Kommunikationsradio
En radiotelefon eller kommunikationsradio, komradio, är en radioapparat som är både sändare och mottagare, en så kallad transceiver. Kommunikationsradio används i många sammanhang, till exempel inom flygtrafik, sjöfart och räddningstjänst samt av radioamatörer, jägare, industrin, polisen med flera på därtill reserverade frekvenser. En bärbar kommunikationsradio kallas ofta walkie-talkie. Mobiltelefoner räknas i allmänhet inte som radiotelefoner, då samtal direkt mellan telefonerna inte är möjliga. Amatörradio faller ofta utanför begreppet kommunikationsradio, eftersom ändamålet inte är överföringen av information, utan det är mediet i sig som är av intresse, och många är inte sändaramatörer utan lyssnar mest på andras trafik eller avlägsen rundradio. Kommunikationen i kommunikationsradio skickas i de flesta system i klarspråk, så att var och en inom hörbarhetsområdet med samma kanal kopplad (liksom personer i närheten) kan höra samtalet. Anropare ska ange vem man adresserar och identifiera sig med anropssignal. Att interferera med andras dialog utan tillräckliga skäl anses som dålig radiokultur. Det är i allmänhet förbjudet att berätta eller utnyttja det man hört, om det inte var riktat till en själv eller till allmänheten. En radiotelefon är konstruerad för att kunna användas med ett visst frekvensband, som i sin tur är uppdelat i kanaler med var sin frekvens. Då man talar i telefonen hör de som ställt in sin telefon på samma kanal. Det finns telefoner som klarar kanaler på mer än ett frekvensband, men dessa är ovanliga. En del telefoner kan "scanna", turvis lyssna på två eller flera kanaler och automatiskt byta till den kanal där det för tillfället finns trafik. Detta är viktigt för att inte missa anrop på nödfrekvens. Det är inte alltid som alla telefoner för ett visst frekvensband har tillgång till alla kanalerna i bandet. Man bör då välja en kanal som alla man vill tala med har tillgång till. En grupp som samarbetar med hjälp av kommunikationsradio använder ofta en viss kanal, men då två olika grupper inom hörbarhetsområdet råkat välja samma kanal kan man vara tvungen att byta. I vissa frekvensband finns en allmänt använd anropskanal på vilken man kan berätta på vilken arbetskanal samtalet skall fortsätta. Man kan också privat komma överens om en anropskanal. Vid konfidentiell överföring används ibland en teknik där frekvens skiftas snabbt mellan kanaler så att en obehörig lyssnare inte hänger med, eller digital krypterad trafik, men på många frekvensband är detta otillåtet. Vanligen används samma frekvens (simplex) för sändning och mottagning, vilket innebär att bara en kan tala åt gången. (halv-duplex använder två frekvenser). Då antalet kanaler för det mesta är mycket begränsat, förekommer system med så kallade subtoner: vid sidan av kanal väljer man då också en "kodande" subton. Denna subton sänds i samband med den normala sändningen och känns igen av andra telefoner, som aktiverar högtalaren enbart vid önskad subton. På så sätt hör man inte andra grupper som använder samma kanal, men om någon ur vardera gruppen försöker använda kanalen samtidigt hjälper subtonen inte (det är alltså bra att innan sändning lyssna på kanalen utan subtonsbegränsning). Frekvensbanden för kommunikationsradio får i allmänhet användas endast med typgodkänd apparatur. För vissa frekvensband måste man ha tillstånd för sändarna och eventuellt också operatörslicens, såsom för marin VHF och för frekvenser för radioamatörer. Radioamatörer måste genomgå kunskapsprov för amatörradiocertifikat. Vid amatörradiotrafik ska den talande identifiera sig med sin licenskod, anropssignal. Ifråga om sjöradio är anropssignalen knuten till radiostationen (fartyget). Vanligen är frekvenserna avsedda antingen för analogt tal, digitalt tal eller dataöverföring. Vissa kanaler kan användas på flera sätt, varvid annan än den egna ger sig till känna som störningar.
Mikrofon
En mikrofon (i vardagligt tal även kallad mick) är en sensor eller transducer som omvandlar ljud till elektriska signaler. Mikrofoner används inom många områden som telefoner, bandspelare, konsertspelningar, studioinspelningar, radio- och TV-sändningar, karaokesystem, hörapparater, filminspelningar, komradio, akustiska mätningar och röstigenkänning. Det finns många typer av mikrofoner, men idag indelas mikrofoner huvudsakligen i två kategorier, dynamiska mikrofoner och kondensatormikrofoner. Båda dessa typer genererar signaler från förändringar i lufttrycket. För att kunna tala inför stora folkmassor, var det nödvändigt med någon slags volymökning av den mänskliga rösten. De tidigaste enheterna som användes för detta var akustiska megafoner. Några av de första exemplaren, i antikens Grekland ca år 50 f.Kr., var teatermasker med hornliknande munöppningar som akustiskt förstärkte rösten på skådespelarna i amfiteatrar. Mikrofonen var nödvändig för att telefonin skulle kunna införas. Emile Berliner uppfann den allra första mikrofonen den 4 mars 1877, men den första användbara varianten uppfanns av Alexander Graham Bell. Flertalet av konstruktionerna utvecklades av Bell Laboratories. En kondensatormikrofon består av två elektriskt ledande kondensatorplattor - den ena fast, den andra rörlig – mellan vilka ett elektriskt fält byggs upp med hjälp av en pålagd spänning. När den rörliga plattan (membranet) vibrerar i takt med ljudvågen ändras avståndet mellan plattorna och därmed kapacitansen. Kapacitansändringarna kan sedan omvandlas till en elektrisk signal. Eftersom membranet kan göras extremt tunt och lätt blir följsamheten mycket god och signalen därför av mycket hög kvalitet. Kondensatormikrofonen är dyr, ömtålig och används främst i inspelningssammanhang och i mätteknik. En elektretmikrofon är till principen en kondensatormikrofon där den yttre spänningsmatningen ersätts av material med permanent elektrisk laddning – så kallade elektreter. Mikrofontypen utvecklades av Bell Laboratories 1962 och användes tidigare främst i applikationen där lågt pris och små yttermått är önskvärda, men blir allt vanligare även i studiomikrofoner. Ofta kombineras mikrofonkapseln med en förstärkarkrets för att öka signalstyrkan och anpassa impedansen. I en dynamisk mikrofon (av elektrodynamisk) omvandlas ljudvågorna till elektriska signaler genom att ett membran med en elektrisk spole rör sig i ett fast magnetfält. Mikrofonen blir därför robust och tål höga ljudtryck, men på grund av högre vikt i det rörliga systemet (membran och spole) klarar den snabba förlopp (transienter) och höga frekvenser sämre än kondensatormikrofonen. En dynamisk mikrofon är tålig och pålitlig och används främst i PA-system och i kommunikationsanläggningar. En bandmikrofon fungerar som en dynamisk mikrofon med den skillnaden att membranet (ett tunt, platt band av metall) rör sig i ett magnetfält istället för att behöva flytta en spole. Att membranet är avsevärt lättare gör att den kan återge transienter mer korrekt. Dess riktningskarakteristik är på grund av konstruktionen åtta-formad. Den inducerade spänningen i membranet är trots starka magneter ytterst svag och mikrofonen ställer därför höga krav på övrig utrustning i inspelningskedjan. Den är ganska ömtålig och känslig för vind och används därför oftast i inspelningssammanhang inomhus. Kristallmikrofonen var förr vanlig i enklare sammanhang. Den byggde på att membranet var mekaniskt kopplat till en piezoelektrisk kristall – det vill säga en kristall som avger en elektrisk spänning när den utsätts för tryck. Kristallmikrofoner var billiga och enkla med tämligen blygsam ljudkvalitet. Huvudartikel: Fantommatning. Riktverkan hos mikrofoner beror även på ljudets frekvens, som exempel är de flesta rundtagande mikrofoner egentligen bara helt rundtagande för lägre frekvenser. En vanlig anslutningskabel för mikrofoner är XLR-kontakten.
Walkie-talkie
Walkie-talkie är en handhållen kommunikationsradio. Den har en eller flera halv duplex-kanaler för sändning och mottagning samt en tangentstyrd omkopplare för växling mellan tal och lyssning. I motsats till telefoner har kommunikationsradion i allmänhet en högtalare med tillräckligt ljud för att man inte behöver hålla den vid örat. Walkie-talkier finns dels för professionellt bruk, exempelvis jakt, och dels för lek. De första walkie-talkierna utvecklades för militärt bruk under andra världskriget. Det var en vidareutveckling av radiokommunikationen som amerikansk polis och brandkår använde under 1920- och 1930-talen. Den första komradion som fick smeknamnet "walkie-talkie" var Motorolas SCR-300 som utvecklades 1940 och bars i en ryggsäck. De första handhållna enheterna kallades ursprungligen för Handie-talkie.
Cykelbud
Ett cykelbud är en transportarbetare på cykel. Vanligast utrustning är en cykel, stor ryggsäck och komradio eller mobiltelefon. Cykeln kan vara av varierande typ. I Sverige är mountainbike utrustade med dubbdäck vanligt under vintern. Heltidsarbetande cykelbud sliter hårt på cykeln, därför prioriteras en så enkel cykel som möjligt så som fixie eller singlespeed. Godset läggs i en stor ryggsäck som kan rymma mer än ett hundratal liter. Det finns dock de som använder större transportcyklar med flak. Kommunikationen med centralen har länge skett via kom-radio, men sker nu oftast med mobiltelefon. Självständiga cykelbud tar direkt emot order från kunden på mobiltelefon. Men oftast jobbar cykelbud för en budfirma som tar emot order och delar ut bud. Det är mindre och mindre vanligt att cykelbud är anställda av budfirman. De arbetar nu mest som egenföretagare och underleverantörer. Sedan cyklar började massproduceras mot slutet av 1800-talet, har de använts för att transportera mindre gods. Efter att nästan ha utkonkurrerats av bilen, har cykeln som transportfordon kommit tillbaka av olika skäl. Den främsta anledningen är att cykeln är det i särklass snabbaste fordonet i stadstrafik. Ökande oljepriser gör cykeln till ett allt mer attraktivt budredskap, främst i större städer. Uppkomsten av nya kommunikationsmedel, Internet via bredband i synnerhet, har betytt att många meddelanden som transporterats av cykelbud tagits över av dessa. Cykelbud ser dock positivt på framtiden. Det finns fortfarande en stor marknad av mindre gods och originaldokument som inte kan digitaliseras. Allt snabbare flöden av information har haft effekten att företag efterfrågar snabbare transporter. Dessutom har den ökande uppmärksamheten på klimathotet skapat ett sug efter miljövänliga tjänster. Det finns en egen kultur som förknippas med cykelbud. En ritual där cykelbud möts är en så kallad Alleycat, en sorts cykelorientering i stadstrafik, ofta nattid. Större evenemang så som Europa- och världsmästerskap organiseras varje år i olika städer. Där möts cykelbud i diverse grenar som Alleycat, cykelorientering på bana, trackstand (balanstävling), skid (sladd), cykelbrottning, cykelpolo eller vad som helst som värdstaden kan hitta på. En annan tillställning som förknippas med cykelbud är Critical mass. Dessa sker i de flesta städer den sista fredagen i månaden. Det är en form av gatufest på cykel. Tanken är att samla så många cyklister som möjligt för att nå den kritiska massan då cyklister är så numerärt överlägsna bilister att de blir gatans kungar. Video - Så är det att vara cykelbud i New York.
Snabbtelefon
En snabbtelefon är en, vanligtvis högtalande, telefon som ansluts internt men inte till det allmänna telefonnätet. Snabbtelefoner används för flervägskommunikation mellan olika rum i en byggnad eller i vissa fall även mellan olika byggnader i exempelvis hemmet eller på arbetsplatsen. Dessa sänder signalerna via en kabel eller det ordinarie elnätet och kräver varken ett särskilt abonnemang eller kort för att kunna användas. Snabbtelefoner är främst stationära och kan placeras på exempelvis ett bord eller monteras på en vägg. Till privatpersoner och småföretag säljs snabbtelefonerna vanligtvis i identiska par. Ofta finns det även möjlighet att köpa till och ansluta ytterligare snabbtelefoner. På standardmodeller finns tre tryckknappar. En för att sända ut en ringsignal till andra snabbtelefoner, en för att kommunicera (hålls intryckt när man pratar, som på en komradio) och en lås-/autoknapp som innebär att man kan prata fritt utan att behöva hålla en knapp intryckt. Det går även att sända via olika kanaler. På så sätt kan man välja vilka snabbtelefoner man vill kontakta i sitt snabbtelefonnät. Snabbtelefoner kan användas som elektronisk barnvakt eller för att följa ett litet sammanträde från ett annat rum. Snabbtelefoner som sänder signaler via elnätet måste vara anslutna till samma elcentral, vilket begränsar räckvidden och kan resultera i att det inte går att använda snabbtelefonerna mellan olika byggnader. En annan nackdel med trådlösa snabbtelefoner är att snabbtelefonerna kan kontakta andras snabbtelefoner på samma frekvens och att därför smygavlyssning kan förekomma. Främst fram till 2000-talet var det vanligt att teknikbutiker sålde snabbtelefoner till allmänheten, men i samband med mobiltelefonernas ökade popularitet och olika typer av elektroniska barnvakter har de klassiska snabbtelefonerna blivit sällsynta.
