförsäkringen faller ut: Livmoderinflammation, hudtumör, juvertumör, öroninflammation, traumatiska skador på huden (skärsår, bitsår, slitsår, sticksår m.m.), gastroenterit (mag-tarminflammationer), hälta, pyodermi (hudinfektioner), akut tonsillit (halsfluss) och akut analsäcksinflammation. Om en hund skakar på huvudet nästan hela tiden så kan man tänka på öroninflammation. Man kan också känna igen det genom att hunden försöker att klia sig med tassen eller att den gnider huvudet mot golvmattor. Och om man tittar i örat kan det vara mer öronvax än vad det brukar. Om man ser att hunden har dessa symtom så ska man söka veterinär. Veterinären tvättar öronen och ger en örondroppar till hunden.
Brukshund
En brukshund är en arbetande hund som används för nyttoändamål. Brukshundarna kan delas in i tjänstehundar, assistanshundar, jakthundar, vallhundar, draghundar samt övriga. Tjänstehundar är sådana som används inom polisen, bevakningsföretagen, tullen, militären och räddningstjänsten. De kan vara skyddshundar, räddningshundar eller narkotikahundar, med mera. Den klassiska assistanshunden är ledarhunden, men idag tränas hundar för att hjälpa många olika slags funktionshindrade och människor med kroniska sjukdomar som diabetes och epilepsi. Man skiljer vanligen på brukshundar och jakthundar, men ett slags jakthund som bör nämnas i sammanhanget är eftersökshundar som bland annat används för att hitta trafikskadat vilt. De traditionella brukshundsraserna som tysk schäferhund och rottweiler har utvecklats ur vall- och gårdshundar med utpräglad inlärningsförmåga och stor arbetsvilja. Men under senare decennier har man insett fördelarna med att använda hundar med mjukare temperament som narkotika- och ledarhundar och liknande. Därför har framförallt labrador retrievern, som egentligen är en apporterande jakthund, blivit en vanlig brukshund. När det gäller mögelhundar och servicehundar kan vilken ras som helst komma ifråga. Numer vill man ofta ha lätta och smidiga hundar, exempel finns både på belgisk vallhund och phalène. Det viktiga är stor inlärningsförmåga och god social förmåga samt för vissa ändamål utvecklat luktsinne. Tidigare utbildades tjänstehundar och ledarhundar på Statens hundskola i Sollefteå, men numer utbildas hundar antingen av privata företag eller ofta av hundföraren själv inom någon ideell organisation som Svenska Brukshundklubben (SBK) eller Svenska Service- och Signalhundsförbundet. Träningen börjar ofta redan på valpstadiet med riktade lekar. Till och med 1994 var brukshundar en särskild rasgrupp inom Nordisk Kennelunion (NKU). Från 1995 anslöt sig de nordiska kennelklubbarna till den rasgruppsindelning som tillämpas av den internationella kennelfederationen Fédération Cynologique Internationale (FCI) och brukshundarna fördelades på två grupper: dels vall-, boskaps och herdehundar, dels schnauzer och pinscher, molosser och bergshundar samt sennenhundar. Brittiska The Kennel Club (KC) liksom American Kennel Club (AKC), som ingendera är ansluten till FCI, har fortfarande kvar brukshundar (working dogs) som rasgrupp. Svenska Brukshundklubben har som specialklubb inom Svenska Kennelklubben (SKK) avelsansvar för följande raser: australian cattledog, australian kelpie, australian shepherd, beauceron, belgisk vallhund, berger picard, bouvier des flandres, boxer, briard, collie, dobermann, hollandse herdershond, hovawart, riesenschnauzer, rottweiler, svart terrier, tysk schäferhund och vit herdehund. Hundar från flertalet av dessa raser (samt ytterligare några ovanligare raser) måste antingen ha meriter från bruksprov eller vallhundsprov eller vara godkända draghundar eller ha tjänstehundscertifikat för att kunna erhålla certifikat eller championat på hundutställning. Undantagen är australian cattledog, australian shepherd, collie, hollandse herdershond, svart terrier och vit herdehund som inte har krav på arbetsprov, men om de är meriterade kan de tävla i bruksklass på samma sätt som övriga brukshundsraser. Hundar från alla raser som är erkända av SKK kan tävla inom bruksprov i grenarna spår, sök och rapport. Däremot krävs medlemskap i SBK för att få delta. Inom hundsporten internationella prövningsordningen (IPO) samt bruksgrenen skydd kan endast de raser SBK har ansvar för tävla. Ammunitionssökhund (amsökhund), se Bombhund. Arméhund, se Försvarsmaktshund. Bevakningshund, se Försvarsmaktshund. Blodspårhund, se Likhund. Eftersökshund, se Polishund. Fjällräddningshund, se Räddningshund. Försvarsmaktshund (FM-hund). Kriminalsökhund, se Likhund. Lavinhund, se Räddningshund. Livräddningshund, se Räddningshund. Patrullhund. se Bevakningshund (olika betydelser). Personsökhund, se Polishund. Ruinsökhund, se Räddningshund.
Slädhund
De typiska slädhundar som man känner idag uppkom ungefär 100 före Kristus bland olika folkgrupper i arktiska regioner. Raserna har fått sitt namn efter ursprungsområdet. Hundar från Sibirien fick namnet siberian husky och folkgruppen Mahlemuites hundar benämndes alaskan malamute. Den senare rasen används i Alaska ofta vid slädhundstävlingar. En typisk alaskan malamute är cirka 70 centimeter hög och väger omkring 45 kilogram. Den har grov överpäls samt tät och mjuk underpäls. Vissa hundförare (mushers) föredrar hundar av blandras och även under guldrusherna i Alaska var de mycket talrika. Slädhundar som har de optimala förutsättningarna kan dra en släde över 200 kilometer under ett dygn. Den mentala kompetensen beskrivs oftast med engelska "desire to go", som betyder att djuret fortsätter att röra sig under hårda krav för kroppen och under hårda klimatiska omständigheter. Trots att hundarna står under stress måste de förstå slädförarens kommando och hitta den rätta vägen. Under korta tävlingar når slädhundar en genomsnittlig hastighet från 30 till 35 kilometer i timmen. Under hela vintern rör de sig upp till 10 000 kilometer. Samtidigt behövs ett utpräglat socialt beteende, en mindre känslighet för smärta och ett starkt cirkulationssystem för att utstå de stora ansträngningarna trots mindre tillgång till föda. Ett slädhundsteam består vanligtvis av 2 till 18 hundar. Idag används huvudsakligen spann med "nomeanspänning". Detta innebär att varje hund är kopplad till en centrumlina som löper hela vägen från släden fram till ledarhundarna. Inuiter använder även en lina för varje hund som alla är fästa vid samma ställe. Bland hundarna skiljs positionerna lead (ledarhunden/hundarna), point (går bakom ledarhunden/hundarna), wheel (direkt framför släden), och swing /team (resterande hundar mellan wheel och point). De högsta kraven ställs på ledarhunden/hundarna som bestämmer teamets hastighet och kommunicerar med föraren. Dessutom måste de självständigt hitta den rätta vägen så att föraren bara behöver ingripa i nödfall. Det är förundransvärt att det finns så bra orienterings- och minnesförmåga bland ledarhundarna. Ofta känner de igen vägar som de gick några år tidigare. Som wheelhundar används ofta de hundar som är starkast på grund av att deras dragkraft inte ska överföras över längden av hela linan, som ibland är tjugo meter lång. Det är särskilt viktigt i trånga och kurviga sträckor därför att de hundar som är i mitten av spannet inte ska stöta på hinder som står i vägen. Dessa wheelhundar måste inte ha några särskilda mentala egenskaper, utom viljan att springa. Som wheelhundar används ofta hundar som är i utbildning eller hundar som ibland går egna vägar. Det undviks genom dragkraften av hundarna som går längre fram i teamet. Slädhundar känner i allmänhet sin position i spannet och de är även i detta hänseende vanedjur. För hundar som används mycket intensivt är det ibland nyttigt att byta plats på de hundar som löper bredvid varandra, även när hundarna inte tycker om detta. Byten leder till en jämnare belastning av hundarnas kropp på grund av att de alltid går lite snett i den formation som har beskrivits. En ojämn belastning ser man genom att pälsen blir glesare på vissa ställen eller även att de får sår. År 1925 blev slädhunden Balto internationellt uppmärksammad. Hunden ledde ett slädspann över is, över snö och i snöstorm med viktig medicin i bagaget för att hjälpa staden Nome i Alaska att undkomma en difteriepidemi. För att minnas den händelsen tillkom slädhundtävlingen "Iditarod" 1973. Tävlingen går över 1.860 kilometer genom vildmark och fjäll samt över havsis och i hårda vindar. Sedan denna tid är liknande tävlingar både i Nordamerika och i Europa populära.
Nya Guineas sjungande hund
Nya Guineas sjungande hund är en primitiv och ovanlig hundras med ursprung från Nya Guinea, vilken påminner om en mindre dingo. Dess härkomst är omdiskuterad, vanligen anses den troligen härstamma från forntida pariahundar, medan andra forskare kategoriserar den som en varietet av dingon. Den är känd för sitt unikt sjungande ylande, därav dess namn, men mycket lite är känt om dess ekologi i det vilda. Denna hund beskrevs av europeiska upptäcktsresanden på 1800-talet. Vid 1900-talets början hade den ursprungliga typen av infödda hundar blivit mycket ovanliga i Nya Guineas lågländer, beroende på inkorsning med andra raser. Två hundar samlades 1957 in av den australiske affärsmannen Edward Hallstrom (1886-1970) i Lavannidalen i Nya Guineas södra högländer. De båda hundarna skänktes till Taronga Zoo i Sydney. Den australiensiska zoologen Ellis Le Geyt Troughton (1893-1974) beskrev utifrån dessa båda exemplar hundarna från Nya Guinea vetenskapligt och gav dem namnet Canis hallstromi. Sedan dess har statusen för Nya Guineas sjungande hund varit omdebatterad och ändrats flera gånger. Den har antingen ansetts som en egen underart av tamhund eller som en variant av dingon och har kallats Canis lupus hallstromi, Canis familiaris hallstromi, Canis dingo, Canis dingo hallstromi och Canis lupus dingo. På Nya Guinea har de infödda hundarna länge levt som pariahundar. I lågländerna var de vanligen halvvilda hundar som hölls kring byarna. I högländerna fanns dock hundar som levde mer avskärmat från människan. Mycket lite är känt om de på Nya Guinea infödda hundarnas levnadssätt och beteende i sin ursprungsmiljö. Det är osäkert om de finns kvar, då inga säkra observationer har gjorts sedan 1970-talet. Om sjungande hundar finns kvar på Nya Guinea är det osäkert om dessa är av den ursprungliga typen, eller om de korsats med andra hundar. I Europa och Nordamerika finns ett mindre antal av dessa hundar som hålls som sällskapshundar. Den moderna varianten av Nya Guineas sjungande hund har sitt ursprung i de hundar som hållits i djurparker. Nya Guineas sjungande hund har många av urhundens odomesticerade egenskaper i behåll. Den beskrivs som vänlig mot människor, men svår att lydnadsträna och med en tendens att vara skygg och avvaktande mot främlingar. Nya Guineas sjungande hund är en något mindre än medelstor hund som ger ett något rävliknande intryck. Bettet är mer likt vargens än tamhundens. Den har ögon som lyser grönt i mörker.
Skyddshund
En skyddshund är en tjänstehund som används av polisen eller bevakningsföretag. De benämns även patrullhundar och övervakningshundar (ÖVS-hundar). Skyddshundar är de vanligaste polishundarna som används vid patrullering, utryckningar, för att hålla ordning och för hundförarens skydd. Det är den enda sorts väktarhund som används vid patrullering. Skyddshundar utbildas av hundförarna själva efter genomgånget lämplighetstest. Polisens hundförare och hundar får en åtta veckors grundutbildning på Polishundtjänsten i Karlsborg medan väktare och deras hundar utbildas av privata företag med auktorisation. Hundarna måste godkännas på tjänstbarhetsprov och även under tjänstgöringen genomgår förare och hundar årliga prov. Hundarna brukar vara färdigutbildade i tvåårsåldern och är kvar i tjänst tills de är omkring 10 år. När det gäller väktarhundar är det polisens hundinstruktörer som på länsstyrelsernas uppdrag står för auktorisationen. Det är främst poliser och väktare som tävlar i skyddshundstävlingar som internationella prövningsordningen och bruksprovsgrenen skydd. Tävlingarna är även öppna för civila vars hundar har en särskild tävlingslicens. Veronika Karlsen: Hundens betydelse i dagens samhälle, Examensarbete Djursjukvårdarprogrammet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Skara 2006 PDF. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om prövning av Polisens hundar, RPSFS 2000:5 FAP 214-2 PDF. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till lagen (1974:191) och förordningen (1989:149) om bevakningsföretag, RPSFS 2009:18, FAP 579-2 PDF. Regler för Sommar-SM, Polisens Hundförarförbund. Regler för IPO/BHP-prov, Svenska Brukshundklubben / Internationella Hundorganisationen (FCI) PDF. Regler för officiella bruksprov, Svenska Brukshundklubben PDF. Polisens Hundförarförbund.
