Bangolf
Det finns fyra olika underlag som är godkända av WMF (World Minigolf Sport Federation). Bangolf uppstod i USA på 1920-talet och några år senare kom det till Sverige. Sveriges äldsta minigolfbana finns i Vejbystrand. Namnet bangolf förekommer i svensk media från 1983. Bangolfen i Europa fick spridning i Storbritannien och Tyskland under 1920-talet. I Hamburg anlades en bana 1926 under namnet Miniatur-Golf-Platz och banor efter engelsk modell (Pitch-Putt-Courses) följde i Köln och Leipzig. Till Sverige kom bangolfen genom Edwin O. Norrman och Eskil Norman som tog med sig idén från USA och anlade en första bana 1931 i Eskilstuna. Den äldsta klubben i Sverige är Uppsala Bangolfklubb, som grundades 1932. Bolaget Norman och Norrman Miniatyrgolf anlade flera banor runt om i Sverige. Den första 18-hålsbanan anlades i Ascona vid Lago Maggiore och hade planerats av den schweiziska trädgårdsarkitekten Paul Bongni. Han patenterade sin konstruktion och gav den namnet minigolf. Detta gav förutsättningarna för standardiseringen av minigolf. Målet på varje hål är att med hjälp av klubban sänka bollen i koppen på så få slag som möjligt. Det högsta antal slag som utdelas per hål är sju, så den som missar sitt sjätte slag tilldelas automatiskt sju slag. Antal slag brukar antecknas och summeras i ett protokoll. Som slutresultat räknas totalsumman av slagen för respektive spelare. Den som klarat rundan på minst antal slag vinner. Varje hål inleds vid utslagsplatsen. Där brukar finnas flera små fördjupningar som bollen kan placeras i inför utslaget. Spelaren kan fritt välja mellan dessa efter individuellt tycke. På vissa hål finns en markerad linje på sargerna, oftast i närheten av utslagsplatsen. Linjen kan vara markerad med exempelvis färgade tejpbitar. När någon gjort ett utslag och bollen inte lyckats passera markeringarna måste personen räkna slaget och börja om från utslagsplatsen tills bollen passerat markeringarna eller högsta antalet slag uppnåtts. Om bollen hamnar utanför banan läggs den in där den slogs ut. Inga extraslag tillkommer. När bollen hamnar nära sargen eller ett hinder får spelaren flytta ut den 20 centimeter. Det är tillåtet att byta klubba men inte boll mellan slagen på en bana. Undantag kan godkännas om bollen går sönder eller försvinner. Vid tävling finns domare, men vid amatörspel brukar övriga spelare agera domare. Att sänka bollen i koppen på ett enda slag kallas för en spik. I vissa länder tävlas i allt från seriespel till världsmästerskap i bangolf. Svenska världsmästare är Alf Pettersson (2001), Karin Wiklund (2001) Carl-Johan Ryner (2003), Jonas Gustafsson och Sandra Weaver (2009), Filiph Svensson (2011) samt Fredrik Persson och Alexander Dahlstedt (2017), Gunnar Bengtsson (2019) och Annelie Lundell (2019). Europabanor (EB). Är vanligtvis byggda i asbestcement men finns andra ytunderlag också och dessa anläggningar har ett standardiserat utseende med ett urval av de bantyper som är godkända. De som kännetecknar EB är att banorna alltid är sex meter långa och att vid tävlingsspel är allt utom 1 slag en miss. Utmärkande är även att vid spel på EB används ofta ett stort antal specialminigolfbollar. Betongbanor. Underlaget består av betong och i jämförelse med EB-banor är dessa betydligt längre. Betonganläggningar är helt standardiserade och banordningen ser alltid likadan ut. Filtbanor. Bantypen som länge varit vanligast i Sverige och där underlaget består av en grön filtmatta och olika hinderkombinationer. Vid mästerskap används en speciell filtkvalitet med standardiserad svikt, ytstruktur och tjocklek.
Lennart Holmlund
Bo Axel Lennart Holmlund, född 13 februari 1946 i Nordmaling och uppvuxen i Brattsbacka, Långvattnet, i Nordmalings kommun, var åren 1994–2014 kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande och kommunalråd i Umeå kommun. Holmlund har haft fasta uppdrag i Umeå kommun sedan 1970-talet och efterträdde Margot Wikström som ledande socialdemokratisk kommunpolitiker i Umeå 1995. Innan Holmlund blev politiker var han engagerad i Byggnads. Heltidspolitiker blev han efter valet 1988 då Torsten W Persson avgick. I början av 1990-talet var han ordförande i tekniska utskottet och kommunalråd. 1995 tillträdde han som kommunstyrelsens ordförande. Förutom kommunalrådsposten har han också haft en rad andra politiska uppdrag. Ett av de tyngre är ordförandeskapet i styrelsen för Umeå kommunföretag AB, som är moderbolag för alla kommunala bolag som ägs av Umeå kommun (AB Bostaden i Umeå (Allmännyttan), Umeå Energi AB, Umeå Hamn AB, Nordic Logistics Center i Umeå AB samt Västerbottens museum. 1968/69 var Holmlund stationerad på Cypern för FN-tjänstgöring. Holmlund har ett stort idrottsintresse och följer bland annat ishockeylaget IF Björklöven och Umeå IK:s damfotbollslag. Den idrott han själv satsat på är bangolf. Han har suttit i Svenska bangolfförbundets styrelse i 15 år och även varit ordförande i Umeå bangolfklubb. Holmlund var 1962 med och bildade Umeås första rockklubb, club 100. Under mitten av 2000-talet blev han känd för sina stavgångspromenader. Holmlund är en aktiv politisk bloggare.
Driving range
Driving range är ett område där golfare kan träna sina svingar. Det kan också vara en fritidsaktivitet i sig för amatörer eller när det inte finns tillräckligt med tid för ett fullständigt spel. Många golfbanor har en driving range, men det finns också fristående anläggningar, särskilt i stadsområden. De drivs oftast av företag eller ibland av universitet. Reguljära avstånd (vanligen 50 m, 100 m och så vidare) markeras ofta. Driving ranger kan ha naturligt gräs, liksom en golfbana, eller syntetiska mattor som liknar äkta grästorv. Golfare betalar för hinkar med bollar som kan vara av olika storlekar, vanligen betecknade små (30–50 bollar), medium (50–80 bollar) och stora (80–150 bollar). Vissa ranger har elektroniska utslagsanordningar, vilka laddar bollar automatiskt, och registrerar bollanvändning på ett smartkort. Ofta finns det professionella golfspelare tillgängliga som kan ge lektioner och instruktioner. I stads- och förortsområden, skyddar stora nät omgivande människor och strukturer från felande bollar. Driving ranger är särskilt populära i Japan där golfbanor är överfulla och ofta mycket dyra. Kommersiella driving ranger ses ofta tillsammans med andra idrottsrelaterade verksamhetsområden, såsom batting cage eller bangolf, för underhållning. Vissa driving ranger erbjuder också områden för att träna chippslag, bunkerslag och puttning. Driving ranger kan använda golfbollar som påtagligt skiljer sig från dem som används på golfbanan. Rangebollar, som de kallas, är ofta billiga och särskilt utformade med ett hårdare skal för att göra dem mer hållbara. Som sådana uppfyller de inte heller nödvändigtvis definitionen av en golfboll enligt golfreglerna. För att skilja dem från andra golfbollar, har de en tydlig färgsättning eller färgade streck, och är stämplade med ordet "range".
Solviksängen
Solviksängen, som ingår i Ålstensskogen i södra Bromma, västra Stockholm, är en öppen äng i en låg dalsänka mellan två tillfartsvägar till Solviksbadet i södra Smedslätten. Ängen ligger söder om Alviksvägen, där Solviksvägen slutar, och sträcker sig till Solviksbadet vid Mälaren. Ängen, som är kantad av lövträd, är anlagd och hålls fri från uppväxande träd, buskar och sly av människohand. Ursprungligen var ängen en torrlagd havsvik. Där finns en lekplats och sedan 2005 en tillfällig förskola. Dalgången vid Solviksängen är en gammal havsvik, som måste ha blivit torrlagd redan i förhistorisk tid. Den lägre liggande dalsänkan vid Ålstensängen har däremot har blivit torrlagd långt senare, ännu på 1400- och 1500-talen gick vattnet långt upp i den vik, i vars övre förlängning Ålstensgatan med radhusen nu ligger. Där nu valborgsmässoelden brukar tändas stod då vatten och väster därom ligger nu Ålstensparken nere vid Mälaren. I kanterna av Solviksängens dalsänka ner till Solviksbadet växer ek, björk, asp och sälg. De ekar som finns kvar inne på badets område är givetvis betydligt äldre än den tidiga bebyggelsen där. Norr om Alviksvägen i Ålstensskogens förlängning ligger en skogsremsa, ett smalt skogsstråk, Storskogen, med sin stora utsikt över Ålsten, mellan villabebyggelsen och som fortsätter norröver förbi Bergviksvägen och Asbjörnsens väg och Smedslättsvägen till Nyängsparken, som leder fram till Västerled och Stora Mossens Idrottsplats och vidare till Abrahamsbergs koloniområde ända upp till Lillsjön och Bromma flygplats, givetvis med smärre avbrott. I kanten av ängen ligger en lekplats med sittbänkar och gungor, klätterställning, sandlåda, rutschkana, lekhus och gungdjur. Vid badet finns sedan 2005 på Ålstens Skogsväg 19 en tillfällig förskola, Förskola Solviksängen. Kring förskolan finns en belyst grusgång. Vid Solviksängen fanns "förr i tiden" en plaskdamm för småbarnen, där plaskdammen låg växer det nu gräs. Solviksängen är en plats för aktiviteter som bollspel, traditionsenligt midsommarfirande, skidspår och solbad i gräset med picknick i nära anslutning till Solviksbadet. Ängen är mycket blöt under vår och höst. För att få bort de mycket sanka partierna skulle ängen behöva dräneras. På 1930-, 1940- och 1950-talen kläddes midsommarstången på den stora planen vid Smedslättstorget på midsommaraftonens eftermiddag. Stången kläddes med löv och blommor. Under pompa och ståtågade unga och gamla, som hjälptes åt att bära den färdigklädda midsommarstången utmed Solviksvägen vid Smedslättstorget ner till Solviksängen. Stången restes på Solviksängen och under festliga former ordnades där organiserad dans med ringlekar. Det fanns lekledare och musikanter som spelade dragspel. På eftermiddagen på midsommardagen fortsatte midsommarfirandet. Många av besökarna var klädda i nationaldräkter eller folkdräkter. Från Alviksvägen leder en liten sydlig avtagsväg ned genom Ålstensskogen till Solviksbadet, ett strandbad vid Mälaren. Det är inhägnat, men öppet för allmänheten. Här finns en sandstrand med två bryggor samt en liten flytbrygga, kiosk, WC, utedusch, gungor, bangolf, motionsspår och Solviks motionscenter. Solviksbadet var ett av Stockholms tidiga gemensamhetsbad. Strandbadet öppnades 1925, blev officiellt bad 1929, och hade iordningställts av stadens fastighetskontor. Badet låg öppet mot söder och var väl skyddat från norr och var omgivet av en vacker natur. Under 1930-talet utvidgades och kompletterades det med enkla badhytter. Badet utvecklades till Stockholms mest frekventerade friluftsbad. En vacker och varm sommardag kunde mer än 6000 personer besöka badet. Vattnet var på den tiden mycket rent och av hög kvalitet. Mellan 1950-talet och 1980-talet var badet stängt på grund av föroreningar.
Kopp
En kopp (av latinets cuppa) är en liten skål eller bägare, ofta syftande på ett dryckeskärl för varma drycker och är oftast gjord i porslin men även glas, plast och andra material förekommer. En kopp har som regel ett handtag kallat öra som man håller koppen i för att inte bränna sig. Ordet är detsamma som engelskans cup. Vanliga exempel på koppar är te-, choklad-, punsch och kaffekopp. En mustaschkopp, populärast mellan ca 1830 och 1930, har en liten hylla på insidan av koppens kant, som fångar upp mustaschen hos mustaschprydda personer, så att den inte blöts av drycken. I detta speciella fall är det meningsfullt att tala om koppar för vänsterhänta och högerhänta. Kopp används även om andra typer av kärl, exempelvis smörjkopp, spottkopp, rakkopp, tvålkopp, äggkopp, askkopp, sminkkopp med mera. Kopp ("cup") kan även vara ett kokboksmått främst använt i engelsktalande länder, som varierar mellan ca. 2,366 och 2,4 dl. Kopp (kaffekopp, eller kkp) i svenska recept motsvarar 1,5 dl. I bangolf (minigolf) kallas hålet i slutet av banan för kopp. Även i golf kan det kallas så. Kopp är även ett efternamn med tyskt ursprung.
