Linne (plagg)
Ett linne är ett ärmlöst plagg för överkroppen. Linnet är ursprungligen tänkt att vara ett underplagg, men bärs idag ofta synligt utan något annat plagg över. Namnet linne kommer från lin som var det vanligaste materialet för underplagg i Europa innan bomullens intåg. Nuförtiden görs linnen oftast av bomullstrikå. Linnen för kvinnor är ofta något mer urringade och dekorerade än linnen för män. Ett slags linne förekom redan under antiken, en så kallad tunica intima. Det var ett vanligt underplagg från 1500-talet. Det såg ut som idag och bars under en korsett på 1800-talet. Nätbrynja eller nätundertröja är ett herrplagg, ett linne som ser ut som ett nät. De tillverkas oftast i bomull. Nätbrynjan är avsedd att användas under andra plagg och skapar då en luftspalt mellan dessa och huden, vilket underlättar för kroppens temperaturreglering. Nätbrynjor förekommer ibland för att beskriva en manlig stereotyp, slusken. Ofta då en medelålders, överviktig och öldrickande man tittande på sport på TV. Nätbrynjan kallades förr skämtsamt för loppryssja, på grund av likheten med fiskeredskapet ryssja. En tanktop (försvenskat från engelska tank top) är ett ärmlöst och figurnära trikålinne som liknar den del av en hel baddräkt som finns ovanför midjan. Den kan vara överdelen av en tankini men används också för sig själv. Namnet är hämtat från amerikansk engelska och är där en härledning från ordet tank suit som är ett äldre ord för swimsuit – "baddräkt". På brittisk engelska syftar tank top på en ärmlös pullover, medan vest (jfr. väst) används om tanktoppen. Ett snarlikt plagg, som saknar axelband kallas tubtopp. Tanktopen var väldigt populär i slutet av 1980-talet och bars ofta av kändisar – även killar, till exempel Rob Pilatus i Milli Vanilli. Plagget ingår numera i tävlingsdräkten för kvinnliga friidrottare i vissa grenar.
Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag
Bolaget övertog 1918 hela den av Stockholmssystemet bedrivna matserveringsrörelsen. 1926 ägde man 27 restauranger, därav 20 folkrestauranger samt två förstaklassrestauranger genom dotterbolag, nämligen Hotell Kronprinsen vid Drottninggatan och Fenixpalatset vid Adolf Fredriks kyrkogata. Restaurangerna inom exempelvis Stockholms Restaurangaktiebolag började på 1920-talet att samverka i saker som varuinköp, centraliserad brödbakning, svinstallar, trädgårdsmästeri för blommor, systuga för linnet, tvätteriverksamhet och egna iskarlar. Man hade under första världskriget ett eget tvålkokeri som processade matavfallet från köket. Konstruktionen med ett kommunalt drivet bolag var inte okontroversiellt, särskilt då den ursprungliga målgruppen kring kroppsarbetande vidgades i något som av vissa uppfattades som strävandet efter ett kommunalt restaurangmonopol. År 1937 fick de regionala restaurangbolagen en gemensam bolagsordning och den 1 januari 1946 förstatligades de som dotterbolag under Sveriges Centrala Restaurangaktiebolag SCRA. Detta år uppgick antalet restauranger i bolaget till 157 stycken, vilket utgjorde en tredjedel av alla restauranger i Sverige med fullständiga rättigheter. Därtill drev man 44 hotell. Spritrestriktionerna inom Brattsystemet och den så kallade motboken avskaffades 1955. Samtidigt avskaffades SCRA:s monopol på folkrestauranger och bolagen fick därmed konkurrera på lika villkor med den övriga branschen. Branschen drabbades av en kris, och på kort tid minskade antalet gäster kraftigt. Exempelvis uppvisade VARA en gästminskning med 73 procent mellan 1955 och 1956. Inom hela koncernen minskades personalstyrkan med 20 procent och elva restauranger och tolv restaurangavdelningar stängdes. Marknadsandelen minskade successivt med 30–40 procent. Man slog 1973 samman de regionala bolagen och SCRA bytte namn till SARA (men nu i betydelsen Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag), och 1974 bildades tre olika divisioner för restauranger, hotell och personalrestauranger. Trots den minskade dominansen var SARA i början av 1970-talet Sveriges största hotell- och restaurangkedja. Man satsade på storhotell som Amaranten på Kungsholmen i Stockholm och Hotel Europa i Göteborg. Det blev emellertid svårt att få lönsamhet på storhotellen. När konjunkturen vände nedåt tvingades bolaget ta koncernbidrag från Statsföretag. Den statliga koncernen Procordia (fram till 1985 Statsföretag) bolagiserade 1983 divisionerna och bildade SARA Restauranger, SARA Hotels och SARA Företagsservice. SARA Restauranger namnändrades till Procordia Restauranger. År 1976 köpte man hamburgerkedjan Carrols och gjorde om dem till sitt eget koncept Clock och 1985 började man samarbeta med Pizza Hut. Slutligen såldes Clock 1991 till det privata bolaget Provobis. Efter 1987 inleddes en stor satsning utomlands med ett antal hotell i USA under namnet Park Suite Hotels samt två hotell i Kina. Därtill kom etableringar i Norge och Danmark. I praktiken innebar detta att satsningar på den svenska marknaden uteblev. SARA Hotels fusionerade med RESO och bildade 1989 SARA Travel och Hotel Group med KF som ägare. Sämre konjunkturer och en överetablering, exempelvis i Oslo där både SARA och Reso byggde var sitt lyxhotell med tillsammans 1200 rum, ledde till konkurs den 4 maj 1992. I konkursboet fanns många av Sveriges förnämsta hotell: Europa och Gothia i Göteborg, Amaranten, Anglais, Continental, Frösundavik, Malmen, Park och Reisen i Stockholm, Plaza i Västerås, Stadshotellet i Växjö, Gillet i Uppsala, Jägersro och Winn i Malmö, Winn i Östersund, Stadshotellet i Värnamo, Billingehus i Skövde, Strand i Sundsvall, Grand Hotel i Falun, Grand Hotel i Borås, Stadshotellet i Örnsköldsvik och Royal Christiania i Oslo.
Linne
Linne (textil) – ett vävt tyg tillverkat av växtfibrer från lin som används i sängkläder och hemtextiler. Linne (plagg) – ett ärmlöst plagg för överkroppen. Linne, Maasbracht – en ort i Maasbracht i Nederänderna. Linne - ett dialektalt namn på småbuskar och ris, t ex blåbärsris. I överförd bemärkelse en sopkvast bestående av en knippa björkris. Carl von Linné (1707–1778), svensk botaniker och zoolog, professor i kirurgi. Linné (efternamn) – flera personer med efternamnet Linné. OK Linné – en orienteringsklubb. Station Linné – en forskningsstation på Öland.
Linne (textil)
Linne är ett vävt tyg tillverkat av växtfibrer från lin. Linne används också som benämning på hemtextilier (t.ex. sänglinne) och underplagg som är gjorda (eller ursprungligen gjordes) av linne. Produktionen av linne är mycket arbetsintensiv men har förekommit åtminstone sen 5 000 f. Kr. I ett nutida svenskt hem förekommer linne mestadels i inredningstextilier som bordsdukar, prydnadskuddar och gardiner. Det är också vanligt med äldre, ofta ärvda, kökshanddukar och sängkläder i linne. Linne är också vanligt i sommarkläder och som underlag för broderier. Historiskt, innan den industriella revolutionen, var en stor del av de kläder som användes gjorda av linne. Under en period från ca 1800 till 1980 användes majoriteten av linet till brukstyger men idag dominerar användningen till kläder. Fibrerna i linet som används vid tillverkningen brukar vara 25–150 centimeter långa, vilket är ovanligt långt för tyger, men bara 12–16 mikrometer i diameter. Linne har hög vattenuppsugningsförmåga, vilket gör det särskilt lämpat till diskhanddukar. Vid mangling får linnefibrerna glans, vilket uppskattas för finare bordsdukar och servetter. Andra positiva egenskaper hos linne är att det inte gillas av nattfjärilar och ängrar samt att det krymper nästan inget vid tvätt. Hellinne är tyger som enbart består av lin, dock behöver inte vävkanter, bårder och effekttrådar vara av lin för att varan skall klassas som hellinne. Halvlinne är tyger där linnefibrerna är uppblandade med maximalt 60% bomullsfibrer. Eftersom linvarpar är förhållandevis svårhanterliga är det vanligt att varpen för hushållets linneförråd utgörs av annat material än rent lingarn, möjligen blandgarnet cottolin, men ofta rena bomullsgarner. Varan klassas som halvlinne om andelen lin i inslaget ändå utgörs av minst 40 % lin. Vävar av cottolin eller lingarn i inslag och bomull i varpen kallas således halvlinne. Fustian är en äldre benämning på en form av halvlinne där varpen är i linne och inslaget i bomull. Linne tillverkas numera i relativt liten skala i Sverige vilket ger exklusiva linnetyger. Några stora linneproducerande länder är Kina, Ryssland och Baltikum. Tidigare har även Irland haft stor betydelse. Linne har en mycket lång historia. De äldsta kända fynden av linnetyger härrör från Egypten och 5 000 f. Kr. Linnefibrer bevaras dock mycket dåligt jämfört med ylle, och lin har troligen varit betydligt vanligare än de sparsamt bevarade fynden berättar. Ett av de äldsta arkeologiska fynden av linfrö härrör från Çatalhöyük och 7 000 f. Kr. Från Europa norr om alperna har man i de schweiziska pålbyggnadsboplatserna i Egolzwil påträffat rester av linvävnader i tuskaft från omkring 2 000 f. Kr. Även i Tyskland, Holland, Polen och England har man genom fynd av linfrön och avtryck av sådana fått indikationer på att linspånad förekom redan under stenåldern. I Norden finns säkra belägg på linspånad först under äldre järnålder. Under senrenässansen kom Nederländerna att bli berömda för sina linnevävnader, såväl damaster som släta vävar. Fram till slutet av 1700-talet räknades linet som det viktigaste textila materialet i Europa och odlades över hela kontinenten, men kom under 1800-talet att trängas tillbaka av bomullen. Under medeltiden kom den svenska linodlingen att koncentreras till Norrland. Kyrkotionde erlades ofta i linneväv, och från omkring 1300 erhöll Hälsningebönderna rätt att erlägga kronoskatten i linne. I början av 1900-talet dominerades den svenska marknaden av Almedal-Dalsjöfors AB, Holma-Hälsinglands lin-spinneri och Marks linnemanufaktur AB.
Vingåkersdräkten
Här kommer en liten redogörelse som kan knytas till och som hör till Vingåkersdräkten. Denna duk skiljer sig inte så mycket i stil från kullan men den stärks inte och det läggs inte ner lika mycket tid och möda på den. Den var i många fall av samma material och uppfattades som ett plagg av enklare sak. Det var stor skillnad på kuller och vardagsnäsduk. Det finns bilder som visar att vardagsnäsduken bars tillsammans med hängande hårfläta. Enligt uppgifter så hade gifta kvinnor en fläta och ogift kvinna hade två. Livkjolen av rött eller grönt kläde som är ett ylletyg. Färgen avgörs av om det är stor eller liten högtid. liv av röd sidenatlas med tambursömsbroderier eller gult sidendamast med plattsömsbroderi. Båda delarna sys samman och en tunn fin valk av rött ylle skiljer dem åt. Det röda klädet är rynkat runt om, så dräkten får sin speciella karaktär. Långsärk av linne eller bomullslärft. Bomull till helgdagsfint och av linne till vardagssysslor. Bomull ansågs finare än linne, eftersom lin odlades i bygden. Långsärken kunde även fungera både som överdel och underkjol och kunde även användes tillsammans med förkläde som sommarvariant, då mera känd som yvaxlakjolen. Livkjolen ska gå ned till anklarna. Livkjolen ser ut som en klänning med breda axelband. Nattkappa Det är en löskrage som läggs ovanpå särkens krage. Flera kragar på varandra gav ett fylligare intryck. Kragen är i bomull och försedd med spets. Bindtröja av svart kläde med rött kläde som foder. Den är typisk för Vingåkers- och Österåkersdräkterna. Det är ett mycket kort ytterplagg som ska täcka endast sidenet på livkjolen. Överdel av vitt bomulls- eller linnelärft med spetsar kring krage, sprund och handledslinning. Vanligtvis är den fodrad med samma material. Vid festligare tillfällen kan en löskrage bäras innanför överdelen, dubbla kragar med andra ord. Förkläde av blå eller grön rask, vilket är ett blankt ylletyg oftast vävt i kypert, med tvärgående band och broderier i nederdelen av förklädet. Den ogifta kvinnan får endast bära blått förkläde utom som brudpiga, tärna, vid bröllop då hon bär grönt. Den gifta kvinnan bär alltid grönt förkläde vid alla tillfällen. Den ska sluta en bit ovanför kjolkanten. Ogift kvinna har 2 band på förklädet medan den gifta kvinnan har 3 band. Kvinnan visade att hon bar sorg genom att bära vitt sorgförkläde. Strumpor stickade av grönt ullgarn till den röda livkjolen, röda till den gröna livkjolen eller vita av ylle, linne eller bomull. Skor av brunt skinn, lågklackade och urringade eller av vitt skinn med bruna tåhättor och hälkappor samt iträdda skinnremsor i rött och brunt. Spännen av silver. Handskar av vitt skinn som bärs av både gift och ogift kvinna. Handkläde av vitt linne eller bomull med vita eller kulörta broderier. Bälte av röd saffianläder med broderier på. Broderierna är gjorda med silkestråd i gult, blått och grönt. Broderierna ör på ryggpartiet av bältet, framsidan är helt utan ornament. Huvudbonad För gift kvinna: Först en så kallad huckel, en halmstomme omsvept med ett vitt kläde. På det sätts en röd mössa av rött kläde eller vadmal med broderier i svart och gult med kedjesöm. Kring stommen fästs så till slut ett stärkt, goffrerat kläde, alternativt veckat kläde. Huvudbonad för ogift kvinna: halmstomme av samma typ som den gifta kvinnan med en röd valk överklädd med röda band eller röd vadmal. Nedanför dessa viras mönstrade sidenband. När den unga kvinnan snart skulle gifta sig fäste hon så kallade "lysningsband" i nacken på huvudbonaden. Ovanpå detta hade hon en enkel tresnibb då hon gick i kyrkan. För både gift och ogift kvinna gäller att inget hår får synas. Kjolväska i gult siden med broderier på. Ytterplagg kan en fotsid mantel i svart ylle användas. Den är fodrad med rött tyg på insidan. Spännen av silver. Kjolen - midjekjol i rött eller gult ylletyg. I det senare fallet med kantskoning av rött kläde eller rött band.
Lavendel
Lavendel (Lavandula angustifolia) är en art i familjen kransblommiga växter och förekommer naturligt från södra Frankrike till nordvästra och södra Italien. Arten odlas som prydnad och till parfymindustrin. Den förekommer även förvildad utanför sitt ursprungliga utbredningsområde. Lavendel är en flerårig liten buske, vanligtvis med blåvioletta blommor i stoppställda ax och små smala silvergrå blad. Lavendel finns även i andra färger, till exempel vit och rosa. Den blir cirka 50 centimeter hög och används mest som dekoration och för sina väldoftande blommor som blommar i juli till augusti. Den bör planteras soligt och i väldränerad jord. Växten finns omnämnd i Sverige redan under medeltiden. I Sverige är den härdig upp till Mälardalsområdet och under gynnsamma omständigheter en bit upp efter Norrlandskusten. I de allra sydligaste delarna av Sverige förekommer den förvildad, och den första noteringen om förvildad lavendel i Sverige gjordes 1933 i Malmö. Omfattande odling av lavendel förekommer i delar av södra Frankrike (inte minst i departementet Vaucluse). Lavendel används av vissa även som insektsrepellerande medel framför allt mot mal i garderob, då malen skyr doften som lavendel utsöndrar. I Sverige är det gammal tradition att placera torkade blommor i påsar i linneskåpet. Detta ger linnet en svag parfymering. Växten lär även kunna användas till örtte, medan den i Sydeuropa förekommer som krydda till kött. Lavendel har också en historia som läkeväxt, och den anses vara både lugnande och kramplindrande. Av lavendel kan framställas lavendelolja, även kallad spikolja. Farmakopénamn för denna olja är Oleum de spica, Aetheroleum lavanduale, Lavandulae aetheroleum, Oleum lavandulae och Oleum lavandulae florum. CAS-numret är 90063-37-9. Lavendelolja kan förväxlas med spiklavendelessens, lavandinessens, örtoljan lavendelolja, indisk lavendelolja (en variant av linaloeolja) och skärmlavendelolja som är en eterisk olja ur "fransk lavendel" (Lavandula stoechas). Denna är skarpare och har mer kamferartad doft. Namnet lavendel kommer från medeltidslatinets la'vendula eller la'vandula, vilket i sin tur härrör från verbet lavare ('tvätta). På grund av sin väldoft har växten fått stor användning i samband med just bad. Artnamnet angustifolia betyder 'smalbladig', efter angustus ('smal') och folium ('blad'). 'Hidcote Blue' - har blåvioletta blommor. 'Joan Davis' - har mörkt rosa blommor. 'Martha Roderick' - har ljusblå blommor.
