Amatörradiocertifikat
Amatörradiocertifikat är ett bevis på genomgånget och godkänt kunskapsprov för att få använda amatörradiosändare. Innan amatörradio fick internationell legal status 1927 krävdes inga kompetensprov för radioamatörer, utom i en del länder. I Sverige kunde radioamatörer tilldelas ett tillstånd att både inneha och använda radiosändare utan att ha avlagt några prov 1924-1929, och efter 1929 endast ett telegrafiprov. Efterkrigsbestämmelserna kom att utvidgas och skärpas, och en internationell praxis vilken var modellerad efter yrkesradion kom att utformas. Där förutsattes ett personligt "kompetensbevis" för operatören, det egentliga certifikatet, samt ett tillstånd att etablera och inneha själva sändaranläggningen med vidhängande anropssignal, "stationslicensen" eller i Sverige "tillståndsbeviset". Utfärdandet av tillståndsbeviset och tilldelningen av en registrerad anropssignal för stationen förutsatte att ett certifikat fanns. Tillståndsbeviset var oftast förenat med en årlig avgift, och kunde återkallas. Ofta kom begreppen att sammanblandas, och både "certifikat" och "tillståndsbevis" kallades omväxlande för "licens". Fram till 1990-talet behölls denna distinktion, men ett tilltagande ointresse från myndigheterna för amatörradio tillsammans med rationaliseringssträvanden gjorde att de båda dokumenten kom att kombineras till ett. Radioamatörcertifikat i Sverige har sedan år 1946 kronologiskt utfärdats av. Innan andra halvan av 1946 när de svenska efterkrigsbestämmelserna för amatörradio, Telegrafverkets Författningssamling serie B:53, aviserades, fanns formellt sett inga amatörradiocertifikat, utan en svensk radioamatör var innehavare av en "koncession" att inneha och använda radiosändare. Koncessionerna hade beviljats av Regeringen eller "Kungl. Maj:t" i konselj och kallades därför ofta för "Kungabrev". Förkrigstillstånden hade inte heller några formella kunskapskrav, förutom det telegrafiprov i 50-takt vilket infördes 1929 som en konsekvens av de nya bestämmelserna i 1927 års Atlantic City-radioreglemente. När amatörradio åter tilläts i Sverige 11 mars 1946 efter krigsårens sändningsförbud var detta enligt övergångsbestämmelsen att de tidigare tillståndsinnehavarna (c:a 400) återfick rätten att sända, men även att deras temporära tillstånd förlorade sin giltighet 1 januari 1947. Den som önskade fortsätta efter detta datum blev därför tvungen att avlägga nya prov i telegrafi, teknik och reglementen enligt principer fastlagda i 1938 års Kairo-radioreglemente, vilka även anpassats efter den nya roll som amatörradion förväntades få efter kriget. När SSA utfärdade radioamatörcertifikat framgick det inte av lagen vem som rättsligt var ansvarig, eftersom ingen myndighet hade övergripande ansvar. Lagen om elektronisk kommunikation ändrades därför den 1 juli 2011. Efter lagändringen fick PTS ansvaret för amatörradiofrågorna, och möjligheten att delegera ansvaret. PTS har delegerat ansvaret till de två rikstäckande organisationer som nu har rätten att anordna prov och utfärda kunskapsbevis. Registerhållning och tilldelning av anropssignaler utförs av SSA och FRO. Tillsammans med amatörradiocertifikatet får den examinerade också sin unika anropssignal, vilken i Sverige vanligen börjar med prefixen SM eller SA, följt av en distriktssiffra (0–7), och två eller tre bokstäver (suffix). Förr angavs anropssignalen i en särskilt dokument, "tillståndsbeviset", men numera anges den direkt på certifikatet. Gamla utfärdade licenser och certifikat gäller dock under innehavarens livstid, oavsett det eventuella utgångsdatum som står tryckt på licensen, vilket ställt till en del problem internationellt. Därför finns det numera ett förklaringsbrev från PTS att ta med sig på utlandsresan. Provet för certifikat i Sverige bestod ursprungligen av tre delar. Telegrafverket 1946–1953. Post- och telestyrelsen (PTS) 1993–2004. Sveriges Sändareamatörer (SSA) 2004–nutid. Sveriges Sändareamatörer, SSA.
Kommunikationsradio
En radiotelefon eller kommunikationsradio, komradio, är en radioapparat som är både sändare och mottagare, en så kallad transceiver. Kommunikationsradio används i många sammanhang, till exempel inom flygtrafik, sjöfart och räddningstjänst samt av radioamatörer, jägare, industrin, polisen med flera på därtill reserverade frekvenser. En bärbar kommunikationsradio kallas ofta walkie-talkie. Mobiltelefoner räknas i allmänhet inte som radiotelefoner, då samtal direkt mellan telefonerna inte är möjliga. Amatörradio faller ofta utanför begreppet kommunikationsradio, eftersom ändamålet inte är överföringen av information, utan det är mediet i sig som är av intresse, och många är inte sändaramatörer utan lyssnar mest på andras trafik eller avlägsen rundradio. Kommunikationen i kommunikationsradio skickas i de flesta system i klarspråk, så att var och en inom hörbarhetsområdet med samma kanal kopplad (liksom personer i närheten) kan höra samtalet. Anropare ska ange vem man adresserar och identifiera sig med anropssignal. Att interferera med andras dialog utan tillräckliga skäl anses som dålig radiokultur. Det är i allmänhet förbjudet att berätta eller utnyttja det man hört, om det inte var riktat till en själv eller till allmänheten. En radiotelefon är konstruerad för att kunna användas med ett visst frekvensband, som i sin tur är uppdelat i kanaler med var sin frekvens. Då man talar i telefonen hör de som ställt in sin telefon på samma kanal. Det finns telefoner som klarar kanaler på mer än ett frekvensband, men dessa är ovanliga. En del telefoner kan "scanna", turvis lyssna på två eller flera kanaler och automatiskt byta till den kanal där det för tillfället finns trafik. Detta är viktigt för att inte missa anrop på nödfrekvens. Det är inte alltid som alla telefoner för ett visst frekvensband har tillgång till alla kanalerna i bandet. Man bör då välja en kanal som alla man vill tala med har tillgång till. En grupp som samarbetar med hjälp av kommunikationsradio använder ofta en viss kanal, men då två olika grupper inom hörbarhetsområdet råkat välja samma kanal kan man vara tvungen att byta. I vissa frekvensband finns en allmänt använd anropskanal på vilken man kan berätta på vilken arbetskanal samtalet skall fortsätta. Man kan också privat komma överens om en anropskanal. Vid konfidentiell överföring används ibland en teknik där frekvens skiftas snabbt mellan kanaler så att en obehörig lyssnare inte hänger med, eller digital krypterad trafik, men på många frekvensband är detta otillåtet. Vanligen används samma frekvens (simplex) för sändning och mottagning, vilket innebär att bara en kan tala åt gången. (halv-duplex använder två frekvenser). Då antalet kanaler för det mesta är mycket begränsat, förekommer system med så kallade subtoner: vid sidan av kanal väljer man då också en "kodande" subton. Denna subton sänds i samband med den normala sändningen och känns igen av andra telefoner, som aktiverar högtalaren enbart vid önskad subton. På så sätt hör man inte andra grupper som använder samma kanal, men om någon ur vardera gruppen försöker använda kanalen samtidigt hjälper subtonen inte (det är alltså bra att innan sändning lyssna på kanalen utan subtonsbegränsning). Frekvensbanden för kommunikationsradio får i allmänhet användas endast med typgodkänd apparatur. För vissa frekvensband måste man ha tillstånd för sändarna och eventuellt också operatörslicens, såsom för marin VHF och för frekvenser för radioamatörer. Radioamatörer måste genomgå kunskapsprov för amatörradiocertifikat. Vid amatörradiotrafik ska den talande identifiera sig med sin licenskod, anropssignal. Ifråga om sjöradio är anropssignalen knuten till radiostationen (fartyget). Vanligen är frekvenserna avsedda antingen för analogt tal, digitalt tal eller dataöverföring. Vissa kanaler kan användas på flera sätt, varvid annan än den egna ger sig till känna som störningar.
Relästation
Relästation eller repeater (från engelskans: 'repeat' – repetera) är i radiosammanhang en sändare/mottagare som återutsänder en radiosignal som annars inte hade nått fram till mottagaren. Där sändare och mottagare ligger i radioskugga från varandra, antingen på grund av terräng eller bebyggelse (stadsmiljö), kan en högt placerad relästation nå båda parter och länka trafiken vidare. Med repeater blir det möjligt att nå fram över långa avstånd även med mycket liten och smidig utrustning, såsom handhållen portabelradio eller en liten antenn på ett biltak. Kommersiell mobiltelefoni fungerar enligt denna princip. En repeater för amatörradio är en fast monterad mottagare/sändare som återutsänder det man sänder till den. Fördelen med detta system är att man kan nå betydligt längre än man hade gjort med en direktkontakt mellan två stationer. Repeatrar brukar ha ett högt och fritt läge och kan därigenom både höra och höras bättre än stationer på marken. Repeatrar brukar dessutom ha antenner med betydligt bättre förstärkning och slutsteg med betydligt högre uteffekt än vad portabla och mobila stationer av fysiska skäl normalt har. En repeater för FM-trafik lyssnar på en frekvens och sänder samtidigt ut det den hör på en annan. Skillnaden mellan dessa frekvenser kallas skift. Av tekniska skäl vill man ha så stort skift som möjligt, eftersom sändande och mottagande antenn vanligtvis sitter monterade mycket nära varandra. På amatörradiobanden inom Europa använder man normalt på 2-metersbandet ett skift på −600 kHz, samt på 70-centimetersbandet ett skift på −2,0 MHz (tidigare +/−1,6 MHz). Detta innebär att en användare exempelvis lyssnar på 434,975 MHz, men sänder på 432,975 MHz. Inom amatörradion finns de flesta repeatrar på 2 meter (144 MHz) och 70 cm (432 MHz), men det förekommer även enstaka repeatrar på 10 meter (28 MHz) och 24 cm (1,2 GHz) av mer experimentell karaktär. Koncentrationen kring 2 meter och 70 centimeter beror på mindre risk för störningar från avlägsna stationer på grund av (atmosfäriska) sk konditioner (vilket är vanligare på längre våglängder såsom 10 meter), samt antennernas smidigare format för portabelt och mobilt bruk. Kortare våglängder (såsom 24 cm och kortare) ger normalt sämre räckvidd än önskvärt samt har större problem med sk picket-fencing. Repeatrar "öppnas" normalt genom att en ton sänds, varvid repeatern börjar med att identifiera sig själv. Repeatern fortsätter därefter normalt återsända det den hör till dess att den inte hört någonting under ett visst antal sekunder, varvid den automatiskt stängs ner. En annan vanlig metod att öppna repeatrar är med hjälp av subton. Det förekommer möjlighet att länka samman repeatrar, antingen direkt i de fall då repeatrarna är inom varandras räckvidd via etern, eller via Internet (Echolink). Det blir då möjligt att nå betydande avstånd. Signalering till dessa mer avancerade repeatrar sker med DTMF. Då mängden kanaler är begränsad, är det under vissa omständigheter möjligt att en repeater störs av en annan avlägsen repeater på samma frekvens (på grund av s.k. konditioner). För att minska effekterna av detta är en övergång till obligatorisk subton under genomförande. En digital repeater eller digipeater fungerar annorlunda än en röstrepeater men syftet är det samma. Den tar oftast emot och sänder på samma frekvens. När digipeatern fått in ett komplett paket väntar den på att kanalen är ledig och sedan sänds det ut. Det finns mer avancerade digipeatrar med flera kanaler och den kan fungera som en router. En hubb är en enkel form av digipeater med flera kanaler, en switch är en flerkanalig digipeater med viss "intelligens", en brygga är en tvåkanalig switch. Amatörradiorepeatrar VHF. Amatörradiorepeatrar UHF.
Duga
Duga (ryska: Дуга, "båge" på svenska) var ett sovjetiskt OTH-försvarssystem som sände ut den ökända "Ryska hackspetten", en signal som kunde höras på kortvågsradioband runt om världen mellan juli 1976 och december 1989. Den lät som ett skarpt, repetitivt knackljud, på 10 Hz, vilken gav den namnet "Hackspetten". Duga-3 sände med mycket breda sidband, som sände mycket korta pulser och var extremt kraftfull, i vissa fall över 10 MW. De slumpmässiga hoppen mellan frekvenser störde legitima sändningar och amatörradio. Vilket resulterade i tusentals klagomål från många av världens länder. Störningarna blev en såpass stor olägenhet att TV-apparater och radioamatörer började arbeta med att lägga till en inbyggd krets i påverkad utrustning för att motverka störningarna. Även grammofoner och bandspelare kunde bli drabbade. Sverige var extra drabbat av störningarna då Duga-3 sändaren i Ukraina var riktad nordväst mot Mellansverige och vidare mot Nordamerika via Grönland. Signalen troddes länge vara från ett försvarssystem och denna teori bekräftades efter Sovjetunionens fall. Det är nu känt att källan var "Duga-3", som var en del av det sovjetiska ABM-systemet. Detta var något NATO:s underrättelseverksamhet var väl medveten om när de fotograferade anläggningen och gav det NATO-rapporteringsnamnet "Steel Yard". Sovjet hade länge arbetat med att ta fram radaranläggningar för sina anti-ballistiska missilsystem under 1960-talet. De flesta som togs fram under denna period var dock "line of sight"-anläggningar som endast var användbara för avlysning och radioanalyser. Inga av dessa tidiga system kunde ge information om eventuella attacker i tid, vilket krävs för att militären ska kunna förbereda och planera inför en eventuell attack. En "over-the-horizon"-radar skulle inte ha något av dessa problem och arbetet med ett sådant system påbörjades därför i slutet av 1960-talet. Det första experimentsystemet Duga, byggdes utanför Mykolaiv i Ukraina, med möjligheten att upptäcka en uppskjutning från Baikonur Cosmodrome. Denna experimentanläggning ersattes senare av prototypen Duga, byggd på samma plats som experimentsystemet och kunde upptäcka inkommande hot från Öst samt ubåtar i Stilla Havet. Dessa radarsystem var riktade åt Öst och hade en relativt låg effekt men experiment- och testanläggningarna visade att tekniken och tillvägagångssättet fungerade tillfredsställande och arbetet med Duga-1 systemet påbörjades. Med en början på det sena 1980-talet sändes signalen mer sällan, och den försvann helt och hållet 1989. Även om inga officiella anledningar till stängningen av Duga-3-anläggningen har blivit tillkännagivna, är det sannolikt att nedtrappningen av kalla kriget spelade en ledande roll. Duga-3-anläggningen står kvar än idag (2019) och har använts av radioamatörer för att sända och ta emot signaler (genom deras egna antenner). Datorspelet S.T.A.L.K.E.R.: Shadow of Chernobyl av det ukrainska spelbolaget GSC Game World handlar till stor del om Tjernobyls kärnkraftverk och olyckan där. Flera platser från verkligheten finns med i spelet, bland annat Duga-3-anläggningen som i spelet heter "the Brain Scorcher" och är en maskin som kontrollerar folks tankar. Duga-1 och -2, Mykolajiv, 47°02′28.33″N 32°11′57.29″Ö. Duga-3, Homel/Minsk, (Tjernobyl-2) 51°18′19.06″N 30°03′57.35″Ö och 51°38′15.98″N 30°42′10.41″Ö. Duga-3, Komsomolsk-na-Amure, 50°53′34.66″N 136°50′12.38″Ö och 50°23′07.98″N 137°19′41.87″Ö.
