Svenska bibelöversättningar
Bibeln översattes första gången i sin helhet till svenska i samband med reformationen på uppdrag av Gustav Vasa. Den kallades därför Gustav Vasas bibel och fick stor betydelse för svenska språket. Bland annat introducerades bokstäverna ä och ö och texten anses utgöra gräns mellan fornsvenska och nysvenska. Nya testamentet kom ut 1526 och hela bibeln 1541. Den senaste officiella bibelöversättningen är Bibel 2000. Eftersom Svenska kyrkan skiljdes från staten 1 januari 2000 är det också den sista officiella (i.e. statliga) översättningen. Arbetet med att översätta Bibeln utförs efter detta datum helt av kyrkorna och det civila samhället själva. Gustav Vasas bibel blev den reformerade Svenska kyrkans bibel och den reviderades två gånger 1618 och 1703. Dessa revisioner fick även de namn efter respektive regerande kung, och kallas därför Gustav II Adolfs bibel och Karl XII:s bibel. Karl XII:s bibel var den officiella svenska kyrkobibeln fram till 1917. När en bibelkommission 1773 tillsattes för att ta fram en ny bibelöversättning kom det att dröja 144 år innan de år 1917 var klara med vad som kom att kallas 1917 års kyrkobibel. Traditionsenligt kallas den även Gustav V:s bibel. Före 1917 års översättning gav kommissionen ut tio andra versioner av NT. Två av dessa, 1884 och 1912, godkändes för bruk i kyrkans och skolans undervisning, utan att bli stadfästa som översättning. Dessa kom därför att kallas för normalupplagor: 1883 års normalupplaga och 1908 års normalupplaga. Startskottet för arbetet med Bibel 2000 kom genom ett riksdagsinitiativ 1961. Den så kallade Bibelkommissionen arbetade sedan med översättningen både av Nya testamentet (som gavs ut 1981), Gamla Testamentet (som gavs ut 2001) och Gamla Testamentets apokryfa (apokryfa). Då Svenska Kyrkan skiljdes från staten år 2000 kommer inga nya statliga bibelöversättningar genomföras. Föreningen Svenska Bibelsällskapet, som medförvaltar rättigheterna till Bibel 2000, arbetar med en nyöversättning av Nya Testamentet som förväntas vara klart 2026. Redan tidigt översatte man i klostren delar av Bibeln. Från 1200-talet finns bevarade fornsvenska parafraser på Moseböckerna och andra religiösa texter, till exempel den handskrift som gjordes i Vadstena och sedan 1780 förvaras vid Kungliga biblioteket. Under andra halvan av 1400-talet översatte Jöns Budde några av Gamla testamentets böcker till svenska: Ruts, Judits och Esters bok, samt Mackabéerböckerna. Den tidigaste översättningen av en bok i Nya testamentet till svenska, är Apostla Gerningar, översatt omkring 1380. Då arbetet med att ta fram en ny officiell kyrkobibel, som ersättning för Karl XII Bibel, drog ut på tiden kom fler enskilda initiativ tas till nyöversättningar. Johan Henrik Thomander utgav 1835 en nyöversättning av Nya testamentet och Hans Magnus Melin utkom 1858-1865 med en egen bibelöversättning. "Melins bibelverk" kom att åtnjöt högt anseende bland präster och lekmän och kom att spridas bland annat som rikt dekorerad Familjebibel tillsammans med Gustave Dorés bibelillustrationer. Peter Fjellstedts bibel (1861) försökte lösa problemet med den ålderdomlig svenska i Karl XII bibel genom att behålla översättningen oförändrad men istället förse den med rikliga kommentarer och i noterna påpeka på alternativa översättningar. 1800-talets folkväckelse och frikykornas framväxt kom att även att främja intresset av nya Bibelöversättningar för de egna samfundets eller missionsförbundets bruk. Till exempel de så kallade (EFS:s) Lektorernas översättning av Nya Testamentet (1863), missionsförbundaren P.P Waldenströms översättning av Nya testamentet (1886), August Edmans översättning Nya Testamentet (1900) och baptisten Helge Åkesons Bibelöversättning från 1911. År 2014 utgav en revideringsgrupp i Jakobstad, Österbotten i Finland, en språkligt reviderad version av Karl XII:s Bibel som fått utbredning i Finland, Sverige och Norge.
Gustav Vasas bibel
Gustav Vasas bibel (förkortas GVB), ofta även kallad Vasabibeln, eg. Biblia, Thet är: All then Helgha Scrifft, på Swensko, är den första översättningen av hela Bibeln till svenska, gjord under Gustav Vasas regeringstid. Den gjordes i två steg: Först utgavs Nya Testamentet år 1526, sedan hela Bibeln år 1541. Det är främst 1541 års utgåva som avses med "Gustav Vasas Bibel". År 1526 utkom en översättning av Nya testamentet på svenska. Större delen av översättningen svarade sannolikt Laurentius Andreæ och Olaus Petri för. Gustav Vasas bibel utkom 1541 och byggde i första hand på Martin Luthers tyska bibelöversättning av Gamla Testamentet från 1534, texten i Nya testamentet reviderades också, även om den i grunddragen kom att ligga nära den 15 år äldre utgåvan. Vasabibeln utgavs av en bibelkommission, med ärkebiskopen Laurentius Petri i ledningen. Det är inte känt vilka – förutom Laurentius Petri – som deltog, men denne skrev i ett brev år 1540 om att han "samt medh flere" var sysselsatta med arbetet. Sannolikt medverkade särskilt hans bror Olaus Petri även denna gång. Reviderade utgåvor av bibelöversättningen utkom 1618 (Gustav II Adolfs bibel) och 1703 (Karl XII:s bibel). Gustav Vasas bibel har haft en sådan betydelse för det svenska språket att man brukar sätta en gräns mellan fornsvenskan och nysvenskan vid utgivningen av Nya testamentet år 1526. Denna text är alltså definitionsmässigt den första text som har skrivits på nysvenska. Där introducerades moderniteterna ä och ö, vilka fortfarande finns kvar i det rikssvenska skriftspråket. Språkligt skiljer sig Nya testamentet från 1526 litet från Gustav Vasas bibel. Ibland är det den senare utgåvan som har det ålderdomligare språket. Exempelvis skrev man år 1526 min herres, men år 1541 mins herras (med bevarad kasuskongruensböjning). Flera stående uttryck med ålderdomlig böjning är direkta citat från Gustav Vasas bibel, exempelvis sätta sitt ljus under ena skäppo. Som exempel på språket ges här Matteus 5:38-42, i översättningarna från 1526 och 1541, samt från Bibeln 2000. Från "Thet Nyia Testamentit på Swensko" 1526: "J haffuen hördt / ath thet är sagt / ögha för ögha / och tand för tand / Men iagh sägher idher / athi skolen ey stå thet onda emoot / vthan är thet så någhor slåår tigh wedh thet höghra kinbenet / så wendt honom och thet andra til / Och om någhor wil gå til retta medh tigh / och tagha tin kiortel j frå tigh / lät honom och haffua kåpona medh / Och om någhor nödhgar tigh ena milo / så gack twå medh honom / Geff honom som aff tigh bedhes / och wendt tigh ey j frå honom / som någhot wil läna aff tigh.". Från den fullständiga översättningen, 1541: "J haffuen hördt / at thet är sagdt / Ögha för ögha / Tand för tand. Men iagh sägher idher / at j skolen icke stå thet onda emoot / Vthan är thet så / at någhor slåår tigh widh thet höghra kindbenet / så wendt honom ock thet andra til. Och om någhor wil gå til retta medh tigh / och tagha tin kiortel jfrå tigh / lät honom ock haffua kåpona medh. Och om någhor nödhgar tigh ena milo / så gack twå medh honom. Giff honom som aff tigh bedhes / och wendt tigh icke jfrå honom / som någhot wil läna aff tigh.". "Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå då två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig." (Bibel 2000). I båda 1500-talsutgåvorna är en förklaring inlagd, om att man inte själv får hämnas en oförrätt, men att överheten får göra det. Pronomenet "I" [föregångaren till "ni"] skrivs i Gustav Vasas bibel "j".
Reformationsbibeln
Reformationsbibeln är en språkligt kraftigt moderniserad revidering av Karl XII:s Bibel från 1703. Nya Testamentet var färdigt 2003 och kom i en omarbetad andra upplaga 2016. Reformationsbibeln handhas i Sverige av Reformationsbibelsällskapet. Huvuddelen av svenska översättningar av Nya testamentet bygger på samma grekiska grundtext. Skillnader i översättning beror då på att man utifrån samma grekiska grundtexten hittar olika sätt att bäst formulera texten på svenska. Skillnader kan bero på att vissa översättningar lägger sig närmare en "ord-för-ord"-översättning (litterat översättning) medan andra översätter mer dynamiskt, tanke för tanke (idiomatisk översättning). Andra orsaker till skillnader kan vara vilken tro översättarna har. Grekiskan ger ofta möjlighet till flera alternativa översättningar. Det är därför möjligt att i viss mån anpassa översättningen efter trostillhörighet. Till exempel kan en naturalist skriva om en "gudsvind" där en troende gärna översätter samma uttryck i grundspråket med Guds Ande (pneuma kan betyda både vind och ande). Från vissa troende finns också en misstänksamhet mot modern bibelvetenskap, där man tenderar att döma ut de flesta forskare som icke-troende. Reformationsbibeln bygger på en annan grundtext, textus receptus, och skillnader i översättning mellan reformationsbibeln och de flesta andra svenska översättningar ligger därför inte bara i tolkning av samma grundtext, utan istället i att själva grundtexten skiljer. När Erasmus sammanställde en grekisk grundtext på 1500-talet byggde den på majoriteten av de textfynd som fanns, de flesta med bysantinsk bakgrund från 800-talet. Texten kom att kallas Majoritetstexten, eller den [av Gud] mottagna texten, Textus Receptus. Men senare har flera fynd gjorts av gamla dokument med nytestamentliga texter, till exempel Codex Sinaiticus. I denna handskrift är flera textsammanhang betydligt kortare eller fåordigare. En annan viktig handskrift som dagens textforskare föredrar är Codex Vaticanus, som redan år 1448 fanns med i Vatikanbibliotekets förteckning. Westcott och Hort redigerade därför med en annan metod fram en annan grekisk grundtext till Nya Testamentet. Och många menar att även om Textus Receptus har fler bevarade dokument bakom sig, så har Westcott och Hort text något äldre textfynd som grund. Eftersom de flesta textforskare föredrar Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus, så utgår många översättningar i dag från Westcott-Hort texten. Men andra, inte minst i USA, men även i Europa, vill behålla Textus Receptus. Reformationsbibeln är ett försök att på svenska erbjuda ett Nya Testamentet baserat på Textus Receptus. Internationellt skulle det motsvaras av King James Bibel och den senare New King James Version. King James Bibel, den auktoriserade versionen, är en engelskspråkig översättning av bibeln från 1611. King James Bibel är känd för att vara texttrogen och är ännu mycket läst och omtyckt i den engelskspråkiga världen och bygger på Textus Receptus. Dock har King James Bibel ett mycket ålderdomligt språk (skriven 1611) och många ord är svåra att förstå för samtiden. Vissa ord har dessutom i viss mån ändrat betydelse. New King James Version är översatt i modern tid genom att utifrån samma grundtext, textus receptus, försöka behålla så mycket av språket i King James som möjligt, men i läsbarhetens intresse anpassa det till den moderne läsaren utan att försaka texttroheten.
Kristendom
Även i Nya Testamentets sista bok är profetior nedskrivna, gällande bland annat Yttersta domen och Jesu återkomst. Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända 39 böckerna i den hebreiska Bibeln (GT), finns även "tillägg till Gamla Testamentet", som betecknas på skiftande sätt av kristna trossamfund, och varav elva böcker finns med i Bibel 2000. Reformatoriska kyrkor kallar dessa skrifter för "Gammaltestamentliga apokryfer" (apokryf = 'fördold'), medan den Romersk-katolska kyrkan kallar tio av dem för deuterokanoniska böcker (deutero = 'andra'). Dessa tio skrifter fanns med i den kanon som fastslogs av koncilierna i Hippo och Karthago år 393 och 397, och bekräftades av Katolska kyrkans koncilium i Trento år 1545–1563. Mellan andra kristna trossamfund varierar deras exakta antal. Lutheraner nöjer sig med att tillägga Manasses bön, vilket förklarar varför denna skrift finns med i Bibel 2000. Anglikaner, rysk-ortodoxt och georgisk-ortodoxt kristna räknar Manasses bön, Tredje Esra (eng. First Esdras) och Fjärde Esra (eng. Second Esdras) – som numreras på skilda sätt i olika språkområden – till detta tillägg till Gamla Testamentet, medan Greklands kyrka gör bruk av ytterligare några: Psaltarpsalm 151, Tredje Mackabéerboken, Fjärde Mackabéerboken och de så kallade Odena, men däremot inte Fjärde Esra. Assyriska kyrkan läser Andra Baruksboken och en handfull ytterligare psaltarpsalmer. Etiopisk-ortodoxa kyrkan läser Henoks bok, Jubileerboken, första till och med tredje Meqabyan (som inte skall förväxlas med de i övrigt kända Mackabéerböckerna), Pseudo-Josefus och ett antal fornkyrkliga kyrkoordningar. Förutom Nya Testamentet finns det ett antal böcker från efterapostolisk tid, som av kristna samfund räknas som apokryfer i meningen att de inte är normativa för kristen tro och liv. Några av dessa är av gnostisk härkomst, det vill säga de härrör ur en inriktning som inom kristendomens dominerande grenar kom att bedömas som irrlärig. Den äldsta kristna förteckningen över auktoritativa skrifter, den så kallade Muratoriska kanon från slutet av 100-talet, överensstämmer med Nya Testamentet som vi känner det idag, förutom att några av de kortaste breven saknas. Några av de omtvistade skrifterna var i bruk i Egypten under 100-, 200- och 300-talen, bland annat Första Clemensbrevet, Petrusapokalypsen och Hermas Herden, men utsållades från den egyptiska bibelkanon genom Athanasius' berömda påskbrev år 367. Den exakta omfattningen av Nya Testamentets kanon fastslogs emellertid slutgiltigt först år 508 vid ett kyrkomöte i Syrien. Under antiken utvecklades två skolor inom bibeltolkning i Alexandria och Antiochia. Alexandrinsk tolkning, exemplifierad av Origenes, tenderade att läsa Skriften allegoriskt, medan antiokensk tolkning höll fast i en bokstavstrogen bemärkelse. De menade att andra betydelser (theoria) inte kunde accepteras om de inte baserades på en bokstavlig betydelse. Romersk-katolsk teologi skiljer på två bemärkelser av den heliga skriften: den bokstavliga och den andliga. Den bokstavliga bemärkelsen av att förstå skriften syftar till innebörden förmedlad genom skriftens ord. Den andliga bemärkelsen är underindelad i. Rörande bibeltolkning och att följa reglerna för förnuftig tolkning, anser Romersk-katolsk teologi. Protestantiska kristna tror att Bibeln är en självtillräcklig uppenbarelse, den yttersta instans mot vilken alla kristna läror måste prövas, och innehållande all sanning nödvändig för frälsning. Detta koncept är känt som Sola Scriptura. Protestanter tror karaktäristiskt att vanliga troende kan få en fullvärdig förståelse för Skriften eftersom den är klar (eller "åskådlig") med Den Helige Andes hjälp. Martin Luther trodde att Skriften utan Guds hjälp skulle "inlindas i mörker". Han förespråkade "en bestämd och enkel förståelse av Skriften." Jean Calvin skrev: "Alla som ... följer Den Helige Andes vägledning, finner i Skriften ett klart ljus.". Ursprunglig avsedd mening.
