Populärmusik
Populärmusik är en musikalisk genrebeteckning som använts sedan 1800-talet som beteckning på en musikstil som är mer lättillgänglig än mer anspråksfull musik, så kallad konstmusik. Populärmusik ställs således ofta som en kontrast till de två andra huvudgenrerna inom västerländsk musik, konstmusik och folkmusik. Därmed har "populär" stundtals fått en negativ klang, men sedan 1970-talet har populärmusikaliska genrer fått utrymme inom kulturpolitiken och inom högre musikutbildning. Stilistiskt är gränserna mellan populärmusik, konstmusik och folkmusik flytande. Popmusik eller bara pop är etymologiskt en förkortning av populärmusik och ett begrepp som myntades i svenskt språkbruk under 1960-talet som en ersättning för 1950-talets rock och som en överordnad benämning för populär ungdomsmusik. Även de nya stilar (The Beatles, Rolling Stones, och andra) som växte fram under 1960-talet betecknades som pop.
Populärmusik från Vittula
Populärmusik från Vittula är en roman skriven av den svenske författaren Mikael Niemi och som gavs ut år 2000. Boken har en grund i Mikael Niemis egen uppväxt i Pajala i Norrbotten under 1960-talet och början av 1970-talet, men är en skröna snarare än en självbiografi. Populärmusik från Vittula var Niemis första vuxenroman, och hans stora genombrott. Boken såldes i stora upplagor och belönades med Augustpriset år 2000. Namnet "Vittula" är en förkortning av Vittulajänkkä, den lokala tornedalsfinska beteckningen på området i Pajala där huvudpersonen Matti växer upp. Den bokstavliga översättningen av namnet är "fittmyren". Det tornedalska har en framskjuten position i boken, både i form av uttryck på meänkieli (eller tornedalsfinska, som språket genomgående kallas i boken) och humoristiska och smått ironiska skildringar av personer som är djupt rotade på orten, laestadianismens inflytande, kommunistiska åsikter, släktfejder, och lokal vidskepelse. Många av händelserna i boken speglar machomentalitet, hårt supande och alkoholism, vilket också skildras som grund till många personliga tragedier i området. Niemi spelar samtidigt på schablonbilder av Norrbotten och Tornedalen i övriga Sverige. En viktig del av handlingen är hur populärmusiken och rock'n'rollen anländer i pojkarnas liv och får en stor roll. Boken har översatts, inte bara till meänkieli som Poppimysiikkiä Vittulasta och finska ("riksfinska") som Populäärimusiikkia Vittulajänkältä, utan även till ett antal andra språk. Den blev 2004 filmatiserad av Reza Bagher för SF (se Populärmusik från Vittula).
Popmusik
Popmusik (pop musik) eller bara pop är ett begrepp som först användes 1926, som en förkortning för ordet "populär" , bland annat populärmusik, men sedan slutet av 1950-talet har det under den alternativa benämningen pop handlat om en genre inom populärmusik, som ursprungligen karakteriserades som ett lättare alternativ till rock'n'roll. London blev snabbt ett centrum för popmusiken, som ansågs vara mindre rebellisk än den upproriska rockmusiken från USA. I slutet på 1960-talet börjar man skilja mellan rock och pop. Popmusiken görs normalt av popgrupper med musiker, och/eller popartister som gruppens sångare eller sångare med separat kompgrupp, samt låtskrivare, musikproducent etc. I samband med en konsert / musikfestival eller en speciell lansering kallas en sådan artist eller grupp eller tillfällig sammansättning av artister för en akt. Typiska popgrupper spelade mer kommersiellt gångbar musik, vars sånger snarare handlade om kärlek och dans än om politik och ungdomsrevolter, vilket ansågs harmlöst av det så kallade "etablissemanget". Dessa gruppers främsta kännemärke torde vara det (för den tiden) långa håret, kostymer samt Chelseaboots. Det långa håret utgjorde ett synnerligen irriterande inslag emot etablissemanget i denna tonårskultur. Typiska popgrupper under 1960-talet var bland andra The Beatles, The Hollies, The Animals och The Monkees. Några samtida svenska popgrupper var Tages, Shanes, Ola and the Janglers, Hep Stars och Hounds. Som populärmusik räknas alltså så skilda artister och grupper som till exempel Michael Jackson, ABBA, Alphaville, the Beatles, Bing Crosby, Madonna och Elvis Presley. Termerna populärmusik, konstmusik och folkmusik är dock alla problematiska då de utgår inte bara från hur musiken låter utan också hur den socialt konstrueras och uppfattas av publik och kritiker. På 1950-talet var popmusik en synonym till rock and roll. Under början av 1960-talet blev i Storbritannien pop en term för beat-musiken, med artister som The Beatles i spetsen. Andra populära popgrupper under denna tid var Hollies och Kinks. I USA fortsatte pop att användas som en synonym till rock and roll. I slutet av 1960-talet började rock att kontrasteras mot popen som en särskilt musikgenre, där pop fick beteckna bredare, mer lättsam och lättillgänglig musik. Under andra halvan av 1970-talet var ABBA och Bee Gees populära grupper i en tid då popmusiken fick ett discosound. Olivia Newton-John och Elton John var två andra framgångsrika artister. Andra framgångsrika grupper under detta årtionde var ELO och 10cc. I Sverige fanns frånsett ABBA vid framför allt decenniets början vissa svårigheter att etablera kommersiell popmusik, då proggrörelsen nådde framgångar och det inom det tidiga 1970-talets politiska vänster fanns starkt motstånd mot kommersiellt inriktad musik. Under början av 1970-talet förknippades popmusik främst med den då omoderna musiken från 1960-talet. Discokulturen är en musikstil som skapades under 1970-talet. Den ursprungliga discokulturen växte fram på New Yorks gayklubbar under 1970-talets första år, och förknippades från början inte alls med popmusik. Musiken som spelades var soul, funk och latinamerikansk musik. I takt med att kulturen växte uppstod även discomusiken som en egen genre. 1975 brukar räknas som det år då discomusiken fick sitt kommersiella genombrott och musiken hade sin kommersiella storhetstid 1976-1979. Dansfilmen Saturday Night Fever kom 1977 och introducerade en lättsmält bild av discokulturen till en masspublik. Det producerades aldrig speciellt mycket disco i Sverige. Musikrörelsen (proggen) hade fortfarande visst initiativ i det svenska musiklivet, och discons välproducerade musik med till synes ganska opolitiska texter stod för allt som var dåligt. De få exempel av svensk disco som ändå finns är ABBA, vars album Voulez-Vous är gruppens mest discobetonade.
Klassisk musik
Klassisk musik är en vid term. I den här artikeln samlas begreppen klassisk musik (seriös musik), klassicistisk musik, (västerländsk) konstmusik, nutida musik och modern musik för att ge en bakgrund till, och en överblick över, terminologin. Artikeln berör inte konstmusik utanför den västerländska kultursfären, ej heller folkmusik och populärmusik eller olika typer av musik sprungen ur den afroamerikanska traditionen. På senare tid har musik från många olika musikgenrer getts beteckningen klassisk musik i och med ett mer pluralistiskt musiktänkande och begreppet "klassisk musik" har kommit att bli en synonym till "konstmusik" eller "seriös musik" i motsats till populärmusik och folkmusik. Klassisk musik är musik som är klassisk i betydelsen av något "som har erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde" och att den anses speciellt värdefull och en del av ett kulturarv. En del tonsättare fick under 1800-talet ett slags hjältestatus och deras verk kom att bli standardverk vid de framväxande orkesterinstitutionerna, i operahusen och vid kammarmusicerande. Repertoaren försköts drastiskt från att vid 1700-talets slut ha bestått av musik av samtida, levande tonsättare, till att 100 år senare bestå av musik av i huvudsak "klassiska", ej längre levande tonsättare, förhållandet ändrades från 1:3 till 3:1. Genom en framväxande musikkritikerkår som baserade sin musiksyn på konstfilosofi och musikaliskt kunnande, kom musiken att inlemmas i romantikens diskussion om konst. Bland dessa fanns E.T.A. Hoffmann, Robert Schumann, A.B. Marx och Eduard Hanslick. Föreställningen om att musiken var autonom i förhållandet till texten växte fram och intresset för kompositionsteknik och musikens form, samt erkännandet av att den instrumentala konstmusiken hade ett egenvärde, var faktorer som var förutsättningar för att "klassiskt" kom att bli ett musikbegrepp. Man framhävde musikens "potential för en fördjupad intellektuell reflexion" och den självständiga instrumentalmusiken förknippades också med musik som en "speciell metafysisk andlig spis" som bara ett geni kunde framställa. Därmed etablerades den föreställning om kopplingen mellan klassisk musik och musikgeni som kom att dominera konstmusikens utveckling. Förutsättningarna för den klassiska musiken kan också ses ur ett musiksociologiskt perspektiv. Under 1700-talet bildade Wien, genom inslag av många olika musikkulturer en inspirerande miljö för tonsättare och förhållandet till publiken var viktig. Publiken krävde att musiken skulle vara begriplig och därför följa vissa normer för att betraktas som klassisk musik, men senare under 1800-talet ställdes högre krav på lyssnarna som förväntades reflektera över musiken och göra en estetisk bedömning av den. På så vis uppstod en motsättning mellan publiken och de mer erfarna konstbedömarna och än idag betraktas musiken från sekelskiftet 1900 av till exempel Arnold Schönberg, Anton Webern och Alban Berg som "modern musik" av den breda publiken, medan musikexpertis sedan länge betraktat den som "klassisk". I ett franskt lexikon från 1806 används "classique" som benämning på klassiska musikaliska mästerverk från Palestrina till Luigi Cherubini, analogt med ordets innebörd inom litteratur, konst och arkitektur. Inspirerade av Goethes och Schillers definition av "Weimarklassicismen" försökte musikskribenter under tidigt 1800-tal att inlemma Haydns, Mozarts och Beethovens verk i en "klassisk period" – en "wienklassicism". Musikhistoriker har sedan dess försökt avgränsa klassicismen som en stil och en epok och några spårade dess rötter till tidigt 1700-tal, medan andra, bland annat Friedrich Blume vidgade begreppet till att gälla till och med Franz Schuberts musik. Några skarpa gränsdragningar till barocken och romantiken har dock inte varit möjliga att göra. Begreppen "klassicism" och "klassisk" har således två betydelser, dels en konstideologisk (se ovan "Klassisk musik"), dels en stilistisk (Rosen).
Svensk Musik
Svensk Musik (Svensk Musik Swedmic AB) är ett dotterbolag till Stim med uppdrag att bevara, tillgängliggöra och informera om upphovsrättsligt skyddad svensk musik i Sverige och internationellt, samt främja den svenska musikkulturen. Svensk Musik går internationellt under namnet Swedish Music Information Centre, och ingår i ett internationellt nätverk av motsvarande center över hela världen. Svensk Musik driver även skivbolaget Phono Suecia och musikförlaget Edition Suecia. Svensk Musik startade 1965 som en avdelning av Stim, med målet att främja den svenska musikkulturen. Svensk Musik är sedan 1 juli 2008 ett eget aktiebolag, helägt av Stim, och finansieras till största delen genom den verksamhetstäckande kvoten av upphovsrätts-intäkterna. Dess uppgift är att dokumentera och informera om upphovsrättsligt skyddad svensk musik och katalogisera och arkivera svensk konstmusik och främst äldre populärmusik, producera och tillhandahålla notmaterial – med separata stämmor för orkestrar/ensembler – till försäljning och uthyrning och dessutom att förmedla utskrifts- och resebidrag för behövande Stim-medlemmar för resor i samband med speciella evenemang eller verkuppföranden på annan ort. På Svensk Musiks webbplats finns arkiv tillgängliga om svensk musik och dess upphovspersoner. Svensk Musiks konstmusikarkiv innehåller 20 000 opublicerade verk deponerade av Stim-anslutna kompositörer och populärmusikarkivet består av drygt 60 000 titlar med populärmusik från schlagerns barndom fram till våra dagar. Samlingarna innehåller även en svensk nationalbibliografi över den samtida konstmusiken. När Svensk Musiks PR-verksamhet lades ned 2012 fördelades ansvaret för marknadsföring av svensk musik utomlands på de följande organisationer: SPN Stims promotion nämnd, ExMS Export Music Sweden, SKAP Sveriges kompositörer och textförfattare, Föreningen svenska tonsättare (FST) och Musikförläggarna. Phono Suecia och Favorit är sedan 1990 Svensk Musiks helägda skivmärken för inspelning och utgivning av svensk musik, framförallt sådant som inte primärt görs av den mer kommersiellt inriktade skivindustrin. Utgivningen på Phono Suecia innefattar de flesta genrer, ofta med landets mest framstående artister och musiker. Favorit är Phono Suecias underetikett för visor i nya arrangemang och äldre populärmusik. Den egna skivverksamheten startades av Stim i början av 1980-talet, sedan de upphört med den finansiering de gjort sedan 1966 av skivinspelningar på andras skivbolag. Många av produktionerna har erhållit kvalitetsutmärkelser och priser (även ett flertal nomineringar) som Grammis, Svenska grammofonpriset och Gyllene skivan. Edition Suecia är Svensk Musiks musikförlag, som verkar för att förlägga, marknadsföra och distribuera svensk, mer icke-kommersiellt inriktad konstmusik, jazz och visor inom och utom landet. Förlaget gav 2014 ut en svensk operaantologi föröst och piano: Svenska operaarior 1874-2009 i fyra delar sopran, alt, tenor och bas samt Svenska operaduetter och ensembler 1873-2013. Utgåvan består av 147 operaarior ur 89 operor av 54 tonsättare samt 58 duetter och ensembler ur 47 operor av 38 tonsättare. Förlaget grundades av Föreningen svenska tonsättare (FST) 1930 och övertogs 1965 av Svensk Musik.
Sveriges kompositörer och textförfattare
Sveriges kompositörer och textförfattare (SKAP) (tidigare Svenska kompositörer av populärmusik) – är en svensk intresseförening för yrkesverksamma kompositörer, textförfattare och bearbetare. SKAP grundades 1926 och har i dag cirka 1 400 medlemmar som verkar inom olika genrer. SKAP är av de tre huvudmännen för Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå). Stim bevakar de ekonomiska rättigheterna åt svenska och utländska kompositörer, arrangörer, textförfattare och deras förlag. När deras musik framförs offentligt eller spelas in tar Stim betalt för detta och fördelar sedan pengarna mellan dem som äger rättigheterna till musiken. SKAP, FST (Föreningen Svenska Tonsättare) och Musikförläggarna utgör en tredjedel vardera av Stims styrelse. SKAP bedriver påverkansarbete, både nationellt och internationellt för att värna upphovsrätt och yttrandefrihet samt att verka för musikalisk och kulturell mångfald. SKAP är ordförande i den europeiska paraplyorganisationen ECSA – European Composer and Songwriter Alliance. SKAP samarbetar genom ECSA också med Songwriters Guild of America och Music Creators North America. Som en reaktion på en uppmärksammad samhällsdebatt om hur män och kvinnor i musikhistoriska skrivningar och journalistik ofta presenteras med stark manlig slagsida skapade SKAP på initiativ av bland andra Lina Thomsgård (grundare av Rättviseförmedlingen) den 11 september 2014 webbplatsen Skapelsen. Denna nya satsning lyfter fram den kvinnliga delen av världens musikhistoria (inledningsvis främst populärmusikgenrer) och presenterar olika kvinnliga musikskapare. Till webbplatsen hör också bland annat en podcast, Skaparna, där kvinnliga musikskapare intervjuas i videoavsnitt. Ansvarig utgivare är Alfons Karabuda. SKAP delar varje år ut ett antal så kallade SKAP-stipendier, vilka tilldelas kompositörer inom alla musikaliska genrer. Stipendierna, som uppgår till 40 000 kronor vardera, är inte sökbara, utan stipendiemottagare beslutas av styrelsen. SKAP administrerar också ett antal fonder ur vilka det varje år delas ut stipendier. Fonderna är Fred Winters minnesfond, SKAP:s stipendiefond till Evert Taubes minne, SKAP:s jubileumsfond, Sven Paddocks minnesfond och Ejnar Westlings minnesfond. Utöver detta är SKAP ordförande i Thore Ehrlings minnesfond och stiftelsen Ulf Peder Olrogs minne, samt medlem i Karl Gerhards jubileumsfonds prisnämnd. SKAP finansierar helt eller delvis årlig stipendieutdelning ur dessa fonder. Tillvarata medlemmarnas konstnärliga och upphovsrättsliga intressen. Fördela bidrag, stipendier och priser. Verka för svensk populärmusik. 2009 – Carl Bertil Agnestig, Sonja Aldén, Tomas Andersson Wij, Maria Axelsson, Lars Beijbom, Matti Bye, Gunhild Carling, Aleena Gibson, Ralf Gyllenhammar, Karin Hammar, Rebekka Karijord, Nina Kinert, Lykke Li, Veronica Maggio, Sofia Pettersson, Eric Prydz, Caroline af Ugglas och Heinz Liljedahl samt Lena Willemark. 2010 – Jennie Abrahamson, Niklas Andersson, Sarah Assbring, Mårten Edh, Leif Edling, Anna Einarsson, Bernt Eklund, John Engelbert, Katti Hoflin, Melissa Horn, Frida Hyvönen, Henrik Janson, Amanda Jenssen, Anna Järvinen, Fabian Kallerdahl, Andreas Kleerup, Markus Krunegård, Caroline Leander, Oscar Linnros, Jens Malmlöf, Nilla Nielsen, Christopher Sander, Tomas Wiehe, Nina Woodford, Anders Wällhed och Johan Örjansson. 2011 – Daniel Adams-Ray, The Haunted (Anders Björler, Jonas Björler, Peter Dolving, Patrik Jensen och Per Möller Jensen), Anna Christoffersson, Oscar Danielson, Those Dancing Days (Cecilia Efraimsson, Marianne Evrell, Linnea Jönsson, Lisa Pyk Wirström och Rebecka Rolfart), Gustav Ejstes, Mija Folkesson, Silverbullit (Anders Gustafsson, Andreas Nilsson, Simon Ohlsson, Jukka Rintamäki och Jon Ölmeskog), Josef Kallerdahl, Maria Kvist, Agi Lindroth, Christoffer Lundquist, Sara Löfgren, Katharina Nuttall, Oskar Schönning, Greger Siljebo, Pål Svenre, Adam Tensta, Sharon Vaughn och Anders Ågren. 2014 – Johan Söderqvist. 2009 – Lasse Holm, Gert Lengstrand.
