Cancercell
Cancercell är en celltyp som ingår i cancertumörer. Andra beståndsdelar i cancertumörer är stromaceller, fibroblaster, blodkärl och immunceller, som utgör tumörens stroma. Alla cancerceller leder inte till utbrott av cancer, eftersom tumören kan vara en så kallad sovande tumör, vilket då innebär att den inte bildar metastaser och inte växer. För att cancerceller ska leda till cancer krävs troligen vissa förutsättningar i cancercellernas mikroklimat, i stromat. I ett fåtal fall bildar inte cancerceller tumörer, så exempelvis vid leukemi. Cancerceller skiljer sig från normala celler på flera sätt. En cancercell börjar reproducera sig själv okontrollerat (genom mitos), den reagerar inte på signaler från omgivande celler, de binder inte särskilt hårt till varandra, och de differentierar inte. Mitos är normalt hos personer utan cancer, men bara när celldelningen leder till att ersätta döda celler. Cancerceller nöjer sig inte med att ersätta döda celler, utan bildar kluster av nybildade celler. Ett sådant kluster - tumören - består av flera celler som replikerats av en ursprungscell (de är monoklonala). Detta beror på att de omgivnade cellerna inte förmår nå fram med signaler att upphöra med celldelningen eller att överblivna celler ska dö. Tumören som bildas av cancerceller är mycket löst sammanhållen, varigenom cancerceller från tumören kan lossna och sprida sig vidare, vilket är en fas som kännetecknar aggressiv cancer och metastasering (i motsats till cancer in situ). Till skillnad från normala celler differentierar inte cancerceller till specialiserade funktioner, utan blir med fortskridande cancer mer och mer omogna. Cancerceller kan tränga undan normala celler eller ersätta dem, det vill säga invadera omgivningen, vilket skiljer dem från benigna tumörer som är sammanhållna och isolerade i klumpar, och från cancer in situ. Orsaken att cancerceller uppstår är skada i DNA. Skador på DNA kan normalt repareras, men denna läkning har uteblivit vid cancerceller. Skadan innebär att celler inte dör som de ska (apoptos). Nedsatt förmåga att reparera DNA kan vara ärftligt, då man talar om cancergener. Också epigenetiska faktorer, såsom rökning och UV-strålar, kan leda till att kroppen börjar bilda cancerceller. Under 2000-talet har det i tilltagande grad börjat anses att inflammation spelar roll både i initialskedet och spridningen av cancer. Endast ett fåtal fall av cancer är ärftlig. Större andelen kan härledas till personliga förutsättningar i den yttre och inre miljön. Omkring 20% av samtliga cancerfall kan kopplas till kroniska inflammationer, och 20% till fetma. Viss skada på DNA kan härledas till åldrande och åldersrelaterade problem med cellnybildning. Det finns i en vanlig cancercell minst 60 mutationer, dock har olika slags cancerceller olika varianter. Vissa muterade egenskaper har cancerceller gemensamt, t.ex. att inaktivera tumörsuppressorgener och aktivera tillväxtfrämjande gener. Invasiva cancerceller har vanligen mutationer som får dem att utsöndra proteas som bryter ner tumörhöljet och därefter omgivningen. Beroende på vilken vävnad som cancercellen uppkommer i, klassificeras den som exempelvis carcinom, eller sarcom, etc. Sedan kan celltypen definieras ytterligare som exempelvis leiomyosarkom eller angiosarkom.
Cancer
Symptomen på en cancersjukdom varierar beroende på vilken cancersjukdom det rör sig om. Det finns inga symptom eller tecken som helt säkert betyder att en person har cancer. Enligt Världshälsoorganisationen kan 30 till 50 procent av alla cancerfall förebyggas. Många cancerformer kan förebyggas genom att man avstår från rökning, håller normal vikt, dricker måttligt med alkohol, äter tillräckligt med grönsaker, frukt och fullkorn, vaccinerar sig mot specifika infektionssjukdomar samt undviker större mängder rött kött och för mycket solexponering. Screening av cancer är kontroversiellt då det riskerar att diagnostisera cancerfall som aldrig skulle ha givit symptom under personens liv. Detta innebär att en grupp av dem som screenas kommer att få reda på en cancer som aldrig skulle ha påverkat dem. Detta medför onödiga behandlingar för dessa personer. Screening medför onödig oro för många av de personer som efter screening återkallas och efter vidare diagnostik inte visar sig ha någon cancer alls. Det går inte att veta vem som genom screening får en cancerdiagnos som inte skulle ha givit symptom under personens liv, men antalet sådana fall kan uppskattas efter många års uppföljning i jämförande studier. Världshälsoorganisationen upprättade 1968 ett antal kriterier för vad som är effektiv screening av cancer och andra tillstånd som ibland kallas Wilsons kriterier för screening. Världshälsoorganisationen diskuterade och modifierade dessa kriterier år 2008 med avseende på nya genetiska metoder. Socialstyrelsen rekommenderade år 2019 att landstingen och sjukvården i Sverige bör erbjuda screening för följande cancerformer. Socialstyrelsen rekommenderar att det i Sverige inte bör erbjudas screening för. Socialstyrelsen bedömer att det vetenskapliga underlaget behöver kompletteras innan Socialstyrelsen kan ta ställning i frågan gällande screening för prostatacancer för män 50–70 år, med PSA-prov kompletterat med annat diagnostiskt test före vävnadsprovtagning. I regel antas gälla att ju tidigare en cancer upptäcks, desto bättre är behandlingsmöjligheterna och prognosen. Fördröjning av diagnos kan delas in i patientorsakad fördröjning, vilken innebär att personen själv väntar med att söka vård, läkarorsakad fördröjning, som innebär att läkaren inte ställer rätt diagnos inom rimlig tid, och organisationsorsakad fördröjning, som exempelvis innefattar långa väntetider. Patientorsakad fördröjning har många orsaker, till exempel att man uppfattar inte symptomen som allvarliga, att man inte vågar söka av rädsla för att det är allvarligt, eller att man inte litar på sjukvården. Okunskap om vad symtom och tecken innebär och vad man ska göra är ett övergripande problem, exempelvis har undersökningar visat att upp till en tredjedel inte söker läkare i direkt anslutning till blod i avföringen. Andra faktorer som påverkar är tumörtyp, lägre socioekonomisk status, högt alkoholintag och annan allvarlig sjuklighet. Det finns även skillnader mellan män och kvinnor i hur ofta man söker. Genom att minska antalet fördröjda diagnoser vill man förbättra behandlingsmöjligheterna. Detta görs genom att utbilda allmänheten om cancersymptom och när man bör söka, genom att vidareutbilda vårdpersonal, samt inrättandet av snabbspår för vissa cancerformer där behandling och diagnos skall utföras på ett systematiskt sätt. I en systematisk litteraturgenomgång år 2014 fann SBU att det saknades uppföljande studier för att påvisa effekt av åtgärder för att öka patienters kunskap om cancersymptom. Vad gällde egenundersökning av bröst som screeningmetod fann man att det inte påverkade dödligheten i bröstcancer, men att det ökade antalet diagnostiska och kirurgiska ingrepp. Det saknades även underlag för att utvärdera effekten av vidareutbildning. Snabbspår kunde visa effekt och att diagnosbesked kunde lämnas tidigare, dock att detta potentiellt kunde ta resurser från dem som inte tillhörde snabbspåren.
Cancerframkallande ämnen
Cancerframkallande (carcinogen) ämnen eller karcinogener (även carcinogener) är substanser och exempelvis virus som kan påskynda eller framkalla cancer hos människor och djur. Processen att utveckla cancer kallas carcinogenes. Karcinogena ämnen kan tänkas orsaka cancer på två olika sätt. Antingen är ämnet DNA-skadande och detta ger upphov till cancern. Denna typ kallas genotoxisk karcinogen. En epigenetisk karcinogen innebär att ämnet indirekt orsakar cancer. Detta genom exempelvis den negativa feedbacken som gör att mer hormon produceras och vävnaden växer. Världshälsoorganisationen (WHO) och Förenta Nationernas (FN) organisation för forskning om cancer, International Agency for Research on Cancer (IARC), har en skala för gradering av karcinogena ämnen där värde 1 är cancerframkallande och där värde 4 är troligen inte cancerframkallande. Det är dock inte helt enkelt att klassificera kemikalier. Ett exempel är krom som förekommer i formerna Cr3+ och Cr6+. Cr3+ är karcinogent medan Cr6+ inte är karcinogent. Dock har Cr3+ låg biotillgänglighet medan Cr6+ har en hög biotillgänglighet och kan omvandlas till Cr3+ i kroppen. Därför klassificeras Cr3+ inte som karcinogent medan Cr6+ gör det. Nedan följer en lista över några ämnen som är cancerframkallande. Klass 1 – Bevisad humankarcinogen. Klass 2A – Sannolik humankarcinogen, bevisad karcinogen i djur. Klass 2B – Möjlig humankarcinogen. Klass 3 – Otillräckliga bevis. Klass 4 – Sannolikt inte humankarcinogen (endast ett ämne i denna grupp, kaprolaktam).
Livmoderhalscancer
Livmoderhalscancer, cervixcancer, eller livmodertappscancer är en cancer som uppstår från livmoderhalsen och endast drabbar kvinnor. Det sker till följd av onormal tillväxt av celler som kan invadera andra vävnader och sprida sig till andra delar av kroppen. Tidigt i förloppet upplevs vanligtvis inga symtom. Symptom som kan uppstå senare i förloppet utgörs av onormala blödningar, smärta i bäckenet eller smärta vid samlag. Infektion med humant papillomvirus (HPV) är inblandat i fler än 90% av alla fall av livmoderhalscancer, dock utvecklar de flesta som har haft HPV-infektioner inte livmoderhalscancer. Svagt immunförsvar, tidig sexdebut och att ha många sexualpartners ökar risken för en sexuellt överförd HPV-infektion, medan rökning och långvarig konsumtion av p-piller ökar risken för att en redan existerande HPV-infektion ska leda till livmoderhalscancer. Livmoderhalscancer utvecklas vanligen från precancerösa förändringar över 10 till 20 år. Det finns ett antal olika typer av cancer i livmoderhalsen. Kring 90% är skivepitelcancer, 10% är adenocarcinom och ett fåtal är av andra typer. Diagnosen ställs vanligen genom gynekologisk cellprovskontroll följt av biopsi. Medicinsk bildtagning kan sedan göras för att avgöra om cancern har spridit sig. HPV-vaccin skyddar mot olika högriskstammar av HPV-virus och förhindrar upp till 65 till 75% av cancerfall. I Sverige används 3 olika vaccin, varav den 4-valenta som ger skydd mot HPV typ 6, 11, 16 och 18 ingår i högkostnadsskyddet. Eftersom en viss cancerrisk finns kvar, rekommenderar olika riktlinjer fortsatt regelbundna cellprov. Andra förebyggande metoder är att aldrig ha sex eller att ha få sexuella partners med samtidig användning av kondomer. Screening för livmoderhalscancer med så kallat Pap-test eller ättiksyra-test kan identifiera precancerösa förändringar som vid behandling kan förhindra uppkomsten av cancer. Behandling av livmoderhalscancer kan bestå av en kombination av kirurgi, kemoterapi och strålbehandling. Femårsöverlevnaden i USA är 68%. Utfallet beror i hög grad på hur tidigt cancern upptäcks. Över hela världen är livmoderhalscancer den fjärde vanligaste cancerformen och den fjärde vanligaste dödsorsakande cancern bland kvinnor. Under 2012 uppskattades 528,000 fall av livmoderhalscancer, och 266,000 dödsfall. Detta är cirka 8% av det totala antalet cancerfall samt det totala antalet dödsfall i cancer. Cirka 70% av fallen förekommer i utvecklingsländer. I låginkomstländer är livmoderhalscancer den vanligaste orsaken till dödsfall i cancer. I de utvecklade länderna har utbredd användning av gynekologiska cellprover dramatiskt minskat antalet fall av livmoderhalscancer. I medicinsk forskning, finns en mycket känd cellinje som kallas HeLa, vilken har utvecklats från livmoderhalscancer-celler från Henrietta Lacks. Den främsta riskfaktorn är humant papillomavirus (HPV), speciellt typ 16 och 18 som orsakar 70% av alla fall. Inte alla orsaker till livmoderhalscancer är kända. Flera andra bidragande faktorer kan vara inblandade.Kondylom orsakas av olika stammar av HPV som vanligtvis inte är relaterade till livmoderhalscancer. Användning av kondomer minskar risken, men kan inte alltid förhindra överföring. På samma sätt kan HPV överföras genom hud-mot-hud-kontakt med infekterade områden. Hos män finns det inget kommersiellt tillgängligt test för HPV, men HPV förekommer företrädesvis i epitelet av ollonet och rengöring av detta område kan vara förebyggande. American Cancer Society ger följande lista av riskfaktorer för livmoderhalscancer: humant papillomvirus (HPV) infektion, rökning , HIV- infektion, klamydiainfektion, stress och stressrelaterade sjukdomar, kostfaktorer, hormonella preventivmedel , flera graviditeter , exponering för dietylstilbestrol och familjens historia av livmoderhalscancer. Sexuell avhållsamhet och säkert sex minskar risken att få livmoderhalscancer. Det finns vaccin mot HPV-typerna 16 och 18.
Kolorektalcancer
Kolorektalcancer (även känd som tjocktarmscancer, ändtarmscancer, koloncancer eller tarmcancer) är utvecklingen av cancer i kolon eller rektum (delar av tjocktarmen). Detta sker till följd av onormal tillväxt av celler som har förmågan att invadera eller sprida sig till andra delar av kroppen. Symtom kan omfatta blod i avföringen (melena eller hematochezi), slembildning, anemi, förändrade tarmrörelser eller vanor, tarmvred, viktminskning, och en känsla av ständig trötthet. Dessa symptom behöver inte alltid bero på cancer. Tjocktarmscancer kan uppkomma som adenocarcinom, GIST, med mera. Adenocarcinom är det vanligaste. Adenocarcinom kan utvecklas ur benigna adenom. Kolorectal cancer är den tredje vanligast förekommande cancerformen i världen, efter lung- och bröstcancer, och varje år diagnostiseras 1,2 miljoner personer. Incidensen varierar kraftigt globalt och har kopplats till livsstilen i västvärlden. Kolorektal cancer är vanligast förekommande i Australien, Nya Zeeland och västeuropa medan incidensen i Afrika är betydligt lägre. I Sverige har var nionde person med nydiagnostiserad malignitet en kolorektal cancer. De flesta fallen av kolorektal cancer beror på livsstilsfaktorer och ökad ålder. Ett litet antal beror på ärftliga genetiska sjukdomar. Det är vanligare att män drabbas än kvinnor . Riskfaktorer för kolorektalcancer är viss kosthållning, fetma, rökning och otillräcklig fysisk aktivitet. Dietära faktorer som ökar risken är intag av rött eller processat kött samt alkohol. Andra riskfaktorer är inflammatorisk tarmsjukdom, som Crohns sjukdom eller ulcerös kolit. Några av de ärftliga tillstånden som kan orsaka kolorektal cancer är familjär adenomatös polypos och hereditär icke-polypos kolorektalcancer, men dessa utgör färre än 5 procent av fallen. Sjukdomen börjar oftast som en godartad tumör, ofta i form av en tjocktarmspolyp, som över tid omvandlas till cancerceller. Kolorektalcancer kan diagnostiseras genom att ta ett prov av kolon genom en sigmoideoskopi eller koloskopi. Detta följs sedan av medicinsk avbildning för att avgöra om sjukdomen har spridit sig. Cancerscreening är effektivt på att minska risken för att dö av cancer i kolorektal och är rekommenderat från 50 års ålder fortsatt upp till och med 75 års ålder. Vid koloskopi kan polyper tas bort. Nu finns det ytterligare ett sätt att göra screening för koloncancer nämligen en radiologist metod som heter datortomografi colon. Denna metod kräver en särskilt förberedelse för att tarmen ska vara så ren som möjligt. Acetylsalicylsyra och andra icke-steroida anti-inflammatoriska läkemedel minskar risken. Allmän användning är inte rekommenderat för detta ändamål, på grund av risken för biverkningar. Behandlingar som används för kolorektalcancer kan innefatta en kombination av kirurgi, strålbehandling, kemoterapi och riktad behandling. Cancer begränsad till tjocktarmsväggen kan botas med kirurgi medan cancer som har spridit sig i stor utsträckning oftast är obotlig, och behandlingen fokuseras på att förbättra livskvaliteten och begränsa symtomen. Femårsöverlevnaden i USA är omkring 65 procent. Detta beror dock på hur långt gången cancern är, huruvida cancern kan tas bort med operation, och den drabbades allmänna hälsa. Globalt är tjock- och ändtarmscancer den tredje vanligaste typen av cancer och utgör cirka 10 procent av alla cancerfall. År 2012 diagnosticerades 1,4 miljoner nya fall och det skedde 694 000 dödsfall till följd av sjukdomen. Kolorektalcancer är mer vanligt i de utvecklade länderna, där mer än 65 procent av fallen förekommer. Det är mindre vanligt hos kvinnor än hos män.
