Ytterplagg
Ytterplagg eller ytterkläder är kläder som är till för att bäras utomhus, utanpå innerkläderna, som skydd mot kyla, hetta, blåst eller nederbörd. De vanligaste exemplen på ytterplagg är jacka, kappa och överrock. Även mer specialiserade plagg som anorak, vinteroverall, päls, regnkläder och termobyxor är ytterkläder. Ytterkläderna kompletteras ofta med en huvudbonad såsom hatt eller mössa, med handbeklädnad såsom handskar eller vantar och med halsduk. Även skor och stövlar för utomhusbruk räknas ibland som del av en persons ytterkläder, även om de inte i sig är kläder.
Vinterkläder
Vinterkläder är kläder som är anpassade till kyla, vind och väta, och framför allt används på vintern. Med begreppet avses i regel de särskilda ytterplagg som används vintertid och vanliga sådana vinterkläder är överrock, jacka, vinteroverall, termobyxor, galonbyxor, mössa, vantar och halsduk. Även varma kläder som inte är ytterplagg kan dock ibland omnämnas som vinterkläder, till exempel varma tröjor och koftor, långkalsonger, underställ och raggsockor.
Overall
Overall (uttal: [ove'roːl] eller /–al/), finlandssvenska halare eller överhalare, är ett klädesplagg i ett stycke som täcker hela kroppen. Den förekommer bland annat som arbetsplagg och ytterplagg och har återkommande haft en plats i modet, särskilt för kvinnor. Till en början användes overallen främst som arbetskläder av manliga bygg- och industriarbetare. Senare spred sig bruket av den praktiska overallen även till andra grupper i samhället. Enligt Svenska akademiens ordbok användes ordet overall i svenskan första gången 1917, inledningsvis användes ordet enbart om arbetskläder, men fick därefter gradvis sin moderna betydelse. Det finlandssvenska ordet halare kommer av verbet hala, något man halar, det vill säga drar, på sig. Det har också givit upphov till finskans ord haalari för samma plagg. I finlandssvenskan kan även ordet överhalare förekomma, med samma bakgrund. Ordet overall kommer från engelskan, där dock overalls syftar på hängselbyxor av typen snickarbyxor. På brittisk engelska, kan ordet overall avse en arbetsoverall men också vissa andra typer av överdragskläder, i amerikansk engelska förekommer inte ordet för detta plagg. Svenskans overall har flera andra engelska motsvarigheter: coverall eller boiler suit (brittisk engelska) är andra ord för löst sittande arbetsoveraller medan jumpsuit ("hoppdräkt") är en mer modemässig overall och en sådan kallas aldrig overall på engelska. En helt kroppsnära overall kallas catsuit ("kattdräkt"), en underställsoverall heter union suit. Snowsuit eller skisuit kan avse en vinteroverall, men de orden kan också stå för liknande kläder i två delar, behöver man poängtera att det är en overall, så föregås det av ordet one-piece. En mysoverall av den typ som på svenska kallas onepiece (egentligen märket för en viss mysoverall), kallas på engelska oftast onesie. Det finns många sorters overaller, anpassade för olika användningsområden: arbetsoverall (blåställ), babyoverall, flygaroverall (G-dräkt), flytoverall, motorcykeloverall, mysoverall, pyjamasoverall, regnoverall, ridoverall, skoteroverall, skidoverall, skyddsoverall, träningsoverall, studentoverall och velouroverall (en unisexdräkt från 1970-talet). Vissa uniformer är overaller. Träningsklädsel brukar kallas overall även om den består av separata byxor och jacka (och alltså, i strikt mening, inte är någon overall). Overaller används ofta som ytterplagg på vintern för dem som jobbar utomhus, exempelvis vid torghandel, av förskolepersonal och av hundförare, men även i friluftssammanhang, såsom av skid- och brädåkare samt bland ryttare, skoterförare, jägare som sitter på pass och isfiskare. De används också av publik på bandymatcher och andra vintersportevenemang. Barn brukar använda overall även under senhöst och tidig vår och plagget kombineras då ofta med galonbyxor, som är vattenavvisande hängselbyxor som bärs utanpå overallen. Galonbyxorna håller vätan borta och vid varmare väder hindrar de även overallen från att bli lerig. Det är vanligt att overallen och galonbyxorna inköps tillsammans så att de passar ihop både vad gäller storlek och design. Overallens vattentålighet brukar anges i enheten millimeter vattenpelare. Det finns också vinteroveraller för hundar. Studentoveraller är arbetsoveraller som bland studenter har blivit ett ofta använt, avspänt festplagg. De räknas numera till den studentikosa traditionen och färgerna skiljer sig mellan olika fakulteter på samma sätt som fakultetsbanden hos den akademiska studentfracken. I perioder har overaller varit populära som modeplagg. En sådan period inföll under början av 1980-talet och en ny period av ökad popularitet kom under slutet av 2000-talets första decennium och åter under slutet av 2010-talet. Som modemässigt plagg för kvinnor kallas overallen ibland för byxdress, beroende på hur den är designad. Ibland används termen overallväder om sådant vinterväder då det är lämpligt att bära vinteroverall.
Vingåkersdräkten
Här kommer en liten redogörelse som kan knytas till och som hör till Vingåkersdräkten. Denna duk skiljer sig inte så mycket i stil från kullan men den stärks inte och det läggs inte ner lika mycket tid och möda på den. Den var i många fall av samma material och uppfattades som ett plagg av enklare sak. Det var stor skillnad på kuller och vardagsnäsduk. Det finns bilder som visar att vardagsnäsduken bars tillsammans med hängande hårfläta. Enligt uppgifter så hade gifta kvinnor en fläta och ogift kvinna hade två. Livkjolen av rött eller grönt kläde som är ett ylletyg. Färgen avgörs av om det är stor eller liten högtid. liv av röd sidenatlas med tambursömsbroderier eller gult sidendamast med plattsömsbroderi. Båda delarna sys samman och en tunn fin valk av rött ylle skiljer dem åt. Det röda klädet är rynkat runt om, så dräkten får sin speciella karaktär. Långsärk av linne eller bomullslärft. Bomull till helgdagsfint och av linne till vardagssysslor. Bomull ansågs finare än linne, eftersom lin odlades i bygden. Långsärken kunde även fungera både som överdel och underkjol och kunde även användes tillsammans med förkläde som sommarvariant, då mera känd som yvaxlakjolen. Livkjolen ska gå ned till anklarna. Livkjolen ser ut som en klänning med breda axelband. Nattkappa Det är en löskrage som läggs ovanpå särkens krage. Flera kragar på varandra gav ett fylligare intryck. Kragen är i bomull och försedd med spets. Bindtröja av svart kläde med rött kläde som foder. Den är typisk för Vingåkers- och Österåkersdräkterna. Det är ett mycket kort ytterplagg som ska täcka endast sidenet på livkjolen. Överdel av vitt bomulls- eller linnelärft med spetsar kring krage, sprund och handledslinning. Vanligtvis är den fodrad med samma material. Vid festligare tillfällen kan en löskrage bäras innanför överdelen, dubbla kragar med andra ord. Förkläde av blå eller grön rask, vilket är ett blankt ylletyg oftast vävt i kypert, med tvärgående band och broderier i nederdelen av förklädet. Den ogifta kvinnan får endast bära blått förkläde utom som brudpiga, tärna, vid bröllop då hon bär grönt. Den gifta kvinnan bär alltid grönt förkläde vid alla tillfällen. Den ska sluta en bit ovanför kjolkanten. Ogift kvinna har 2 band på förklädet medan den gifta kvinnan har 3 band. Kvinnan visade att hon bar sorg genom att bära vitt sorgförkläde. Strumpor stickade av grönt ullgarn till den röda livkjolen, röda till den gröna livkjolen eller vita av ylle, linne eller bomull. Skor av brunt skinn, lågklackade och urringade eller av vitt skinn med bruna tåhättor och hälkappor samt iträdda skinnremsor i rött och brunt. Spännen av silver. Handskar av vitt skinn som bärs av både gift och ogift kvinna. Handkläde av vitt linne eller bomull med vita eller kulörta broderier. Bälte av röd saffianläder med broderier på. Broderierna är gjorda med silkestråd i gult, blått och grönt. Broderierna ör på ryggpartiet av bältet, framsidan är helt utan ornament. Huvudbonad För gift kvinna: Först en så kallad huckel, en halmstomme omsvept med ett vitt kläde. På det sätts en röd mössa av rött kläde eller vadmal med broderier i svart och gult med kedjesöm. Kring stommen fästs så till slut ett stärkt, goffrerat kläde, alternativt veckat kläde. Huvudbonad för ogift kvinna: halmstomme av samma typ som den gifta kvinnan med en röd valk överklädd med röda band eller röd vadmal. Nedanför dessa viras mönstrade sidenband. När den unga kvinnan snart skulle gifta sig fäste hon så kallade "lysningsband" i nacken på huvudbonaden. Ovanpå detta hade hon en enkel tresnibb då hon gick i kyrkan. För både gift och ogift kvinna gäller att inget hår får synas. Kjolväska i gult siden med broderier på. Ytterplagg kan en fotsid mantel i svart ylle användas. Den är fodrad med rött tyg på insidan. Spännen av silver. Kjolen - midjekjol i rött eller gult ylletyg. I det senare fallet med kantskoning av rött kläde eller rött band.
Renässansens mode
Renässansens mode syftar på det mode som utvecklades i Italien under 1400-talet. Begreppet brukar innefatta det europeiska modet fram till omkring 1600. Det sammanfaller inte helt med begreppet renässans inom andra områden. I Venedig började man under början 1400-talet att influeras av Orientens mode. Under 1400-talet växte det nya modet fram i stora delar av Italien. Man gav här en bredare linje åt dräkterna som i högre grad skars efter kroppens form, och kvinnodräkten försågs med djupa urringningar. Ofta försåg man dräkterna med snörningar och lät den underliggande skjortan eller särken synas under ytterplaggen. Man använde gärna lysande färger i kostbara material, men höll gärna en sparsamt dekorerad, måttfullt elegant stil. Den italienska modestilen nådde omkring 1490 Nordeuropa samtidigt med italienska konstinfluenser, även om man inom konstvärlden ännu kallar stilen som där förhärskar gotik. I Tyskland växer omkring 1510 den tyska modestilen fram. Till skillnad från den italienska är den överdådig och färggrann, starkt breddbetonad och starkt dekorerad med smycken, plymer och liknande. Typiskt för det tyska modet var de slitsar som ytterplaggen försågs med och i vilka man lät underliggande foder synas. Omkring 1550 börjar det spanska modet att ta överhanden vid de europeiska hoven. Det spanska modet var mer sparsmakat med stoppade, vadderade och styvade kläder och styvstärkta pipkragar. Mörka färger utgjorde en kontrasterande bakgrund mot vilken smycken och ädelstenar i dräkten kontrasterades. I kvinnodräkten blev med inflytande från det italienska modet axelslagen bortlagda, blev djupt och brett urringad och snördes fram. Senare på 1530-talet blev livet slätt och styvt med smala axelpartier. Kjolen var först starkt rynkad, men började på 1530-talet skäras i kockform och gjordes öppen fram över en underklänning i annat tyg. På 1550-70-talen brukade överklänningen hänga fritt från axlarna, så att hela gestalten fick formen av en klocka. Under samma tid fick axelpuffarna klotform. Omkring 1580 fick ärmen för en tid fårbogs- eller så kallad "gigot"-form, men senare på nytt slätare. Kjolen blev 1580-talet tätt rynkad, och försågs med en vertugall. Runt 1550 börjar kvinnodräkten göras i två delar med åtskilt liv och kjol. Mot slutet av 1500-talet blev dräkten starkt överlastad av smycken och rosetter. Förkläde tillhörde ofta även modeklädedräkten under 1500-talet. Tröjan var under början av 1500-talet knälång, slät upptill med ett skört nedtill under bältet. På 1550-talet blev den en ärmlös väst eller rock utanpå en snäv undertröja med ärmar. Halsöppningen som fram till omkring 1480 varit hög i halsen var under början av 1500-talet fyrkantig och vid, skjortan drogs ihop till med band i överkanten. Från omkring 1525 börjar den sticka upp mer och får en bred broderad linning. Omkring 1550 börjar tröjan slutas i halsen och den krusade kragen, sticker upp ovanför. På 1570-talet övergår den till en först på 1570-talet öppen och sedan hela vägen sluten pipkrage, som på 1580-talet blivit så stor att huvudet vilar på den som en tallrik. Skorna fick på 1490-talet en ny, bredare form efter 1400-talets smala snabelskor, formade som en anknäbb. Omkring 1510 kom oxmuleskor på modet, ännu bredare i formen, och lågt skurna så att ovanlädret endast täckte tårna och skon hölls fast av en rem över vristen. Från omkring 1540 täckte ovanlädret på nytt foten, och omkring 1560 blev skon åter något spetsig. De stickade strumporna blev på modet i Frankrike och Spanien omkring 1550. De dyker upp i Nordeuropa omkring 1560 i de översta samhällskikten. Mot slutet av 1500-talet fick det engelska och franska modet alltmer inflytande vid hoven, färgskalan blev ljusare, kroppsformerna accentuerades på ett sätt som förebådade barockens intåg. Stilen på hennes halsband var vanligt på den tiden och det var också vanligt att man skaffade smycken med initialer. B:et står för hennes släkt, Boleyn.
Ölandsdräkten
Ölands kvinnodräkt är en dokumenterad dräkt som återupptogs i bruk 1903 dåvarande drottning Viktoria ville ha en sådan när hon vistades på Öland. Drottningens dräkt var något anpassad efter tidens mode med slät kjol och bälte i stället för förkläde. Dräkten omarbetades 1975 och finns i olika varianter. Ytterplagget består av en tröja. Ölandsdräkten bärs av Drottning Silvia och Kronprinsessan Victoria varje Victoriadag. 1970 rekonstruerades en tröja av svart damast med breda svarta band i damast eller siden prydd med broderier efter förlaga på Nordiska museet. Det finns ett halskläde till dräkten sedan 1980-talet. Det består av linne med silkebroderier och knypplad spets enligt 1700-talsbruk. Halskläde har använts i liten utsträckning på Öland. Originalet finns på Nordiska museet. Till dräkten binder unga flickor upp håret med band, eller använder en mjuk linnehätta med spets enligt 1700-talsmodell. Gifta kvinnor bär vit huvudduk med tambursömsbroderier över en kantig stomme. Ett hjärtformat förgyllt silversmycke med fem kläppar hör till dräkten, historiskt bars detta av förlovade eller gifta kvinnor. År 1703 bars en likadan dräkt över hela ön. Ett undantag var ett på Ölandska kallat handkläde: ett flerfärgat tunt skynke som i synnerhet bars av yngre kvinnor för att hölja sina axlar. Det var så flickor gjorde i städerna, men kallades axleskiärp på stadsmål. Gifta kvinnor bar halssmycken av silver, med över bröstet långt nedhängande kedjor samt kappar med styva utstående kragar. "Allestädes" gick flickor barhuvade, med hårflätor prydda med flerfärgande band. År 1703 beskrev Nicolaus Wallinus en klädedräkt från Öland i sin gradualavhandling "De OElandia dissertatio gradualis". i Uppsala under professor P. Elvii. Nicolaus beskriver Ölänningar som att ha ett säreget sätt att klä sig som skiljer sig mycket mellan män och kvinnor samt mellan olika trakter på ön. Gemensamt för mansdräkten. De korta ärmarna och vida byxorna påminner om den modedräkt som bars av herrskapsfolk vid 1600-talets början, " och som allmänt nyttjades av mening man under Gustaf II Adolfs deltagande i 30-åriga kriget". En motsvarighet till den Öländska dräkten från år 1703 användes ännu på 1850-talet av män på Runö vid Estlands kust (se Runödräkt). Ölands mansdräkt är en rekonstruerad dräkt som återupptogs i bruk på 1920-talet. Den finns i olika varianter. Ytterplagget består av skinntröja och rock. byxor - män klädde sig i flera svarta vidbyxor. tröja - män klädde sig i flera gröna och mörkblå något korta jackor. Denna kunde skäras på olika sätt och var det plagg som befolkning från olika trakter lättast kunde kännas igen och särskiljas södra Öland (ftom Högrums socken resp Gärdslösa) bars en lång tröja med utstående sidor. I angränsande trakter (till och med Pärsnäs socken) var den något kortare och veckad nästan till axlarna. norra Öland (from Föra socken) klädde sig liksom Pärsnäs socken i korta tröjor, men dessa var mer åtsittande. långrock - förekom sällan. överrock - är skurna på ett egendomligt sätt. Vita bars på norra Öland, medan svarta bars på södra Öland. huvudbonad kring Pärsnäs socken brukades en mössa av "ungefär samma form som polackarnes". De var något spetsida med rävskinnsbräm som gav dess namn "räfskinnsmyssor". I norr ftom Föra socken bars även här sådana mössor, men de var istället av fårskinn. Sådana mössor var vanligare på norra Öland. bredskyggiga hattar - i södra Öland användes mest dessa hattar, men förekom även allmänt hos från norra Öland. karpus - en hjälmformig vacker mössa som användes som skydd för ansiktet vid blåst. vantar - stora ullvantar brukades kring Pärsnäs socken som användes året runt, även under varma sommardagar. käpp var i allmänt bruk när bybor vandrade omkring.
