Karies
Inom röntgendiagnostik skiljer man först och främst på tre olika utvecklingsstadier, D1, D2, D3, där "D" står för decayed, alltså förruttnelse. Sannolikheten att D1or har substansförlust är 0-20%. Från det att det syns på emaljen till det når dentinet är mediantiden 8 år vilket är normalt. Vid enstaka fall under vissa omständigheter kan det dock gå på några veckor. Detta kan vara fallet för en person med dålig salivsekretion som inte tillför fluor och som återkommande utsätter tänderna för sockerattacker utan möjlighet till vila. Dessa kallas för akuta kariesangreppet och kan gå så snabbt att tanden inte byter färg vilket annars är vanligt. Känningar av olika slag, såsom ilningar, isningar eller starkare smärta, kan uppstå om en kariesskada fått bre ut sig tillräckligt. Emaljsubstans har då försvunnit i så stor mängd att dentinkanalerna i dentinet blottas och vätskan i dem som står i kontakt med pulpans nervtrådar börjar röra på sig. Detta retar i sin tur nervtrådarna som skickar signaler till hjärnan och smärtförnimmelser/ilningar uppstår. Retningar som påverkar kan vara vibrationer, värme, kyla, osmos (till exempel socker som drar vätska från dentinkanalerna), bakteriella toxiner eller syror från föda eller magen. De skador som bedöms vara initiala, alltså påbörjade angrepp, är också sådana som kan stannas upp om man byter livsföring. Detta kan vara att tillföra mer fluor, ändra kostval eller kostfrekvens, ändra sin tandborstningsteknik och frekvens eller förändra bakteriefloran i munnen. På grund av detta väljer man, i Sverige, att inte göra ingrepp såsom lagningar. Initialkaries behandlas alltså inte med symptomhantering utan sjukdomshantering. En aktiv initialskada kan vara kritaktig i färgen och raffsig och matt i strukturen. Om kariesskadan slutar att utvecklas kallas den för kronisk eller avstannad. Ytan blir då blank och hård, slät och lite läderartad. Dessa övervakas men behandlas inte. Manifesta skador är sådana som inte går att stanna upp med att bara behandla sjukdomen i sig utan måste också ta hand om skadeutbredningen som är följden av kariessjukdomen, alltså både en symptomhantering och en sjukdomshantering. Processen vid befintlig karies kan stoppas om den nerbrutna tandsubstansen avlägsnas och ersätts med en lagning. Oftast använder tandläkaren en borr för att ta bort den skadade delen av tanden. Manifests skador har ofta en gulbrun, ljusgul eller guldbrun färg. I svårare fall kan man behöva borra för att sedan fylla igen hålet med komposit, amalgam, porslin eller guld. I riktigt svåra fall kan tanden behövas dras ut och det görs även med mjölktänder eller som ett steg i tandreglering för att ge plats åt exempelvis visdomständer. Akut karies, snabbt utvecklande karies, kan utvecklas utan att färgen eller strukturen ändras. I diagnostiska sammanhang delar man in kariesskadans förlopp i tre kategorier beroende på hur många nya manifesta kariesangrepp som uppstått under en viss bestämd tidsperiod, till exempel ett år eller sen sista tandvårdsbesöket. Risken för karies kan minskas genom att antalet intag av jäsbara kolhydrater begränsas, genom att placket på tänderna avlägsnas (tandborstning, munskölj med fluor och antibakteriellt munskölj) och genom att tänderna tillförs fluor, exempelvis i tandkrämen vid tandborstning. De individer som har hög kariesrisk bör tillföra extra fluor till tänderna, till exempel med fluorsugtabletter, fluortuggummi, fluorsköljning eller tandkräm med extra hög fluorhalt. Att använda tandtråd har inte någon större förebyggande bevisad klinisk effekt på karies men däremot för plack och vad gäller gingivit. En nyligen introducerad tillsats till tandkräm är arginin som lanserades mot känsliga tandhalsar men som numera också används i kariesförebyggande syfte. Det är inte känt om arginin har någon kariesförebyggande effekt, och fluortandkräm med arginin kostar ungefär 40 % mer än den utan arginin.
Tandhygienist
Tandhygienist (även munhygienist) är en person som arbetar inom odontologisk profylaktik, det vill säga förebyggande tandvård. Tandläkare och tandhygienist samarbetar ofta. En tandhygienist kan utvärdera och ge råd om munhygien. Tandhygienister får diagnostisera karies och parodontit. Arbetsuppgifterna omfattar även att tillse bästa möjliga förhållanden i munnen utan att göra några invasiva ingrepp. Det kan exempelvis innebära att avlägsna tandsten, fluorlacka, fissurförsegla och ta bort plack. En stor vikt läggs också i att behandla och förhindra parodontit (tandlossning). Invasiva ingrepp, som exempelvis tandlagningar och kirurgiska behandlingar, är tandläkarens yrkesuppgifter. En tandhygienist får däremot göra själva lagningen, dock inte borra i tanden. Inom tandhygienistens kompetens finns även anestesi (ge bedövning). Tandhygienistyrket är ett legitimerat yrke sedan 1991, kravet är en tvåårig högskoleutbildning som leder fram till en yrkesexamen. Många högskolor erbjuder även ett tredje år, vilket ger en kandidatexamen i oral hälsa. I framtiden är det möjligt att tandhygienisten får en större betydelse inom tandvården, eftersom en tandläkarbrist är förväntad.
Kavitet
Kavitet – ett hål i en tand, se karies. Kavitet – en del av en magnetron. Elektrisk kavitet – en svängningskrets. Optisk kavitet – två speglar som placeras på varsin sida av lasermediet. RF resonans kavitetsmotor – en föreslagen ny typ av elektromagnetisk motor. Kavitation – uppkomsten av kaviteter (hålrum) i vätskor i form av bubblor där vätskan övergått i gasform genom att det statiska trycket i vätskan sjunker.
Tand- och munhygien
Tandhygien innebär bland annat att man ser till att hålla tänderna rena och friska. Det finns flera hjälpmedel för att åstadkomma detta. Man kan ta hjälp av tandborste, tandtråd och fluor. För att undvika skador i tänderna som karies ska man förutom att göra rent tänderna också se till att inte äta för mycket socker eftersom det påskyndar bildandet av hål i tänderna, karies. Det bästa sättet att hålla tänderna rena och friska är att borsta dem med en mjuk tandborste morgon och kväll och att använda tandtråd varje dag. Om man får problem med tandhygienen kan man söka upp en tandläkare som jobbar med tandvård. Om man har karies i en tand kan tandläkaren bli tvungen att borra i tanden för att ta bort det nedbrutna och sedan ersätta det med en lagning.
Yngve Ericsson
Sten Yngve Ericsson, född 14 januari 1912 i Harplinge församling, Hallands län, död 14 januari 1990, var en svensk tandläkare. Han är känd för att ha tagit fram och patenterat en av de första effektiva och användbara fluortandkrämerna. Ericsson, som var son till lantbrukare Erik Andersson och Anna Jönsson, avlade studentexamen 1930, tandläkarexamen 1933, blev medicine kandidat 1946 och odontologie doktor 1949 med en avhandling om tandemaljens löslighet och dess samband med karies. Han startade tandläkarpraktik i Reftele 1933, blev föreståndare för tandkliniken i Domnarvet 1937 och i Stockholm 1943–1958. Han var tillförordnad professor i cariologi vid Tandläkarhögskolan i Stockholm 1949, blev laborator där 1950, professor där 1962 och var professor vid Karolinska Institutet 1964–1977. Ericsson var forskningstipendiat vid US Public Health Service 1952, ledamot av WHO:s expertråd från 1956, ordförande i WHO:s fluorkommitté 1957, Svenska Tandläkaresällskapet 1961–1963, ledamot av Fédération Dentaire Internationales vetenskapliga råd 1958–1966, ledamot i Socialstyrelsens vetenskapliga råd från 1964, Försvarets sjukvårdsstyrelses vetenskapliga råd från 1960, Statens medicinska forskningsråd 1972–1974 och president i European Organization for Caries Research (ORCA) 1975–1977. Ericsson författade Emaljapatitens löslighet (doktorsavhandling, 1949) samt arbeten över bland annat karies etiologi och profylax, saliven, askorbinsyreeffekter, fluor och kalkomsättning. Han var redaktör för Nordisk lärobok i kariologi från 1960 och för Caries Research 1966–1969. Han blev odontologie hedersdoktor i Åbo 1966 och i Köpenhamn 1975. Han är känd för att i slutet av 1950-talet ha tagit fram och patenterat en av de första effektiva och användbara fluortandkrämerna.
Minimalinvasiv tandvård
Minimalinvasiv tandvård är för patienten ett skonsammare och varsammare sätt att avlägsna karies. Det är en mer hälsoinriktad tandvård som har syftet att på lång sikt spara så mycket intakt tandsubstans som möjligt. Vid borttagning av karies har materialval och attityder förändrats sedan något årtionde tillbaka. Under samma tid har man också blivit mindre beroende av borr. Det gör att det är lättare att spara så mycket frisk tandvävnad som möjligt. När mer av den friska tandvävnad sparas ökar fyllningens hållbarhet och vilket även minskar risken för komplikationer. Hur stor betydelse detta har är det många som diskuterar och på kort sikt är det inte lätt att se fördelarna. Men på långsikt talar mycket för att mängden kvarvarande tandvävnad påverkar behandlingsresultatet. Varje nytt ingrepp ökar därför komplikationsrisken. En tand som en gång blivit lagat utsetts inte sällan för en ny lagning, så kallad sekundärkaries och av de kariesbehandlingar som görs i Sverige varje år gäller 73 procent sekundärkaries. Statistik visar också att mer av tanden försvinner vid sekundärkaries och att andelen behandlingar med krona är mer än tio gånger vanligare. Minimalinvasiv tandvård är för patienten ett skonsammare och varsammare sätt att avlägsna karies.
Godis
Godis, gott, konfekt, sötsaker, snacks eller snask (gottis eller gött på vissa dialekter) är en typ av livsmedel som är avsedd enbart för njutning. Ordet kan härledas från "god" och "gott", eller ordet "godsaker". Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) finns det belägg för att ordet använts så tidigt som 1887. "Godis" används även i sammansättningar, som till exempel godisgris, godismonster, julgodis, påskgodis, lördagsgodis och lösgodis. Godistillverkningen i Sverige startade efter att chokladdrycken fått uppmärksamhet. Under 1600-talet spreds kunskapen att raffinera socker i Europa och under 1700-talet började apoteken att producera kandisocker (även kallat bröstsocker). Det bestod av kristalliserade sockerlösningar smaksatta med kryddor. Eftersom socker var dyrt och exklusivt riktade det sig till förmögna. Apotekens monopol på karameller stod sig fram till slutet av 1800-talet, då den skånska sockerbetsproduktionen tog fart och godisfabriker kom till. År 1872 började Cloetta tillverka chokladkakor och praliner i en fabrik. I början av 1900-talet blev godistillverkningen storskalig och godisförsäljningen till allmänheten tog fart. De första decennierna på 1900-talet var det främst gräddkola som gällde, sedan kom tillverkning av skumgodis och gelégodis på 1930-talet. Tillverkarna experimenterade med former och många finns ännu kvar, som geléhallon, sega råttor, geléhjärtan, gröna grodor och verktygsformade godisbitar. På 1940-talet var dålig tandhälsa vanligt i Sverige och i stort sett alla hade haft karies. Vipeholmsexperimenten påbörjades i Lund, där forskare skapade och analyserade karies genom att under flera år låta patienter med utvecklingsstörningar äta rikliga mängder godis. Försöken fick senare kritik eftersom patienterna användes som försökspersoner och utan tillstånd från anhöriga. Efter experimenten rekommenderade Medicinalstyrelsen godisätning högst en dag i veckan och begreppet lördagsgodis föddes. Fler godissorter kom till under följande decennier och på 1980-talet blev det möjligt med självplock av lösgodis efter att Livsmedelsverket rekommenderade Hälsovårdsnämnden att tillåta det under vissa förutsättningar. Världens största tillverkare av godis är amerikanska Mars Incorporated följd av Mondeléz International. Andra stora bolag är Bimbo (Mexiko), Nestlé, Hershey's och Ferrero. Större tillverkare i Sverige är Marabou (Mondeléz International) och Cloetta. Toms-Webes har flyttat tillverkningen till Danmark. Godis förekommer ofta vid olika typer av firande eller uppvaktningar, inte minst under storhelger. Förutom julen brukar godis förknippas dels med påsken (påskägg och påskkärringar) och Halloween (bus eller godis). På Alla hjärtans dag kan man ge godis som gåva till någon som man tycker om. I många länder brukar man även ge godis i julstrumpan. Konsumtionen av godis har fördubblats i Sverige mellan 1970-talet och det första decenniet under 2000-talet och i synnerhet när självplock av lösgodis blev vanligt i de flesta livsmedelsbutiker och kiosker under 1980-talets mitt, sedan tidigare regler emot detta hade lättats. Vid storhelger ökar godisätandet ytterligare, och vid början-mitten av 2010-talet var påsken ledande godishelg tätt följd av Halloween och julen. År 2009 åt svenskarna 17 kilo godis per person och år, vilket var mest i världen och dubbelt så mycket som genomsnittet i EU. Urvalet av godis har blivit mycket större. Debatt och larm om tillsatser, som färg- och smakämnen, kommer då och då. Det talas också om att man kan bli sockerberoende av att ofta äta godis. Segt godis har ofta en animalisk ingrediens, gelatin. Det animaliska färgämnet karminsyra, som även benämns E120, förekommer i bland annat rött och rosa godis. Godis åt folket - en bok om hur svenskarna blev sockerslavar i karamellkungens rike, André Persson, Thomas Hedlund, Anderson pocket, 2009.
Munvatten
Munvatten eller munskölj är en produkt för oral hygien. Vissa munvatten har en bakteriedödande effekt (till exempel de innehållande essensoljor eller klorhexidin), vilket bland annat motverkar plack och dålig andedräkt. Munvatten kan innehålla ämnen som på andra sätt motverkar dålig andedräkt, till exempel zink. Det är även vanligt att de innehåller fluor vilket motverkar karies. Munvatten är avsett som ett komplement till tandborstning och bör inte användas som substitut för tandborstning. Antonie van Leeuwenhoek, en nederländsk 1600-talsforskare, upptäckte levande organismer i avlagringar på tänder (vad vi kallar plack). Han fann även organismer i vattnet från ett närliggande vattendrag som han utförde experiment på genom att tillsätta vinäger eller brandy och fann att detta resulterade i en omedelbar parlys eller dödande av organismerna i vattnet. Efter det prövade han att skölja sin mun med en tämligen stor mängd vinäger eller brandy och fann att de levande organismerna förblev kvar i placket. Han drog slutsatsen att munvattnet antingen inte kom åt de berörda delarna alternativt inte var inne tillräckligt länge för att ta död på organismerna. På 1960-talet påvisade Harald Loe (vid tiden professor vid Kungliga tandvårdsinstitutet i Aarhus, Danmark) att även klorhexidin hade en anti-plackbildande effekt. Dess effektivitet ligger i på att det fäster på ytor i munnen och behåller sin verkan i flera timmar. Sedan dess har det kommersiella intresset för munvatten ökat och flera nya producenter framhåller sina egna produkters förträfflighet i motverkan av plackbildning och inflammationer i tandköttet, och dessutom dess effekt mot dålig andedräkt. Vissa av dessa kemiska lösningars mål är att motverka de flyktiga och svavelhaltiga gaser som bildas då, genom kemiska reaktioner, bakterier bryts ned när vi sover, äter eller är torra i munnen. Vanligt är att skölja munnen i 30 sekunder– 1 minut med 10-20 ml munvatten två gånger per dag efter tandborstning och sedan spotta ut det. I Sverige, där fokus på fluor i daglig munvård är stort, avråder vissa tandläkare från sköljning efter tandborstning och menar att det skulle skölja bort kvarliggande fluor i saliven. Internationella studier visar dock att en fluormängd om 0,023 % (100 ppm) är tillräcklig för att fluornivån i saliven ska hållas konstant. Två vanliga typer av aktiva substanser i munvatten är klorhexidin (för korttidsanvändning) och essensoljor (för dagligt bruk), såsom tymol, metylsalicylat, mentol och eukalyptol. Andra förekommande substanser är hexeditin, bensalkoniumklorid, cetylpyridinklorid, metylparaben, väteperoxid och ibland fluor, enzym och kalcium. Övriga ingredienser är vatten och sötningsmedel så som sorbitol och sackarin. Vissa munskölj innehåller alkohol för att lösa de aktiva substanserna, till exempel essensoljor. Alkoholen har varit omdebatterad och flera producenter har tagit fram alkoholfria alternativ. Vetenskapliga studier har dock visat att alkoholen inte har någon påverkan på munhälsan, till exempel genom slemhinneförändringar eller muntorrhet, något som hävdats av vissa tandläkare. Värt att notera är att många kommersiella munvatten har en hög surhetsgrad som kan förvärra upplevelsen för dem som ofta drabbas av halsbränna och sura uppstötningar. För dem rekommenderas ett munvatten med ett mer neutralt pH-värde.
