Krypgrund
Ur fuktteknisk synvinkel är skillnaden stor mellan en traditionell torpargrund och en uteluftsventilerad krypgrund, som man ibland felaktig kallar torpargrund. Förr eldades spisen med ved som spred en värme ned i grunden via skorstenens och vedspisens eller annan eldstads stenupplag. Det gjorde att det blev något varmare i grunden. Dessutom var bjälklagets isoleringsförmåga tämligen begränsad och grundbotten blev till viss del isolerad vilket även det hjälpte till att höja temperaturen i grunden. Den högre temperaturen ger en lägre relativ luftfuktighet vilket gör det torrare i grunden, luftomsättningen var också relativt begränsad. Under 1920- och 1930-talet började granitblock för grundläggning ersättas av betonghålsten eller gjutna kantbalkar av betong. Senare under 1950-talet kom de att även att uppföras av ytongblock som murades på en gjuten sockel till önskad höjd, dessa försågs med puts på utsidan. Under 1960-talet började grunder muras av lecablock som även de lades på en gjuten sockel och putsades på utsidan. På 1970-talet tillkom även betongbalken att bli en av metoderna för byggandet av krypgrundens mur. Här kan man jämföra med platta på mark eller källare som även de tidigare har haft problem med fuktskador. För hög fuktighet kan leda till att mikroorganismer börjar växa till i krypgrundens organiska materiel och även sprida sig till där människor vistas. Det är högre lufttryck i grunden än inomhus vid golvnivå. Det gör att de lukter och luftburna partiklar som skapas på biologiskt nedbrytbart material i en fuktig grund lätt kan komma upp i vistelsezonen och kan där orsaka lukt och ohälsoproblem. Virke som träskyddsbehandlats med klorfenol kan avge lukter som i mycket små mängder kan orsaka luktbesvär. En byggnad är som regel inte så tät att luft inte strömmar upp genom till exempel spikhål, revor och kabelgenomföringar genom luftspärren. Det kan räcka med mycket små mängder mykotoxiner eller mögelsporer för att en person med förhöjd känslighet skall få besvär. Observera att det inte behöver dofta för att nivåerna skall vara hälsovådliga. Lukt kommer efter en tid att sätta sig i porösa material. Byggnadsmaterial, som isolering och tapeter blir doftsmittat och kan liksom kläder få en osund lukt som sitter kvar. Efter åtgärd av krypgrunden kan elakartade lukter dröja kvar i byggnaden om man haft problem med det. Det kan komma av att material i bjälklag är doftsmittat eller det kan sitta i möbler, på väggar och i tak. Det kan gå att komma tillrätta med genom att fogga eller ozonbehandla. Ozonbehandling sliter på alla ytor. Man kan måla om, tvätta kläder, etc. Efter en längre tid avklingar lukterna. Det finns idag luftrenare som sanerar lukt och mögel genom en fotokatalytisk process. Dessa luftrenare renar primärt genom ultraviolett ljus (UVC), samt sekundärt genom hydroxylradikaler, negativa joner samt en mycket liten mängd ozon. Fotokatalytiska luftrenare sliter inte på ytor som rena ozonaggregat gör. Att åtgärda en krypgrund som påvisar för hög fuktighet är relativt enkelt om man använder de etablerade metoderna avfuktning eller en ombyggnad till varmgrund med isolering. Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, SP, rekommenderar olika åtgärder i befintliga krypgrunder och anger de idag vanligast förekommande åtgärderna: ångspärr mot marken och isolering av grundbotten i kombination med termisk avfuktning eller mekanisk avfuktning. Är grunden redan mögelskadad behöver den saneras och det kan bli mer komplicerat. En metod som alltid fungerar väl är att byta ut skadat material. Möglet kan också dödas med till exempel tvättas med diskmedel, fotokatalytisk rening eller foggning men det är inte säkert att alla mykotoxiner (mögelgifter) försvinner.
