Läkemedel
Läkemedel, farmaka, eller i dagligt tal "medicin", definieras av läkemedelslagen som varor med syfte "att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat syfte" (SFS 1992:859). Läkemedlet skall tillföras människor eller djur och det skall vara en bruksfärdig produkt, inte en råvara. Läkemedlen baserades från början huvudsakligen på naturprodukter, främst medicinalväxter, men många framställs numera syntetiskt. Läkemedel kan också framställas semisyntetiskt, genom att man utgår från en naturlig substans som modifieras måttligt. Dock är naturen en viktig källa för läkemedelssubstanser fortfarande idag. 70 % av de läkemedel som introducerade 1981-2006 har ett mer eller mindre naturligt ursprung. Exempel på syntetiska läkemedel är kinoloner (en typ av antibiotika). De flesta andra antibiotika, till exempel penicilliner, är semisyntetiska. Morfin framställs ur råopium och kodein framställs vanligtvis genom att modifiera naturligt morfin. Naturläkemedel är en vardaglig samlingsbenämning på läkemedel där den verksamma beståndsdelen kommer från naturen. I svensk lagstiftning indelas de i kategorierna växtbaserade läkemedel, traditionellt växtbaserade läkemedel samt naturläkemedel, där de två senare godkänns enligt förenklade förfaranden och endast är avsedda för egenvård. Tillverkning, och framförallt utveckling av läkemedel fram till en godkänd produkt är en resurskrävande process som kan ta lång tid. Ett läkemedel kan sägas ha tre typer av namn: det kemiska namnet, det generiska och varunamnet. Det kemiska namnet på substanserna är ofta långt och komplicerat och används vanligen inte i vårdsammanhang. Anledningen till att namnet ofta blir långt är att kemisk nomenklatur är avpassad för att kunna ge ett unikt namn för miljontals kemiska föreningar. Ett exempel på ett kemiskt namn: [o-(2,6-Dikloroanilino)fenyl]ättiksyra. Det generiska namnet för substansen ovan är diklofenak, ett vanligt antiinflammatoriskt läkemedel. Generikanamnet, som är avsett att vara lagom långt för att gå att uttala och komma ihåg, är (nästan alltid) detsamma över hela världen, med några smärre skillnader i stavning som följer liknande principer som när kemikalienamn översätts. Diklofenak stavas exempelvis diclofenac på engelska och diclofénac på franska. Ofta bildas generikanamnet genom att några stavelser plockas från det fullständiga kemiska namnet. Generiska namn används i forskningssammanhang och står i Sverige på medicinförpackningarna (men i lite mindre stil än varunamnet). I vissa länder skriver läkare recept med generikanamnet, men inte i Sverige. För en del mediciner används generikanamnet + företagsnamnet som varunamn, till exempel Diklofenak Sandoz, där Sandoz alltså är företaget. Som generiskt namn används oftast International nonproprietary name, INN. Se även Generiska läkemedel. Varunamnet är (förutom i det just nämnda fallet) ett fantasinamn, valt av tillverkaren. Det är ofta klatschigare än generikanamnet. Samma företag kan välja olika varunamn i olika länder, och när patentet går ut kan andra tillverkare hitta på nya varunamn. Detta leder till en uppsjö olika namn på samma sak, vilket gör det hela komplicerat. För diklofenak är Voltaren, Eeze och Alterflex exempel på varunamn. För paracetamol finns i Sverige bland annat varunamnen Alvedon, Panodil, Curadon, Reliv och Pamol. Konventionen är att man skriver varunamnet med stor förstabokstav och generikanamnet med liten sådan, såvida det inte är först i en mening. Alltså Voltaren, men diklofenak. Alla läkemedel måste vara tillverkade enligt god tillverkningssed (GMP) och forskning kring läkemedel måste följa God forskningssed (GCP) samt de etiska reglerna i Helsingforsdeklarationen. De mest sålda läkemedlen i Sverige 2008 räknat i kronor var Enbrel, Symbicort, Remicade, Humira och Lipitor. Huvudartikel: Beredningsformer. psykoanaleptika (N06) antidepressiva (N06A). medel vid demenssjukdomar.
Utbytbara läkemedel
Utbytbara läkemedel är läkemedel som kan bytas mot varandra på apotek utan ett beslut av den som förskrivit läkemedlet. Utbyte av läkemedel på apotek regleras i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m. och innebär att det förskrivna läkemedlet ska bytas ut mot det billigaste, likvärdiga läkemedlet som finns tillgängligt på det enskilda apoteket. Om förskrivaren anser att det finns medicinska skäl kan han/hon motsätta sig att läkemedlet byts ut genom att på receptet signera en särskild ruta. Patienten kan också välja att få det läkemedel som doktorn förskrivt, men merkostnaden räknas då inte in i läkemedelsförmånen. För att läkemedel ska vara utbytbara måste ett antal kriterier vara uppfyllda. De viktigaste är att läkemedlen ska. Endast godkända läkemedel som ingår i läkemedelsförmånen kan bytas på apotek. Det betyder att s.k. licensläkemedel inte omfattas. Vilka läkemedel som är utbytbara mot varandra beslutas av Läkemedelsverket. Dessa läkemedel grupperas ihop och inom varje grupp är alla läkemedel ömsesidigt utbytbara. Utbytbara läkemedel kan vara såväl originalläkemedel, generiska läkemedel som parallellimporterade läkemedel, men i vissa fall även s.k. bibliografiskt godkända läkemedel. Grunden för de besparingar som kan göras inom utbytessystemet är den konkurrens som uppstår då ett originalläkemedel förlorar sitt patentskydd (substans, tillverkningssätt etc.). Konkurrenter, vilka inte har haft samma kostnader för forskning och utveckling som originaltillverkaren, kan då sätta betydligt lägre priser. Utbytessystemet gör att denna priskonkurrens får ett omedelbart genomslag på marknaden. Tidigare kom denna effekt sakta över tiden allteftersom förskrivare vande sig vid att förskriva billigare läkemedel. Sedan utbytbarhet på apotek infördes i Sverige den 1 oktober 2002 har betydande besparingar gjorts på samhällets läkemedelskostnader. Till detta har särskilt patentutgångar på flera viktiga läkemedelssubstanser bidragit, till exempel simvastatin, omeprazol, citalopram, amlodipin och sertralin. Då Astra Zenecas läkemedel Losec förlorade sitt patentskydd kunde likvärdiga läkemedel med den aktuella verksamma substansen, omeprazol, börja framställas av andra läkemedelsbolag under namn såsom Omeprazol ratiopharm, Omeprazol Sandoz samt Omeprazol Bluefish. Dessa är billigare varianter än originalläkemedlet men har andra hjälpämnen, ser annorlunda ut men fyller samma funktion behandlingsmässigt sett. Senare har Losec uteslutits ur läkemedelsförmånen och är därför inte längre med i utbytbarhetssystemet. Även om utbytbara läkemedel är likvärdiga motsvarigheter, så kan det finnas skillnader dem emellan. Ofta skiljer de sig från varandra när det gäller vilka hjälpämnen som ingår. Det betyder att om man är allergiska mot något av dessa hjälpämnen bör den förskrivande läkaren välja att skriva ut ett läkemedel som inte innehåller detta hjälpämne samt signera receptet så att det inte byts ut. Även utseende (form, färg, prägling) skiljer sig vanligen åt. Det kan även finnas skillnader i den Produktresumé som godkänns tillsammans med varje läkemedel och som sammanfattar läkemedlets egenskaper. Det kan vara skillnader i godkända användningsområden (indikationer) eller hur varningar och kontraindikationer uttrycks. Dessa skillnader beror vanligen på att läkemedlen godkänts i ett gemensamt förfarande där flera EU-länder varit inblandade. Resultatet blir då en kompromiss mellan de olika texter som originalläkemedlet har i de olika länderna. Dessa skillnader har alltså inget att göra med faktiska skillnader hos läkemedlen. innehålla samma aktiva beståndsdel(ar) (olika saltformer kan dock accepteras). innehålla samma mängder av aktiva beståndsdelar. ha samma läkemedelsform (vissa undantag finns, vanliga kapslar och tabletter är utbytbara). vara bioekvivavlenta/terpeutiskt ekvivalenta.
Naturläkemedel
Naturläkemedel används vardagligt som benämning på läkemedel vars verksamma beståndsdelar har ett naturligt ursprung. I svensk lagstiftning är naturläkemedel en av tre kategorier av läkemedel med naturligt ursprung, tillsammans med växtbaserade läkemedel och traditionellt växtbaserade läkemedel. Oavsett vilken kategori ett läkemedel tillhör måste de tillverkas enligt samma krav som gäller för konventionella läkemedel. Kategorin växtbaserade läkemedel godkänns på samma grunder som konventionella läkemedel där förutom produktens kvalitet också dess säkerhet och effekt måste styrkas av den som ansöker om att få produkten godkänd. Dessa läkemedel kan antingen vara receptfria eller receptbelagda beroende på bl.a. deras användningsområde. Äldre växtbaserade läkemedel kan godkännas enligt ett förenklat förfarande som traditionellt växtbaserade läkemedel. Produktens kvalitet bedöms då enligt samma krav som för andra läkemedel, men den sökande behöver inte visa säkerhet och effekt på samma sätt. I stället krävs att man kan visa att det finns en traditionell användning av växtmaterialet under minst 30 år varav minst 15 år inom EU. De får bara vara avsedda för användningsområden som lämpar sig för egenvård och de säljs därför receptfritt på apotek men även fritt på andra ställen. De ska vara märkta Traditionellt växtbaserat läkemedel...(godkänt användningsområde). Den tredje kategorin av läkemedel vars beståndsdelar är av naturligt ursprung, naturläkemedel, är baserade på djurdelar, bakteriekulturer, mineraler samt salter. Även här måste produkternas kvalitet visas på samma sätt som för konventionella läkemedel, men effekt och säkerhet baseras på en bedömning av beprövad traditionell användning i Sverige eller något land med likartad läkemedelsanvändning. Ibland kan även kompletterande studier av produkternas effekt användas till stöd för godkännandet. Även denna kategori får bara användas för egenvård och säljs receptfritt på apotek men även fritt i annan handel. De ska vara märkta med Naturläkemedel. Begreppet naturmedel som fanns fram till 1993 har upphört att gälla och de flesta av de tidigare frilistade naturmedeln godkändes den 29 mars 2006. Sex stycken som fick vara kvar på marknaden till godkännandeprocessen var slutförd. För denna grupp gällde endast att visa att normalt bruk inte var skadligt. Tidigare var naturläkemedel beteckningen på läkemedel med ursprung i naturen som godkänts av Läkemedelsverket. De hade samma krav på tillverkning och säkerhet som "vanliga" läkemedel, men med förenklad effektdokumentation. Bevis för en lång traditionell användning räckte istället för kliniska prövningar. De verksamma beståndsdelarna skulle ha ett naturligt ursprung, det vill säga komma från växter, djur eller mineraler. Naturläkemedel fick inte bestå av framrenade substanser. Vanligtvis användes standardiserade extrakt där man bestämt halten på de ämnen som anses verksamma. Naturläkemedel skulle användas vid enklare besvär som inte kräver läkarbehandling. För att godkännas av Läkemedelsverket krävdes att preparatet var lämpligt för egenvård. Naturläkemedel betraktas ofta som ofarliga, eftersom de kommer ur naturen. Detta är dock en missuppfattning. Biverkningar är inte alls ovanliga, särskilt kontaktallergier.
Dosförpackat läkemedel
Ett dosförpackat läkemedel (ibland: dosläkemedel) är i bland annat Sverige ett läkemedel som dosdispenserats, dvs i en särskild maskin automatiskt sorterats och räknats i enlighet med patientens recept, samt förpackats i små plastpåsar märkta med patientens (doskundens) namn, datum och tidpunkt när medicinen skall tas. Dospåsarna hänger i regel ihop i remsor, med perforering i plasten mellan varje dospåse. Dosremsorna levereras ofta ihoprullade. I varje dospåse kan det finnas ett eller flera läkemedel. Sorteringen och förpackningsproceduren utförs på så kallade dosapotek. Dosförpackningar används bland annat inom äldrevården och levereras till kommunens sjuksköterskor. Privatpersoner får hämta dospåsarna på ett utlämningsställe, som kan vara ett apotek eller en mataffär. De läkemedelsformer som framför allt dosdispenseras är tabletter och kapslar. Vissa andra former går överhuvudtaget inte att dosförpacka, till exempel flytande läkemedel, salvor och krämer. För att ett läkemedel ska kunna dosdispenseras måste det ha ett s.k. brytningstillstånd för maskinell dosdispensering som utfärdas av Läkemedelsverket efter en ansökan av det företag som säljer eller tillverkar läkemedlet. Företaget måste då visa att läkemedlet klarar att förvaras utanför sin vanliga förpackning i dosdipenseringsmaskinen. Patienter med dosförpackade läkemedel har ofta vissa läkemedel som inte inkluderats i dospåsarna utan ges i originalförpackningen. Det gäller läkemedelsformer som inte går att dosdispensera, läkemedel utan brytningstillstånd samt läkemedel som inte doseras regelbundet utan vid behov, t.ex. smärtstillande läkemedel. Dessa hanteras ofta av distansapotek i de fall de ska levereras till exempel doskunder på ett äldreboende. Läkare och sjuksköterskor använder den webbaserade tjänsten Pascal för att ordinera mediciner, göra läkemedelsändringar, lägga dem i dospåsar och beställa läkemedel. I Pascal hanteras även läkemedel som ej går att dispensera. Här varnas även för läkemedel som interagerar med varandra, ej lämplig för äldre personer.
Antidepressiva läkemedel
Antidepressiva läkemedel, i singular även antidepressivum, är en grupp psykoterapeutiska läkemedel som huvudsakligen används mot depression och dystymi. Särskilt förknippas läkemedelsgrupper som SSRI, MAO-hämmare och tricykliska antidepressiva med begreppet. (Egentligen bryter en sådan indelning mot en grundläggande princip för klassificering - nämligen att man ska klassificera efter en och samma princip. SSRI och MAO är klassificerade efter sin kemiska verkan i kroppen, tricykliska efter preparatens kemiska formler.) Det händer att personer som slutar med antidepressiva drabbas av abstinenssyndrom från antidepressiva substanser. Enligt socialstyrelsen ökar förskrivningen mest bland barn och ungdomar, medan den högsta konsumtionen i nuläget fortfarande ligger hos de som är 65 och äldre. Tidigare användes också begreppet tymoleptika. Numera räknas antidepressiva som en undergrupp till psykoanaleptika. Opium och johannesört har traditionellt använts för behandling av depression men de antidepressiva läkemedlens moderna historia började med isoniazid. 1951 gjorde Irving Selikoff och Edward Robitzek, två läkare på Sea View Hospital i Staten Island, USA, kliniska prövningar för att utvärdera två nya kemiska substanser från Hoffman-LaRoche mot tuberkulos: isoniazid och iproniazid. Det var bara de patienter vars utsikter för tillfrisknande var dåliga som behandlades, men deras tillstånd förbättrades avsevärt av behandlingen. Selikoff och Robitzek noterade en "obetydlig allmän stimulering". Patienterna visade en återuppväckt vigör som förvisso vid några tillfällen ledde till disciplinära problem" Historien om den lovande behandlingen som var ett resultat av forskningen på Sea View Hospital blev mycket omskriven i pressen. 1952 beslutade Max Lurie, psykiater från Cincinnati, efter att ha studerat Selikoffs och Robitzeks upptäckt, att pröva isoniazid och iproniazid på sina egna patienter. Året därpå rapporterade han med kollegan Harry Salzer att isoniazid hade förbättrat depressionstillståndet hos två tredjedelar av patientgruppen. Samtidigt myntade de termen antidepressivum för att beskriva dess verkan. En liknande historia utspelade sig i Paris, där Jean Delay, psykiatriansvarig på Sainte-Anne-sjukhuset, fick höra om isoniazids bieffekter av sina lungläkarkollegor på Cochin-sjukhuset. 1952, vilket är tidigare än Lurie och Salzer, rapporterade han med sin ST-läkare Jean-Francois Buisson om isoniazids positiva verkan på depressiva patienter. Av anledningar utan koppling till beprövad effekt ersattes i medicinsk praxis isoniazid av det mer toxiska iproniazid som antidepressivt läkemedel, även om det fortfarande används vid tuberkulosbehandling. De antidepressiva verkningsmekanismerna hos isoniazid är inte helt klargjorda, men det spekuleras i att effekten beror på att det hämmar diaminoxidas kombinerat med en svagare hämning av monoaminoxidas A. Tuberkulosläkemedlet iproniazid utvärderades av Selikoff och Robitzek samtidigt som isoniazid och rapporterades ha högre "psykostimulant" effekt även om det var på bekostnad av en högre toxicitet. Efter isoniazidrapporterna släpptes avhandlingar av Jackson Smith, Gordon Kamman, George Crane och Frank Ayd som beskrev psykiatrisk användning av iproniazid, och Ernst Zeller gjorde upptäckten att iproniazid fungerar som en potent monoaminoxidashämmare. Iproniazid betraktades som av ringa betydelse tills Nathan Kline, en inflytelserik och karismatisk forskningsansvarig på Rockland State Hospital, populariserade den som en "psychic energizer" för såväl fack- som lekmannapubliken i medicinsk som vanlig press. Eftersom det inte gick att ta patent på isoniazid hårdlanserade Roche i stället iproniazid i en stor marknadsföringskampanj som ett receptfritt läkemedel mot depression. Försäljningen ökade markant under de följande åren, ända tills den blev receptbelagd 1961 på grund av dödsfall orsakade av leverförgiftning. Vanliga biverkningar för läkemedel i SSRI-kategorin är.
