Dansmusik
Dansmusik är musik som i första hand är gjord för att dansas till. Oftast jämn i rytmen med tydliga taktslag för att underlätta för dem som dansar att hålla takten. Dansbandsmusik - speciellt utformad populärmusik som är lämplig för pardans. Förekommer mest i Norden, och termen uppstod åren kring 1970. Disco - dansmusik med ursprung från 1970-talet utvecklat ur funken. Dance - mestadels elektronisk dansmusik med ursprung från 1980- och 1990-talet som kan delas in otaliga undergenrer. Folkmusik - "folkets" bruksmusik. Förutom dansmusik också högtidsmusik till bröllop, marscher mm. Se även folkdans och folklig dans. Latinamerikansk dans , vitt begrepp som innefattar bland annat Salsa och Reggaeton. Industrial , speciellt subgenrerna Body och Electroindustri, hård rytmisk och maskindriven musik.
Johann Strauss den äldre
Johann Strauss den äldre, född den 14 mars 1804 i Wien, dödär den 25 september 1849, var en österrikisk kompositör, främst känd för sina valser. Han betraktas tillsammans med Joseph Lanner som skapare av wienervalsen. Strauss tog lektioner i violin och viola men studerade också musik med Johann Polischansky och lyckades så småningom få en plats i en lokal orkester ledd av Michael Pamer, för att senare ansluta sig till en populär stråkkvartett kallas Lanner-kvartetten, bildad av hans blivande rivaler Joseph Lanner och bröderna Karl och Johann Drahanek. Denna stråkkvartett som spelade wienervalser och rustika tyska danser expanderade till en liten stråkorkester 1824. Strauss blev så småningom biträdande ledare för orkestern och hjälpte Lanner efter ökad popularitet under Fasching 1824 och snart tog Strauss kommandot över en andra mindre orkester, som bildades som ett resultat av framgången av moderorkestern. År 1825 bestämde han sig för att bilda sin egen orkester och började skriva musik (främst dansmusik) efter att han insåg att han också skulle kunna efterlikna Lanners framgång och få bukt med sina ekonomiska problem. Strauss blev snart en av de mest kända och uppskattade tonsättarna av dansmusik i Wien. Under karnevalen 1826 började han sin långa rad av triumfer genom visa upp sin orkester för allmänheten i Wien vid Schwan, där hans Täuberln-Walzer (op. 1) på en gång etablerat sitt rykte. Orkestern reste från 1833 på turnéer, som spred den wienska dansmusiken över Europa. De besökte även England i samband med drottning Victorias kröning 1838. Johann Strauss den äldre avled redan vid 45 års ålder av scharlakansfeber och han efterlämnade en omfattande produktion omfattande 251 nummer: 152 valser, 32 kadriljer, 13 polkor och 18 marscher. Av hans kompositioner torde Radetzkymarsch (1848) och valsen Lorelei-Rhein-Klänge vara de mest spelade. Johann Strauss tre söner: Johann Strauss den yngre (1825-1899), Josef Strauss (1827-1870) och Eduard Strauss (1835-1916) ägnade sig alla åt den wienska dansmusiken. Av dem är Johann den yngre mest känd. Strauss's galopper och polkor omfattar. Täuberln-Walzer, Op. 1 (1827). Döblinger Réunion-Walzer, Op. 2. Wiener Carneval, Op. 3 (1828). Kettenbrücke-Walzer, Op. 4 (1828). Gesellschafts-Walzer, Op. 5. Wiener Launen-Walzer, Op. 6. Tivoli-Rutsch Walzer, Op. 39 (1830). Das Leben ein Tanz oder Der Tanz ein Leben! Walzer, Op. 49. Elisabethen-Walzer, Op. 71. Philomelen-Walzer, Op. 82. Paris-Walzer, Op. 101 (1838). Huldigung der Königin Victoria von Grossbritannien, Op. 103. Wiener Gemüths-Walzer, Op. 116 (1840). Lorelei-Rhein-Klänge, Op. 154 (1843). Champagner-Galopp, op. 8. Jugendfeuer-Galopp, Op. 90. Carneval in Paris, Op.100. Indianer-Galopp, Op. 111. Annen-Polka, Op. 137 (inte att förväxla med hans sons Annen-Polka, Op. 117, 1852). Wiener Kreutzer Polka, Op. 220. Piefke und Pufke Polka, Op. 235. Radetzky-Marsch, Op. 228 (1848). Jelačić-Marsch, Op. 244.
Musik från Skellefteå
Skellefteå har genom åren haft ett blomstrande musikliv och en samling duktiga musikskapare. Kännetecknande har varit att utvecklingen har drivits av ideella krafter, föreningar har varit viktiga sedan C H Franke i slutet på 1880-talet bildade den musikförening som sedermera utvecklades till en hornmusikkår. Efter de sedvanliga formeringarna av kyrkokörer, manskörer och musikkårer under tidigt 1900-tal är det sedan på 1950-talet dansmusikens, jazzens och populärmusikens tur att behärska scenen med namn som Acke Kärrs och Yngve Forssells orkester. De första popbanden spelade på 1960-talet på klubbar som Mods Club och Club Palladium. Skellefteå kommunala musikskola grundades 1962 och är en av de tio största i landet. Ett 50-tal lärare har tillsammans cirka 2 000 elever. Musikskolan finns i kommunens alla grundskolor samt på Musikens hus på Mullberget. Kommunala musikskolan och musikgymnasiet (som fostrat musiker som Lisa Miskovsky, Sahara Hotnights och Frida Hyvönen) har angetts som en förklaring till stadens vitala musikliv, men enligt Christina Bergmark, sångare och keyboardist i the Wannadies, handlar det snarare om att "tristessen driver en in i replokalen och man får skapa sin egen underhållning." Kommunen har även uppvisat viss kreativitet i olika former av stöd och projekt för lokala musiker, alltsedan Projekt Källarband 1980 ledde till Skellefteå Musikförenings bildande under hårdrockens gyllene era. Musikfestivaler har varit återkommande sedan Burträsksvängen och Skellefteå musikforums Nordanåfesten etablerades på 1970-talet, och Musikfabriken arrangerar Trästockfestivalen, som sedan 1989 är landets största gratisfestival. Skelleftepopen blev under sent 1990-talets indievåg ett mindre begrepp nationellt med band som The Wannadies och This Perfect Day. En del hävdar att den moderna norrländska popmusiken uppstod i Skellefteå mot slutet på 1980-talet när The Wannadies och This Perfect Day bildades, med efterföljare som The Bear Quartet i Luleå och piteåbördiga Popsicle, som också låg på till skellefteskivbolaget A West Side Fabrication. De kyrkliga miljöerna och körtraditionerna har också varit betydelsefulla, med Vinterrocken som scen och med över 80 körer. Skellefteå kammarkör grundades 1971. I melodifestivalsammanhang har Skellefteå representerats av bland andra Karin Risberg och Funky Dan Larsson, men kanske främst av låtskrivaren Henrik Wikström. The Wannadies gav 1998 sitt samlingsalbum namnet Skellefteå. Skellefteås musikskola utsågs till landets bästa musikskola 2001. Skellefteå blev årets Popstad 2002. Det så kallade dansbaneeländet var föremål för ändlösa fördömelser i lokala insändarsidor och från lokala predikstolar på 1930-talet, man talade om att "Satan hade säsong" och "vägvisare i brottets och lastens väg", men dansbanorna var och förblev viktiga som en plats där det strikta umgänget kunde brytas upp över klassgränserna. I 1950-talets brytningstid förändrades jazzmusikens funktion på ett nationellt plan, från bruksmusik (dansmusik) till den konstmusik (lyssnarmusik) som den mesta jazzen är idag (även om hiphop och jazz har närmat sig varandra). Jazzen förändrade, i sina nya former, sin roll till ren lyssnarmusik och hamnade därmed också i en helt ny social situation. Dansmusiken och jazzens nationella utveckling från dansmusik till lyssnarmusik ("konstmusik") på 1950-talet manifesterades i Skellefteå genom bland annat de vägar som de två orkestrarna Acke Kärrs och Yngve Forssells tog, där Yngves tidigt anammade det kommersiella medan Acke höll fast vid den renodlade jazzmusiken. Boston i korsningen Kanalgatan/Viktoriagatan och Tuböle på södra sidan älven, var stadens nöjestempel. Boston ägdes av IOGT, var mer städat och kallades för "Torran", medan Tuböle var känt som "Blötan". Jazzklubben Birds Nest anordnade även spisarkvällar i sin källarlokal på Norrböle.
Salongsorkester
En salongsorkester är inom musiken en samlingsbeteckning för en instrumental ensemble inom västerländsk populärmusik från senare hälften av 1800-talet och fram till mitten av 1930-talet. Piano, violin och violoncell utgör kärnan, som sedan typiskt kan utökas med en flöjt, två klarinetter, två trumpeter och trombon. Salongsorkestern kan ses som ett resultat av, att den borgerliga salongens musicerande flyttades ut till offentliga nöjeslokaler. Det fanns kommersiella arrangörer, huvudsakligen i Centraleuropa, vars alster såldes till kapellmästare genom not- och musikaffärer. Repertoaren var arrangemang av folkmusik, schlager-, revy- och dansmusik, men även av konstmusik. Därmed bidrog salongsorkestrarna till att popularisera den seriösa musiken. Salongsmusiken dominerade helt nöjeslivet i Sverige under 1900-talets två första decennier. Den ändrade från 1920 gradvis form under inflytande av anglo-amerikansk jazz- och dansmusik och i början av 1940-talet var salongsorkesterns tid förbi. The Palm Court Orchestra of the Stockholm Philharmonic. LP. Bluebell 185. 1985. The Palm Court orchestra of the Stockholm Philharmonic. Nights of gladness. CD. Bluebell ABCD 007. 1987.
Musik
De flesta musikformer kräver en ganska jämnhög nivå på alla de ovanstående områdena, även om de flesta musiker också har någon form av specialitet. Vissa institutioner har utvecklat speciella metoder för musikaliskt träning, såsom den japanska Suzukimetoden. Under slutet av 1200-talet började man använda sig av världsliga texter och melodier i de tidigare textlösa överstämmorna, det blev en sorts lärd konstform att på ett så konstfullt vis som möjligt kombinera de världsliga melodierna med den fortfarande i grunden gregorianska cantus firmusstämman. Denna riktning brukar kallas Ars antiqua. Kompositörerna kunde låna sitt material från den folkliga spelmansmusiken, från dansmusiken vid hoven eller från trubadurvisan (och dess arvtagare under senare delen av medeltiden). Ars antiqua-förespråkarna stod i motsättning till en något senare rörelse som (redan då) kallades Ars nova. De kompositörer som verkade inom Ars nova-traditionen utvecklade och började använda sig av nya notationsformer som tillät kombinationer av två- och treunderdelad rytm. På så vis utökade de musikaliska uttrycksmöjligheterna. Perioden efter renässansen brukar kallas barocken i traditionell musikhistoria. Denna period varade ungefär mellan 1600 och 1750. Under den här tiden verkade kompositörer som Claudio Monteverdi, G.F. Händel, Antonio Vivaldi och J.S. Bach. De nya strömningarna tar sin början i Italien och sprids sedan i olika former över resten av Europa. Operan var en viktig pådrivande faktor i den musikaliska utvecklingen, liksom framväxten av ett konsertväsende. Inom den sakrala musiken (kyrkliga musiken) började likheterna mellan sakral och profan musik suddas ut. Former som oratorium, som var inspirerade av operan, letade sig in i kyrkorummen. Grundläggande för mycket av musiken under den här perioden var generalbasen, ett sätt att notera ackord. Mycket av musiken var uppbyggs kring en kompgrupp som spelade bas och ett improviserat ackordiskt ackompanjemang. Instrumenten hamnade i centrum och musiken blev till för sin egen skull. Stråkorkestern fick sin färdiga form. Polyfonin hade fortfarande en stark ställning, men var nu baserad på andra principer – dur/moll-tonalitet – än under tidigare perioder. Från mitten av 1700-talet växer den stil som kommit att kallas Wienklassicism fram. Under den här perioden var sonaten den mest karaktäristiska musikformen. Tongivande i den utvecklingen var Joseph Haydn. Även W.A. Mozart verkade under wienklassicismen. Det är under den här perioden som symfoniorkestern får ungefär den form den har idag. Ludwig van Beethoven brukar ses som den som leder över i nästa musikhistoriska epok: Romantik. Under romantiken tänjs gränserna för det dur/moll-tonala systemet mer och mer, tills ramarna mer eller mindre sprängs med sådant som Claude Debussys impressionistiska eller Arnold Schönbergs senromantiska musik. Detta skapade en motreaktion där exempelvis Schönberg var ledande. Schönberg försökte skapa en helt atonal musik med sitt tolvtonssystem. Musikbranschen är en mycket bred bransch där alla typer av kunskaper ofta kan efterfrågas. De flesta yrkesmusiker i Sverige är tvungna att kombinera minst två eller flera sätt att försörja sig. Det vanligaste är att arbeta som lärare på någon av de olika utbildningsnivåerna. Andra är att framträda live, turnera och göra skivinspelningar. Det finns flera privata- och allmänfinansierade institutioner som erbjuder musiker fast anställning: framförallt kyrkosamfund, konsertsalar, operahus, teatrar, universitet, med mera. Som musiker kan man inrikta sig på sång, särskilda instrument, komponerande, pedagogiskt arbete, och så vidare, ofta i kombination med olika stilar. Professionell musiker är man först då man får betalt för att utöva, eller komponera, musik. Man måste alltså inte ha gått musikhögskola för att få kalla sig proffsmusiker. I nöjesbranschen finns det också gott om yrkesmusiker som till exempel operasångare, musikalskådespelare.
Dragspel
Senare utvecklades två- och treradiga dragspel. I slutet av 1800-talet kom liktoniga och kromatiska dragspel. Pianodragspelet lanserades omkring 1910. De vanliga dragspelen finns i två sorter: knappdragspel där diskanten spelas med små runda knappar, samt pianodragspel, som har pianoklaviatur i diskanten. På bägge sorterna är basen likadant konstruerad. Vissa knappdragspel har melodibas, vilket innebär att endast en ton ljuder när en basknapp spelas, oavsett rad. Dragspel med melodibas kallas på svenska ackordeon. De som spelar klassiska musikstycken på dragspel brukar oftast använda sådana. Melodibasen är oftast en spegelvändning av diskantklaviaturen, dvs högerhands klaviaturen i ett knappspel och förekommer i en variant som används i bland annat Ryssland, Belgien och Norge (kallad ibland "Norsk" eller "Rysk" läggning). Den andra varianten är det som används i Sverige, Tyskland, Frankrike, Holland, England och USA. Finland har ett eget system, lik den som i Sverige, men hjälpraderna, de två diagonala rader i lodrät riktning längst in, i ett svenskt instrument ligger i ett finskt spel längst ut. De ryska instrumentens melodibas har de mörka tonerna längst ner, medan i ett svenskt instrument ligger högst upp, dvs i en exakt spegelvändning till diskantklaviaturen. Små en- eller tvåradiga dragspel brukar ofta kallas för durspel. En variant av dragspel som är vanlig i tangomusik heter bandoneon. Bägge dessa sorters dragspel ger olika toner för samma knapp, beroende på om man trycker ihop eller drar ut bälgen. En concertina av Anglo-typ är också konstruerad på detta sätt (medan en English concertina har samma toner oavsett om bälgen trycks ihop eller dras isär). Den diatoniska principen med olika toner i samma position tillämpas även för munspel, som ger olika toner för sug respektive blås. Dessa små instrument hålls enbart mellan händerna, till skillnad från de större dragspelen, som på grund av sin tyngd måste hängas upp på musikantens axlar med remmar – "ryggsäck på magen". De större spelen är oftast femradiga, men två rader är dubbleringar och ger inte fler toner än ett treradigt dragspel, bara enklare fingersättning. Dragspel, både stora dragspel och små durspel, är vanliga i svensk folkmusik och gammeldansmusik. Instrumentet förekommer också i countrymusik och används av många dansband. Dragspel förekommer också i mycket stor omfattning i den slaviska folkmusiken och i kulturen som finns i de berörda länderna. De mest berömda svensktillverkade dragspelen är de av fabrikatet Hagström. Musettedragspelet är byggd med parallella stämmor (kor) för varje ton, där den ena stämman avsiktligt stämts en aning uppåt, och det parallella koret en aning nedåt. Dragspelet får med detta stämningssätt en alldeles speciell klang. Musettedragspelet har i Frankrike varit typiskt för enklare danslokaler. Instrumentet har fått sitt namn från Musette de Cour, som är en säckpipa. Musettestämningen kan jämföras med spikpianots. Inom så kallade finkulturella kretsar, som oftast framhåller klassisk musik, såg man länge ned på dragspelsmusik. Anklagelserna mot instrumentet har varit flera. När dragspelet togs upp inom den folkliga dansmusiken vid tiden för sekelskiftet 1800-1900 anklagades instrumentet för att ha tagit död på den "äkta" folkmusiken. På 1950-talet handlade debatten om dragspelets roll som musikbildande instrument. Kritikerna ansåg att instrumentet var så undermåligt att det inte borde få användas i de populära musikcirklar som då var något av en landsomfattande folkrörelse. Den svenske kompositören och musikvetaren Sten Broman var en av alla de som offentligt angrep dragspelet, och med sin uttrycksfulla och ofta excentriska framtoning har han för många kommit att personifiera motståndet mot dragspelet. På senare tid har dragspelet fått höjd status, och det finns numera särskilda dragspelsklasser på flera av landets musikhögskolor.
