Vinylskiva
En vinylskiva är en grammofonskiva av vinylplast. Den var det dominerande uppspelningsmediet i musikbranschen mellan cirka 1950 och 1990. Skivan som oftast är 7, 10 eller 12 tum (motsvarande 178, 254 och 304 mm) i diameter och 1–3 mm tjock spelas upp med hjälp av en grammofon/skivspelare, där en nål (fäst på ett tonhuvud eller "pickup") på en (ton)arm läser av de graverade spåren i skivan. Under tiden roterar skivan med en hastighet av 33⅓ (LP) eller 45 (EP, singel) varv per minut (rpm). Med vinylskivan kom stereon (stereofonin) som ljudåtergivningsmetod. Föregångaren till vinylskivan var den så kallade 78-varvaren vilken byggde på samma grundläggande teknik men på grund av skillnader i material och gravyr hade kortare speltid och lättare gick sönder. Ljudet återgavs i mono (monofoni). De första vinylskivorna tillverkades i början av 1930-talet av RCA men lanseringen blev då ingen succé. Genombrottet kom den 21 juni 1948 då skivbolaget Columbia lanserade den första LP:n med varvtalet 33 varv/minut. Columbias största konkurrent, RCA, följde snabbt efter och lanserade i februari 1949 vinylsingelskivan i storleken sju tum med 45 varv/minut. Dessa båda, ursprungligen konkurrerande, format skulle bli de två dominerande typerna av vinylskivor. Till en början gavs LP-skivor ut i både storleken tolv tum och tio tum, där de förra var avsedda för klassisk musik och de senare för populärmusik, men i mitten av 1950-talet blev tolvtums-formatet standard för alla LP. 1952 lanserades EP som var ett vanligt och populärt format fram till och med slutet av 1960-talet. 1954 gick försäljningen av vinylskivor för första gången förbi 78-varvare i USA, och 1957 upphörde produktionen av 78-varvare helt i USA liksom i stora delar av västvärlden (i bland annat Sovjetunionen, Asien och Sydamerika dröjde vinylskivans genomslag dock längre.) Vid denna tid började det också att ges ut vinylskivor med stereoljud. 2006 såldes 858 000 vinylskivor i USA. Sedan dess har försäljningen av vinylskivor i USA och Storbritannien stadigt ökat och var år 2008 uppe i två miljoner sålda skivor enligt mätinstitutet Nielsen Company, en ökning på mer än 100%. Internationellt erkända skivbolag som EMI records, Warner music och Universal music försöker nu möta efterfrågan på vinylskivor genom att släppa ett flertal nya album i det analoga formatet. Vinylskivans ljudmässiga kvalitet beror på en rad faktorer. Ju fler varv per minut skivan roterar, desto högre frekvenser kan återges. Med andra ord kan en skiva som spelas i 45 rpm återge ett större frekvensområde än vad en skiva som spelas i 33⅓ rpm kan. Detta upplevs som att 45 rpm-standarden låter ljusare och tydligare än 33⅓ rpm, vilken kan uppfattas som stum och otydlig. Fördelen med 33⅓ rpm är att det tar längre tid att fullborda ett varv, och logiskt nog då även hela skivan, vilket ger en längre uppspelningstid. Vidare reproducerar spåren längst ut på en vinylskiva ljudet bättre än spåren längst in. Detta medförde att man ofta lade de bästa låtarna så tidigt som möjligt på sida A och B. Detta har sedan blivit något av en tradition och man finner därför inte sällan de mest självklara singellåtarna även på cd-skivor som produceras idag som nummer ett, två, sex och sju. Låtarna sex och sju var inte sällan de första spåren på B-sidan av en LP. Några andra faktorer som är avgörande för att uppnå ett bra ljud är PVC-materialets kvalitet, samt hur exakt tillverkningstekniken är. Därtill torde naturligtvis pickup, skivtallrikens lagring, tonarmens styvhet/lagring, förstärkare och högtalare vara av så god kvalitet som möjligt för en maximal upplevelse. LP ("long-playing") 12" (30 cm) 33⅓ rpm. Singel på 7" (17.5 cm) 45 rpm. EP på 7" (17.5 cm)(med flera låtar på vardera sida) 45 rpm. Maxisingel på 12" (30 cm) 45 rpm. EP ("extended play") på 7" (17.5 cm) i 33⅓ rpm, kallas oftast sjutums-EP, sjua etc. 10" (25 cm) med 33⅓ rpm. EP på 10" (25 cm) med 45 rpm.
Bildskiva
Bildskiva (engelska: picture disc) är en vinylskiva där skivans bildetikett täcker hela ytan på respektive sida av skivan och där etiketten är täckt av en genomskinlig plastyta där ljudspåren finns. Bildskivor, som kan vara både singlar och LP-skivor, har ofta en sämre ljudkvalitet än vanliga vinylskivor. De första bildskivorna kom i början av 1920-talet med tillverkare i Tyskland, Storbritannien och USA. Man experimenterade med olika material som kartong, shellack, plast, vax och aluminium fram till 1960-talet då vinyl blev standard. Dessa skivor gavs ut på den kommersiella marknaden och användes ofta i gimmick- eller reklamsyfte. De första moderna bildskivorna kom på 1970-talet då de hade utvecklats till att ha en acceptabel ljudkvalitet. Till en början tillverkades bildskivor mest i små promotionsupplagor som gavs till radiostationer och skivaffärer för att väcka uppmärksamhet kring en artist, men från slutet av 1970-talet började skivbolagen satsa på kommersiell utgivning av bildskivor. En storhetstid för bildskivan var 1980-talet. Därefter har produktionen fortsatt men oftast i mindre, begränsade upplagor. Picture Disc Pirates Press.
Grammofonskiva
En grammofonskiva är en typ av fonogram där ljud lagras på en cirkulär skiva i form av ett graverat spår av varierande vidd och svängning, vilket från början avlästes med en stålnål som mekaniskt påverkade ett litet membran av metall eller glimmer. Membranets vibrationer satte luften i vågrörelse som kopplades till en större eller mindre tratt, som samlade ljudet och sände det förstärkt i trattens riktning. Detta kallades trattgrammofon. Senare infördes nålmikrofonen (pickup) som kopplades till någon form av elektrisk förstärkare. Spåret på de flesta grammofonskivor är lateralt, det vill säga rör sig i sidled, men fram till och med 1920-talet fanns även skivor med vertikal gravyr där spåret går upp och ner. Sistnämnda teknik tillämpades även på grammofonskivans föregångare fonografcylindern. Genom en kombination av lateralgravyr och transversalgravyr av ljudspåret kan man åstadkomma en stereoinspelning, som kan läsas med en specialkonstruerad nålmikrofon och spelas upp i en stereoanläggning. Stålnålar slits starkt vid avspelningen och från början krävdes nytt grammofonstift efter varje avspelad skiva. Med förbättrat stål i nålen kunde upp till 10 skivor spelas med samma nål. Nålmikrofonen kan göras betydligt lättare än den gamla ljuddosan, varvid slitaget på skivan reduceras avsevärt. Med stiftspets av diamant eller safir får man en nål som duger för avspelning av tusentals skivor, innan den behöver bytas. Nosradien på dessa stift måste noga anpassas till slaget av den skiva som ska avspelas. Av den anledningen utförs ofta nålmikrofonerna så att man på ett enkelt sätt kan växla mellan nålar med olika slipning av spetsen. Den äldsta typen av grammofonskiva var den så kallade 78-varvaren, vilken uppfanns av Emile Berliner 1887. Standardskivan med 25 cm diameter räcker för 3 à 4 minuters spelning. Det förekommer även en större skiva med 30 cm diameter och en mindre med 17 cm diameter med speltider därefter. För amatörmässig inspelning användes så kallade lackskivor, som var någorlunda lätta att gravera, men som å andra sidan bara klarade ett fåtal avspelningar, innan ljudkvaliteten gick ned katastrofalt. Dessa skivor måste avspelas med en specialnål, som lutar mycket starkt mot skivan, ett s.k. släpstift. 78-varvaren började under slutet av 1940-talet att ersättas av vinylskivan, vars tätare graverade spår och sänkt rotationshastighet möjliggjorde betydligt längre speltid än föregångaren. Dessa skivor ska avspelas med hastigheten 33 ⅓ resp 45 varv/minut. För inspelning av tal förekommer även hastigheten 16 ⅔ varv/minut. För musik ger denna hastighet oacceptabelt låg ljudkvalitet. Ljudet återgavs i början i mono (monofoni) där man använde endast en överföringskanal och en högtalare för att bära fram ljudet. Med vinylskivorna kom stereon (stereofonin) som ljudåtergivningsmetod och grammofonerna måste anpassas efter stereotekniken. Under 1990-talet konkurrerades även vinylskivan i allt väsentligt ut av CD:n, varvid en hundraårig grundläggande teknik med lagring av ljud på mekanisk väg ersattes nästan helt av digital lagring. Ännu idag ges dock många nya album ut på vinylskivor. Grammofonskivan var primärt medium för utgivning av kommersiell musik under nästan hela 1900-talet, och ersatte fonograficylindern, som tidigare också funnits, under 1920-talet. Mot 1980s-talets slut började digital media nå en större marknad, och vinylskivan började fasas ut 1991.
Vinyl
Vinylgrupp – en grupp inom den organiska kemin Vinylklorid – ett halogenerat kolväte Polyvinylklorid – en av de vanligaste plastsorterna. Vinylacetat – en ester av allylalkohol och ättiksyra Polyvinylacetat – ett bindemedel. Vinylplast – en sammanfattande benämning på de plaster som innehåller molekylgruppen vinylgruppen. 1,1,2-Trikloretan – vinyltriklorid en halogenalkan. Vinylskiva – en grammofonskiva av vinylplast. Vinyl (tyg) – helt eller delvis består av polyvinylfibrer av olika slag. Vinyl (färg) – en färg. Vinyl 95,3 – en tidigare radiostation i Sverige. Vinyl 107,1 – en svensk radiostation.
Skivomslag
Ett skivomslag är ett konvolut till en skiva, vilket ofta är försett med en fotografisk eller tecknad bild. Under vinylskivans tidevarv, det vill säga epoken 1950-1990, handlade det om LP-skivor och EP-skivor samt singlar som förvarades i ett fodral av papper eller plast, från 1970-talet även kassettband. Det stora formatet gjorde omslagsbilden så påtaglig. Dock påbörjades traditionen med ett illustrerat omslag till skivorna redan under stenkakornas tid. EP- och singelskivor av vinyl levererades dock ofta i neutrala konvolut, endast försedda med skivbolagets logotyp och med stora runda hål i vilka skivetiketterna kunde läsas. I början av 1950-talet, då LP-skivan slog igenom, var de flesta skivomslag fortfarande tecknade. En stilbildare var illustratören David Stone Martin som börjat teckna skivomslag redan på 1940-talet. Vid mitten av decenniet blev det allt vanligare med fotobaserade skivomslag. Pacific Jazz, som redan 1952 anlitat fotografen William Claxton, var en föregångare. Andra bolag som anlitade framstående fotografer under 1950-talet var Atlantic, EmArcy, Verve (Clef och Norgran) samt Blue Note. Skivbolagets namn och etikett var tydligt framträdande på framsidan fram till åtminstone 1960-talet. Under 1970-talet försvann ofta skivetiketten från omslagets framsida, till förmån för mer utarbetade bildkoncept med eller utan foto på artisten/gruppen. Decenniet såg också en stor mängd symfonirock-grupper och liknande artister, som använde albumformatet som en plats att utarbeta musikaliska koncept, detta påverkade skivomslagets karaktär i mer konstnärlig eller konceptmässig riktning. Med 1980-talet kom det mer behändiga CD-formatet att successivt ersätta LP (och kassettband, presenterad som produkt redan 1963) som huvudsakligt medium för musikalbumproduktion. Från LP-omslagets 30 cm minskade omslagets yta till ungefär 12 cm, vilket gynnade en förenkling av omslagsbildernas komplexitet. Under 2000-talet har digitala format i form av filer (bland annat via Ipod sedan 2001) eller strömmande musik via Internet blivit allt vanligare. Samtidigt har en mindre renässans getts LP-formatet. CD-formatet har i konkurrens med främst de nya digitala distributionssätten minskat CD:ns och därmed skivomslagets betydelse som plattform för att marknadsföra musikartister, konserter, konsertaffischer och sociala medier har delvis ersatt denna funktion.
Singel
En singelskiva, eller bara singel, är en liten mängd musik som finns tillgänglig i många exemplar på ett fysiskt eller digitalt medium. De första singlarna var i form av små vinylskivor. Senare blev CD-skivor vanliga. Musiken består vanligen av en eller ett fåtal låtar, ibland uppdelade på A-sida och B-sida, där A-sidan är singelns huvudlåt. Den första singeln av en artist kallas debutsingel. Från studioalbum släpps singlar, men under grammofontiden var det vanligt att låtar som fanns på singlar inte fanns med i något album. Numera finns dock de flesta singlarna även tillgängliga på album. Ett studioalbums viktigaste singel, ofta dess första, brukar kallas för huvudsingel. En singel med fler än tre till fem låtar eller med en speltid på över 10–28 minuter brukar idag kallas för EP eller "minialbum". Ibland används även termen maxisingel för att beskriva singlar med utökat antal låtar eller annat bonusmaterial på. Ordet "singel" kommer från engelska single (ytterst av latin singulus) vilket betyder ensam eller enkel – i detta fall en skiva med en ensam låt på. Inom modern musikdistribution, där musik ofta sprids som datafiler eller dataströmmar, används begreppet "singel" ofta som synonymt för (utgivning av en) singellåt. En singel var ursprungligen en typ av 7-tums vinylskiva med spelhastigheten 45 varv/minut. Denna typ av singelskiva lanserades i februari 1949 av företaget RCA från USA. Vinylsingeln hade ungefär samma speltid som en 78-varvare, det vill säga runt 3 minuter per sida, och rymde som denna endast två inspelningar (en per sida). De så kallade EP-skivorna var också 7-tums vinylskivor, men hade två inspelningar på varje sida. Sverige var det första europeiska land där 45-varvsskivor lanserades. Detta skedde 1952 med skivor importerade från Tyskland, där singelskivor började säljas först året därpå. 1953 lanserades sjutumsskivan i Storbritannien. I Sverige var dock EP-skivan länge det populärare formatet. Till skillnad från andra länder hade svenska sjutumsskivor från 1950- och 1960-talen ofta bildomslag, vilket i vissa fall gjort dem mycket eftertraktade bland samlare. Det fanns senare även kassettsinglar på kassettband. Med övergången från grammofonskivor och kassettband till CD har singel kommit att beteckna skivor med kort speltid och endast en eller ett fåtal olika inspelningar, ofta en och samma melodi men i olika versioner (remixversioner), såsom till exempel singbackversioner för Karaoke. I Storbritannien fram till början av 1990-talet lanserades singelskivorna till radio och till skivbutikerna samma dag. Singlar har även lanserats som musikvideo, på VHS, Laserdisc och DVD. I USA har singlar inte marknadsförts kommersiellt sedan början av 1990-talet. I början av 2000-talet har det blivit populärt att köpa musik via Internet, och då dessa sidor oftast säljer enskilda låtar har singeln, fast i annan form, fått ett slags pånyttfödelse. En marknadsföringssingel (engelska: promotional single, förkortat promo) är en singel som inte har som syfte att säljas, varken fysiskt eller digitalt och innehåller därför oftast bara en låt. När de tas fram för att spelas i radio kallas de även radiosingel. Promo-singlar brukar märkas med texter som "For promotional use only" för att förtydliga att de inte får säljas i butiker. Det är dock inte ovanligt att de dyker upp i skivbutiker ändå och köps av fans eller andra skivsamlare. CD – ofta som enkelutgåva (ca 1-2 låtar) eller maxisingel (ca 3-4 låtar). Digital singel – laddas ned från Internet. Vinylskiva – 7", 10" eller 12". 78-varvare (även kallad "stenkaka").
