Alvin och gänget (filmserie)
Den fiktiva animerade sånggruppen Alvin och gänget skapad av Ross Bagdasarian har dykt upp i åtta långfilmer sedan sin debut. I en trädgård går tre musiker, Alvin (Justin Long), bråkmakaren, Simon (Matthew Gray Gubler), den smarta i trion och Theodore (Jesse McCartney), den knubbiga älskvärda av jordekorrarna. De upptäcker att detas favoritträd huggits ner och transporteras till Los Angeles. Där möter de den frustrerade låtskrivaren David Seville (Jason Lee). Efter att ha gett en dåligt första intryck imponerar de honom med sin sångtalang. De börjar drömma om framgång för både låtskrivaren och sig själva och kommer överens med honom att sjunga hans låtar. Drömmen slår så småningom in, men deras skrupelfria chef på skivbolaget, Ian Hawke (David Cross), tänker bryta samarbete för att skivbolaget bättre ska kunna profitera på jordekorrarnas talang. Kan Dave and Alvins gäng genomskåda chefen och se vad de verkligen värdesätter bakom framgångens glamour. De nya stjärnorna Alvin (Justin Long), Simon (Matthew Gray Gubler) och Theodore (Jesse McCartney) tas omhand av Dave Sevilles (Jason Lee) tjugofemåriga kusin Toby (Zachary Levi). Pojkarna får lägga musikkarriären åt sidan för att ägna sig åt skolan. De får i uppgift att rädda skolans musikprogram genom att vinna en pristävling för musikgrupper som kan ge 25 000 dollar. Men jordekorrarna möter helt oväntat tre andra sjungande jordekorrar, nämligen The Chipettes — Brittany (Christina Applegate), Jeanette (Anna Faris) och Eleanor (Amy Poehler). Ljuv musik och romantik uppstår. Dave (Jason Lee), Alvin och gänget och the Chipettes njuter på en lyxkryssning, men fartyget tar en oväntad omväg förbi en okänd ö. Alvin (Justin Long) och gänget letar efter en väg tillbaka till civilisationen och blir alltmer varse att de inte är ensamma på den avskilda paradisön. Genom en rad missförstånd börjar Alvin (Justin Long), Simon (Matthew Gray Gubler) och Theodore (Jesse McCartney) att tro att Dave (Jason Lee) kommer att gifta sig med sin nya flickvän i Miami ... och dumpa dem. De har tre dagar på sig att hindra giftermålet, och rädda sig, inte bara från att förlora Dave, utan också från att få en hemsk styvbror.
Melodifestivalen 1998
Melodifestivalen 1998 var den 38:e upplagan av musiktävlingen Melodifestivalen och samtidigt Sveriges uttagning till Eurovision Song Contest 1998. Finalen hölls på Malmö musikteater i Malmö den 14 mars 1998, där melodin "Kärleken är", framförd av Jill Johnson, vann, genom att ha fått högst totalpoäng av jurygrupperna. Sveriges Television beslöt att Malmö skulle få arrangera det här året, efter att Göteborg fått stå värd året innan, och man valde samtidigt att tillfälligt återgå till konceptet med att dela upp finalkvällen i två omgångar, som under åren 1982-88 och 1991-96. Därmed blev det fjortonde och sista gången det systemet användes. Likt de senaste åren gick halva startfältet (fem bidrag) till förinbjudna kompositörer, medan resterande bidrag togs ut via nationell inskickning. Det här året firade Melodifestivalen 40-årsjubileum (trots att Sverige deltagit trettiosju gånger i Eurovision Song Contest). Kärleken är fick representera Sverige i ESC 1998 som arrangerades i Birmingham i Storbritannien den 9 maj 1998. Enomgångsfinalen året innan behölls inte till det här året, utan istället återgick televisionen till systemet att dela upp finalen i två omgångar. Dessutom togs två bidrag bort vilket gjorde att man bara fick tio tävlande bidrag. Likt de senaste årens system valdes halva startfältet in via en nationell inskickning av bidrag, medan resterande delen gick till förinbjudna kompositörer. Genom den allmänna inskickningen inkom totalt 1 121 bidrag, vilket var 102 färre än året innan. En urvalsjury beslöt efter genomlyssningar av den allmänna inskickningen vilka fem av dessa bidrag som skulle få tävla. Inom ramen för det nationella inskicket är det bara känt att endast personer som var folkbokförda i Sverige senast hösten 1997 fick skicka in bidrag till festivalen det här året. Televisionen skulle ha inskickade bidrag tillhanda senast den 3 november 1997. Tävlingen föregicks av stora artistproblem. Lasse Holm drog sig ur tävlingen, anklagad för att ha använt sitt eget program för att ta fram artister till tävlingen. Annika Fehling ersatte Lasse Holms plats i tävlingen. En strid uppstod om vem som skulle få framföra bidraget "Julia". Låtskrivarna till låten (Claes Andreasson och Torbjörn Wassenius) ville först att Myrra Malmberg skulle framföra låten. Då demon till låten var gjord på Bert Karlssons skivbolag Mariann, ville Karlsson att Arja Saijonmaa skulle framföra låten. Låtskrivarna ändrade sig dock efter samtal med Karlsson. Då hade dock redan SVT bundit sig till valet av Myrra Malmberg. Inför festivalen var det också mycket diskussioner kring det utvalda bidraget "Ta dig tid", eftersom det skrivits av Margareta Nilsson och Gertrud Hemmel, som båda anlitats som frilans hos Sveriges Television i Malmö. Trots denna jävfråga fick bidraget kvarstå i tävlan. Det kan tilläggas att det här året är det senaste året som festivalen tävlades på det här sättet, dvs. finalen i två omgångar. När televisionen införde deltävlingar fyra år senare (år 2002) användes liknande sätt att gallra ur bidragen på, eftersom tittarna fick börja rösta fram finalbidragen. Däremot har samtliga finaler åren efter detta år bara körts i en omgång. 1 1986 och 1987 deltog Nanne Grönvall, då med namnet Nanne Nordqvist, i trion Sound Of Music.2 1996 deltog Nanne Grönvall i gruppen One More Time. Finalen av festivalen 1998 direktsändes i SVT2 och SR P3 den 14 mars 1998 kl. 20.00-22.00 från Malmö musikteater i Malmö. Programledare var Pernilla Månsson och Magnus Karlsson. Anders Berglund var kapellmästare och kören bestod av Staffan Paulsson, Robert Persson, Inger Ohlén och Almaz Yebio. I de flesta låtarna, var det bara orkestern som användes. Några låtar hade också ett förinspelad band. Låtar 4 och 6 utförde mestadels med förinspelad musik. Nedan listas bidragen i startordning i den första omgången. Bidrag med beige bakgrund tog sig till andra omgången.Resterande låtar placerade sig på delad sjätte plats.
I Tried
I Tried är en låt framförd av den amerikanska sångaren Brandy Norwood. Den skrevs och komponerades av Walter Millsap III, Candice Nelson och Tim "Timbaland" Mosley till Norwoods fjärde studioalbum Afrodisiac (2004). Låten återanvänder textverser från "Sparks" (2000) framförd av det brittiska rockbandet Coldplay och samplar Iron Maidens "The Clansman" (1998). Låtskrivarna från dessa kompositioner är därför krediterade som låtens textförfattare. I "I Tried" sjunger Norwood om hur hon försökt förbise sin partners otrohet. Musikjournalister jämförde låten med Norwoods privatliv och separationen från pojkvännen Robert Smith. 2001 började den amerikanska sångaren och skådespelaren Brandy Norwood att arbeta på en uppföljare till sitt mångmiljonsäljande studioalbum Never Say Never (1998). Under produktionen till uppföljaren Full Moon (2002) blev hon tillsammans med Robert "Big Bert" Smith som var en av kompositörerna till projektet. I februari 2002 meddelade Norwood att hon och Smith gift sig under en privat ceremoni föregående år och att paret nu väntade sitt första barn. Deras vardag och Norwoods graviditet dokumenterades i realityserien Brandy: A Special Delivery som sändes på MTV. Kort efter födseln av dottern Sy'rai Iman Smith intensifierade Norwood arbetet på sitt då-ännu-inte namngivna fjärde studioalbum tillsammans med Smith som blev projektets chefsproducent. I juni 2003 separerade Norwood och Smith vilket gjorde att utgivningen av sångarens album flyttades fram. Ett bråk bröt ut mellan dem som dokumenterades i media. Smith avslöjade i en intervju att han varit otrogen mot sångaren under deras äktenskap. I en annan intervju berättade Norwood att hon "aldrig älskat Robert". En tid senare beslutade Norwood att lägga ner det påbörjade projektet och börja om. Timbaland, som vid tidpunkten arbetat på Kiley Deans studioalbum Simple Girl, anlitades som producent för projektet. Sångaren ville ändra sitt sound och låta mycket råare och hiphop-liknande än på Full Moon. Norwood samarbetade med den amerikanska låtskrivaren Candice Nelson på sju av albumets spår, däribland "I Tried". "I Tried" skrevs av Nelson och Walter Millsap III och producerades av Tim "Timbaland" Mosley. Norwoods sång spelades in vid Hit Factory i Miami, Florida med Senator Jimmy D. och Blake English som ljudtekniker samt i Amerycan Recording Studios i Los Angeles, Kalifornien. Stränginstrumenten spelades in av Larry Gold vid The Studio i Philadelphia, Pennsylvania. ljudmixning ägde rum med Timbaland och Jimmy Douglas vid Manhattan Center Studios i New York, New York. "I Tried" samplar "The Clansman" av det brittiska rockbandet Iron Maiden och återanvänder textverser från "Sparks" av den brittiska gruppen Coldplay. Medlemmarna i det sistnämnda bandet kände sig hedrade över gesten och basisten Guy Berryman kommenterade i en intervju: "Vi är smickrade att någon gillar vår musik så mycket och att detta leder till inspiration att skapa mer musik." Han fortsatte: "Vi är väldigt nyfikna på hur det kommer att låta." I en intervju kommenterade Nelson: "Det var kul för vi hade precis börjat lyssna på Coldplay. På Parachute-albumet. Jag hade lyssnat på det i några månader så vid tillfället var det enda jag hade lyssnat på. Timbaland kom med en galen melodi till verserna och jag och Walt fortsatte att lyssna och lyssna på den, den kändes så sorgsen och desperat.". När Sharon O'Connell vid Yahoo! Music recenserade Afrodisiac refererade hon till "I Tried" och skrev: "Det verkar som att hur förhärligad och oemotsäglig en superstjärnas väg under det kommersiella himlavalvet än är, så kan den aldrig vara tillräckligt oemotsäglig. Chris Martins senaste samarbete med Jamelia och Brandys senaste sampling av Coldplays "Clocks" och hennes lånade låttext från "Sparks" antyder antingen en genuin, ömsesidig beundran eller att sångarna upptäckt de fantastiska kommersiella möjligheterna att nå varandras marknader.".
Loreen
En timme innan finalen delades Marcel Bezençon Award ut och Sverige vann två av de tre priserna. Loreen fick The Artistic Award (artisternas pris), som röstats fram av respektive lands kommentatorer och upphovsmännen till "Euphoria" fick The Composer Award (låtskrivarnas pris), som röstats fram av alla bidragens kompositörer. Med sitt engagemang för mänskliga rättigheter besökte Loreen vid flera tillfällen människorättsgrupper i Baku för att prata om deras situation och om deras syn på diktaturen i landet, något som kritiserades av regeringen i Azerbajdzjan. På kvällen den 29 maj 2012 sändes TV-programmet Loreen - hemkomsten på SVT, live från Hötorget i Stockholm, där Loreen efter hemkomsten från Baku framförde "Euphoria" inför tusentals fans. Efter den internationellt uppmärksammade segern i Eurovision Song Contest har hon gjort ett flertal framträdanden i olika festivaler och tv-program i Europa, Asien, Afrika och Australien. Länder som Loreen uppträtt i under 2012-13: Australien, Belgien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Japan, Kina, Lettland, Libanon, Marocko, Moldavien, Nederländerna, Norge, Polen, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Spanien, Sverige och Tyskland. Loreens debutalbum Heal, med Loreen även som medverkande låtskrivare, släpptes 24 oktober 2012. Innan dess släpptes singeln "Crying out your name" exklusivt på Spotify.Hon gjorde en turné under sommaren 2012 och släppte en musikvideo till "Euphoria" den 5 juli 2012. Musikvideon regisserades av Marcus Söderlund och spelades in vid Sickla gård i östra Stockholm under 24 timmar. Den 21 juni 2012 medverkade Loreen i MTV World Stage på Avenyn i Göteborg. Detta framträdande nominerades senare som Årets konsert (i Sverige) på Rockbjörnen. Loreen nominerades av som en av de fem kandidaterna i kategorierna Årets svenska kvinnliga liveartist samt för Årets svenska låt med "Euphoria". Hon vann två av de tre kategorier hon nominerats till: Årets svenska låt (Euphoria) samt Årets svenska kvinnliga liveartist. Den 15 juli 2012 medverkade hon för första gången i Allsång på Skansen, och 14 oktober samma år i TV-programmet Moraeus med mera. Loreen blev även nominerad till MTV EMA Worldwide Act som "Bästa svenska artist". Den 10 november 2012 var hon med i Nyhetsmorgon och framförde tre låtar. Bland annat en ny version av hennes vinnar-låt "Euphoria" i en ny lugnare tappning. Hon berättade även att hon inte längre var intresserad av att ställa upp i Melodifestivalen, något hon hade antytt tidigare. Loreen medverkade som pausnummer i finalen av Norges Melodi Grand Prix 2013 i Oslo Spektrum den 9 februari 2013, där hon framförde "My Heart Is Refusing Me". Hon släppte i mars 2013 sin musikvideo för låten "Heal" och även låten "Requiem Solution" tillsammans med Kleerup. Hon har även varit mellanakt i Melodifestivalen 2013 i finalen, där hon framförde en ny version av "Euphoria" tillsammans med elever från Manillaskolan och Adolf Fredriks Musikklasser. Samma version framfördes i Eurovision Song Contest 2013, fast då med musikklasser från Lund och två övriga skolor. 2017 återvände Loreen till Melodifestivalen. Hon tävlade i fjärde deltävlingen med låten "Statements" där hon tog sig till Andra chansen. Hon var innan bidraget spelades i delfinalen segertippad i finalen. Bidraget handlar delvis om Loreens egen utveckling men även om hur samhället ser ut och att man inte kan sitta still och inte göra förändring. Bidragets framförande visar Loreen i olika åldrar: som barn, tonåring, tjugoåring, sin egen ålder, samt som äldre men samtidigt iscensätts Friheten på barrikaderna samt Kvinnan med handväskan. Bidraget är alltså metaforiskt i form av just referenser till andra konstverk och politiska händelser. Av musikkritiker och kulturpersonligheter sågs bidraget som bland de bästa någonsin i Melodifestivalen. Exempelvis uttryckte Edward af Silén "Det är det bästa jag någonsin sett i Melodifestivalen".
Max Martin
Max Martin, egentligen Karl Martin Sandberg, född 26 februari 1971 i Stenhamra, Sånga församling, Stockholms län, är en svensk musikproducent och låtskrivare. Sandberg började använda sig av producentnamnet Max Martin under 1990-talet och har under det namnet producerat musik åt bland andra Coldplay, Britney Spears, Celine Dion, Bon Jovi, Backstreet Boys, A-ha, NSYNC, Usher, Pink, Katy Perry, Pitbull, Justin Bieber, Ariana Grande, Ed Sheeran och Darin Zanyar. Han var även involverad i den före detta musikhitfabriken Cheiron, men driver i dag musikproduktionsbolaget Maratone och Wolf Cousins. Enligt Variety var hans nettovärde cirka 2,1 miljarder kronor år 2017. Martin har vunnit ASCAP Songwriter of the Year priset elva gånger. Max Martin hoppade av gymnasieskolan Södra latin för att ägna sig åt musiken. Hans band It's Alive skrev på ett kontrakt för det Denniz Pop-ägda skivbolaget Cheiron, och bandet spelade in en skiva och gav sig därefter ut på en turné i Europa. Denniz Pop inledde ett samarbete med Martin där de båda producerade och skrev låtar åt andra artister. År 2000 avslutades verksamheten i Cheiron, och Martin startade ett nytt bolag, Maratone. 2005 producerade bolaget bland annat Darin Zanyars debutalbum och norska A-ha:s comeback-singel i Storbritannien. Under sina år som låtskrivare och producent har totalt 74 av Max Martins låtar nått topp 10 på amerikanska Billboard Hot 100, varav den senaste är Lady Gagas "Stupid Love" som nådde nummer 5 på listan den 14 mars, 2020. Från 2007 och framåt har årligen minst två av Martins låtar nått topp 10 på Hot 100. År 2013 beräknades hans musik ha sålt i över 135 miljoner singlar. Sett till dessa siffror är Max Martin den överlägset mest framgångsrika låtskrivaren och producenten i musikhistorien. Max Martin har skrivit totalt 25 Billboardettor vilket placerar honom på en tredjeplats historiskt, överträffat enbart av Beatlesmedlemmarna John Lennon (26) och Paul McCartney (32). 1993 anställdes Martin som producent på Cheiron och började jobba med ett Ace of Base-album och med album åt Leila K, Army of Lovers och 3T. Ace of Base-albumet The Sign blev en succé och har sedan skivsläppet 1993 sålt i över 23 miljoner exemplar. 1997 anlitades Cheiron för att producera och skriva låtar till ett Backstreet Boys-album. Senare samma år skrev Max Martin Robyns hit Show Me Love. Han fortsatte 1998 med att producera skivor åt Five och NSYNC. I mitten av 1998 dog Denniz Pop i cancer, vilket gjorde att Martin fick ledarrollen på Cheiron. Han började arbeta med låtskrivaren och producenten Rami Yacoub och de båda har fortsatt sitt samarbete sedan dess. År 1999 producerade Martin Britney Spears genombrottshit ...Baby One More Time vilket blev en stor framgång och plöjde vägen för Britney Spears som världsartist. Låten gick den 30 januari 1999 högst upp i topp på hitlistan Billboard Hot 100 i USA. 2009 skrev och producerade Max Martin Britney Spears succélåt - 3 - och singeln kom direkt in på första plats på Billboard Hot 100. Den 9 september 2010 kom Max Martins låt Teenage Dream, skriven till Katy Perry, in på första plats på Billboardlistan. Det betydde att Max Martin hade med 4 av sina låtar på Billboard Top 5. Under 1990-talet gav Max Martin mycket få intervjuer. Under hela 2000-talets första decennium tackade han konsekvent nej till alla intervjuer. 2008 gjorde Martin ett undantag då han valde att medverka i radioserien, Cheiron – en popsaga, av Sveriges Radio-journalisten Fredrik Eliasson. Radiodokumentären är en hyllning till Max Martins vän och kollega Denniz Pop. Den sändes i SR P4 Stockholm hösten 2008, tio år efter Denniz Pops bortgång. 1998 – Grammisgalans hederspris. 1998 – Musikexportpriset. 2010 – Platinagitarren. 2014 – Musikexportpriset. 2015 – Grammis som "Årets kompositör". 2015 – Årets Svensk i Världen. 1999 – "...Baby One More Time" (Britney Spears). 2000 – "It's Gonna Be Me" ('NSYNC). 2008 – "I Kissed a Girl" (Katy Perry). 2008 – "So What" (Pink).
