Kläder och mode i 1930-talets Sverige
Kläder och mode i 1930-talets Sverige dikterades av Hollywoodfilmernas glamour och kan definieras som "elegant, chic, sex appeal, personlig image och surrealism". Även det rådande samhällstillståndet, med den stora depressionen efter börskraschen 1929, påverkade modet och tvingade modeskapare att anpassa sig efter de ny ekonomiska förutsättningarna. En ny, mer konservativ, inställning till mode växte fram. I början av 1930-talet blev den kvinnliga klädseln mer feminin med mjuka former vilket var en reaktion på 1920-talets mode, som var mer fritt. 1930-talets ideal var längre kjolar och längre hår, samt tunga tyger vars fall la sig längs den kvinnliga kroppsformen med en markering vid midjan. Mot slutet av 1930-talet ändrades modet i samband med oroligheterna i Europa och stilen blev mer maskulin. Trenden blev istället en mer dämpad färgskala, strama passformer, breda axlar och långbyxor. Materialen ändras till tjockare tyger i bland annat ylle. Under 1930-talet delades kvinnornas klänningar in i fem olika kategorier utifrån olika tillställningar och dess klädkod: vardagsklänning, söndagsklänning, eftermiddagsklänning, middagsklänning och galaklänning. Vardagsklänningen var det man bar till vardags och var i ett mörkt och slätt material, alternativt en kjol med tillhörande kavaj till vilken man bar en blus eller en jumper under. Klänningen eller kjolen var av kort modell och räckte precis under knäna. Den användes på arbetsplatsen, vid enkla tillställningar så som på kafferep, små vernissager samt vardagliga biograf- och restaurangbesök. Så länge tillställningen innefattade få gäster och inte innebar dans var det vanligt att bära vardagsklänningen. Söndagsklänningen var en mer arbetad modell av vardagsklänningen. Även den var i mörka färger och av kort modell, men den var av ett mer exklusivt material och användes vid tillställningar så som en större lunch, eftermiddagsmottagningar, små fester, på restaurang och konfirmationer. Ofta bar kvinnorna söndagsklänningen i samband med att männen bar kulörta kavajkostymer under till exempel en kavajskutt, det vill säga en ungdomsfest. Eftermiddagsklänningen, även kallad mellanklänningen, sträckte sig längre ner på vaderna men var inte lika lång som en aftonklänning. Klänningen var ofta i ljusare nyanser och sydd i tunnare tyg, ofta med hög krage och långa ärmar. Den kunde bäras på middagar, vid teater- och konsertbesök, på dop och tillställningar med eventuell dans. Den bars även vid begravningar med då i en svart variant. Middagsklänningen var en lång aftonklänning, ofta urringad och utan ärmar, i ljusa eller mörka färger. Under början av 1930-talet var grunden ofta enkel, med udda, nästintill absurda, detaljer. Modet samspelade mycket med den surrealistiska konsten och det var det som gav upphov till innovativa detaljer på annars enkla klädesplagg. Aftonklänningen användes på större middagar, tillställningar med dans, när männen bar smoking eller vid brist på en galaklänning. Galaklänningen var en elegant och parant långklänning som förekom i både ljusa och mörka färger och var ofta urringad och utan ärmar. Den bars vid supéer, galaföreställningar, bröllop, jubileer och stora evenemang. Under 1930-talet fortsatte utvecklingen av stickade tröjor, slipovers och pullovers som kom under 1920-talet. De var ofta i en sportig modell och användes både till vardags och på tillställningar där man bar den under kavajen. Strax före första världskriget hade v-ringningen blivit introducerad och under 1930-talet användes den på tröjor med både hög- och halvkrage. Männens smycken innefattade enbart äkta smycken och utgjordes av förlovnings- eller vigselringen, manschettknappar och eventuell vapenring eller klackring. I vissa fall ansågs cigarettetuier och käppar som smycken som män bar. Vapenringen och klackringen skulle vara gjorda helt i guld, eller med plattan gjord av onyx eller karneol. Även männens smycken skulle enligt modet vara diskreta.
Kriminalvården
Myndigheten är från 1 oktober 2022 beredskapsmyndighet och ingår i beredskapssektorn ordning och säkerhet. Genom en reform som genomfördes den 1 januari 2006 avvecklades de lokala kriminalvårdsmyndigheterna, Transporttjänsten och Kriminalvårdsstyrelsen och en ny myndighet, Kriminalvården, inrättades. HK är den centrala ledningen inom kriminalvården. HK finns i Norrköping. Föregångaren till HK och KVS inrättades 3 februari 1825 och gick under beteckningen Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, med säte på Långholmen, Stockholm. Den bytte 1859 namn till Fångvårdsstyrelsen. Kriminalvårdens författningssamling består av föreskrifter och allmänna råd. Kriminalvårdens personal i klientnära arbete bär tjänstedräkt, i dagligt tal kallad uniform. Uniformerna består i grund av en ljusare blå skjorta med mörkblå slips, slipsen har kriminalvårdens vapen med en röd linje över och under, mörkblå byxa samt mörka skor. Kriminalvårdens tjänstedräkt består även av en mörkblå pikétröja, en stickad tröja (kallad Nato-tröja), slipover och pullover samt polotröja. Som ytterkläder finns jacka, vindjacka och parkas. Kriminalvårdspersonalen kan även till tjänstedräkt bära kavaj och långrock (vanligtvis vid speciella tillfällen). Tjänstedräkten är uppmärkt med kriminalvårdens vapen mot svart bakgrund på vänster arm. Till tjänstedräkten bär kriminalvårdens personal namnbricka där namn samt befattning anges. Till tjänstedräkten kan även viss utrustning bäras, till exempel batong, handfängsel, pepparspray och kommunikationsradio. Personal som tjänstgör vid frivården bär inte tjänstedräkt. Den vanligaste befattningen inom kriminalvården är kriminalvårdare, det vill säga den del av personalen som jobbar närmast klienterna (de intagna) i anstalt eller häkte. Kriminalvårdaren kan ha varierande arbetsuppgifter och kan både jobba med säkerhets- och tillsynsuppgifter, vilket är vanligast, men även med behandlande arbetsuppgifter (programverksamhet). Kriminalvården har de senaste åren gått från att vara en ganska "platt" organisation till en organisation med klar befälsordning. En kriminalvårdare kan därför bli utsedd till att ha ett funktionsansvar som någon typ av befäl, exempelvis vakthavande befäl eller larmchef. Detta är en återgång till en tidigare organisationsform, då med befälsgraderna övertillsynsman och tillsynsman. Vakthavande befäl är lik polisens vakthavande befäl och fungerar som operativ chef eller arbetsledare. Det är även denna person som har högsta befälet på landets slutna enheter under icke kontorstid. Vakthavande befäl har till uppgift att fatta beslut gällande placeringar, säkerhetsfrågor och säkerhetsarbete. Larmchef är, som namnet antyder, chef vid larm. Larmchefen är det vakthavande befälets förlängda arm och har till uppgift att verkställa de beslut som vakthavande befäl tar vid en incident. Larmchefen motsvarar polisens insatschef, det vill säga den som leder och fördelar arbetet på incidentplatsen. På incidentplatsen är det endast larmchefen som har befälet och denne tar endast order av vakthavande befäl. Programledare är den person som leder Kriminalvårdens behandlingsprogram. Dessa har som huvudsyfte att minska risken för återfall i kriminalitet. Kriminalvården har flera olika behandlingsprogram bland annat riktade mot våldsproblematik, allmänkriminalitet, sexualbrott eller våld i nära relation. Produktionsledare är de personer som ansvarar och leder arbete i den produktion som kriminalvården har, se Krimprod. Handläggare i frivården av klientärenden. Frivården är den del av Kriminalvården som ansvarar för påföljder i frihet. En stor del av en frivårdsinspektörs arbete handlar om övervakning. Frivårdsinspektören övervakar både klienter som blir villkorligt frigivna från fängelse och de som döms till skyddstillsyn, också när den kombineras med föreskrift om samhällstjänst eller särskild behandlingsplan, så kallad kontraktsvård.
Elsa Schiaparelli
Elsa Schiaparelli, född 10 september 1890 i Rom, Italien, död 13 november 1973 i Paris, Frankrike, var en fransk-italiensk modeskapare. Hon anses vara en av de mest framstående modeskaparna från mellankrigstiden. Hon samarbetade med framstående kreatörer som Paul Poiret, Salvador Dalí och Jean Cocteau, och bland annat Greta Garbo, Katharine Hepburn, Vivien Leigh och Marlene Dietrich bar hennes kläder. Elsa Schiaparelli föddes 1890 i Palazzo Corsini i Rom. Hon växte upp i en aristokratisk och intellektuell familj. Fadern var föreståndare för Accademia dei Lincei samt professor i orientalistisk litteratur och modern härstammade från Medicifamiljen. Hon studerade filosofi och gav 1911 ut en diktsamling med sensuella dikter, Arethusa. 1913 flyttade hon till London tillsammans med sin systers vänner, där hon bland annat besökte en teologisk konferens som anordnades av teosofen Wilhelm Frederick Wendt de Kerlor. De förälskade sig i varandra, gifte sig 1914 och flyttade 1916 till New York. 1920 föddes deras dotter Gogo, som tidigt fick polio. Pengarna försvann snabbt och maken var ofta frånvarande, och paret skiljde sig till slut. Under tiden i USA lärde dock Schiaparelli känna Francis Picabias fru Gabrielle Picabia, och därigenom inleddes ett livslångt intresse och engagemang för surrealismen. 1922 flyttade Elsa Schiaparelli till Paris med dottern, för att hon skulle kunna få rätt behandling. Dagtid jobbade Schiaparelli i en antikaffär, och om kvällarna umgicks hon i intellektuella kretsar på restaurangen Le Bœuf sur le Toit. Där lärde hon bland annat känna modeskaparen Paul Poiret, som vid den tiden var en stor modedesigner. Genom honom fick hon ett stort intresse för haute couture, och under mitten av 1920-talet började hon själv att formge kläder. Hon fick sitt genombrott med en handstickad pullover med ett svartvitt trompe l'œil-motiv, som uppmärksammades av Vogue och blev populärt i bland annat USA. 1927 grundade hon sitt eget modehus, Schiaparelli. De stickade kläderna utökades med simkläder, badkläder och olika accessoarer. Kläderna hade många olika motiv och färger, ofta rika med kontraster. Kombinationen av haute couture och sportkläder blev populärt bland annat i USA. Från 1929 utökade hon antalet nya material, storlekar, detaljer och tillbehör kraftigt. Hon började också samarbeta med personer som Elsa Triolet, Jean Dunand, Alberto Giacometti, Meret Oppenheim, Jean Schlumberger, Lina Baretti och Jean-Michel Frank. 1932 hade Schiaparellis modehus flera våningar, åtta ateljéer och över fyrahundra anställda. 1933 öppnade hon affärer och kontor i London och New York. 1934 blev hon den första kvinnliga modeskaparen att visas på framsidan av den amerikanska tidskriften Time. Bland kända personer som började använda hennes kläder återfanns Wallis Simpson, Marlene Dietrich, Katharine Hepburn, Lauren Bacall, Gala Dalí, Gene Tierney, Greta Garbo, Vivien Leigh och Mae West. Schiaparellis modeskapande blev alltmer påverkat av surrealism, och hon arbetade med många framstående surrealistiska konstnärer. Under 1930-talet började hon på så vis att samarbeta med bland annat Salvador Dalí och Jean Cocteau. Fram till sommaren 1940 kunde Schiaparelli hålla igång modehuset. I juli 1940 lämnade hon dock Paris, och gav föreläsningar i USA om kvinnan och kläder. Hon återvände till Paris, överlämnade sitt modehus i händerna på sin högra hand från maj 1940 till juli 1945, och återvände till New York, varifrån hon bland annat engagerade sig för ett fritt Frankrike. När Frankrike till slut blev fritt igen återvände hon till Paris, började designa igen och gav ut sin första nya kollektion efter andra världskriget i september 1945. 1954 stängde hon dock ner sitt modehus, för att skriva sin självbiografi Shocking Life.
Linne (plagg)
Ett linne är ett ärmlöst plagg för överkroppen. Linnet är ursprungligen tänkt att vara ett underplagg, men bärs idag ofta synligt utan något annat plagg över. Namnet linne kommer från lin som var det vanligaste materialet för underplagg i Europa innan bomullens intåg. Nuförtiden görs linnen oftast av bomullstrikå. Linnen för kvinnor är ofta något mer urringade och dekorerade än linnen för män. Ett slags linne förekom redan under antiken, en så kallad tunica intima. Det var ett vanligt underplagg från 1500-talet. Det såg ut som idag och bars under en korsett på 1800-talet. Nätbrynja eller nätundertröja är ett herrplagg, ett linne som ser ut som ett nät. De tillverkas oftast i bomull. Nätbrynjan är avsedd att användas under andra plagg och skapar då en luftspalt mellan dessa och huden, vilket underlättar för kroppens temperaturreglering. Nätbrynjor förekommer ibland för att beskriva en manlig stereotyp, slusken. Ofta då en medelålders, överviktig och öldrickande man tittande på sport på TV. Nätbrynjan kallades förr skämtsamt för loppryssja, på grund av likheten med fiskeredskapet ryssja. En tanktop (försvenskat från engelska tank top) är ett ärmlöst och figurnära trikålinne som liknar den del av en hel baddräkt som finns ovanför midjan. Den kan vara överdelen av en tankini men används också för sig själv. Namnet är hämtat från amerikansk engelska och är där en härledning från ordet tank suit som är ett äldre ord för swimsuit – "baddräkt". På brittisk engelska syftar tank top på en ärmlös pullover, medan vest (jfr. väst) används om tanktoppen. Ett snarlikt plagg, som saknar axelband kallas tubtopp. Tanktopen var väldigt populär i slutet av 1980-talet och bars ofta av kändisar – även killar, till exempel Rob Pilatus i Milli Vanilli. Plagget ingår numera i tävlingsdräkten för kvinnliga friidrottare i vissa grenar.
Kashmir (textil)
Kashmir, också stavat kaschmir, är underullsfibrer från tamgetter som lever i mycket kallt klimat. Namnet kommer av regionen Kashmir, som ligger i norra Indien. Ullen är mycket mjuk och lätt och används till klädesplagg som pullovrar, kappor, kostymer och sjalar. Det finns en mängd olika sorters getter, ofta lokala populationer, som används vid produktion av kashmirull och dessa brukar gå under samlingsnamnet kashmirgetter. Några exempel är Alashanzuoqi, Pashminaget, Hexi och Zhongweiget. Merparten av världens kashmir kommer idag från Inre Mongoliet i Kina och från Mongoliet, men även från andra östasiatiska länder. På våren, då getterna börjar att fälla sin vinterull, kammas de för att ta hand om den duniga underullen medan den övriga ullen, det så kallade täckhåret, lämnas. Underullen tvättas och alla rester av skyddshår tas bort. Kashmirens kvalitet avgörs av fiberlängd, fibertjocklek, vithet, lyster och fall. Den kashmirull som har högst kvalitet är underull som kommer från getens buk- eller halsparti och har en fiberlängd på minst 36 mm. Bra kashmir ska ha en fiberlängd på minst 32 mm. Kashmir med lägre kvalitet tas ofta från bakdelen av geten och dessa fibrer är kortare och tjockare. Ännu lägre kvalitet har ull som inte är helt separerad från skyddshår eller till och med är utblandad med jak- eller kaninpäls. Italien, Skottland, England och Japan är de länder som är marknadsledande i tillverkning av kashmirull. Klädesplagg av högkvalitativ kashmir är mycket dyrbara. Produktionen av kashmirull är ur ett miljöperspektiv inte helt oproblematisk då getterna sliter loss gräset med rötter och allt. 2008 fanns det cirka 40 miljoner getter i Inre Mongoliet och i områden med hög täthet av getter försvinner det övre matjordsskiktet eftersom det inte finns någon vegetation som binder jorden. Detta leder till erosion och gräsmarker blir till öken.
