Teriak
Teriak, även kallat theriaca eller theriaca Andromachi på latin och theriakon (efter θηρίον, vilddjur) på grekiska, var under antiken och medeltiden ett universalmedel mot sjukdom, framförallt som antidot mot alla sorters gifter. Teriakens verkan berodde på dess aromatiska beståndsdelar samt på dess innehåll av opium. Namnet härkommer från det grekiska ordet ther som betyder vilddjur. Anledningen till detta tros vara att människan förr i tiden hade svårt att särskilja sjukdom och förgiftning, till exempel från djurbett. Tillsammans med mithridat ansågs teriak i över 1 500 år vara ett av de mest potenta läkemedlen som fanns att tillgå. Receptet som skapades av Andromachos, en av kejsar Neros (37 - 68) livläkare, byggde i själva verket vidare på ett recept erövrat av kung Mithridates VI av Pontos. Mithridates sades ha konstruerat ett läkemedel som gjorde honom immun mot gifter, vilket var mycket eftertraktat bland dåtidens regenter. Giftmord var inte ovanligt bland högt uppsatta personer. Att teriak blev en sådan framgång berodde i hög grad på Andromachus tillsats av vallmosaft. Opiumhalten i teriak var förhållandevis hög: 4 g teriak innehöll 50 mg opium. Att vallmosaften skulle vara den viktigaste beståndsdelen ansåg man dock inte, utan istället var det Andromachos tillsats av torkat ormkött som ansågs vara den viktigaste ingrediensen. Ormen, som inte bara var läkeguden Asklepios attribut, var ett fruktat djur som tillskrevs mytiska krafter, bland annat immunitet mot gifter. Genom att blanda ormkött hoppades man överföra denna kraft på sig själv. En annan ingrediens som bidragit till medlets framgång var sjölök (Scilla maritima) vars innehåll av hjärtglykosiden scillain har en hjärtstärkande effekt. Att teriak ändå kom att användas i nästan två årtusenden beror till största delen på den grekiske läkaren och auktoriteten Galenos (131 - 201) vars syn på läkekonsten kom att dominera helt i Europa fram till 1500-talet. Galenos fullständiga recept på teriak med 71 ingredienser, varav 67 fasta ämnen, fanns kvar i Pharmacopée française ända till år 1837. Moset som blev när beståndsdelarna blandades kallade han electuarium theriacum. Galenos ansåg att teriak endast skulle användas vid de svåraste sjukdomstillstånden där annan behandling inte haft verkan, och då endast av skickliga läkare. Efter romarrikets fall övertogs mycket av den medicinska vetenskapen av araberna som kom att anamma receptet på teriak. Produktionen började ske i större skala och köpmän från långväga kom till Bagdad, Konstantinopel och Kairo för att köpa det dyrbara medlet. Tillverkningen omgärdades med största hemlighetsmakeri, vilket bidrog till ökade priser. Omkring år 900 kom den arabiska medicinen tillbaka till Italien och med den kunskapen om teriak. Universalmedlet började nu tillverkas i Neapel och Venedig, där framförallt den venetianska teriaken (även kallad orvietan) stod högt i kurs. Detta berodde på att ormarna i trakten kring Venedig ansågs extra verksamma. Trots sitt hedniska ursprung blev teriaken så småningom omgärdad av kristna legender. De lärda började utforska vilka sorters ormar som förknippades med Kristus och man fann då att två cilicianska ormar hade krupit över korset när det lades ner under golgatavandringen. Man förväxlade dock Cilicien med Sicilien, varmed ormarna från det sistnämnda området fick ett oförtjänt rykte av att vara de allra bästa. Under medeltiden var kontrollen av teriaktillverkningen rigorös, och bedrägerier straffades hårt med fängelse, böter och uteslutande ur apotekarskrået. Ett flertal olika sorters teriak kom att framställas, bland annat theriaca pauperum innehållande radix gentianae, aristolochia, lagerbär, myrra, honung och enbärsextrakt. En annan sort, theriaca diatessaron, ansågs särskilt verksam mot ormbett. Substansen extractum juniperi har kallats för tysk teriak. Theriakerna utmönstrades i allmänhet ur farmakopéerna under 1800-talet.
Sår
Sår (äldre blessyr), skada på hud eller slemhinna,kan uppstå både av yttre påverkan t.ex. vid en olycka eller av inre påverkan vid vissa sjukdomar. Sår från yttre påverkan kan blöda och värka. Blödande hudsår heter purpura på latin. Vid blödande sår från smutsiga eller rostiga föremål är det viktigt att man ser över personens stelkrampsskydd. Om man kommer till en olycksplats så är en av de viktigaste åtgärderna att man omedelbart tar hand om stora sår. Om en person förlorar mer än 1,5 liter blod så är situationen livshotande. Om såren är riktigt djupa eller har drabbat en av kroppens stora artärer finns det risk att den drabbade dör av förblödning. Därför är det viktigt att försöka stoppa en allvarlig blödning så fort som möjligt. Det finns flera typer av sår, bland annat skärsår, sticksår, skrubbsår, skavsår, brännsår, magsår samt liggsår (som också kallas för trycksår). Skärsår eller sår från andra vassa föremål kan blöda mycket även om de är små. Om såret är litet ska man hålla kroppsdelen högt, ta bort synligt smuts, tvätta rent såret med mild tvål och rinnande vatten och därefter trycka ihop sårkanterna. Slutligen ser man till att kanterna stannar ihop, gärna med sårtejp men plåster går också bra. Man ska kontakta sjukvården vid större sår som inte slutar blöda inom en halvtimme, om såret glipar mer än en centimeter eller finns i ansiktet eller är över en led. Sticksår får man när spetsiga föremål tränger igenom huden. Vid små sår ska man först låta dem blöda en liten stund så det rensar ut smuts som man inte kommer åt genom yttre rengöring. Därefter ska man rengöra med rinnande vatten och mild tvål samtidigt som man kontrollerar att det inte finns smuts kvar. Slutligen skyddar man med ett plåster. Man ska kontakta vården om såret är djupare än en centimeter, inte har slutat blöda efter en halvtimme, den skadade kroppsdelen inte går att röra eller om känseln inte är som vanligt nedanför såret. Skrubbsår är ofta ytliga och blöder därför endast lite eller inte alls. De kan vara smutsiga av t.ex. jord vilket ökar risken för infektioner. För att såret ska läka fint och inte ge några fula ärr är det viktigt med ordentlig rengöring. Om huden svullnar, rodnar eller är öm kan det vara tecken på en infektion. Får man feber vid en infektion ska man kontakta vårdcentralen. När man rengör ett skrubbsår ska man först ta bort synlig smuts då t.ex. asfaltsrester kan lämna fula ärr. Använd därefter en mild tvål och spola till sist rent med rinnande vatten. När det är rent ska man helst låta det vara utan förband eller använda något som släpper igenom luft och inte fastnar i såret. Skavsår är en brännskada som uppstår vid friktion. Det bildas blödande sår, rodnad eller blåsor fyllda med vätska. Man kan undvika skavsår genom att ha skor som passar bra, se till att strumporna inte ligger i veck och genom att lufta fötterna vid långa promenader. Om man redan fått ett skavsår kan plåster användas för att minska friktionen. Om det bildas blåsor så låt dem sitta kvar eftersom de minskar trycket på såret. Brännsår kan vara olika allvarliga, allt från svag rodnad på huden till att huden får stora blåsor eller dör. Om man bränt sig ska man kyla så fort man kan för att minska skadan. Vid små brännskador som bildar rodnader eller småblåsor räcker det att kyla och ta någon smärtstillande salva. Dessa typer av brännsår läker efter några dagar. Vid större brännskador, kontakta sjukvården omedelbart. Om det är allvarligare brännsår och huden blir grå/vit och man tappar känseln så har huden dött och då läker det inte av sig själv. Då krävs det operation och ibland hudtransplantation. Djurbett är en skada orsakat av ett djurs tänder eller annat organ med liknande funktion. Se även predation och myggbett.
