Palladium (Göteborg)
Palladium var en biograf på Lilla Nygatan 2 i Göteborg, som vid öppnandet den 14 augusti 1919 hade 1 028 platser och ägdes av Palladiumbiograferna. Arkitekter var Otto Dymling och Pehr Nilsson. När den stängdes 17 februari 2008 ägdes biografen av Svensk Filmindustri (SF) och hade 770 platser. På parkett fanns 565 platser fördelade på 21 rader, och på balkong fanns det 8 rader med 205 platser. Dukens storlek var 6x15 meter och ljudsystemen var DTS, Dolby SR-D, SR-D-EX och DTS-ES. Palladiumbiograferna drev verksamheten 1919-1980, Europafilm 1980-1984 och SF från 1984 till stängningen 2008. I början hade Palladium en mittgång och större läktare samt 60 stycken parkettloger. Taket i salongen innehåller omfattande plafondmålningar av konstnären Gunnar Ström, vilka är inramade av ornamentur. Biografen blev under sina 89 år renoverad eller ombyggd ett antal gånger. Den 15 augusti 1921 öppnade man för säsongen efter en större renovering, 1928, 1936 renoverades salongen på nytt, denna gång av arkitekt Gustaf Alde, 1954 skedde stora ombyggnader, då bland annat läktarna drogs in mot pelarna, så att den 9 x 13 meter stora scenöppningen skulle kunna rymma den nya CinemaScope-duken, 1975 togs den övre foajén bort då Lilla Palladium byggdes och 1996 då Lilla Palladium stängdes. Det öppnade en mindre salong - som byggts i den övre foajén efter design av Nisse Skoog - den 21 augusti 1975 och som hade 69 platser. Denna mindre salong stängdes 5 december 1996. Första filmen var Alice bor inte här längre. Palladium visade den genom historien enda film inspelad med en:Cinemiracle, Windjammer med premiär 12 juli 1960 och på programmet i 18 veckor. Det var en teknik som, liksom Cinerama, byggde på en sammansatt bild av tre separata projektorer vilket var 1950-talets filmsvar på det nya stora hotet, televisionen. Tekniken bestod i att visa tre olika filmvinklar med en så noggrann skarvning som filminspelning, lagring och uppspelning tillsammans kunde åstadkomma på en bred rundad duk. Upplevelsen av denna bredbildsteknik kompletterades ljudmässigt av 7 stycken analoga kanaler för att tillsammans skapa en närhetskänsla. Duken var 7 x 14 meter. Palladium fick 1963 projektorer för 70 mm-film och sex-kanaligt magnetljud med fem högtalare vid scenen och åtta i salongen. Därmed hade man den största permanenta tekniska bioutrustningen i Sverige. Sedan 1987 har Palladium haft två stycken, 827 kilo tunga, filmprojektorer, av gjutjärn, av en modell som började tillverkas 1955. De båda Philips DP70 flyttades hit efter att tidigare gjort tjänst på den nu nedlagda biografen Spegeln i Helsingborg. Som antyds i modellnamnet är det fråga om projektorer som klarar 70 mm:s film och användandet av gjutjärn har genom sin allmänna tyngd och stabilitet också fördelen att effektivt kunna "släcka ned" det mekaniska matningsslammer som annars kan störa filmupplevelsen.
Kall fusion
Kall fusion är ett hypotetiskt fysikaliskt fenomen, där sammansmältning, fusion, av atomkärnor förmodas ske vid förhållandevis låg temperatur och lågt tryck, till skillnad från vanlig fusion som sker vid mycket höga temperaturer, till exempel i solen. Kall fusion av vätekärnor skulle kunna ge näst intill gratis energi, eftersom man kan använda vanligt vatten som bränsle. Rådande teorier pekar på att kall fusion är omöjligt, men vissa forskare hävdar att det finns experiment som demonstrerar kall fusion. Ett auktioner/aktuellt/">aktuellt men ifrågasatt exempel på ett sådant experiment är Energy Catalyzer ("Energikatalysator", E-Cat). E-Cat är en uppfinning av en italiensk entreprenör vid namn Andrea Rossi. Oberoende forskare har dock aldrig kunnat upprepa resultaten. Den vanligaste experimentella uppsättningen är någon sorts elektrolytisk cell. Andra metoder har prövat en typ av termisk katalysreaktor, myonkatalys eller ultraljudsinducerad kavitation. Eftersom det finns en lång historia av bedrägerier i samband med fritt tillgänglig energi, har forskarvärlden intagit en kraftigt skeptisk hållning till alla nya påståenden om lyckad kall fusion. Termen "kall fusion" myntades av Paul Palmer vid Brigham Young University 1986 i samband med undersökningar kring "geo-fusion," eller den möjliga existensen av fusion i en planets kärna. Intresset att ur väte kunna tillverka helium växte fram på 1920-talet som en möjlighet att till låg kostnad få fram en säkrare lyftgas till luftskepp än väte. Palladiums speciella förmåga att absorbera väte hade Thomas Graham insett redan på 1800-talet. Kall fusion kom därför huvudsakligen att kretsa runt idén att palladium (eller titan) skulle kunna katalysera fusion genom dessa metallers speciella egenskap att kunna absorbera stora mängder väte, inklusive dess isotop deuterium. Hoppet stod till att deuteriumatomer skulle komma tillräckligt nära samman för att inducera fusion vid vanliga temperaturer. År 1927 hävdade den svenske fysikern John Tandberg att han hade lyckats smälta samman väte under tryck till helium i en elektrolytisk cell med palladiumelektroder. På basis av detta arbete ansökte han om svenskt patent för "a method to produce helium and useful reaction energy". Samtidigt hade två tyska vetenskapsmän, F. Paneth och K. Peters rapporterat om transformation av väte till helium genom spontan kärnkatalys, då väte fick adsorberas av finfördelad palladium vid rumstemperatur. Dessa författare tillkännagav senare att det helium som de mätt upp, hade sin källa i den omgivande luften. Till följd av denna Paneth och Peters reträtt, så blev Tandbergs patentansökan till slut avslagen. Efter det att deuterium upptäckts 1932, fortsatte Tandberg sina experiment med tungt vatten nu med siktet klart inställt på energiutbytets möjligheter. Några större mängder helium lär han inte ha åstadkommit och intresset falnade med luftskeppet Hindenburg, trots att det på sin sista färd 1937 hade laddats med vätgas. Mest uppmärksamhet har de två forskarna Stanley Pons från USA och Martin Fleischmann från Storbritannien väckt. I mars 1989 på University of Utah rapporterade de att de i ett elektrolysliknande experiment med vätgasmättade palladium-elektroder fått ut mer energi än vad som krävdes för att underhålla reaktionen. Det gick en högljudd susning genom vetenskapsvärlden, vilken dock snabbt dämpades av att många forskare som försökte upprepa försöket misslyckades, och av bland annat MIT-forskare som hävdade att detta var en bluff eller ett missförstånd. Pons och Fleischmann fick utstå mycket kritik och valde till slut att inte jobba mer i USA. Under de följande åren kom flera böcker ut som kritiserade såväl metoder för kallfusionsforskning som kallfusionsforskarnas uppträdande. Det vetenskapliga samfundet har intagit en fortsatt skeptiskt hållning till ämnet, både på grund av den bristen på experimentell reproducerbarhet och kall fusions teoretiska orimlighet.
Canadian Tire Centre
Canadian Tire Centre, tidigare The Palladium, Corel Centre och Scotiabank Place, är en inomhusarena för ishockey i Ottawa i Ontario i Kanada. Arenan är hemmaarena för Ottawa Senators, som spelar i National Hockey League (NHL). Arenan invigdes den 15 januari 1996 under namnet The Palladium, men bytte snart namn till Corel Centre. 2006 fick arenan sitt nuvarande namn efter ett sponsoravtal med banken Scotiabank. Förutom ishockey hålls andra evenemang såsom konserter, konståkning med mera. Arenan har kritiserats för sitt läge. Den ligger långt från Ottawas centrum, i den västra förorten Kanata, och det blir ofta långa trafikköer inför matcherna. Avsaknaden av restauranger och barer i arenans närområde gör det också svårt för supportrarna att fira en seger på samma sätt som om arenan legat i centrum. Bryan Adams - 15 januari 1996. Juno Awards - 6 april 2003. Stanley Cup-final - 2 juni 2007. JVM i ishockey 2009 - 26 december 2008 — 5 januari 2009. Världsmästerskapet i ishockey för damer 2013 - 2 — 9 april 2013.
Platina
Platina är ett metalliskt grundämne som tillhör gruppen tunga platinametaller. Det kategoriseras som ädelmetall. Platina förekommer i legeringar och används bland annat i kemiska apparater, inom tandteknik och i smycken. Namnet kommer av det spanska ordet platino som betyder "litet silver". Platina är en silvervit ädelmetall som i ren form är smidbar och böjlig, precis som guld. Platina anses som den dyraste av alla kommersiellt tillgängliga metaller. Platina är också den dyraste metallen som används vid smyckesframställning. De flesta platinasmycken som säljs i Sverige är i form av vigselringar eller förlovningsringar. I USA, Tyskland och en del andra länder är dock platina en vanlig metall i alla sorters ytterst exklusiva smycken, oftast tillsammans med diamanter. Platina är en mycket bra katalysator och används bland annat vid tillverkning av svavelsyra. Den är olöslig i saltsyra och salpetersyra men löser sig i kungsvatten (saltsyra/salpetersyra=3/1). De vanligaste oxidationsstadierna är +2 och +4. Ledningsförmågan för elektricitet och värme är cirka en sjättedel av koppars ledningsförmåga. Trots den dåliga ledningsförmågan används ibland platinaöverdrag på elektriska kontakter i oskyddad miljö som inte får oxidera. Laboratorieutrustning av platina används vid kemiska analyser för att utrustningen inte skall reagera med provet. Att så inte sker är av yttersta vikt då ett provs kemiska sammansättning skall klarläggas. Platina har sedan länge använts av urbefolkningen i Central- och Sydamerika. Den första europeiska hänvisningen till platina finner man i skrifter från år 1557 i den italienske humanisten Julius Caesar Scaligers (1484–1558) skrifter som beskrivning av en mystisk metall som förekom i de centralamerikanska gruvorna. Däremot genomfördes de första noggrannare studierna av platina från Sydamerika av Antonio de Ulloa år 1735 och av engelsmannen Charles Wood år 1741. Henrik Teofilus Scheffer vid Kungliga myntverket i Stockholm var år 1752 den förste att genomföra en mer noggrann studie och kunde visa att platina var en självständig metall. Det dröjde dock till år 1803 innan man med säkerhet kunnat påvisa att råplatina egentligen utgör en förening av flera metaller, förutom platina palladium, rodium, osmium och iridium, år 1845 upptäcktes ännu en till, rutenium. Fram till år 1822 kom all platina från Amerika. Detta år upptäckte man förekomst av platina i guldvaskerierna i Ural, och snart visade det sig att platina fanns längs hela Uralbergen. Snart var produktionen i Uralbergen större än den i Colombia. Under första världskriget minskade dock den ryska tillverkningen och den sydamerikanska blev åter den största. År 1915 började även Kanada med en storskalig utvinning av platina. Mellan åren 1924-1925 började man även utvinna platina i Sydafrika. Platina används i smycken, ledningar och kärl för laboratoriebruk, i olika värdefulla instrument, i tandmaterial, i rostfria apparater och elektroder i glasapparater. Som katalysator används platina för att kracka oljeprodukter och i bilars avgasrenare. Tunn platinatråd blir glödande i ånga från metanol eftersom den verkar som katalysator. Denna egenskap används i cigarettändare och handvärmare. I närvaro av platina exploderar vätgas tillsammans med syrgas. Platina är ett sällsynt grundämne i jordskorpan, medelhalten är ca 10–15 mg/ton, något högre än för guld. I naturen finns platina som en blandning av sex isotoper. Platina förekommer mestadels i lite blandad form och kan skiljas ut från andra metaller på grund av deras olika smältpunkter. 83,8% av världens platinafyndigheter finns i Sydafrika, 7,4% i Zimbabwe, 4,7% i Ryssland och 2,6% i USA. Fyndigheter finns även i Kanada, Kina, Finland och Colombia. Världsproduktionen 1993 var cirka 130 ton. Platinum Eagle (ett mynt med det nominella värdet 100 USD av 99,95% platina, se nedan).
Ädelmetall
Ädelmetall eller ädel metall avser inom guldsmedskonsten främst arbeten i guld, silver och platina, och tillsatsmetallen palladium i vitguld, men inom kemin en vidare uppsättning metaller som utmärks av låg reaktivitet. Rodium används inom smyckestillverkning för att belägga en tunn yta av främst vitguldsarbeten med rodium elektrolytiskt, för att få vitguldet att se vitare ut. Silver rodieras ibland av estetiska skäl eller för att förhindra oxidation. Historiskt sett har ädelmetaller haft betydelse som betalningsmedel, men används numera inom industrin eller ses som investeringsobjekt. Halten av guld i en guldlegering mäts i karat eller tusendelar. Silver stämplas i Sverige oftast med finhalten uttryckt i tusendelar. Till exempel sterlingsilver som stämplas 925 och verksilver 830. Kemiskt sett kännetecknas ädelmetaller av att de reagerar mindre med omgivningen jämfört med oädla metaller, samt att de generellt har en högre smältpunkt än andra metaller. Ädla metaller oxideras inte i utspädd saltsyra, då de till skillnad från de oädla metallerna inte avger elektroner till vätejonen. De är därför placerade till höger om väte i spänningsserien. Till ädelmetallerna räknas normalt metallerna koppar, rutenium, rodium, palladium, silver, rhenium, osmium, iridium, platina, guld och kvicksilver. För guldsmeden är det främst guld, silver och platina som är ädelmetaller, men även Rodium används vid plätering av framför allt vitguld och silver och på senare tid även Palladium vid tillverkning av framförallt vigsel och förlovningsringar. Ädelmetallarbeten märks i många länder med en kontrollstämpel. Som ädel metall räknas i Sverige enligt lagen 1999:779 ämnena. Därutöver stadgas att även arbeten av palladium med minsta renhet av 500/1000 är tillåtet att säljas som ädelmetallarbeten. De tre första ämnena är mycket korrosionshållfasta. Silver svartnar visserligen under påverkan av svavel, men står sig ändå väl i normala miljöer, skadas ej av vatten.
Driver dagg faller regn
Driver dagg faller regn är en svensk dramafilm från 1946 i regi av Gustaf Edgren. I huvudrollerna ses Mai Zetterling och Alf Kjellin. Handlingen utspelar sig i Hälsingland under 1800-talet. Storbonden Germunds (spelad av Sten Lindgren) dotter Marit (Mai Zetterling) ska gifta sig med grannbonden Elias son Mats (Ulf Palme), så har det blivit bestämt. Nere vid forsen spelar oäktingen Jon (Alf Kjellin), föraktad av alla andra. För många år sedan skulle Germund gifta sig med Gertrud, men hon rymde med en spelman och födde Jon. De två var även de föraktade och dränkte sig i forsen. Jon är dräng hos Varmeln-prästen (Torsten Bergström) som försöker slå trolldomen ur Jons kropp. Prästen kommer förbi och slår sönder Jons fiol samt förbannar hans spelande. Spelmannen Glabo-Kalle (Ivar Hallbäck) som passerat förbi lovar dock att ge honom en ny. Germund är på bouppteckning hos Gertruds syster Elin (Anna Lindahl) som bor på Olsgården och som nu blivit änka. Hon ville en gång gifta sig med Germund men så blev aldrig fallet. De talar om vad som varit och den förbannelse Germund tror vilar över spelmän i allmänhet och Jon i synnerhet. Germund varnar Marit för att komma i närheten av Jon. På lördagens logdans uppträder Mats berusad och försöker våldta Marit och hon springer hem. Även på hemvägen förföljs hon av tre män men Jon ingriper och räddar henne. Det dröjer inte länge innan de är förälskade. Marit och Jon träffas i smyg, alltmedan hennes bröllop planeras. När hennes far Germund får reda på hur det står till blir han mycket förbittrad, Marit är hans allt på jorden. Germund ärädd att Marit skall ge sig av med Jon på samma sätt som hans hustru gav sig av med sin spelman. Marit bekänner sina känslor för Jon för fadern. Han ser då till att driva Jon på flykt, så Jon lämnar trakten. Han anordnar även skallgång efter Jon och hotar att "gälla", det vill säga kastrera honom. Marit lovar efter påtryckningar att gifta sig med Mats om fadern låter Jon vara i fred. Det rustas till bröllop på Germundsgården. I kyrkan hör Marit fiolen spela och hon rusar ut från bröllopsakten, tar en häst och rider sin väg. Germund och Elin följer efter i vagn. Längs vägen skyggar hästen för Marits brudslöja som blivit hängande i en gren och börjar skena. Vagnen välter och Elin skadas så svårt att hon blir sängliggande. Jon och Marit är nu återförenade och bosätter sig på en fäbodvall där de lever som närmast fredlösa under sommaren. Det går mot höst och Germund är nu ensam hemma på Germundsgården, djupt olycklig och deprimerad alltmedan ett ihållande regn får illustrera hans inre känslor. När vintern kommer tvingas Marit och Jon att återvända till bygden där de får bostad i Glabo-Kalles stuga. Elin som fått reda på var de finns kallar de två till sin sjukbädd. Hon vill att Marit skall ta över Olsgården men Marit vägrar. Hon säger att det är Jon som skall ta över gården och så sker också. Jon och Germund försonas till sist när Germund räddar Jon från att drunkna i forsen i samband med laxfiske. Germund menar att det där med förbannelsen var bara skrock. Trollen finns bara inom oss alla och det är han som varit det största. Filmen hade premiär den 26 december 1946 på bland annat Palladium i Stockholm, Svea i Sundsvall, Röda kvarn i Gävle och Odéon i Norrköping. Den är inspelad under sensommaren 1946 i Filmstaden, Råsunda (ateljé), i Hälsingland (bland annat Laforsen), Spånga kyrka, Norrbotten och Ångermanland. Germundsgården i filmen gestaltas av Karlsgården, som är en hembygdsgård strax söder om Järvsö. Filmfotograf var Martin Bodin. Utescen framför kyrka med huvudingång är filmad vid Järvsö kyrka. Driver dagg faller regn har visats i SVT, bland annat 1982, 1984, 1991, 2011 och i augusti 2020. Mai Zetterling är dubbad av Mona Ekman i sångscen på fäbodvallen. Mai Zetterling – Marit Germundsdotter. Sten Lindgren – Germund Germundsson, storbonde. Anna Lindahl – Elin, änka på Olsgården.
