Michael Todd
Michael "Mike" Todd, född Avrom Hirsch Goldbogen den 22 juni 1909 i Minneapolis, Minnesota, död 22 mars 1958 nära Grants, New Mexico, var en amerikansk teater- och filmproducent. Todd är främst känd för sin produktion av Jorden runt på 80 dagar från 1956, som vann en Oscar för bästa foto. Han är också känd som den tredje av Elizabeth Taylors sju makar, och är den enda som hon inte skilde sig från (han dog i en flygolycka ett år efter deras giftermål). Han var även drivkraften bakom utvecklingen av det eponymiska Todd-AO widescreen filmformatet. Efter att ha provat på en rad olika affärsprojekt började han producera Broadwaypjäser 1936. Han slog sig på film 1945 och spelade en viktig roll i Hollywoods satsning på wide-screen i början på 1950-talet (Todd-AO). Bland hans mest kända filmer märks Oklahoma! (1955) och Jorden runt på 80 dagar (1956). Åren 1947–1950 var han gift med skådespelaren Joan Blondell. Han gifte sig 2 februari 1957 med skådespelaren Elizabeth Taylor. I mars 1958 var han på väg i sitt privatplan ("The Lucky Liz") till New York, där han vid en middag vid National Association of Theatre Owners skulle mottaga utmärkelsen "Showman of the Year". Planet havererade och samtliga ombord omkom. Call Me Ziggy (pjäs, fars, 1937). The Hot Mikado (musikal, operett, 1939). Something for the Boys (musikal, komedi, 1943). Mexican Hayride (musikal, komedi, 1944). Up in Central Park (musikal, komedi, 1945). As the Girls Go (musikal, komedi, 1948).
Vidfilm
Vidfilm (även vidbild) eller bredbild (widescreen) är ett bildformat för 35 mm film där normalbilden (1,37:1) maskas för att skapa en bredare bild. 1,66:1 och 1,75:1 är standard för europeisk film och 1,85:1 för amerikansk. Formatet började användas på 1950-talet efter att CinemaScope (2,35:1) lanserats. Vidfilm skapas alltid genom maskning d.v.s. den är alltid, till skillnad mot CinemaScope, sfärisk (icke-anamorfisk). Filmformat som är bredare än normalbild och som inte skapas genom maskning kallas istället för Scope efter det första formatet CinemaScope.
Sensation
Sensation är ett dansevenemang som under åren 2000 till 2005 anordnades årligen i Amsterdam Arena i Nederländerna. Efter de första åren har evenemanget vuxit och arrangeras i länder som Chile, Tyskland, Belgien, Turkiet och Ryssland, Danmark, Australien. Under 2008 presenterades planer på att arrangera Sensation som nyårsfirande i Melbourne, Australien. Sensation White 2011 kommer att hållas i Oslo, Norge. Under 2000 och 2001 var Sensation en enda upplaga som bara kallades Sensation. Efter dessa första år så delades evenemanget upp i två olika upplagor, Sensation White och Sensation Black. Sensation Black spelar den mörkare delen av musiken - hardcore och hardstyle medan Sensation White fokuserar på trance. Efter varje år har man också släppt två dubbelalbum kallade Black and White och två singlar som blir årets anthems. Den första upplagan av Sensation under 2000 blev aldrig slutsåld även om det var vad som rapporterades. Evenemanget drog ändå 20 000 deltagare och använde halva kapaciteten av Amsterdam Arena. De senare årens upplagor i Amsterdam Arena har genomförts med scenen i mitten och med mer än 40 000 deltagare. Sensation White har haft lättare att sälja ut evenemangen än vad Sensation Black har. Sensation år 2000 var också det enda Sensation-evenemanget som inte har haft klädkod. Klädkoden uppstod när brodern till Duncan Stutterheim, CEO på IDoch T, omkom i en bilolycka. För att hedra brodern bad David alla att komma i vitt. År 2005 hölls Sensation White också i Belgien och Tyskland och det följande året startade IDoch T den internationella turnén Sensation International med tanken att skapa enklare varianter av det ursprungliga Sensation-konceptet. Sensation är ett evenemang som huvudsakligen spelar house. Klädkoden är genomgående vitt och arenan kläs också om för att matcha publiken. Sensations slogan är "Be part of the night - Dress in white" ("Var en del av natten - klä dig i vitt"). Varje tillställning har plats för ca 40 000 - 45 000 deltagare. Evenemanget i Amsterdam Arena äger rum den första lördagen i juli varje år. Många kända DJ:ar har uppträtt på Sensation, bland annat ATB, Armin van Buuren, David Guetta, Erick Morillo, Ferry Corsten, Marco V, Felix Da Housecat, Paul van Dyk, Johan Gielen, Sander Kleinenberg, Steve Angello, Tiësto, Fedde Le Grand, Laidback Luke, An21, Max Vangeli, Sebastian Ingrosso och Mason. Evenemanget har kritiserats att det är för mycket house- och elektro-bokningar och för få trance-discjockeyer under de senaste åren. Arrangörerna å sin sida menar att trancens popularitet har sjunkit och att man vill att evenemanget skall spegla mer aktuell musik. Sensation Black (sedan 2007, BLACK) börjar, med sitt mått mätt, försiktigt med hardtrance och hardstyle för att sedan gå vidare till hardcore. Black hålls den andra veckan i juli varje år och klädkoden är helt svart. Kända DJ:ar som uppträtt på Black är bland annat Angerfist, DJ Promo, Outblast, Marcel Woods, DJ Vince, Chris Liebing, DJ Lady Dana, DJ Luna, DJ Zany, The Prophet, Yoji Biomehanika, Technoboy, Tom Harding och Mauro Picotto. Genom namnbytet till Black vill evenemanget bryta kopplingarna med Sensation och bli en motsats snarare än ett alternativ. ¹2000 och 2001 var Sensation ett event. 2000¹ Cygnus X - Superstring (Rank 1 Remix). 2001¹ Rank 1 - Such Is Life. 2002 The Rush - The Anthem 2002 (White Edition). 2003 Rank 1 (baserad på Wolfgang Amadeus Mozart) - The Anthem 2003. 2004 The Rush (baserad på Carl Orff) - The Anthem 2004. 2005 First och André – Widescreen (Belgien). 2005 Armin van Buuren feat. Jan Wayne (baserad på Frédéric Chopin) - Serenity. 2005 Samuel Kindermann - Die Hymne White 2005 (Tyskland). 2006 Fred Baker - Forever Friends (Belgien). 2006 Sander Kleinenberg - This is Sensation. 2006 Moguai - I want, I need, I love (Tyskland). 2006 Nitrous Oxide pres. Redmoon - Cumulus och F.L.A.M.E. - Sensation (Polen). 2007 Ferry Corsten - Loud Electronic Sensation (Belgien). 2003 Ricky Fobis - No Regular. 2008 Showtek - Black Anthem 2008.
HDTV
HDTV eller hdtv (High Definition Television, skarp-TV) innebär en tv-bild med högre upplösning än de äldre 525-linjers (NTSC) och 625-linjers (PAL och SECAM) formaten. Dagens (2010-talet) HDTV-system har 720 eller 1080 linjer, där det senare kallas full HD-upplösning. HDTV sänds alltid med digitalt ljud (oftast Dolby Digital 5.1) och alltid i bredbild (widescreen, 16:9). Termen high definition beskrev det brittiska, svart-vita 405-linjerssystemet, som infördes 1936, och det amerikanska 525-line NTSC-systemet som inrättades år 1941. Dessa var båda högupplösta i jämförelse med tidigare mekaniska och elektroniska tv-system. Idag är endast det amerikanska NTSC-systemet (med 525-linjer) och de europeiska PAL och SECAM (båda med 625-linjer) betraktade som standard. Efter andra världskriget var det svartvita, franska 819-linjerssystemet högupplöst – även i dagens (2010-talet) bemärkelse – men det lades ner år 1986, ett år efter den sista sändningen med det brittiska 405-linjerssystemet. År 1958 skapades Тransformator i Sovjetunionen (ryska: Трансформатор), det första systemet som kunde producera högupplösta tv-bilder med 1125 raders upplösning. Systemet var en militär produkt avsedd främst för tv-konferenser mellan militära enheter, och kom därför aldrig att kommersialiseras. År 1969 utvecklade det japanska Public service-bolaget NHK högupplösningstelevision med 5:3 bildformat till konsumenter, ett något större skärmformat än de vanliga 4:3-standarden. Systemet blev inte lanserat offentligt förrän sent på 1990-talet. Under 1981 hölls den första hdtv-demonstrationen i USA. Det hade samma 5:3-bildformat som det japanska systemet. Högpresterande datorer och bildskärmar klarar 2 560 × 1 440, som då det lanserades benämndes XHD (för Extreme High Definition) och använde två samarbetande grafikkort (SLI eller CF). Ett modernare grafikkort klarar upplösningen ensamt, utom i vissa tillämpningar. Ett allt mer vanligt förekommande bildformat är UHDTV (Ultra High Definition TeleVision), där formaten 4K (3 840 × 2 160 eller 2160p) och 8K (7 680 × 4 320 eller 4320p) ingår. Medan skärmar som kan visa 4K är ganska vanligt förekommande, är 8K fortfarande, i början på 2016, ovanligare. YouTube har även videoklipp i 4K tillgängliga. HDTV finns idag något förenklat i tre format (skärmupplösningar) kallade 1080p, 1080i samt 720p, vilka är namngivna efter hur många horisontella linjer bilden innehåller. Generellt lämpar sig material med progressiva (helbild) bildformat (till exempel 1080p och 720p) bättre för bilder med rörelse i, medan halvbildsformatet/sammanflätade (1080i) lämpar sig bäst för stillbilder eller bilder med små kamerarörelser i. Detta beroende på de artefakter som kan uppstå vid snabba kamerarörelser i material inspelat med relativt långsam bildfrekvens (fps, frames per second). SVT har tillsammans med BBC med flera inom EBU genomfört omfattande tekniska bildkvalitetsbedömningar av de olika HDTV-formaten progressiv och interlaced och har kommit fram till att för absoluta merparten av all rörlig video är progressivt format (720p och 1080p) bättre än interlaced (1080i) och rekommenderar således 720p före 1080i. Det betraktas som en lite kontroversiell slutsats, tv-världen är en mycket konservativ bransch och många förespråkar att det interlacing-läget skall överleva i HDTV. En stor del av dagens HDTV-utrustning för tv-studio är för 1080i. Bland annat TV 4, det andra stora tv-bolaget som börjat sända HDTV i Sverige, har valt att tillsvidare sända i 1080i. HD-filmmaterial filmat med filmkamera är av sin natur producerat i progressivt format (24 bilder per sekund). För sådant material skulle man kunna tänka sig att i HDTV-utsändning dela upp varje helbild i två halvbilder för att sända i 1080i (1920 × 1080 × 50i) utan att få alltför stora interlace-artefakter. De tester av bildkvalité som genomförts, visar att det dock alltid är bättre med progressivt, 1080p (1920 × 1080 × 25p).
