Laser
Vid stimulerad emission får en inkommande foton en av atomens elektroner att de-exciteras. Till skillnad mot spontan emission avges nu två fotoner som båda är i fas. En optisk kavitet består av två speglar som placeras på varsin sida av lasermediet. Laserljuset kommer därför att passera genom mediet upprepade gånger. Den ena spegeln reflekterar inte riktigt allt ljus, så det ljus som lämnar kaviteten genom denna spegel bildar den utgående laserstrålen. Q-switching är ett sätt att skapa korta laserpulser med mycket hög effekt, som bygger på att kaviteten görs ogenomskinlig. En äldre metod för att åstadkomma Q-switching är att använda en roterande spegel, en annan är att placera ett absorberande material mellan lasermediet och utkopplingsspegeln. Detta material bleks tills det blir transparent. Beroende på laserstrålens effekt, utbredning samt våglängd klassificeras lasern enligt den internationella standarden IEC 60825-1, utgåva 1.2, 2001. Tidigare har lasrar klassificerats enligt äldre klasser som inte varit internationellt samstämmiga. Äldre lasrar är givetvis märkta enligt det gamla systemet. Lasertekniken har kommit att få en rad olika tillämpningar. Den kan till exempel användas för att mäta luftföroreningar, bilars hastighet, gassammansättningen i till exempel köttfärs- och juiceförpackningar eller användas som vattenpass. Lasern kan även användas för att art- eller kategoribestämma flygande fåglar, även på hög höjd, genom att identifiera specifika färgämnen i fågelns fjäderdräkt. En annan användning är laserspektroskopi, där man t.ex. kan separera olika isotoper från varandra. Laserpekare förbättrar verbal vägledning som ges till studenter under kirurgisk utbildning. Den föreslagna förklaringsmekanismen är att tekniken möjliggör en tydligare och mer exakt beskrivning och identifieringen av anatomiska strukturer. Laserbehandling med så kallad lågeffektslaser, ofta kallat laserterapi (eng. Low Level Laser Therapy/LLLT) används inom alternativmedicin för att behandla olika tillstånd som ex. inflammatoriska tillstånd, immunologiska, cirkulatoriska och för att stimulera sårläkning. Forskningen började med Endre Mesters försök att behandla sår på möss och hans första publikation kom ut 1967. Trots mycket forskning saknas det (2020) evidens för att laserbehandling har effekt till exempel mot smärta från muskulatur, leder och lednära vävnad. Laserbehandling i form av laserkirurgi används bland annat vid behandling av brytningsfel av hornhinnan, skador på näthinnan, grön starr och kärlmissbildningar. Arbete med lasrar klass 3B och 4 omfattas i Sveriges av Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2009:7, artificiell optisk strålning. Reglerna innefattar bland att krav på. detta krav är förenat med sanktionsavgift på 40 000–400 000 kronor. Klass 1 Effekten är låg och orsakar inte ögonskador. Klass 1M Orsakar inga skador om strålen inte samlas med hjälp av optik. Klass 2 Synlig laser som förmår ögat att blinka innan skador uppkommer. Klass 2M Synlig spridd laser som kan skada ögat om strålen samlas optiskt. Klass 3R Gränsfall för vad som skadar ögat. Laserstrålar som tillfälligt träffar ögat ger inga skador. Synliga lasrar i området 1mW till 5mW klassificeras normalt som 3R. Klass 3B Laserstrålen får inte träffa ögat, reflekterat ljus kan potentiellt skada ögat (speciellt från en spegel eller liknande). Kan även skada hud. (5mW+). Klass 4 Både reflekterat ljus och tillfällig exponering är farligt för ögat. Kan även skada hud och orsaka brand. Helium-neonlaser använder som aktivt medium helium och neon och som pumpanordning elektriska urladdningar. Lasern uppnår laserverkan bland annat vid 632,8 nm. Excitationen uppnås genom kollisioner mellan heliumatomerna. De flesta helium-neonlasrar har låg effekt, 0,5–10 mW. Rubinlaser, ljus med våglängd 694,3 nm, används till exempel för att avlägsna tatueringar och födelsemärken inom läkarvetenskapen.
Tonsillolit
Tonsilloliter eller halsmandelsstenar är konkrement (stenar eller, oftast, en anhopning) av kalciumkarbonat som bildas bak i munhålan, i veck på halsmandlarna. Tonsilloliter anses uppkomma genom en kombination av följande omständigheter. Tonsilloliter som sticker fram ur halsmandelvecken känns som främmande föremål mellan visdomständer och käkled. Ofta kan de upplevas som obehagliga, men gör sällan någon skada. Dock kan de vara en av orsakerna bakom dålig andedräkt. Tonsilloliter består av kalciumkarbonat som ansamlas i halsmandelvecken. Antingen består de enbart av kalciumsalter eller av sådana i kombination med andra mineralsalter, och är oftast små, men större tonsilloliter kan ibland uppstå i området kring halsmandlarna. Dessa stenar är vita eller gulaktiga och består av kalciumsalter som hydroxylapatit eller kalciumkarbonatapatit, oxalater och andra magnesiumsalter, och kan innehålla radikaler av ammonium. Det är oklart hur stenarna formas, men det verkar som detta sker där skräp ansamlas i halsmandlarnas veck, där också bakterier och svamp kan växa till, ibland i kombination med kronisk tonsillit. Eftersom saliven består av matspjälkningsenzymer, får den mat som har fastnat i munhålan att börja brytas ned. I synnerhet är det stärkelse från kolhydrater i maten som spjälkas, medan fastare och hårdare matrester ansamlas i halsmandlarna. Tonsilloliter är vanligare hos vuxna än hos barn. Symptomen är vanligtvis vaga och kan innefatta halsont, ihållande hosta, dålig smak bak i munnen eller ont i öronen. Det kan också kännas som om det sitter fast främmande föremål bak i strupen och dålig andedräkt uppstår. Symptomen avhjälps vanligen genom att stenarna avlägsnas med hjälp av en kyrett. Större stenar kan behöva skäras bort. I sällsynta fall kan det uppstå tonsilloliter av sådan storlek, att de kan förväxlas med andra munsjukdomar, såsom bölder kring halsmandlarna eller tumörer i halsmandlarna. Den som får tonsilloliter kan oftast ta bort dem själv. En pincett med krökt topp kan vara till god hjälp vid bortrensning av mindre stenar. Tonsilloliter vid halsmandlarnas ytor kan oftast petas bort med tandborste eller fingertoppar genom att man drar med verktyget från halsmandlarnas nederdel och uppåt. Härvid skapas ett tryck som får stenarna att pressas ut. En del kan även komma åt stenarna med tungan, vilket är fördelaktigt, eftersom tungan inte stimulerar kräkreflexen. Stora stenar kan tas bort med en öronkurett av metall. Sådana används i vanliga fall för att ta bort vaxproppar med, men passar även utmärkt till borttagning av tonsilloliter. Hårnålar eller bomullspinnar är inte att rekommendera till detta ändamål, eftersom de kan flagna respektive ludda och därigenom lämna efter sig nytt skräp i munhålan. Förebyggande på längre sikt kan uppnås genom laserbehandling med koldioxid under lokalbedövning. Härvid slätas halsmandlarnas ytor ut, så att det inte längre kan fastna matrester och bakterier på dem. Den mest drastiska metoden, att operera bort halsmandlarna, rekommenderas vanligen inte just i syfte att förhindra uppkomst av tonsilloliter, men befriar definitivt patienten från dem. Uppkomst av tonsilloliter kan förebyggas genom gurgling i saltvatten, äppelcidervinäger eller alkohol- och sockerfri munskölj, till exempel natriumbikarbonat. överaktiva spottkörtlar.
Glaukom
Glaukom eller grön starr, är en ögonsjukdom som skadar synnerven i ögat och därmed ger gradvis sämre syn. Tidigare ansågs sjukdomen orsakas av förhöjt ögontryck. Senare har det dock konstaterats, att glaukom kan förekomma även med normalt tryck i ögat, likaväl som ett förhöjt tryck kan föreligga utan att glaukomsjukdomen utvecklas. Den vanligaste glaukomformen, primärt öppenvinkelglaukom, kännetecknas av en långsam förtvining av främst gangliecellerna i näthinnans nervfiberlager som löper ut genom synnerven. Detta leder till försämring av synfältet (vidvinkelseendet), och i vissa fall allvarlig synskada eller blindhet. Vid den mer ovanliga formen, trångvinkelglaukom, stiger trycket hastigt och ögat blir rött, värker, rinner och pupillen reagerar inte på ljus. På grund av tryckstegringen svullnar hornhinnan, vilket kan ge dimmig syn och färgade ringar runt ljuspunkter, så kallat halo-fenomen. Allmänsymptom som buksmärta, huvudvärk och illamående är då vanliga. Forskning har visat att sjukdomsförloppet i många fall kan bromsas genom trycksänkande behandling både när trycket är förhöjt och när det ligger inom normalgränserna. Den vanligaste trycksänkande behandlingen är i form av ögondroppar, men i vissa fall kan även laserbehandling eller trycksänkande operation komma i fråga. Grå starr (katarakt), som är en helt annan ögonsjukdom.
