Robin Hood
Robin Hood är en traditionell litterär gestalt, enligt traditionen en legendarisk fredlös stråtrövare under den sena delen av 1100-talet i England, första gången omnämnd år 1377 i William Langlands verk Piers Plowman. Ursprungligen, före slutet av 1800-talet, handlade hans gärningar mera om protest mot den lokala myndigheten och att ta tillbaka skattemedel och ge tillbaka till befolkningen. Robin Hood blev under modern tid istället känd för att leva efter mottot att ta från de rika, och ge åt de fattiga, något som varken stämmer överens med legenden eller med de flesta moderna framställningarna i film och litteratur. Robin Hoods äventyr har senare återberättats av bl.a. Howard Pyle (ex. The Merry Adventures of Robin Hood, 1883). Namnet blir översatt till svenska "Robin [rödhake] huva", och många menar att det sannolikt går tillbaka på en generell benämning för stråtrövare i högmedeltidens England där dessa kallades för Robinhoods. Den moderna legenden handlar om Robin Hood och hans stråtrövarband som håller till i Sherwoodskogen vid staden Nottingham i England, och som har som princip att ta från de rika och ge till de fattiga. Robin är en ädel rövare som aldrig dödar någon som inte först anfallit honom och inte tillåter våld mot kvinnor. Rövarbandet består av hundratalet kunniga bågskyttar. Robin själv är en mycket skicklig bågskytt och hans antagonist, fiende, är enligt yngre versioner av legenden prins John, sedermera verklighetens Johan av England, som regerar i brodern Rikard Lejonhjärtas frånvaro, när denne är ute på korståg. Under prins Johns regering lider folket nöd och rövarbandet i Sherwoodskogen är hjältar som hjälper folket att överleva. Det direkta förtrycket av folket utförs av prins Johns hjälpare och underhuggare, sheriffen av Nottingham. Till de välkända figurerna runt Robin Hood hör den förrymde munken Broder Tuck, Röde Will och den starke Lille John som ironiskt nog kallades så för att han var så storvuxen, och Robins käraste Lady Marion. Berättelserna om Robin Hood har utvecklats genom århundradena och förändrats för att passa tidens smak. Från 1400-talet finns belägg för att skådespel om Robin Hood framfördes i samband med majfester. Dessa föreställningar framfördes av unga amatörskådespelare som vandrade från stad till stad. Runt år 1500 har framföranden av berättelserna om Robin Hood en given plats vid vårfester och processioner. Det är först i dessa skådespel som lady Marion gör sin entré i den engelska legenden. Hon tros ha importerats från Frankrike, där poeten Adam de la Halles i slutet av 1200-talet berättade om en romans mellan herdinnan Marion och herden Robin. Firandet av dessa folkfester verkar ha avtagit under andra hälften av 1500-talet. En orsak kan ha varit fientlighet från statsmaktens sida mot dessa folkliga traditioner som hyllade en fredlös samhällsomstörtare. Legendernas drift med kyrkans män sågs med missnöje av kristna puritaner. Efter Krutkonspirationen 1605 omtalas de katolska konspiratörerna som "Robin Hoods" och samma tillmäle riktades mot irländska upprorsmakare. Ursprungligen hade Robin Hood omtalats som en yeoman, en fri bonde mellan de fattigare bönderna och adelsståndet. Under 1500-talet upphöjdes Robin Hood i legenderna till adelsman och hans äventyr förlades till 1190-talet, bland annat av den kunglige boktryckaren Richard Grafton i hans Chronicle at Large från 1569. I Anthony Mundays två dramer om Robin Hood från 1598-1599 görs Robin Hood till earl av Huntingdon. Prins John medverkar för första gången i Anthony Mundays två dramer och är då ingen regelrätt skurk. Först i olika versioner från 1800-talet blir prins John den skurk vi känner idag. Under 1600- och 1700-talet trycktes berättelser om Robin Hood i stora upplagor och författare skrev ihop nya berättelser. Vissa drag anpassades till tiden, i dessa berättelser har Robin Hood snarare en stav som vapen än ett svärd. 1946: Robin Hoods son (Bandit of Sherwood Forest).
Robin Hood (film, 1973)
Filmen hade amerikansk premiär den 8 november 1973, och svensk premiär den 30 november 1974. En kortklippt scen från filmen visas i Sveriges Televisions julaftonsrepertoar, Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Låten "Love" blev nominerad till en Oscar. De svenska rösterna i filmen görs bland annat av Rolf Bengtson, Beppe Wolgers, Björn Gustafson, John Harryson och Ingvar Kjellson. Under början av filmen blir prins John rånad av Robin Hood och Lille John på vägen till Nottingham. Den arge prinsen lovar en belöning till den som lyckas tillfångata Robin Hood, men då Robin hjälper folket är ingen villig att överlämna honom. Robin Hood förklär sig till en blind tiggare för att undvika prinsens vakter och ger sitt byte till de hungriga stadsborna, och deltar även i hemlighet i en födelsedagsfest för en ung kanin vid namn Hoppsan, där familjen ger honom en peng som födelsedagspresent. När sheriffen plötsligt kommer in och tar pojkens födelsedagspresent som skatt, ger Robin Hood den unge kaninen sin pil och båge, och sin hatt. Hoppsan, tillsammans med sina två systrar och sin vän Toby, försvinner genast ut för att testa den nya pilbågen, men han råkar skjuta sin pil mot prins Johns privata slottsgård. När barnen hämtar pilen stöter de på jungfru Marion, som Robin Hood har varit förtjust i sedan barndomen. Hon berättar om sitt förhållande med Robin, både Robin och Marion älskar varandra fortfarande, men båda har sina tvivel. Robin ärädd för att hans titel som stråtrövare innebär att han aldrig skulle kunna ha en relation med Marion, som är kung Rickards systerdotter, medan Marion oroar sig för att Robin har glömt bort henne medan hon varit borta. Robin Hood beslutar att smyga sig in i en bågskytteturnering arrangerat av prins John, då han får veta att priset är en kyss från Marion. För att inte bli igenkänd klär han ut sig till stork. Tävlingen visar sig vara en fälla anlagd av prins John, och det är Robins bågskytteskickligheter som avslöjar hans identitet. Han blir gripen av en triumferande prins John och döms till döden, men tack vare Lille Johns ingripande lyckas Robin Hood smita undan. Ett stort slagsmål bryter ut mellan prins Johns livvakter och Robin Hoods sällskap. Robin Hood lyckas fly med Marion, och de ger sig av mot Sherwoodskogen tillsammans med de fredlösa och andra medborgare från Nottingham som alla anordnar en fest i skogen och retar den så kallade "låtsaskungen av England". När prins John får reda på att han narras beordrar han att skatterna ska höjas ännu mer, så mycket att de flesta av Nottinghams invånare blir skuldbelastade och fängslas i prins Johns slott. Broder Tuck blir arresterad när han försökte hålla sheriffen borta från kyrkans insamlingslåda för fattiga. Prins John ger order om att hänga Broder Tuck, som ett lockbete för att lura fram Robin ur skogen. Lyckligtvis får Robin redan i förväg nys om detta och lyckas rädda Broder Tuck och samtidigt frita de andra fängslade invånarna av Nottingham, och i samma veva stjäla tillbaka deras pengar som prins John hade i sin sängkammare. De flyr mot Sherwoodskogen, men Robin springer tillbaka för att rädda ett litet barn som hamnat på efterkälken. När han gör det stänger slottsvakterna slottsporten och blockerar hans flyktväg. Samtidigt som han försöker fly slåss han mot sheriffen, som har blivit hänsynslöst besatt av att döda honom, på den översta våningen i slottet. När han försöker undkomma en brand som startade till följd av sheriffens vårdslöshet blir Robin tvungen att hoppa från slottets tak ned i vallgraven, samtidigt som han blir beskjuten av slottsvakterna. När Robin Hood inte kommer upp till ytan tror alla åskådare att Robin Hood är död, medan han i själva verket överlevde genom att simma under vattnet med hjälp av en vasstrå som snorkel.
Odéonbiografen, Umeå
Odéonbiografen, Umeå var en biograf i centrala Umeå. Biografen, som ritats av arkitekt Denis Sundberg, invigdes 1939 och revs 1991. Det första huset på den tomt som sedan 1992 härbärgerar hotell Plaza lades i aska vid stadsbranden 1888. Även nästa byggnad, ett affärshus med stallar, brann ned, år 1909. År 1915 uppfördes så en enkel biograf, Metropol, som rymde 250 trästolar men saknade filmduk, så filmerna visades direkt på väggen. Metropol lades ned 1916 och tomten, fastigheten och biografinventarierna köptes för 25 000 kronor av Hugo Sjögren, som tidigare drivit en ambulerande biografrörelse i Norr- och Västerbotten. Biografen döptes om till Odéon och invigdes lördagen 11 november 1916 med stumfilmen Gentlemannatjuven Raffles äventyr – ett detektivskådespel i fem akter för det facila priset av 40 öre. År 1919 byggdes Odéon om, antalet sittplatser utökades till 285 och orkestermusikerna fick ett eget dike. Hugo Sjögren – som vid det laget utökat verksamheten med Odéon-biografer i Vännäs, Vindeln och Spöland – avled 1923, endast 36 år gammal, och verksamheten övertogs av hans äldre bror Johan Sjögren. Det var inledningsvis svårt att teckna filmavtal. Svensk Filmindustri (SF), hade i stort sett monopol på de populära nordiska filmerna, och just tagit över biografen Imperial i Umeå. Räddning kom från USA, sedan Johan Sjögren lyckats få kontrakt med både Metro-Goldwyn och Fox Film, via bolagens filialer i Stockholm. Och vid det laget hade de mest kända svenska filmmakarna, Stiller och Sjöström, engagerats av Hollywood. Ljudradions ankomst i mitten av 1920-talet påverkade inte biograferna så illa som befarat. Istället fick filmen en skjuts med introduktionen av ljudfilm. Våren 1929 installerade biografen Palladium i Stockholm en ljudanläggning. Sjögren åkte till huvudstaden på studiebesök, och beslöt att satsa. För drygt 17 000 kronor inhandlades en ljudanläggning från Tyskland, och den 29 januari 1930 kunde Odéon visa den första ljudfilmen i Umeå, den amerikanska showfilmen Fox Follies. Och hädanefter behövdes inga musiker. Ljudfilmens genombrott innebar ett uppsving för den talade svenska filmen, på bekostnad av den amerikanska, men sammanföll med den stora depressionen. Odéon förlorade flera av sina kontrakt med amerikanska filmbolag och slöt 1933 avtal med Sveriges Förenade Biograf AB, och fick därigenom tillgång till svenska filmer från Svea Film och Europa Film. Inom några år var alla biografer i Umeå knutna till en större, nationell kedja. År 1938 revs den gamla biografen för att ersättas av en ny på samma plats, Storgatan 40. Den nya biografen kostade 240 000 kronor, ritades i funkis-stil av den unge Umeå-arkitekten Denis Sundberg och var blott den andra byggnad som uppfördes av byggnadsingenjören Olaus Forsberg och dennes nystartade bolag Olaus Forsberg och Co. Med sina 501 platser med läktare beskrevs Odéon som "Övre Norrlands största och modernaste biografteater". Vid nypremiären visades långfilmen Robin Hoods äventyr, med Errol Flynn i huvudrollen. Den sista större innovationen på Odéon var 1955 års installation av det nya filmformatet Cinemascope, som tagits fram i USA som svar på televisionens genombrott, men i Umeå föregick TV:ns ankomst. Vid det laget hade biografverksamheten tagit över av Johans son Rolf Sjögren, som från 1954 lät Filmstudion i Umeå hyra in sig på lördagarnas matinétid. I slutet av 1970-talet togs driften över av samarbetspartnern Europa Film, som dock redan hade ekonomiska problem och i början av 1980-talet sålde hela bolaget med dess biografer till "ärkerivalen" Svensk Filmindustri. Knappt tio år senare beslöt sig SF för att lägga ned Odéon. I maj 1991 visades den sista filmen – Ettore Scolas hyllning till biografen, Splendor – och Odéons tid var över, efter knappt 75 år.
Matthew Porretta
Matthew Charles Porretta, född 29 maj 1965 i Darien, Connecticut, är en amerikansk skådespelare. Hans föräldrar Frank Porretta II och Roberta Palmer är båda operasångare. Hans mor var "Miss Ohio" 1956. Alla hans syskon är på ett eller annat sätt inblandade i underhållningsbranschen. Matthew har två bröder, Frank III och Greg, och två systrar Anna och Roberta. Han är yngst av tre bröder. När Matthew var ung var han utbildad och tränad gymnast. När han sökte rollen som Robin Hood, gjorde han en baklängesvolt vilket uppenbarligen hjälpte honom att få rollen, han använder ofta sina volter i serien. Han tränade även sin röst i Manhattan School of Music, och framträdde bland annat i Broadway i bra föreställningar som Les Misérables och West Side Story. Hans far gjorde honom sällskap i andra säsongen av Robin Hoods nya äventyr, där han spelar Andrew MacGregor, Robins tränare och mentor. Hans bror Greg hade också rollen som Sir Guy of Gisbourne. 1993 – Robin Hood – karlar i trikåer. 1993 – Beverly Hills (TV-serie). 1995 – Dracula – död men lycklig. 1997 – Robin Hoods nya äventyr, som Robin Hood (23 avsnitt, 1996–1998).
Irisk litteratur
Iriskspråkig litteratur är litteratur skriven på iriska. På iriska har det skrivits litteratur och dikt sedan sjuhundratalet. Litteraturhistoriskt rikast var antagligen den klassiska tiden ungefär mellan 1100 och 1600. En stor del av diktningen var lovsånger och drapor av hovskalder, men dessutom utgjorde den keltiska hjältemytologin en central del av tematiken. Särskilt populära blev episka dikter om Fianna, de vandrande krigarna, som, ledda av sin konung Fionn Mac Cumhaill, företer intressanta likheter både med Robin Hoods glada fredlösa och med kung Arthurs riddare. Fianna-mytologin inspirerade sedan den skotska författaren James Macpherson till att ge ut Ossians sånger på 1700-talet. Eftersom mytologin är gemensam för den iriska och den skotlandsgaeliska folkloren, kunde han med visst fog påstå, att det var frågan om uteslutande skotsk mytologi. Med tiden grundades dock ossianska forskningssällskap, som kom underfund med att det var iriskspråkiga hjälteepos som utgjorde det egentliga originalet. Från vår egen tid kan det också nämnas, att fantasyförfattaren Robert Howard, en av H.P. Lovecrafts lärjungar, inspirerades av Fiannamytologin. Namnet på Howards hjälte Conan Barbaren, som sedan spelades av Arnold Schwarzenegger på vita duken, kommer från Fiannacykeln, där en av Fionn Mac Cumhaills hjältar heter Conán Maol. Howards berättelser och filmen om Conan har föga att göra med genuin Fiannamytologi, men det är knappast rättvist att säga att stämningen i keltiska mytologiska berättelser skulle vara stort mera civiliserad. Den gudom som Conan i filmen tillber, Crom, har åtminstone samma namn som en fornkeltisk, hednisk gud, ty än i dag svär de irisktalande vid denna gud - Dar Crom! - trots att språket annars blivit genomsyrat av kristendomen och katolicismen. (Det är givetvis vanligare att säga dar Dia, det vill säga "vid Gud".). Det finns även en annan mytologisk berättelsecykel - Ulstercykeln kallas den, eftersom dess huvudperson, hjälten Cú Chulainn, tillhör den stam, Ulaid, som gett sitt namn åt landskapet Ulster (iriska: Cúige Uladh) i norra Irland. Den centrala texten i Ulstercykeln är Táin Bó Cuailgne eller berättelsen om stölden av Cuailgnes boskap. Stölden av en tjur utlöser ett krig mellan Connacht och Ulster, och det är den mytiske hjälten Cú Chulainn som ensam ska slå tillbaka Connachts arméer, vilket också sker, men inte utan en rad mångskiftande äventyr. Fiannacykeln har levt kvar i folkmun ända fram till våra dagar, men med klassisk irisk diktning blev det slut på 1600-talet, när hovskalderna förlorade sina adliga mecenater. En del av dessa skalder kunde dock tack vare sin klassiska diktarutbildning uttrycka sin bestörtning över denna katastrof i konstnärligt fulländad form, vilket gjort dem till klassiker även ur dagens synvinkel. Berömda diktare från detta tidevarv av tonnbhriseadh an tseanghnáthaimh ("den gamla livsrutinens vågbrytning") var Piaras Feiritéar (Pierce Ferriter), som levde under 1600-talets första hälft, Dáibhí Ó Bruadair (cirka 1625–1700) och Aogán Ó Rathaille (Egan O'Reilly, cirka 1675–1730). Feiritéar var själv adelsman av engelskt och normandiskt ursprung och blev en hjältegestalt i folkloren i Kerrytrakten: han sägs ha skrivit en av sina dikter när han gömde sig i en grotta undan engelska soldater, och han lär ha dött i galgen. Hans dikter är uteslutande på iriska, men det är tydligt att han var påverkad av samtida engelsk litteratur. Dáibhí Ó Bruadair var en hovdiktare som väntade sig ett bekvämt liv under en adlig mecenats beskydd, men fick se den traditionella litterära kulturens stöttepelare rasa inför sina ögon. Han var tvungen att livnära sig på kroppsligt arbete. Besvikelsen bragte han i uttryck på klassisk iriska i stavelseräknande dán díreach-verser. Ó Rathaille skriver om liknande känslor, men han använder sig även av den friare amhrán-formen, som påminner mera om folksången. Amhrán är det iriska ordet för "sång, visa".
