Djuphavsfiske

Synnerligen intressant om Djuphavsfiske


Fiskelina

Fiskelina är en jämntjock lina som används vid fiske med spö, fluglina är annorlunda och grövre. Man delar upp fiskelinor i två kategorier: nylon- och flätlina. Nylonlinan är en äldre konstruktion och den är oftast något töjbar, vilket kan både vara en för- och nackdel. Flätlinan tillverkas ofta av tunt flätade kevlartrådar som gör linan mycket starkare än traditionell nylonlina och innebär att man inte behöver ha lika tjock lina. Den är stum, alltså ej töjbar, vilket också kan vara en för- och nackdel. Det finns även linor i stål för djuphavsfiske, men det är inte vanligt nu för tiden. Tafsen är en grövre fiskelina eller metalltråd, till exempel av titan, som är populärt som material. Används främst vid fiske efter fiskar med vassa tänder, som till exempel gädda, för att dessa inte skall bita av linan om de svalt betet. Tafs kallar man också den yttersta biten av fiskelinan där man fäster flugan vid flugfiske. Denna tafs är i allmänhet tillverkad av nylon och någon till några fot lång. I detta fall är tafsen en separat del som inte hör till själva fluglinan.

Herrvik

Herrvik är ett fiskeläge och en fritidsbåtshamn på Östergarnslandet på Gotland, cirka 5 kilometer öster om Katthammarsvik. Ovanför den moderna djuphamnskajen ligger strandbodar resta mellan 1700 och 2000. Namnet var förut Herrevik eller Junkershamn efter det fiske som här bedrevs av herremän från samhällena. Under 1890-talets glansperiod för laxfiske införskaffade flera av Herrviksfiskarna laxkuttrar i Blekinge, vilka då ännu låg oskyddade i hamnen. En modern hamn med vågbrytare uppfördes 1925-1929. Den moderniserades därefter flera gånger, 1983-1984 byggdes hamnen om och försågs med djuphamn och en fritidsbåtshamn. 1960 fanns här 24 båtar för djuphavsfiske med 40 heltidsverksamma och 8 deltidsverksamma fiskare. På 1980-talet fanns ännu omkring 30 verksamma fiskare kvar i hamnen och den var Gotlands största. Åren 1885-1928 fanns en lotsplats i Herrvik. Då lotshuset uppfördes först 1886 bodde lotsarna första året i däckshuset från den strandade norska briggen Catarina. Öster om Herrvik ligger Kuppen, en kalkstensklint vars klipphällar sluttar långt mot havet i öster. Här finns också ett restaurerat sjömärke i kalksten. Grogarnsberget dominerar kuststräckan mellan Herrvik och Katthammarsvik. På norra delen ligger bergets högsta punkt, 32 meter över havet. Där ligger fornborgen Grogarnsberget. Strax väster om Herrvik ligger det lilla naturreservatet Hässle backe. År 1860 inrättades Faluddens livräddningsstation med en livräddningsbåt med plats för sex roddare, styrman och befälhavare. Mellan 1880 och 1920 räddades 200 personer från livräddningstationen. Lotsverket fick medel beviljat av 1943 års riksdag att inköpa en motorräddningsbåt samt anlägga båthus och slip i Herrvik för att ersätta livräddningsstationen med roddräddningsbåt i Falviken. Den tidigare norska räddningskryssaren Astrid Finne tjänstgjorde under namnet Östergarn på Herrviks räddningsstation till 1987.

Torskkrigen

Torskkrigen (is: Þorskastríðin) var en serie konflikter åren 1948–1976 mellan Island och huvudsakligen Storbritannien gällande rätten att fiska torsk utanför den isländska kusten. Det andra torskkriget mellan Island och Storbritannien hade sin bakgrund i Islands utsträckning av sin fiskegräns 1972 från 12 till 50 sjömil utanför kusten. Detta ledde till en konflikt om vilken ekonomisk zon ett land kunde ha men också om vilka fångstmetoder som var acceptabla vid djuphavsfiske. Brittiska trålare som tog sig in i zonen skyddades av den brittiska flottan. Konflikten löstes 1973 när den isländska regeringen tillät ett begränsat antal brittiska trålare att fiska inne i zonen. År 1975 utsträckte Island sin ekonomiska zon till 200 sjömil utanför kusten, vilket gjorde att konflikten blossade upp igen 1975–1976. Den isländska kustbevakningen ingrep mot brittiska trålare och klippte med hjälp av specialbyggda båtar helt sonika av trålarna för dem. Mot den isländska kustbevakningen ställde den brittiska flottan upp 22 fregatter. Det förekom incidenter mellan isländska kustbevakningsfartyg och brittiska fregatter. Konflikten löstes när den isländska regeringen hotade med att stänga den amerikanska flygbasen i Keflavík. Storbritannien gick med på att efter den 1 december 1976 inte fiska inom det tidigare omtvistade området. Att endast en person dog under torskkrigen berodde mest på tur för båda parter då det förekom både eldgivning med kanoner och rena ramningar av båtar. Torskkrigen räddade det isländska fiskbeståndet från överfiske.

Algarve

Algarve är en region längs Portugals sydkust, vilken från 1100-talet utgjorde ett separat kungarike och de portugisiska kungarna hade från Afonso III titeln kung av "Portugal och Algarve". I regionen finns bland andra städerna Faro, Loulé, Albufeira, Lagos, Lagoa, Portimão, Tavira och Vila Real de Santo António. Regionens administrativa centrum finns i Faro, som också har en egen internationell flygplats. I den finns det en hel del gamla byggnader. En del av dessa har dock blivit förstörda i jordbävningar. Det är indelat i 16 kommuner. Man brukar även dela upp Algarve i tre distrikt. Större delen av regionens östra gräns utgörs av floden Guadiana. Nära kusten intill Spanien ligger orterna Vila Real de Santo Antonio och Monte Gordo. En annan större stad är Tavira, som är en gammal stad med ett slott inbäddat i bebyggelsen. Den största turismstaden är Albufeira. Algarve har en areal på 4 995 km² och med omkring 395 000 invånare.. I mitten av året stiger siffran till över en miljon invånare på grund av omfattande turism. Det som lockar turisterna är främst de rena stränderna med sitt varma vatten, 18-19 grader juni-juli, medelhavsklimat och låga levnadsomkostnader samt mat, nöjesliv, hantverk och historiska platser. Den totala längden på Algarves kuststräcka är cirka 155 km. I augusti 2003 drabbades området av värmeböljor och skogsbränder. Algarve är indelad i 16 kommuner. Algarve tar emot cirka 5 miljoner turister årligen. Algarve brukar få stor uppmärksamhet i februari-mars, då den 1994 igångsparkade årliga landslagsturneringen Algarve Cup i fotboll för damer spelas i regionens orter. I juni-juli 2004 var Faro en av spelplatserna vid herrarnas Europamästerskap i fotboll. Praia de São Rafael (Albufeira). Praia de Santa Eulália (Albufeira). Praia Evaristo (Albufeira). Praia do Martinhal (Sagres). Praia da Rocha (Portimão). Praia Monte Gordo (Vila Real de Santo António). Praia de Dona Ana (Lagos). Praia de Tavira (Tavira). Praia do Monte Clérigo (Aljezur). Catedral de Faro (katedral i Faro). Igreja de Santo António (kyrka i Lagos). Ruinas de Milreu (romerska ruiner nära Faro). Castelo de Silves (arabisk borg i Silves). Convento de Nossa Senhora da Assunção (kloster i Faro]. Fortaleza de Sagres (borg i Sagres). Museu Marítimo Almirante Ramalho Ortigão (sjöfartsmuseum i Faro). Museu Municipal de Arqueologia (arkeologimuseum i Silves). Algarve Zoo (djur- och nöjespark nära Albufeira). Aqualand Algarve (nöjesfält i Alcantarilha). Aquashow (nöjesfält i Quarteira). Roma Golf Park (nöjesfält i Vilamoura). Slide och Splash (nöjesfält i Lagoa). Zoo Marine (vattendjurpark nära Albufeira). Parque Natural da Ria Formosa. Cataplana (musslor, valthornssnäckor, hjärtmusslor och fisk). Arroz de Marisco (musslor, räkor och fisk, med ris, lök, tomater och paprika). Dom Rodrigo och Morgado (kanelsmakande bakverk med honung, fikon och mandel ). Quinta Barranco Longo, Foral de Albufeira, Tapada da Torre (algarviska viner). Pedalkajak i Ilha de Faro (Faro). Marina de Portimão (Portimão). Marina de Albufeira (Albufeira). Guadiana Hamn (Vila Real de Santo António). Marina de Vilamoura (Vilamoura). Big Game Fishing (djuphavsfiske utgående från Portimão). Parque da Floresta (Budens). Millennium Golf Course (Vilamoura). Balaia Golf (Olhos de Água). Vale do Lobo Resort (Vale do Lobo). Pinhal Golf Course (Vilamoura). Monte Gordo (Monte Gordo, Vila Real de Santo António). Solverde Casino (Vilamoura).

Blåkäft

Blåkäft (Helicolenus dactylopterus), en fisk i familjen drakhuvudfiskar. En rosafärgad fisk med mörkare tvärband och, speciellt på nedre delen av kroppen, ljusare fläckar. Buken är ofta rent vit. Insidan av mun- och gälhålor är blåsvarta, därav det svenska namnet. Ögonen är stora. Till skillnad från många andra nordiska drakhuvudfiskar är de nedersta fenstrålarna på bröstfenorna fria i spetsen. Ryggfenan är mycket lång och uppdelad i två sektioner: En främre, längre del, med kraftiga taggstrålar, och en bakre, högre del med mjuka fenstrålar. Blåkäften kan bli upp till 47 centimeter lång och kan väga upp till två kilogram. Fentaggarna uppges vara svagt giftiga. I atlanten från i väster Venezuela till Nova Scotia i Kanada, i öster längs norra Norge till Skagerack, norra Nordsjön, väster om Brittiska öarna samt via Medelhavet ner över Guineabukten, Kanarieöarna, Azorerna, Walvis Bay i Namibia till KwaZulu-Natalprovinsen i Sydafrika. Mycket sällsynt i Sverige, och fortplantar sig inte där. Lever i stim på 200 till 800 meters djup, sällsynt ända ner till 1100 meter. Blåkäften kan bli upp till 43 år gammal. Blåkäften livnär sig av småfisk och mindre bottendjur som maskar och kräftdjur. Leker under hösten. Fisken är levandefödare, honan föder under vår till sommar upp till 40 000 tre till fyra millimeter stora ungar, som är pelagiska tills de når en längd av tre till fem centimeter. Blåkäften är av litet ekonomiskt värde, men säljs ibland som bifångst. Arten fångas regelbundet vid djuphavsfiske i Skagerrak, företrädesvis då i djupområdena kring området 10-gradarn. Svenskt rekord innehas för närvarande av Martin Jutaren, Rydebäck, som den 27 juni 2015 fångade ett exemplar av arten på en vikt på 1 420 gram och vilken hade en längd av 46 cm.

Sydkorea

Sydkorea består av 1 "särskild stad" (teukbyeolsi, 특별시, 特別市), 6 städer (gwangyeoksi, 광역시, 廣域市), 8 provinser (do, 도, 道) och 1 speciell autonom provins (teukbyeol jachido). USA har en stor mängd trupper stationerad i Sydkorea sedan Koreakriget. Deras syfte är att försvara Sydkorea i en kris i Östasien. Det finns cirka 28 500 amerikaner placerade i Sydkorea för tillfället. De flesta av dessa gör ettårs kontrakt. Det är främst mark och luft trupper som tjänstgör i Eighth United States Army och Seventh Air Force, De finns utspridda över hela landet. Då Koreakriget tekniskt sett är bara i ett vapenstillestånd och inte fred gäller fortfarande FN-ordern om att stödja Sydkorea under en FN-armé, och sedan den 7 juli 1950 har alla trupper i Sydkorea letts av en amerikansk general. Så den högsta ansvarige i händelse av en militär kris är FN-staben som fortfarande leds av USA. Planer på att ge över kontrollen till Sydkorea inleddes i september 2006 och det beräknas att överförandet genomförs 1 december 2015. Då USA har en stor närvaro i landet finns även en liten andel värnpliktiga (1 800 st) som tjänstgör med de amerikanska trupperna i KATUSA-programmet (Korean Augmentation To the United States Army). Sydkorea har vid flera tillfällen sänt trupper ut i världen för att stödja amerikanska insatser. De har deltagit i de flesta större konflikter som USA har varit involverat i de senaste 50 åren. Under Vietnamkriget skickade Sydkorea 325 517 soldater till stöd för Sydvietnam med 50 000 samtidigt när de var som flest. Sydkorea skickade 3 300 trupper för återuppbyggnaden av Irak och var den tredje största styrkan efter USA och Storbritannien. I och med Kriget mot terrorismen (2001-) har Sydkorea skickat 24 000 soldater till Mellanöstern. Ytterligare 1 800 har sedan 2007 varit placerade i Libanon. Sydkorea är en marknadsekonomi, efter en ekonomisk förvandling är Sydkorea idag världens trettonde största ekonomi. Sydkorea är fattigt på mineraltillgångar och landets främsta mineraltillgång är stenkol. Kolet används till värme och som energikälla till bostäder och industri. Det finns även mindre tillgångar av bly, zink, kalksten, guld och volfram. Landet satsar mycket på kärnkraft för att minska beroendet av importerad olja. 1999 fanns det 16 kärnkraftverk i Sydkorea och de täckte 43 % av landets elkonsumtion. Men fortfarande kommer den mesta elenergin från olje- eller koleldade kraftverk. Satsningar har gjorts för att öka användningen av naturgas och idag är landet den nästörsta importören av naturgas i världen. Bara 20 % av landets yta är odlingsbar. Ris är den vanligaste grödan, två tredjedelar av åkermarken är risfält. Det odlas även havre, bönor, potatis, grönsaker och frukt. Landet producerar silke, bomull och tobak för exportmarknaden. Skörden har ökat efter jordreformer och de flesta jordbruken är nu privatägda. Skogen har vårdats och återplanterats efter skövlingen i första delen av 1900-talet. Även om två tredjedelar av landets yta består av skog så importerar man nära 90 % av träråvarorna. Fisket är viktigt i Sydkorea, både för hemmakonsumtionen och för export, men under senare år har betydelsen minskat. Fisket sysselsätter en halv procent av den arbetande befolkningen. Landet har en av världens största fiskeflottor för djuphavsfiske. Sydkorea har råvarubrist men stor arbetskraft, vilket har hjälpt fram den lätta konsumtionsvaruindustrin. Sydkorea har utvecklats till en av världens största textil- och högteknologiska producenter. Bilindustrin har också ökat kraftigt men tillverkarna har blivit mindre efter den ekonomiska krisen. Fortfarande är dock varvsindustrin stark, även om Kina numera upplevs som ett växande hot. Landet är också en av världens viktigaste stålproducenter. Den snabba industriella utvecklingen och brant stigande levnadsstandarden har lett till miljöproblem, bland annat på grund av luftföroreningar.


Djuphavsfiske