Simpsons-kortfilmerna
Simpsons-kortfilmerna (på engelska: The Simpsons shorts eller ibland benämnda som Tracey Ullman shorts) är en TV-serie bestående av 48 kortfilmer på cirka 1–2 minuter vardera som under tre säsonger var ett inslag i det amerikanska humorprogrammet The Tracey Ullman Show, innan rollfigurerna fick sin egen TV-serie kallad Simpsons. I kortfilmerna får man följa familjen Simpson som består av Homer, Marge, Bart, Lisa och Maggie. Kortfilmerna skapades av tecknaren Matt Groening, som formgav rollfigurernas utseende och skrev manus till flera av avsnitten. Den första kortfilmen, "Good Night", sändes den 19 april 1987 i USA och den sista kortfilmen, "TV Simpsons", sändes den 14 maj 1989 i USA. TV-serien Simpsons skulle senare ha premiär den 17 december 1989 med julspecialen "Simpsons Roasting on an Open Fire". Skådespelarna som gjorde rösterna till rollfigurerna i Simpsons-kortfilmerna skulle senare även komma att medverka i Simpsons, Julie Kavner gjorde Marges röst, Nancy Cartwright gjorde Barts röst, Yeardley Smith gjorde Lisas röst och Dan Castellaneta gjorde Homers, Abraham Simpsons och Krustys röster. Homers röst låter annorlunda i dessa kortfilmer än vad den gör i TV-serien, då Castellaneta löst baserade sin röst på skådespelaren Walter Matthaus. De flesta rollfigurernas personligheter är lika de som de senare har i Simpsons, dock framställs Lisa som en kvinnlig variant av Bart utan den intelligens hon senare uppvisar i TV-serien. Simpsons-kortfilmerna har inte släppts i sin helhet utan endast enstaka avsnitt har släppts på vissa samlingsutgåvor av Simpsons. Några avsnitt fanns med på VHS-utgåvorna kallade The Best of The Simpsons medan andra har funnits som extramaterial på DVD-utgåvorna av Simpsons. Fem av kortfilmerna användes i avsnittet "The Simpsons 138th Episode Spectacular" och i "You Kent Always Say What You Want" ersattes hela öppningssekvensen av kortfilmen "Family Portrait", då i samband med firandet av TV-seriens avsnitt nummer 400. När producenten James L. Brooks arbetade med humorprogrammet The Tracey Ullman Show i slutet av 1980-talet fick han idén att visa korta animerade sketcher före och efter reklampauserna. Brooks hade tidigare läst dagspresserien Life in Hell av tecknaren Matt Groening och han bad Groening att besöka hans kontor för att lägga fram ett förslag på en animerad serie som kunde visas under The Tracey Ullman Show. Groenings ursprungliga idé var att presentera något som skulle vara en del av Life in Hell, men när Groening fick det klart för sig att en animering av Life in Hell skulle innebära att han skulle få ge upp sina publiceringsrättigheter valde han att satsa på en annan idé. Groening valde istället att snabbt skissa upp en version av en dysfunktionell familj under tiden han satt och väntade i lobbyn till Brooks kontor. Denna familj skulle sedan komma att utvecklas till familjen Simpsons. Groening namngav rollfigurerna efter sin egen familj, där hans storebror Mark fick vara förebilden för Bart, namnet Bart valdes eftersom det är ett anagram för "brat" (vilket kan översättas till "snorunge"). Groening skrev både manus och gjorde storyboarden till kortfilmerna. Rollfigurerna var slarvigt ritade eftersom Groening bara hade gett sina hastigt ritade skisser till animatörerna i tron att de skulle förbättra dem själva, istället ritade de av dem direkt. Animeringen sköttes till största delen av företaget Klasky Csupo, Inc. med Wesley Archer, David Silverman och Bill Kopp som animatörer till den första säsongen. De två övriga säsongerna animerades endast av Archer och Silverman. Uppdraget att färglägga kortfilmerna gick till Georgie Peluse, som blev den som gav rollfigurerna deras karaktäristiska gula hudfärg.
Johannes Grenzfurthner
Johannes Grenzfurthner (tyska: [joˈhanəs ˈgrɛntsfʊɐ̯tnɐ]), född 1975 i Wien, är en österrikisk konstnär, filmskapare, författare, skådespelare, kurator, teaterregissör, artist och föreläsare. Grenzfurther är grundare, utvecklare och konstnärlig chef för monochrom, en internationell konst- och teorigrupp. De flesta av hans konstverk är märkta monochrom. Grenzfurther är en frispråkig forskare i omstörtande undergroundkultur, till exempel inom området sexualitet och teknik, och en av grundarna till "techno-hedonism" (se även: barbots). Boing magazine kallade Grenzfurthner leitnerd, en ordlek med den tyska termen Leitkultur som på ett ironiskt sätt antyder Grenzfurthners roll i nörd/hacker/konstkultur. I början av 1990-talet var Grenzfurthner medlem i ett flertal BBS-anslagstavlor. Med hjälp av sina onlinekontakter startade Grenzfurther monochrom, en zine eller alternativ tidskrift som tog upp konst, teknik och undergroundkultur. Han reagerade på den framväxande konservativismen i cyberkulturer i början av 1990-talet och kombinerade sin politiska bakgrund i den österrikiska punk- och antifa- rörelsen med diskussionen om ny teknik och de kulturer som den framskapar. Tidskriften innehöll intervjuer och essäer med bland andra Bruce Sterling, HR Giger, Eric Drexler, Terry Pratchett och Bob Black, allt med en experimentell layout. 1995 beslutade gruppen att ge sig in på nya konstnärliga områden och började experimentera inom olika medier: dataspel, robotar, dockteater, musikaler, kortfilmer, pranks, konferenser, onlineaktivism, av Grenzfurthner kallat "Urban Hacking" eller mer specifikt: "Context hacking", en term som myntats av Grenzfurthner. Gruppen är känd för att arbeta inom olika medier, konst och underhållningsformat. Grenzfurthner kallar detta "sökandet efter det bästa vapnet för masspridning av en idé". Grenzfurthner är ansvarig ledare för Arse Elektronika festival i San Francisco (2007-), en årlig akademisk och konstnärlig [19] konferens- och antologiserie som fokuserar på sexualitet och teknik. Den första konferensen leddes av Grenzfurthner 2007 som svarade på frågor om sexualitetens inverkan på teknologiska uppfinningar och anammandet av dessa. Grenzfurthner är värd för Roboexotica, Internationella Festivalen för Cocktail-Robotar (2002-), dit forskare och artister bjuds in för att bygga maskiner som serverar och blandar cocktails. V. Vale kallar Roboexotica "ett ironiskt försök att kritisera techno-framgångar och skärskåda teknologiska hajper". Grenzfurthner är ansvarig för Hedonistika, en festival för konstnärlig mat-teknologi. Den första installationen sattes upp i Montréal vid 2014 "Biennale internationale d'art numérique". Den andra installationen sattes upp i Holon, nära Tel Aviv, på "Print Screen Festival". Grenzfurthner har skrivit och regisserat teateruppsättningar och scenkonst (t.ex. Eignblunzn) och konstnärlig intervention. Grenzfurther har skrivit och regisserat kortfilmer och är vd för filmproduktionsföretaget monochrom Propulsion Systems. Han är medlem av the Austrian Director's Guild och the Association of Austrian Documentary (föreningen för österrikiska dokumentärfilmare). Den första långfilm han regisserade var den oberoende fantasykomedin Die Gstettensaga: The Rise of Echsenfriedl (2014). Grenzfurthers första långfilmsdokumentär var Traceroute (2016), följd av Glossary of Broken Dreams (2018). Grenzfurther medverkar i flera långfilmer (t.ex. Sierra Zulu) och arbetar med Tycho, en farsartad musikal om den excentriske astronomen Tycho Brahes liv och tillvaro. Grenzfurthner och Juliana Neuhuber jobbar båda tillsammans som regissörer för sci-fi-komedin Je Suis Auto (med Chase Masterson). Grenzfurthner föreläser på konstnärliga institutioner, symposier och politiska tillställningar, undervisar på universitet och handleder studenter. Han grundade "Hackbus"-rörelsen. Vann (för regi av "Udo 77") Nestroy Theatre Award (2005). Vann Coca Cola Light Art Edition Award (2006). Avenues (2019) – producent.
Tom och Jerry
Tom och Jerry (engelska Tom and Jerry) är ett par tecknade figurer, bestående av katten Tom och musen Jerry. Paret skapades av MGM Cartoon Studios animatörduo William Hanna och Joseph Barbera för en serie av animerade kortfilmer, producerade åt filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer med start 1940. Sedermera har Tom och Jerry även gett upphov till fyra animerade TV-serier, en handfull animerade långfilmer samt en stor produktion av tecknade serier. Sedan 1986 ägs alla rättigheter till Tom och Jerry av Turner Entertainment. År 1940 hade de flesta av Hollywoods stora filmbolag redan säkrat sin produktion av animerade kortfilmer - en marknad som vid denna tidpunkt stod på tröskeln till sin absoluta höjdpunkt. RKO distribuerade Walt Disneys filmer med Kalle Anka. Warner Bros. hade sin egen animationsstudio med stjärnor som Daffy Anka och Pelle Gris och Paramount Pictures animatörer producerade filmer om Karl-Alfred. Walter Lantz filmer, som visades av Universal Pictures, hade året innan kunnat presentera Andy Panda. Efter att tidigare ha förlitat sig på utomstående animationsstudior hade MGM startat sin egen animationsstudio, MGM Cartoon Studio, 1938, men dess hittills största filmhjälte, Bruno Björn, hade inte lyckats matcha konkurrenternas stjärnglans. Detta kom dock att ändras när animatörerna William Hanna och Joseph Barbera, som tidigare hade jobbat var för sig som animatörer på andra studior, den 10 februari 1940 kunde presentera sitt första filmsamarbete - kortfilmen Tom får sparken (Puss Gets the Boot), där Tom och Jerry för första gången såg dagens ljus. Trots att filmen blev uppskattad, och nominerad till en Oscar, fanns från början inga planer på att låta den få några uppföljare. Detta beslut kom dock så småningom att ändras och 1941 släpptes två ytterligare filmer: Småtugg (The Midnight Snack, filmen där katten och musens namn nämns för första gången) och Julaftonsnatt (The Night Before Christmas, även den Oscarsnominerad). Under de första arton åren skapades 114 filmer i "Tom och Jerry"-serien, merparten regisserade av Hanna och Barbera. 1958 beslutade MGM att lägga ner sin animationsavdelning, och serien lades tillfälligt ner. Dock uppstod den redan efter två år, 1960, då bolaget beställde en ny omgång filmer i serien. Denna gång lät man den tjeckiska animationsstudion Rembrandt Films stå för produktionen, och totalt tretton filmer hann göras. Redan 1963 beslutade dock bolaget att överlåta produktionen till Chuck Jones, redan känd för sina filmer i Looney Tunes-serien, och hans nystartade studio Sib Tower 12 Productions. Sib Tower kom snart att bli underlagt MGM och omdöpt till MGM Animation/Visual Arts, och i denna omgång hann det produceras 34 filmer innan MGM lade ned serien för gott 1967. Vid det här laget hade televisionen vuxit sig till en alltför stor konkurrent för filmbolagens animationsstudior. Totalt kom serien att kamma hem sju Oscarsstatyetter och var nominerad till ytterligare sex, vilket gör den animerade kortfilmsserie som tillsammans med Walt Disneys Silly Symphonies har fått flest Oscarspriser. Mellan juni och augusti 2010 visades alla avsnitten (undantaget två) på kanalen Boomerang. Redan 1965 hade äldre kortfilmer börjat sändas i amerikansk TV, men det skulle dröja ytterligare tio år, till 1975 innan nytt material började produceras. Nu var figurerna tillbaka i sina skapares händer, och Hanna-Barbera Productions producerade 16 halvtimmeslånga avsnitt, vardera bestående av tre kortfilmer, i serien som fick namnet The New Tom och Jerry Show. Åren 1980-1982 producerade Filmation serien The Tom and Jerry Comedy Show, bestående av 30 halvtimmeslånga episoder, och 1990-1993 visades Hanna-Barberas 39 avsnitt långa Tom och Jerry Kids Show, med hjältarna som barn. I februari 2006 sändes det första avsnittet av Warner Bros. Animations serie Tom and Jerry Tales. 1992 kom deras första långfilm Tom och Jerry gör stan osäker där de pratar. 2021 kom Tom och Jerry som är både spelfilm och animerad.
Marianne Ahrne
Siv Marianne Ahrne, född 25 maj 1940 i Lund, Malmöhus län, är en svensk filmregissör och författare. Hon har sedan tidigt 1970-tal varit aktiv med en mängd kortfilmer och dokumentärer i olika ämnen, producerade både för svensk och utländsk TV. Dessutom har hon varit inblandad i flera TV-serieproduktioner och teateruppsättningar samt under senare år skrivit ett antal böcker. Åren 2003–2006 var hon filmkonsulent på Svenska filminstitutet. Ahrne växte upp i Falköping hos sina morföräldrar men bor numera i Stockholm. Hon studerade vid Lunds universitet och blev 1965 filosofie magister. Hon var 1966-1967 förste amanuens vid Umeå universitet, gick 1967-1969 regilinjen vid Svenska filminstitutet. Hon har också varit litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och filmkritiker i filmtidskriften Chaplin. Efter en rad kortfilmer och dokumentärer inspelade i såväl Sverige som många andra europeiska länder med start 1967 spelfilmsdebuterade hon 1976 med den uppmärksammade långfilmen Långt borta och nära, som även fick Guldbagge för Bästa regi, en skildring av relationen mellan en mentalvårdare och en stum patient vars tema hon vidareutvecklar i debutromanen Äppelblom och ruiner (1980). Hon har inspirerats mycket av den polske teaterteoretikern, skaparen av den fysiska teatern, Jerzy Grotowski, och skildrat honom i såväl boken Katarina Horowitz drömmar (1990) som filmen Jerzy Grotowskis Teatr Laboratorium (1992, för italienska TV RAI). Hon har också samarbetat mycket internationellt, bland annat med franska författaren Simone de Beauvoir (prisbelönta filmen Promenad i de gamlas land med mera). Marianne Ahrne skildrar ofta kontaktproblem mellan män och kvinnor och är intresserad av psykoanalytiska processer. Hon har företagit ett stort antal upptäcktsresor i bland annat svårtillgängliga trakter av Asien och Afrika, vilket hon skildrar i flera av sina böcker. 1989 skildrar hon i filmen Kamelresan hur hon begav sig till indiska Rajasthan för att delta i kapplöpningstävling med kameler. Hon är en av ledamöterna i Skaraborgs Akademi. 2003–2006 var hon filmkonsulent på Svenska filminstitutet och har där varit inblandad i ett stort antal svenska filmer, och deltog bland annat i manusarbetet till storfilmerna om Arn. Flera av hennes filmer och böcker har prisbelönats internationellt, såsom TV-serien Maskrosbarn (1989, Bästa regi respektive Manus, Monte Carlofestivalen). Hon har även skrivit dramatik och regisserat på teater och på Radioteatern. Hon ska inte förväxlas med sin namne, översättaren Marianne Ahrne, född 1944, som har översatt böcker av Marcel Mauss och Torben Weinreich till svenska. *Tagning Bodishka och hunden [1967])*(*Från ett avlägset land [1968])*. Ferai (1h, dokumentär för RAI, 1970). Få mig att skratta (20 min, dokumentär för TV, 1970). Balladen om Therese (10 min, för TV, 1970). Illusionernas slott (5 min, för TV, 1970). Om abort (30 min, dokumentär för TV inspelad i Frankrike, 1971). Italienska skilsmässor (30 min, dokumentär för TV, 1971). Jag gillar inte att leva ute i det fria (10 min, för TV, 1972). Den siste riddarvampyren (25 min, för TV, 1972). Schackspelet (5 min, för TV, 1972). Storstadsvampyrer (25 min, dokumentär för TV, 1972). Varning för tjuren! (25 min, dokumentär för TV, 1972). Camargue – det förlorade landet (30 min, dokumentär för TV, 1972). Drakar, drömmar – och en flicka från verkligheten (45 min, dokumentär för TV, 1974). Promenad i de gamlas land (76 min, dokumentär för TV, 1974). Fem dagar i Falköping (45 min, för bio, 1975). Långt borta och nära (1h 42 min, 1976). Frihetens murar (90 min, 1978). Svenska färger (kortfilm för bio, 1981). Wien – i skuggan av det förflutna (1h, för TV, 1986). På liv och död (90 min, med Lena Olin, 1986). Kamelresan (55 min, dokumentär för TV, 1989). Santosh – ökenflickan (15 min, för TV, 1989). Anand – en pojke med två ansikten (15 min, dokumentär för TV, 1989). Varsågod och rid! (10 min, för TV, 1989). Resa i åskådarens inre (1h, dokumentär för RAI, 1991).
