Broderi
Det finns fyra huvudtekniker för broderi. Stygnet sömmas med dubbel tråd, och bygger på att nålen vänder tillbaka med små stygn på baksidan och upp mellan trådarna på framsidan. Till hålsöm räknas man dock normal inte hardangersöm eller hedebosöm utan främst de sömnadsarter som sys med stoppstygn fram och åter över grupper av trådar – så kallad trädd hålsöm – eller språngad hålsöm, där bottentrådarna länkvis kringsys med kaststygn och på regelbundna avstånd tränsas fast vid intilliggande, redan kringsydda trådlänk. Hålsöm förekommer även som maskinsöm. Dubbel utdragssöm innebär att tygtrådar i både varp- och inslagsriktning dragits ur, inte nödvändigtvis intill varandra, utan även där med beaktande av vilket slags mönster man avser åstadkomma. Håligheterna sömmas eller lindas för att förstärkas i storlek. Antalet urdragna trådar och omfattning är helt avhängigt avsett mönster i broderiet. Det är inte ovanligt att sömsättet används vid fållning av handvävda tyger. Tekniken är känd sedan antiken på linnekläder. Iläggssöm eller intarsiasöm innebär att djurmotiv, oftast av ikonografisk eller heraldisk karaktär klipps ut parvis ur stycken med valkad ylle i kontrasterande färger. Djuren infogas sedan parvis mot det kontrasterande stycket. Sömmarna överkastas och kontureras med smala skinnremsor eller snoddar. På grund av att man under medeltiden ofta använde förgylda skinnremsor kallas sömmen även guldskinnsbroderi. Järvsösöm är en bygdesöm utformad under 1800-talet vid sidan av delsbosöm av kvinnor från Järvsö och Delsbo socknar i Hälsingland. Järvsösömmen liknar delsbosömmen, men utmärks genom ett spretigt bladmotiv kallat tofssöm. Är en prydnadssöm som sys med stygn liknande själkstygn ställda från den som syr. Vid nålens uppstick placeras dock nålen i den överliggande tråden så att den klyvs. Klyvsöm förekommer inom medeltida broderi och i förenklad form inom folkkonsten. Knutsöm är en prydnadssöm där tråden viras runt nålen några varv i stygnen, varefter den förs ned i tyget och fäster den knutliknande hopträngda trådspiralen. "Knutarna" kan varieras i längd och sättas samman i större motiv. Kråkspark är en sorts öppen kedjesöm, bestående av stygn med tråden lagd i en båge framför nålspetsen som i kedjesöm, men med nålen ömsom förd från vänster ömsom från höger om mittlinjen, så att en taggig trådkedja uppstår. Kedjesöm är en vanlig broderisöm som påminner om en kedja. Man syr i riktning åt sig, så att stygnen bildar öglor och sticker nålen in i öglans överkant och ut igen vid dess underkant. Kedjesöm är vanlig i allmogetextilier och medeltidsbroderier. Klumpsöm är en prydnadssöm som sys med parallella täta stygn från kant till kant på det mönsterparti som skall täckas. För att få relief fylls mönstret med förstygn, som översys. Kontursöm är en söm som följer mönstrets konturlinje och består ofta av en variant av stjälksöm, där stygnets läggs till vänster (yttersida) av sömmen, istället för stjälksömmens högerstygn (innersida). Kontursömmen kan också tolkas som en söm med dubbla förstygn, som i rutsöm. Korsstygn (även kallat korssöm) tillhör de vanligare stygnen i broderikonsten. Korsstygn broderas på stramalj eller aidaväv, av linnetyg eller bomullsväv, där antalet trådar i tyget är relativt lätt att överblicka och räkna. En skicklig brodör ombesörjer att baksidan är minst lika konstfärdig som framsidan, oavsett om broderiet ramas in eller inte. Langettsöm är en prydnads- och kantsöm av vanligen täta, alltid parallella stygn, som nedtill griper in i varandra och där bildar en fast kant. Langettsöm sys ofta i uddar, därav namnet, från franskans languette - liten tunga. Är en läggsöm, där en yta beläggs med trådar av metall, vilka sedan nedsys med fint silke i olika färgschatteringar, så att verkan blir något liknande målning. Lasursöm var mycket populär under renässansen.
Vitbroderi
Vitbroderi är en typ av broderi som utförs med brodergarn som har samma färg som underlaget. Traditionellt har det utförts på vitt linne. Vitbroderi har åldriga anor både i Gamla och Nya världen och stod på hög nivå i 1400- och 1500-talens Italien. Nya varianter av utdragssöm skapades i bl. a. reticellabroderiet. De tidiga mönstren var geometriska och följde tygets struktur. Under 1600-talets senare del gick man över från vävbundet till fritt sömsätt. Hopdragssöm på tunn linnebatist, sachsiskt broderi, hör till 1700-talets andra hälft. Från 1800 dominerade broderi på tunna bomullstyger med tjockt bomullsgarn. Trädning på maskinvävd tyll var också modernt liksom engelskt broderi, d. v. s. klumpsöm kombenerad med kantsydda hål. Vitbroderiet efter 1850 går tillbaka på äldre stilföreteelser. Reticellans folkliga varianter Hardanger-, Hedebo- och skånsk utdrags- och utskårssöm togs upp mot 1800-talets slut och kom att spela stor roll även på 1900-talet.
Österhaninge kyrka
Till formen är kyrkan en enskeppig salkyrka, med fullbrett korparti, rak altarvägg. Altare och gravkor i öster, sakristia i norr och torn i väster. Vid en inre restaurering 1889 försågs kyrkorummet med sparsam målad dekor på murar och valvribbor. Inredningen målades i en mörk ton och muren bakom altaret täcktes med panel i nyrenässans. Vid kyrkans restaurering under ledning av arkitekt Jörgen Fåk 1972–1973 avlägsnades mycket av 1800-talets tillägg. Valvens ribbor och pilastrar försågs med ny målad dekor som var en fri kopia av den från 1889. Altarpartiet och bänkinredningen fick sin nuvarande utformning. Utvändigt frilades gråstensmurverk från den spritputs som täckt murarna sedan 1640-talet. Det Bielkenstiernska gravkoret vid östra gaveln byggdes år 1663 för amiralen Claes Hansson Bielkenstierna, ägare av Årsta slott. Byggherre var hans hustru Barbro Åkesdotter (Natt och Dag). Arkitekten är okänd. Gravvalvet ligger till stora delar ovan mark varför gravkorets golv reser sig några meter högre än kyrkorummets. Sedan sonen Axel Bielkenstierna (född 1648) omkommit i sjöslaget vid Öland den 1 juni 1676, beställde Barbro Åkesdotter (Natt och Dag) från den flamländske skulptören Nicolaes Millich det stora minnesmärket av italiensk marmor, motivet är en symbolisk allegori över den utdöende ätten Bielkenstierna. Skulpturgruppen placerades i gravkorets fond bakom altaret. Monumentet kom på plats först 1683 efter att även Barbro Åkesdotter (Natt och Dag) avlidit. En gravhäll i koret över Hans Claesson (Bielkenstierna) och Elisabeth Gyllenstierna låg tidigare över en tumba i kyrkans kor men flyttades till gravkoret när detta stod färdigt. Smidesgallret i öppningen till gravkoret tillkom vid kyrkans restaurering 1972–1973 under ledning av arkitekt Jörgen Fåk. Altartavlan tillfördes kyrkan 1973 efter en omfattande renovering av kyrkan under åren 1972 och 1973 efter arkitekt Jörgen Fåks ritningar. Det var textilkonstnären Anna Lisa Odelqvist-Kruse, verkställande direktör och konstnärlig ledare för textilateljén Libraria, som fick uppdraget att komponera denna altartavla. Altartavlan har som centralt motiv Kristi uppståndelse. På ett grundstoff av naturfärgat linnetyg framträder bilden av ett kors med visionen av den uppståndne Mästaren. Han är framställd som en triumferande segerherre med krona på huvudet och klädd i gyllene skrud, utförd i applikation av gyllene skinn och broderi i guldtråd i varierande grovlekar och nyanser. Ett stort antal människor, åskådliggjorda av konturtecknade huvuden tätt tillsammans, bevittnar undret. En mandorla i röda färgvalörer omger bildframställningen. Scener ur Gamla och Nya testamentet omger det centrala motivet och täcker den helbroderade altartavlan. På guldtyg i kvadratiska rutor i övre vänstra hörnet återfinns i guld- och silverbroderi bilderna av törnekronan, starkt stiliserad, heliga tre konungar och den himmelska staden och däremellan en bild, utförd i guld- och linbroderi, av den gammaltestamentliga berättelsen om profeten Jona i valfiskens buk. Teckningen visar, att han kastas upp ur den stora fiskens gap. Jonas gestalt är omgiven av en gloria i guld. Episoden om profeten Jona i Gamla testamentet förebådar händelserna i Nya testamentet. Liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, skall också "Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte". Jonamotivet anknyter till altartavlans idéinnehåll om Jesu uppståndelse och tron på ett evigt liv. På motsatt sida, likaledes i rutor, visas vindruvsklasar i broderi och tecknet för gudomen, ett strålornament i guld inskriven i en cirkel.
Vanja Brunzell
Vanja Brunzell, född 12 augusti 1928 i Hallsberg, död 30 oktober 2010 i Uppsala, var en svensk klädskapare med snörbroderi och harlekinrutor som signum. Hon var verksam som dekoratör, scenograf, kostymtecknare, utsmyckare av kyrkor och offentliga institutioner samt klädskapare. Brunzell bodde från 1952 i Uppsala och var åren 1955–2001 gift med Frans-Olof Brunzell. Brunzell utbildade sig på Tillskärarakademien och på Konstfack samt hos en körsnär i sömnadshantverk och skinnsömnad, i måleri och till modist. Redan under sin utbildningstid på Konstfack engagerades Brunzell till Studentteatern i Uppsala som dekoratör. Hon arbetade även under flera år som kostymtecknare på Uppsala stadsteater, men slutade 1962 för att ägna sig åt sitt eget textila skapande. Till en början ägnade sig Brunzell åt textila bilder, vilket resulterade i ett flertal utställningar och uppdrag för offentlig utsmyckning, men hon övergick snart till att skapa kläder. När domkyrkan i Uppsala renoverades på 1970-talet fick Brunzell i uppdrag att utsmycka Sturekoret vilket ledde till Textil Fuga – en 50 kvadratmeter stor vävnad som det tog tre år att framställa. Brunzell hade under många år sin ateljé vid Upplandsmuseet i Uppsala, och drev en butik i Gamla stan i Stockholm. I början av 1960-talet kom Brunzell till Österbybruk där hon var verksam resten av sitt liv. I Österbybruk inspirerades Brunzell av vallonbrukets historia och dess kläder och skapade bland annat en sadelmakarrock och sin egen version av smedsskjortan. Brunzell hade ett stort intresse för svensk och nordisk historia och med inspiration från grundliga efterforskningar omtolkade hon dåtid till ett textilt nutida uttryck. Brunzell höll sin första historiska klädvisning på Historiska museet i Stockholm 1967 med utställningen "Vår levande historia" med nutidskläder inspirerade av den tidiga historien. Den nordiska gudasagans myt syns till exempel i plagget Mimers Brunn och vikingatiden i till exempel Sköldmön. Sidenklänningen Liljekullar är ett exempel på hur Brunzell inspirerades av Carl von Linné, och även Gustav III och den tidens lekar inspirerade till plagg som Lila lekdräkt och Lovisa Ulrikas bibliotek – en klänning med kappa i siden med broderier i guldskinn, snören och pärlor samt Vit Hovdräkt. Även empirtiden tolkades i klänningen Meanderbården. Under en tid med knapp ekonomi köpte Brunzell stuvbitar som sammanfogades i harlekinrutor till större tygstycken. Harlekinmosaiken var sedan återkommande i Brunzells skapande. Brunzell har under sin karriär haft flera visningar, till exempel på galleri Doktor Glas i Stockholm vid utställningen "Kläder i konsten och kläder som konst", vid Nordiska museets utställning "Drömmen om bilen" 1997, vid Konsthantverkarnas 25-årsjubileum på Waldemarsudde 1995, och på Stockholms slott 2005. Under mitten av 1990-talet hade Livrustkammaren programverksamheten "Vår roliga historia" som bland annat innehöll evenemang i Kungsträdgården. Brunzell fick i uppdrag att stå för Livrustkammarens scenprogram med mannekänguppvisningar. Brunzells broderier utmärks av snören och pärlor som ständigt återkommer i hennes kläder. Snören köptes och färgades i olika nyanser och tillsammans med olika sorters pärlor och applikationer, ofta av guld- eller silverskinn, skapades reliefartade bilder i unika broderier. Konsthantverkarnas vänners utmärkelse Guldhanden 2005. Årets Hantverksmästare i Uppsala 2006. Sparbanksstiftelsestipendiat 2008.
Sängkläder
Sängkläder är de olika hemtextilier som används i sängen, främst lakan, påslakan, örngott och överkast. Örngott kallas även det man stoppar kudden i. En gång i tiden sov man på sänghalm med kuddar av sämskskinn (mjukbehandlat skinn vanligen av get o får) fyllda med dun och renhår samt täcken av fällar eller slitrya (med luggen nedåt i sängen). Begrepp och uttryck som innefattar sänghalm lever kvar än idag. Vita linnelakan med spetsar och broderier är kända sen 1500-talet. Paradsängar bäddades upp i lanthemmen och stickade vaddtäcken till överkast är kända sedan 1600-talet. Sängkläderna spelade en stor social statusroll på den tid då kvinnans textila hemgift var av betydande ekonomiskt värde. När sänghalmen och dess underbredor (fällar) ersattes runt 1700-talet med stoppade madrasser eller bolstervar, utvecklades också sänglinnet. Och traditionen med spetsar och broderier levde kvar länge. Över bädden placerades prydnadstäcken av finare fällar eller ryor och från slutet av 1800-talet vita bomullstäcken. I finare hem förekom himmelssängar, förlåt, sängomhängen och sparlakan. År 1949 infördes sängstandard och seklets senare del nydanade sängkläderna till dagens former. Skumplasten ersatte vadd och lump, överlakan byttes mot påslakan med färger och mönster i standardiserade storlekar.
Svartstick
Svartstick är en folklig prydnadssöm i Dalarna, mer specifikt i Leksands (med Djura och Siljansnäs), Åls och Gagnefs (med Mockfjärd) socknar. Svartstick utförs med svart silke på bomulls- eller linnelärft. Flera olika broderitekniker används, bland annat flätsöm, sticksöm, plattsöm, skuggsöm och korsstygn. Ursprunget är osäkert. Det förekommer endast på halskläden, som vanligen kallas "tuppharsklen" efter de tofsar, "tuppar" som sitter i halsklädets hörn. Broderi finns endast på halva halsklädet, den del som syns när halsduken viks diagonalt till en tresnibb. Det äldsta daterade kommer från Leksands socken och har en skadad datering som anger 180-. I en bouppteckning från 1799 i Åls socken upptas ett "silkesstickat halskläde". Ett svarstickshalskläde skall annars även omtalas i en bouppteckning från 1735. I Ornässtugans samlingar finns annars ett svarstickskläde från mitten av 1700-talet, med ett något avvikande dekor, med okänt ursprung. Broderier i svart silke var annars populära i början av 1500-talet. I Tyskland kallas de "Holbeinsöm" eftersom de ofta förekommer på porträtt utförda av Hans Holbein den äldre. I England kallas de vanligen spanish work eller black work. Av allt att döma har broderistilen via Spanien och Italien importerats från Orienten. Det svarta broderiet ersätts under 1500- och 1600-talet av dekorationsbroderi i vanligen rött silke, men även andra färger förekom. Förutom ärmlinningar och kragar dekorerades nu gärna sänglinne och dukar. Vanligast var stjälkstygn men även rutsöm, korsstygn och hopdragssöm förekom. Ett fåtal exempel av sådana arbeten har även påträffats i Sverige, men liknar mycket tyska och danska arbeten, och är troligen importerade. Vanligen består dekorationen av figurala motiv, inte sällan bibelmotiv. Förutom svartsticksbroderiet förekommer kulörta silkesbroderier på ärmlinningar i Rättvik och Boda, på hattar i Mora, Sollerön och Rättvik samt på Sollerön och i Rättvik på band. I Leksand förekommer rött silkesbroder på "röband" till kvinnohögtidsdräkten och på hattband till brudgumsdräkten. I Norge förekommer svarta eller kulörta broderier på huvudklädet i Sunnmøre och på särkar samt på "lommedukar" till brudgumsdräkten i Hardanger. Kulörta silkesbroderier förekommer även Vingåkersdräkten. Som det saknas andra liknande belägg på broderitekniken, anser Anna-Maja Nylén att det är troligast att både svartsticksbroderier och vingåkerssömmen har plockats upp i allmogebroderiet från Vasatidens kontursöm.
