Artist
En artist är en person som på ett eller annat sätt uppträder. Vanligtvis rör det sig om musiker, men även komiker, skådespelare, dansare, illusionister med flera kan räknas som artister. På svenska, till skillnad från engelska, används alltså ordet för scenkonstnärer, men inte numera för bildkonstnärer. Det finns artistförmedlingar för dem som för något ändamål önskar boka en artist. En artist som uppträder på en cirkus kallas cirkusartist. Svenska artisters och musikers intresseorganisation.
Djurgårdskvällar
Djurgårdskvällar är en svensk dramafilm från 1946 i regi av Rolf Husberg. I huvudrollerna ses Adolf Jahr, Emy Hagman och Nils Ericson. Affe är en alkoholiserad artist som inte nått sina drömmar, han hoppas att dottern Ingers scenintresse ska föra släktens artistiska arv vidare. Filmen premiärvisades 18 november 1946. Den spelades in vid Centrumateljéerna i Stockholm med exteriörscener filmade på Gröna Lund och Djurgårdsstaden av Julius Jaenzon. Filmen har stora likheter med Gösta Rodins film Djurgårdsnätter från 1933, men det är inte en nyinspelning av den äldre filmen. Adolf Jahr - Alfred "Affe" Grönlund, varietéartist. Emy Hagman - Vera Valli, varietéartist. Nils Ericson - Felix Winter, varietéartist. Lasse Krantz - Carl "Calle" Maxon, tenor. Douglas Håge - Jonny Maxon, direktör för artistförmedling, Calles bror. John Botvid - Algot Blomster, kallad Blomman, allt-i-allo hos Jonny. Naima Wifstrand - gumman Bender, värdinna på Pensionat L'Artiste. Agneta Lagerfeldt - Elsie Nord, sångerska. Ingrid Björk - Inga Grönlund, Affes dotter, varietéartist. Henrik Schildt - Arne (Holger) Grönlund, Affes son, kontorist. Harrine Cederholm - Sonja, varietéflicka. Rune Stylander - Roffe, skummis. Peter Lindgren - Nicke, skummis. Wiktor "Kulörten" Andersson - konferencier på Gröna Lund. Solingerschützen, kompositör Franz von Blon, instrumental. Varietémarsch, kompositör Hasse Tellemar, instrumental. Djurgårdsvisan, kompositör och text Remo Ciacelli, sång Emy Hagman. Dein ist mein ganzes Herz (Du är min hela värld), kompositör Franz Lehár, tysk text Ludwig Herzer och Fritz Beda-Löhner, svensk text Carl Johan Holzhausen, sång Lasse Krantz. Och allt blev sagt, kompositör Kai Gullmar, text Berco, sång Ingrid Björk. The Last Rose of Summer text Thomas Moore (efter en irländsk folkmelodi), instrumental. Vill du bli en riktig cowboy?, kompositör Kai Gullmar, text Figaro, sång Emy Hagman och Nils Ericson. Solnedgång, kompositör Sven Janthe, instrumental. Käraste bröder, systrar och vänner, kompositör och text Carl Michael Bellman, sång Nils Ericson. Fjäriln vingad syns på Haga, kompositör och text Carl Michael Bellman, instrumental. Undan ur vägen, se hur profossen med plymager, kompositör och text Carl Michael Bellman, instrumental. Blåsen nu alla, kompositör och text Carl Michael Bellman, sång Gösta Kjellertz. Liksom en herdinna högtidsklädd, kompositör och text Carl Michael Bellman, instrumental. Till musiken dansar Ulla Sallert och Gösta Kjellertz. Vila vid denna källa, kompositör och text Carl Michael Bellman, sång Lasse Krantz. Machen wir's den Schwalben nach (Låt oss liksom svalorna), kompositör Emmerich Kálmán tysk text Leo Stein och Béla Jenbach, svensk text Nalle Halldén, sång Adolf Jahr och Nils Ericson. Polka (Wifstrand), kompositör Naima Wifstrand, instrumental. I millioni d'Arlecchino. Serenad (Harlekins miljoner. Valsserenad), kompositör Riccardo Drigo, instrumental. Militärmarsch, kompositör Thore Ehrling, instrumental. Buck, Buck, kompositör Carl-Henrik Norin, instrumental. Vesti la giubba (Skratta Pajazzo), kompositör och text Ruggero Leoncavallo, svensk text Ernst Wallmark, sång Lasse Krantz. La donna è mobile. Ur Rigoletto (Ack, som ett fjun så lätt), kompositör Giuseppe Verdi, text Francesco Maria Piave, svensk text Ernst Wallmark, sång Lasse Krantz. Don Quijote, kompositör Einar Groth, text Thore Arnryd, instrumental.
Bengt Sändh
Bengt Sändh, född 17 februari 1938 i Borås, är en svensk trubadur, sångförfattare, författare och snusfabrikant. Sändh växte upp på Vidkärrs barnhem i Göteborg och på Frälsningsarméns pojkhem Sundsgården på Svartsjölandet – bägge två hem där Sändh och andra barn utsattes för sexuella övergrepp – samt på Baptisternas Ynglingahem i Kungsängen, på fosterhem i Vårgårda och Torsåker och hos sin morfar i Hälsingland. Hans skolgång bestod av nio olika skolor under de tre första skolåren. Hans ungdomsår blev turbulenta med vistelser på häkten och ungdomsvårdsskolor. Han rymde från ett av ungdomshemmen och hade enligt en tidning svenskt rekord i bilstöld med 46 bilar på tio dygn. Sändh rymde också från det militära och satt för detta en månad på Bogesunds öppna anstalt. Bengt Sändh var halvbror till Kent Sänd som grundade föreningen Samhällets styvbarn som är en intresseförening för tidigare barnhems-, fosterhems- och familjehemsbarn samt deras anhöriga. Sändh hade ett fyrtiotal anställningar på några få år. Han var bland annat till sjöss i två omgångar. Han arbetade som mentalvårdare, grovarbetare, likbärare, låssmed, hamnarbetare, tryckerilärling, tillverkare av skyltdockor, bonddräng i Ångermanland och mycket annat. År 1958 reste han som scenarbetare med Knäppupprevyn med Karl Gerhard, Martin Ljung m.fl. Han utbildade sig till smed och svetsare och gick ett antal yrkeskurser. Bengt Sändh var med i Aktionsgruppen mot svensk atombomb och Världsmedborgarrörelsen och blev medlem i Svenska kommunistpartiets ungdomsförbund Demokratisk ungdom. Han gifte sig första gången 1960 och blev far till en pojke och en flicka. Han var scenarbetare vid Europafilm samt på den nya Stockholms Stadsteater och tillverkade toaletter på toalettstolsfabriken IDO. Sändh spelade in sin första LP-skiva med två andra trubadurer 1965 och började försörja sig som artist. År 1968 var han på valturné med bland andra Kjell-Olof Feldt, Sten Andersson och Olof Palme. 1969 promenerade han tillsammans med två trubadurkollegor från Stockholm till Falsterbo – 72 mil på 22 dagar. Sändh tog initiativet till och bildade Gårds- och Gatumusikanternas Riksorganisation. Sommaren 1970 turnerade han med Lill-Babs och gjorde 110 folkparksframträdanden och fyra månadslånga krogshower. Senare gjorde han ett par egna krogshower och även flera tillsammans med andra artister som Brita Borg, Rune Andersson, Christina Schollin, Bosse Parnevik, Lasse Holmqvist, Lena Andersson, Anita Strandell. Sändh skrev och gav ut visan "Ett recept", som i detalj beskriver hur man bränner brännvin. Han gick ur Svenska kyrkan och blev senare organiserad ateist i Human-Etiska Förbundet och sedermera organisationen Vetenskap och Folkbildning. Bengt Sändh satt tillsammans med Lill Thorén och Ulf Thorén i redaktionen och medverkade i ett antal TV-program med namnet "Hvar 14:e Dag", och han medverkade i och skrev visor till Lars Molins debutpjäs Badjävlar 1970. Sändh skilde sig och flyttade samman med en kvinna i byn Pinga i Morkarla församling i norra Uppland och fick ytterligare en son. Han började odla lin och lärde sig spinna ull och hade året därpå kurser i linodling och linberedning. Hans intresse för svampbotanik ledde till att han ordnade svamputställningar och tog initiativet till Sveriges Mykologiska Förening SMF år 1969. Han lyckades samla 50 forskare från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Tyskland, USA och Indien samt ett par hundra amatörer till ett konstitutionerande möte i den småländska byn Femsjö. När AMS ville förbjuda privat artistförmedling 1980 samlade Sändh flera hundra artister till ett protestmöte på Hamburger Börs och bildade PAMO, Professionella artisters och musikers intresseorganisation, som följande vår drog igång ett protestmöte på Gröna Lund – ett arrangemang som slog alla tidigare publikrekord. 2011 – Fred Åkerström-stipendiet. 1964 – Visor i trotzåldern (Finn Zetterholm och Staffan Atterhall). 1965 – Vals om sommaren (Singel).
Vi fixar allt
Vi fixar allt är en svensk svartvit film från 1961 i regi av Ragnar Frisk med bland andra Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Anita Lindblom och Towa Carson i rollerna. Filmen är en fars som utspelar sig i reklam- och skivbranschen. Carl-Gustaf och Arne är reklamfotografer för direktör Oskarsson. De ramlar i ett badkar och blir avskedade. Carl-Gustaf är fotograf, Arne idégivare, Lola mannekäng. Det visar sig dock att deras tjänster kommer att behövas, eftersom Carl-Gustaf intalat direktör Oskarsson att reklamföretagets största kund fröken Lundgren absolut vill använda dem. När fröken Lundgren kommer på besök understryker Carl-Gustaf sitt intresse för henne genom att dansa med henne. Bettan Lundgrens största dröm är att få sjunga. Xylofonbolaget söker nya fynd, och Carl-Gustaf lyckas sprida nyheten att bolaget snart kommer att presentera en sångerska som ett världsfynd. Problemet är att denna sångerska inte finns. Carl-Gustaf försöker få direktör Svensson på artistförmedlingen att ta sig an fröken Lundgren. Hon sjunger så tavlorna ramlar ned. Direktör Svensson blir förälskad i fröken Lundgren, men hennes sång gillar han inte. I handlingen förekommer också en sjungande polis, som egentligen tänkte avbryta en reklamfotografering som Carl-Gustaf håller på med vid Sergels Torg. Men Carl-Gustaf får honom att sjunga istället. Intrigens höjdpunkt är fröken Lundgrens tilltänkta provsjungning, som avbryts av direktör Svensson. Istället får Carl-Gustaf tonårsmannekängen Annika att uppträda, hon skall sjunga på Nalen, tvekar, men ställer slutligen upp och gör succé. I slutscenen åker Carl-Gustaf och Annika iväg på gemensam bilsemester. Filmen gjordes strax efter att Anita Lindblom slog igenom med sin schlager "Sånt är livet" och hade premiär den 26 december 1961. När filmen släpptes på DVD fick den namnet Sånt är livet. Carl-Gustaf Lindstedt - Carl-Gustaf, reklamfotograf. Arne Källerud - Arne Jansson, reklamman. Anita Lindblom - Annika, tonårsmannekäng. Ittla Frodi - Beatrice, mannekäng. Torsten Lilliecrona - Oskarsson, direktör. Inga Gill - fröken Bettan Lundgren, direktör. Holger Höglund - Svensson, direktör för artistförmedlingen. Towa Carson - sångerskan på Xylofonbolaget. Hanny Schedin - sekreteraren på artistförmedlingen. Sangrid Nerf - en flicka på ateljén. Bellan Roos - sångerskan med skillingtrycket. John Melin - affärsmannen. Carl-Axel Elfving - affärsmannens assistent. Gösta Jonsson - poliskonstapeln. Anna Sundqvist - Oskarssons sekreterare. Carl Eiwar - conferencieren på Nalen. Sånt är livet, Anita Lindblom. Det är nåt mysko, Anita Lindblom. Nej jag ångrar ingenting, Anita Lindblom. Bilskoleläraren, Carl-Gustaf Lindstedt (ett utdrag). Hundratusentals gånger, Towa Carson.
Trubadur
Trubadur är en sångare, låtskrivare och kompositör som oftast framträder solo med visor och ballader. Under antiken var benämningen på en sångare eller trubadur Aoid. Ordet härstammar från de trubadurer (fornfranska (nordfranska): trouvère, occitanska: trobador, "en som finner, hittar på" (dikt, berättelse, musik)) som var verksamma vid hoven i Occitanien – det som idag huvudsakligen är södra Frankrike, men som under medeltiden var ett kulturellt och politiskt självständigt område som inkluderade även norra delarna av såväl Italien som Spanien. Hertig Vilhelm IX av Akvitanien (1071–1126) fick hedersnamnet den förste trubaduren. En annan av de främsta var grevinnan av Dia. Till den tradition de etablerade, att sjunga underhållande, lyriska eller humoristiska visor på folkspråket (som där och då var occitanska), brukar alla som därefter sjungit på europeiska språk räknas som efterföljare. Vilhelm IX ärvde av sin far en grupp moriska sjungande flickor som tagits som krigsbyte, vilket tyder på att trubadurens rötter står att finna i det sasanidiska Persien via det muslimska Andalusien. I Sverige har begreppet fått en särskild betydelse, närmast motsvarande engelskans singer-songwriter och med vispoet som synonymt ord. Det syftar på en person som framför egna välskrivna texter, sånger ur den svenska vistraditionen eller tonsatta dikter av svenska lyriker, med ett minimum av scenisk apparat och till eget musikackompanjemang. Det vanligaste trubadurinstrumentet är akustisk gitarr, tidigare även luta. Sveriges grannländer har trubadurer som Alf Prøysen, Benny Andersen, Åge Aleksandersen med flera, men de kan även sjunga Bellman, Taube och Vreeswijk och ser dem ibland som förebilder. Sverige vårdar en vissångar-/trubadurtradition som framför allt inspirerats av Carl Michael Bellman och hans Fredmans epistlar, som blev stor litteratur och dramatik för att han själv både skrev och framförde visorna. I hans efterföljd har visförfattare som Cornelis Vreeswijk, Gunnar Wennerberg, Elias Sehlstedt, Dan Andersson, Birger Sjöberg, Gunnar Turesson och Evert Taube arbetat. Taube anknöt gärna också till medeltida svensk och provensalsk visdiktning. På 1950-talet var Olle Adolphson den främste nye representanten för genren (även om han värjde sig mot att kallas trubadur), medan 1960-talet och den så kallade "Svenska visvågen" gav uppmärksamhet åt en större grupp trubadurer, som ofta också blev kända för sitt politiska engagemang. Vispråmen Storken, Mosebacke Etablissement och Visfestivalen i Västervik var spelplatser som fungerade som knutpunkter. De två legendariska gestalterna i 1960- och 1970-talets trubadurgeneration var Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, den senare framför allt genom sina tolkningar av Bellman och Ruben Nilson. Andra, än i dag verksamma trubadurer är Margareta Abrahamsson, Ulf Bagge, Dan Berglund, Thorstein Bergman, Stefan Demert, Ove Engström, Alf Hambe, Sid Jansson, Ewert Ljusberg, Monika Lilja Lundin, Mikael Ramel, Pierre Ström, Jeja Sundström, Bengt Sändh, Lasse Tennander, Turid, Mikael Wiehe, Roger Ylvenius, Finn Zetterholm och Torgny Björk (i gruppen Herr T och hans spelmän). Många av dem var med och grundade YTF, YrkesTrubadurernas Förening, 1971, en förening som fortfarande är aktiv med artistförmedling och skivutgivning. Bland trubadurerna kan man också räkna visförfattare med något annorlunda framtoning som Jokkmokks-Jokke, Tor Bergner, Allan Edwall och Carl-Anton Axelsson och i vid mening även populärartister som Owe Thörnqvist, Robert Broberg, Gösta Linderholm och Ulf Lundell. Lars Berghagen och andra författare av visaktig schlagermusik räknas väl som gränsfall.
