Slipsklämma
En slipsklämma, ibland något oegentligt kallad slipsnål, är en klämma som används för att fästa slipsen i skjortan. Slipsklämman ser till att slipsen hänger rakt och inte fladdrar omkring. Den placeras vanligtvis mellan skjortans tredje och fjärde knapp räknat ovanifrån. Slipsklämmor är oftast tillverkade i metall, mer exklusiva exemplar i ädelmetall, och är ofta personligt utformade. Slipsklämmor började användas i början av 1900-talet, när den moderna slipsen började bli mer allmän, och ersatte därmed den äldre kravattnålen. En variant är den så kallade slipskedjan som fästs i en skjortknapp och löper runt slipsen i stället för att klämma ihop skjorta och slips. Ordet "slipsklämma" är belagt i svenska språket sedan 1989.
Slipskedja
En slipskedja är ett smycke som används till att fästa slipsen till skjortan. I motsats till slipsklämman, som klämmer fast slipsen, löper slipskedjan löst runt slipsen så att den kan röra sig men ändå hänger rakt. Den består av två delar, en klämma som fästs i skjortbröstet eller runt en skjortknapp och en tunn kedja, vanligen av guld eller silver, som håller fast slipsen. Klämman skall helst döljas av slipsen.
Slips
Slips kan även ingå i arbetskläderna eller uniformen för till exempel betjänter och servitörer. Eftersom Frankrike var Europas högborg och trendsättare för kultur, smak och klädstil spred sig idén, bland annat till England, där plagget vidareutvecklades under 1700-talet. Vissa engelska herrar bar redan någon olika former av halsbeklädnad, men den franska var elegantare och egenheten att den måste knytas på ett visst sätt för att hänga rätt uppskattades inom den engelska överklassen. Under 1800-talets början frångick man det pompösa och gjorde dem mindre, smalare och mindre färgglada. Plagget var inte längre specifikt för adel, kungliga livvakter eller någon annan grupp. Plagget kallades fortfarande oftast för kravatt eller scarf i England. Den industriella revolutionen skapade ett behov av ett halsplagg som var lätt att ta av och på, var bekvämt och skulle kunna användas en hel arbetsdag. Den moderna slipsen föddes vid 1800-talets slut. Den var lång, tunn och lätt att knyta, och fick namnet tie, som betyder "band". Fortfarande i slutet av 1800-talet var slipsen ett plagg som främst bars av välsituerade herrar. Slipsarna specialtillverkades och material och mönster valdes hos en skicklig skräddare med tillgång till importerade tyger. Det var vanligt att byta slips flera gånger per dag, och de valdes noggrant ur garderoben. Nyrika herrar hade inte samma sorts slipsar som de allt fattigare herrgårds- och godsägare vars familjer haft sina glansdagar under feodalsamhället. Slipsen har sedan 1800-talets slut signalerat makt och status med anknytning till yrke och/eller sammanhang. I början av 1900-talet ökade antalet kontorsanställda och tjänstemän överlag, eftersom det växande industrisamhället krävde ett större antal administratörer. Män med sådana arbeten var tvungna att bära kostym med slips, eftersom klädseln ansågs utstråla moral, hederlighet och att en uniform klädsel stärkte normer och dygder. Detta ansågs förbättra arbetsmoral och försäljningssiffror. Dessa värderingar förekommer fortfarande hos vissa grupper. Fortfarande är det vanligt att byråkrater, politiker, tjänstemän och affärsmän bär en liknande kostym som för 100 år sedan. Slipsen har under 1900-talet endast haft konkurrens av flugan, särskilt inom gruppen akademiker, forskare, lärare och kulturpersonligheter. Flugan är dock mycket mindre populär än slipsen. Slipsen är idag en typisk manlig kläddetalj inom näringslivet, politik, diplomati och juridik. Men även i vissa nöjessammanhang finns det starka krav på att mannen ska ha slips, som på vissa krogar och klubbar. Slipsens utformning genom tiderna, geografiskt och inom olika grupper är främst en modefråga och en subkulturell signal att visa sin tillhörighet till ett kollektiv. Det finns även motståndare till slipsen och dess symbolvärden. Bland annat diskuteras hur slipsen bidrar till social konformitet. "Slipsar är meningslösa, obekväma och föraktas av alla utom av de mest inbitna masochisterna", konstaterar kritiker i Bangladesh som vänder sig emot att kostymen och slipsen ska fungera som universell kod i viktiga sammanhang. I och med framväxandet av ungdomskulturen började slipstvånget att luckras upp. Åren 1967-1970 började slipsen bli omodern nästan överallt i västvärlden utom i toppen av näringslivet, inom politiken och andra nämnda områden. I och med intåget av kvinnor på arbetsmarknaden och som chefer förändrades både kvinnors och mäns klädkoder på arbetsplatser. Många män på tjänstemannanivå klädde sig ganska ledigt under 1970-talet. Slipsen fick ett uppsving under 1980-talet, men under 1990-talet föll den åter i onåd, särskilt inom techföretag. När dataintresserade startade företag och anställde andra likasinnade i sina expanderande företag var konceptet i princip fri klädsel. Inom vissa popkulturella subkulturer har slipsen inte bara varit accepterad utan även setts som ett typiskt moderiktigt plagg, exempelvis bland vissa grupper av synthare och mods.
Swingpjatt
Swingpjattens motpol var nalensnajdaren som gärna syntes på Nalen på Regeringsgatan i Stockholm och som kändes igen på den smalbrättade hatten och med denna avlyft, på det snaggade håret. De följde inte heller 40-talets ideal: en frisk, sund, spänstig och karaktärsfast ung man, som även tyckte om att idrotta. Swingpjatten var motsatsen: vek och ynklig. Swingpjattarna föddes ur arbetarklassen, de kunde vara barn till arbetare, bönder eller tjänstemän. Att vara swingpjatt innebar att man ville protestera mot vuxenvärldens regler, och detta blev sedan denna generations tonårsuppror. Uppsatsförfattarna Jan-Erik Mattson och Marina Turesson menar att stilen fördes till Sverige från USA via London. Det finns några kortfilmer med Cab Calloway iförd speciella kostymer som kom att påverka swingpjattarnas mode. Subgrupper som invandrat från Mexiko, och ibland Harlems färgade, var början till denna klädstil. De kallades zoot-suiters, och likheterna med swingspjattarnas kostymering var stora. Man bar hattar i stil med dem som amerikanska gangsters hade, jämte långa, säckliknande kavajer som räckte ända ner till knäna. Byxorna skulle var smala nertill och vida upptill. Skorna var svarta. Slipsen var också lång. Sådana slipsar kunde inhandlas i en affär vid namn Hollywood. Ibland kunde det vara mönster på strumporna, exempelvis amerikanska pinuppor eller hawaiimotiv. Håret skulle vara långt och slätkammat och klippt rakt bak som en pageklippning. Även rutiga kavajer och uppkavlade byxor var gångbara. Själva ordet swingpjatt uppstod i en omröstning i Svenska Dagbladet 1941, då läsarna fick föreslå namn på den nya ungdomskulturen. Pjatt, som betyder barnslig eller hållningslös person, kombinerades med jazzens swingstil, och tillsammans blev det "swingpjatt", som vann över förslag som "praktfjomp" och "fångosse". Den kvinnliga formen av en swingpjatt kallades swingtös. De försökte anlägga en slappare hållning, som att gå med händerna i fickorna. Swingpjattarna hade en förkärlek för stora hattar, kepsar och utmanande kläder. De bar gärna gälla färger med breda slag och stora axelvaddar. Deras motpol var de sk.k. nalensnajdarna. Även om de var rivaler förekom inga större bråk mellan dem, utan de tävlade mest om vem som var modernast. Nalensnajdare, såsom swingpjatten, har sitt ursprung i USA. Det var en subkultur som uppkom i det tidiga 40-talet i Sverige. Själva ordet nalensnajdare kommer från danspalatset Nalen i Stockholm. Ordet "snajdare" är även ett äldre uttryck för en välklädd man. De var motsatsen till swingpjattarna och var kortklippta, bar korta kavajer och smala hattbrätten. De framstod som modemedvetna jämför med swingpjattarna. Den kvinnliga formen av nalensnajdare är nalenböna. Nalensnajdaren och swingpjatten var motsatser och lite av rivaler, men det var inga bråk mellan dessa. Det var mer en tävling om vem som var modernast. De var sida vid sida, höll till vid samma uteställen och gillade ungefär samma musik. Det var under åren 1941 och 1942 som swingpjattarna började dyka upp, speciellt i Stockholm. Deras kännetecken var de smala byxorna, de knälånga kavajerna, långa nackhåret (som chockade folk rejält), de långa svarta skorna, hattarna de bar och de mönstrade slipsarna, med hawaiimönster som ett exempel. Förebilderna för denna stil fanns i USA och spred sig till Sverige via England. Cab Callaway, var en elegant amerikansk orkesterledare. Han imponerade på de svenska ungdomarna med sin coola scenupplevelse och sin överdrivna och omåttliga klädstil. Det var dessa kostymer som kallades zoot suits. Klart är det att zoot suits var en provokation i 40-talets USA och att det var olagligt att tillverka dem för skräddare. I New York bars de av svarta i Harlem och i Los Angeles av invandrarungdomar med ursprung i Mexiko, pachucos. Att man bar dessa var för att visa upp sin kultur och utanförskap, eftersom de var utestängda ur samhället.
Fluga (accessoar)
Fluga eller mer formellt rosett, är en form av kravatt för män eller pojkar. Som framgår av den ursprungliga benämningen knyts denna herraccessoar just som en rosett, det vill säga som en skoknut, detta sker med en enkel respektive en dubbelvikt tamp på vardera sidan om mittknuten. I handeln säljs även färdigknutna flugor. Bruket av sådana bedöms dock av många som mindre korrekt och stilhistorikern Malin Birch-Jensen har exempelvis skrivit om en "riktig gentleman" att denne "kan knyta både slips och fluga och skulle aldrig drömma om att köpa dem färdigknutna". I svenska herrekiperingar används i dag ofta benämningen butterfly om riktiga flugor till skillnad från färdigknutna. Butterfly är egentligen dock endast benämningen på en modell av fluga med breda, vidgande ändar. Motsatsen är den med rakare och smalare ändar försedda batwing. Den generella engelska beteckningen för fluga är bow tie. Under 2000-talet har flugan setts som en mer ungdomligare accessoar i utbyte mot kravatt eller scarf. Den moderna flugan liksom slipsen föddes i mitten av 1800-talet, då lägre modeller av skjortkragar än tidigare framtvingade smalare kravatter. Flugliknande kravattarrangemang återfinns dock på bilder ända tillbaka till 1600-talet, då som ett komplement till tidens långa spetskrås. Flugan hade sin ungefärliga storhetstid under perioden från sekelskiftet 1900 fram till och med 1940-talet med en kortare renässans på 1960-talet. I dag är flugan tämligen ovanlig som vardagsaccessoar men alltjämt obligatorisk till högtidsklädsel såsom frack (vit fluga) och smoking (svart fluga). Winston Churchill, engelsk statsman. Eddie Condon, amerikansk jazzmusiker. James Ellroy, amerikansk deckarförfattare. Dick Erixon, svensk författare, skribent och debattör. Louis Farrakhan, ledare för den svarta amerikanska rörelsen Nation of Islam. Lou Fillipo, Italien-amerikansk boxningsdomare inom yrkesutövningen. Karl Gerhard, svensk revy-artist. Jonas Hinnfors, svensk statsvetare. Jarl Hjalmarson, svensk högerpolitiker. Ian Fleming, engelsk författare. Toomas Ilves, Estlands president. Olof Lagercrantz, svensk författare och litteraturhistoriker. Abraham Lincoln, amerikansk president. Kar de Mumma, svensk kåsör och revyförfattare. Edward Blom, Kokboksförfattare, gastronom och kulturhistoriker. Rick Nielsen, gitarrist i Cheap Trick. Karel Schwarzenberg, tidigare tjeckisk utrikesminister. Ardalan Shekarabi, svensk socialdemokratisk politiker, socialförsäkringsminister, tidigare civilminister. Paul Simon, amerikansk senator. Ture "Tusse" Sjögren, lundaprofil, journalist och grundare av AF:s Arkiv och Studentmuseum. Herbert Tingsten, svensk publicist och debattör. Bo Turesson, svensk moderat politiker, f.d. kommunikationsminister. Allan Preussen, programledare i En himla många program. Humle och Dumle, figurer i svenskt barnprogram. Karl-Bertil Jonsson, huvudperson i svensk julsaga. Carl Gunnar Papphammar, komisk figur gestaltad av Gösta Ekman. Waylon J. Smithers Jr., Mr Burns assistent i the Simpsons. Baxter Stockman, fiktiv vetenskapsman ur Teenage Mutant Ninja Turtles. Moe Szyslak, barägare i the Simpsons. Elfte doktorn, i den brittiska tv-serien Doctor Who, spelad av Matt Smith.
Ryska militära uniformer
Det ryska inbördeskriget kännetecknades uniformsmässigt av bristande materieltillgångar och stor uniformsförvirring. Militära grader återinfördes 1935. Samtidigt infördes en ny uniform för officerskåren. Olika varianter fanns för flygofficerare, pansarofficerare och övriga officerare. Flygofficerare och pansarofficerare fick en vapenrock med nedvikt krage vilken skulle bäras med vit skjorta och slips. Vapenrocken och byxorna var mörkblå för flyget och stålgrå för pansartrupperna, med respektive blåa och röda passpoaler vid kragens och uppslagens kanter samt i byxsömmen. Som arbetsdräkt bars sommartid en khakifärgad fältvapenrock. Övriga officerare fick en enkelknäppt vapenrock med nedvikt krage i khaki. Kragen och ärmuppslagens kanter hade passpoaler i truppslagsfärgen. På kragen fanns sydda kragspeglar för gradbeteckningarna. Byxorna var i khaki, men ridbyxorna var blå för kavalleriet och ridande artilleriet och mörkblå för övriga truppslag, bägge med passpoaler i truppslagsfärg. Skärmmössan var blå för flygofficerare, stålgrå för pansarofficerare och khaki för övriga officerare, med blått band mellan kullen och skärmen och passpoaler i truppslagsfärger. Båtmössa med passpoaler, blå för flyget och khaki för resten av armén infördes även. Officerarna fick också en ny dubbelknäppt kappa med synliga knappar, blå för flygvapnet, stålgrå för pansartrupperna och grå för resten av armén. För underbefälet infördes 1935 skärmmössa och för dem och manskapet båtmössa utan passpoaler. I flygvapnet fick all personal en blå båtmössa med blå passpoaler. I övrigt var underbefälets och manskapets uniformer oberörda av 1935 års uniformsförändringar. 1936 infördes traditionella kosackuniformer för de förband som var bärare av Don- , Kuban- och Terekkosackernas traditioner. Efter vinterkriget avskaffades budjonovkan även för vinterbruk och en låg pälsmössa infördes i dess ställe. 1941 infördes vadderade jackor för vinterbruk, antingen ensamma eller under kappan. 1940 återinfördes generalsgraderna och generalitetet fick nya uniformer med olika varieteter för paraddräkt, daglig dräkt och fältdräkt. Paraddräkten var stålgrå, med stålgrå ridbyxor och svarta stövlar eller ljusblå byxor och svarta skor, bägge med revärer i truppslagsfärg. Dagliga dräkten var khakifärgad med ljusblå byxor med revärer eller vit jacka och blå byxor med revärer på sommaren. Fältdräkten var helt i khaki. På vintern bar generalerna en hög pälsmössa, papacha till alla uniformsdräkter. Den mest radikala uniformsreformen ägde rum 1943 när gradbeteckningar av tsarrysk typ återinfördes och uniformen fick en traditionell tsarrysk prägel genom ståndkrage och andra uniformsdetaljer. Generalitetet fick nya uniformer 1945 då de tidigare enkelknäppta vapenrockarna i stålgrått ersattes av dubbelknäppta vapenrock i tsargrön färg. Skärmmössan fick samma färg. Officersuniformen fick vapenrock med öppen krage 1949. Till den bars vit eller khakifärgad skjorta med svart slips. Paraduniformen för generaler fick öppen krage med vit skjorta och slips 1954. Den tsargröna färgen bibehölls. Samma år infördes en dubbelknäppt kappa i stålgrått för officerskåren. Officersuniformen genomgick genomgripande förändringar 1955. Den röda stjärnan i uniformsmössan ersattes med en kokard, som fanns kvar till 1992-1994. En stålfärgad dubbelknäppt paradvapenrock infördes med öppen krage, skjorta och slips. Till denna bars blå byxor med passpoaler eller revärer i truppslagsfärger. För flygvapnet var den nya vapenrocken blå. Denna uniform avskaffades redan 1958 då en enhetsuniform i khaki infördes för officerare och kontraktsanställda underbefäl. Även för manskapet ersattes den röda stjärnan med en kokard. 1961 infördes en tropikuniform med hatt, skjorta, byxor och skor. Året därpå infördes en ny sommarvapenrock och sommarkappa för parad och permission.
