Världsmästerskapen i konståkning 2012
Världsmästerskapen i konståkning 2012 var en internationell konståkningstävling som ägde rum mellan den 26 mars och 1 april 2012 i Nice, Frankrike. Tävlingen avgjorde vilka som kom att bli världsmästare i herrars och damers singelåkning, paråkning och isdans. I november 2009 valde International Skating Union (ISU) staden Nice i Frankrike som provisorisk värdort. Tidigt år 2011 nämndes även Montpellier som en potentiell värdort, men i maj 2011 bekräftades Palais des Congrès Acropolis i Nice som värd för evenemanget. Det närliggande Centre Jean Bouin blev träningsrink. Kostnaden för arrangemanget beräknades till 10 miljoner dollar. Tävlingsrinken, träningsrinken och de tävlandes boenden låg inom 50 meter från varandra och även ett bra transportsystem ökade Nices lämplighet som värdort. Tävlingen avgjorde hur många deltagare varje land skulle komma att kunna skicka till världsmästerskapen 2013. Tävlingen var öppen för konståkare från ISU-medlemsländer och som fyllt 15 år senast den 1 juli 2011, samt att nå minimikravet gällande poäng i de olika tekniska elementen i en tidigare tävling. Vid det tidigare världsmästerskapet (2011) hade följande länder tagit följande antal deltagarplatser i varje disciplin. Medlemsnationerna skickade följande åkare. Vissa deltagare behövde delta i en preliminär runda medan andra fick börja direkt i kortprogrammet, varefter antalet deltagare reducerades ännu en gång. Kiira Korpi skulle ursprungligen ha tävlat för Finland, men meddelade att hon avbröt sin medverkan den 16 mars 2012 på grund av höftskada. Alisa Mikonsaari valdes som hennes ersättare i tävlingen. 27 åkare deltog i herrarnas preliminära runda och topp tolv - ledd av Song Nan, Sergej Voronov och Maciej Cieplucha - gick vidare till kortprogrammet. Patrick Chan, Michal Brezina, och Daisuke Takahashi var topp tre efter kortprogrammet. Chan vann sin andra VM-titel, Takashi vann silver och Yuzuru Hanyu vann brons i sin VM-debut. 33 åkare tävlade i damernas preliminära runda och leddes av Jenna McCorkell, Jelena Glebova och Sonia Lafuente som gick vidare till kortprogrammet. Topp tre i kortprogrammet var Alena Leonova, Kanako Murakami, och Carolina Kostner. Kostner slutade etta i friåkningen, före Akiko Suzuki och Ashley Wagner. Kostner blev Italiens första damvärldsmästare, ryskan Alena Leonova vann silvret och tog Rysslands första pallplats sedan 2005, medan Akiko Suzuki vann bronset. Elva par deltog i den preliminära rundan. Den leddes av Sui Wenjing / Han Cong, Vanessa James / Morgan Cipres, och Mari Vartmann / Aaron Van Cleave, som tog sig vidare till kortprogrammet. Till slut stod Aljona Savtjenko / Robin Szolkowy som segrare, före Tatjana Volosozjar / Maksim Trankov och Narumi Takahashi / Mervin Tran. 23 par tävlade i den preliminära rundan som leddes av Jelena Ilinych / Nikita Katsalapov, Huang Xintong / Zheng Xun, och Irina Shtork / Taavi Rand som tog sig vidare till kortprogrammet. Efter friåkningen stod Tessa Virtue / Scott Moir som segrare, före Meryl Davis / Charlie White och Nathalie Péchalat / Fabian Bourzat. Tabell för medaljutdelningen. Tabell över medaljer för placering i kortprogrammet. Tabell över medaljer för placering i friåkningen. Små medaljer för placering i kortprogrammet. Små medaljer för placering i friåkningen. Måndag 26 mars 14:30–16:45 – Preliminära rundan: Par. 17:15–21:15 – Preliminära rundan: Dans. Tisdag 27 mars 10:30–16:00 – Preliminära rundan: Damer. 17:00–22:15 – Preliminära rundan: Herrar. Onsdag 28 mars 13:00–16:20 – Par kortprogram. 18:40–22:30 – Dans kortprogram. Torsdag 29 mars 12:30–16:55 – Damernas kortprogram. 19:00–22:20 – Fridans. Fredag 30 mars 12:30–16:55 – Herrarnas kortprogram. 19:30–22:25 – Par friprogram. Lördag 31 mars 12:55–17:00 – Herrarnas friprogram. 18:30–22:25 – Damernas friprogram. Söndag 1 april 14:15–16:45 – Uppvisning.
Loheland-gymnastik
Loheland-gymnastik är gymnastik och fysiska övningar som rörelsekonst. Den är, liksom waldorfpedagogik och eurytmi, baserad på antroposofi. Syftet med gymnastiken är att rörelsen och människan ska vara enhet och därmed ge en allmän och jämn träning av kroppen och hela organismen. Det skiljer sig därför från atletiken, som vill träna kroppen till individuellt goda prestationer genom ensidiga övningar, och från agonistiken, som bara fokuserar på rörelsen. Gymnastiken grundades under tidigt 1900-tal av Louise Langgaard och Hedwig von Rohden. Efter att ha bedrivit verksamheten på flera olika platser ville de inrätta en fast utbildningsanläggning för gymnastiklärare. För detta förvärvades 1919 en fastighet i Loheland, och "Lohelandschule für Gymnastik, Landbau und Handwerk" grundades. Gymnastiken utövas främst av kvinnor och har ibland drag av dans. Louise Langgaard och Hedwig von Rohden tog inspiration från en ny bred rörelse som formades under det tidiga 1900-talet, man gjorde inte strikt skillnad mellan fysioterapi, gymnastik och dans. Man använde nya ord som "rörelsekonst" eller "kroppskultur" och man intog ett nytt slag av helhetstänkande. Viktiga influenser kom från många nytänkare, bland andra Dora Menzler, Bess Mensendieck, Hedwig Kallmeyer och Hedwig Hagemann, men även från tidens fridans. Gymnastiklärarna utbildades även i ett vetenskapligt förhållningssätt, genom studier av pedagogik, anatomi, psykologi, idrottsmedicin och salutogenes. I kursen fanns också massage, graviditetsgymnastik, amning, ortopedisk gymnastik, rörelseterapi, dans, rytm, vattengymnastik. Utbildningen som gymnastiklärare för Loheland-gymnastik hade under 2000-talet även utvidgats till en studiekurs med dubbel behörighet antingen som hälsopedagog eller kreativ pedagog. Studierna behandlade rörelsebildning, rörelsedesign, hållningsträning, dans, rytm, rörelseterapi, omvårdnad och ortopedisk gymnastik, motopedia, graviditetsgymnastik, andningsvård, massage, sport- och vattengymnastik. Utbildningen av gymnastiklärare i Loheland upphörde 2009. Den uppmärksammade tyska stumfilmen Kraft och skönhet från 1925 visar bland annat ett avsnitt från Lohelandskolan.
Oskar Rangner
Oskar Emanuel Magnus Rangner, född 29 december 1914 i Stockholm, död 19 maj 1986 i Nemours i Frankrike, var en svensk konstnär. Han var son till förrådsarbetaren Oskar Abraham Rangner och Anna Magnusson. Oskar Rangner var född i Stockholm och bodde under sin uppväxt på Upplandsgatan. Han arbetade som springsjas på Tidens förlag samt hade diverse arbeten på Berns och Dramaten. Vid 21 års ålder drabbades han av polio och kom då att först gå en utbildning till skomakare men det föll inte väl ut. Istället utbildade han sig till fotograf i Stockholm. Under krigsåren 1943–1945 var Rangner krigsplacerad som fotograf i Jönköping och Karlskoga, och deltog 1945 i den av fritidsverksamheten arrangerade Fritidsexpo. Rangner erhöll första pris för oljemåleri och andra pris i teckning. (not) Rangner studerade sedan vid Isaac Grünewalds målarskola i Stockholm 1944–1946. 1949 deltog han i en stipendieutställning. 1949–1952 gjorde han flera resor ut i Europa. 1950 reste han till Paris och stannade där i 6 månader. 1951 reste han till Wien och Rom. 1952 reste han till Blanes där han bland annat träffade konstnären Erwin Bechtold. Tillsammans med Tage Björk och Ingvar Elén ställde han ut i Landskrona 1952 och tillsammans med Elis Säfbom på Galeri S:t Nikolaus i Stockholm 1960. Separat ställde han bland annat ut på De Ungas Salong och Galleri 52 i Stockholm och han medverkade i samlingsutställningar arrangerade av Gotlands konstförening. Vid sidan av sitt eget skapande var han verksam som teaterdekoratör vid Marsyasteatern i Stockholm och som skådespelare vid Stockholms stadsteater. Hans konst består av landskapsbilder från Kullaberg, Jugoslavien och Spanien samt stiliserade figurer. och teckningar av bland annat balettdansöser. Genom Lia Schubert kom han i kontakt med balett. Han tecknade rörelse, först klassisk balett sedan jazzbalett och fridans. Med Lia Schubert och Sten Lonnert åkte han till det dåvarande Jugoslavien. Lia Schuberts intresse för att förmedla nya dansformer resulterade i att Rangner fick kontakt med jazzbaletten. Detta ledde till att han från 1960-talets mitt tecknade och målade jazzbalett. Från 1957 och fram till sin död 1986 hade han sommarateljé på Gotland. Han målade gärna motiv från Stockholm och Gotland. Från 1952 var han gift med Märta Wilhelmina Gustafsson. Enligt Svensk Filmdatabas. 1954 Dubrovnik, Split, reste med Lia Schubert och Sten Lonnert. 1957 Lofoten, Anna Bobergs hus. 1945 Fritidsexpo Jönköping arrangerat av A6 i gamla Rådhuset. 1949 Stipendieutställning Stockholm. 1953 Tidningscentralen i Landskrona. 1954 De unga salong Stockholm. 1960 Galleri St. Nicolaus Stockholm. 1976 Gröna Paletten Stockholm. 1968 Tre Salong i utställning i egen regi Stockholm. Folkets hus, Norra Latin. Rönneberga Kursgård, Lidingö. Anställd vid Stockholms stadsteater i den så kallade Lonnertgruppen. 1963 Connection recension Svd Urban Stenström. 1964 Jean Genet Skärmarna. 1966 Le Roi Jones Nigger. 1968 Edvard Bond Tidig Morgon. Tunnelbanan i regi av Sten Lonnert på Stockholms stadsteater. Tribadernas natt skriven av P.O. Enquist på Dramaten.
Vera Alexandrova
Vera Alexandrova, född Lokman den 8 september 1893 i Moskva, död 1 november 1968 i Sigtuna, var en ryskfödd svensk dansare, danspedagog och författare. Hon undervisade en rad sedermera framstående dansare, koreografer och skådespelare. Vera Alexandrova studerade balett, fridans och teater vid Ryska teaterakademin GITIS, där hon tog examen 1918. Efter revolutionen flydde hon till Tallinn, där hon blev anställd som dansös och dansregissör vid statsoperan. År 1923 gifte hon sig med den svenske ingenjören Ernst Gösta Lundquist och kom till Göteborg, där hon grundade en dansskola för barn, ungdomar och vuxna som genast blev uppmärksammad. År 1926 flyttade hon med skolan till Östermalm, därefter var hon bosatt i Sigtuna och Stockholm under resten av sitt liv. Under 1920- och 1930-talet var hennes dansskola mycket populär bland välbeställda familjer i Stockholm. Hon undervisade både i balett och så kallad plastisk dans och samarbetade med flera scener där eleverna fick ha uppvisningar och så småningom också kunde få uppdrag. Under de första åren i Sverige framträdde hon också själv som danskonstnär. Redan efter några år skrev hon även danskritik på svenska, framför allt i tidskriften Scenen, samtidigt som hon underhöll Stockholms konstnärer, radikaler och intellektuella av olika nationaliteter i sin våning. Vera Alexandrova var inspirerad av Isadora Duncans idéer om den fria dansen och kvinnans frigörelse. Vera Alexandrova menade att dansen kunde frigöra det konstnärliga anlag som finns inom varje människa, inte minst inom barnen. Genom spontana kroppsrörelser kan människan också komma i kontakt med och uttrycka sin fantasi och sin personlighet medan inre spänningar kan släppa. Det var också framför allt som danspedagog som Vera Alexandrovas rykte bestod. Bland hennes elever kom flera att bli framgångsrika dansare, koreografer och pedagoger, som Birgit Cullberg, Elsa-Marianne von Rosen, Ivo Cramér och Eva Dahlgren. År 1937 gifte Vera Alexandrova om sig med författaren Peder Sjögren. Därefter inleddes hennes eget författarskap med den prosalyriska berättelsesamlingen Katedralen i berget, 1941, vars modernistiska och drömska stil fick ett fint mottagande i pressen. På 1940-talet föreläste hon under flera år i rad vid Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Hon höll också kurser vid Södergården i Stockholm och blev på Herta Svensons initiativ anlitad för att undervisa fabriksarbeterskorna på Tobaksmonopolet i Stockholm i rytmisk gymnastik. Detta arbete skildrar hon poetiskt och engagerat i Maskinen och blomman, 1944. Samtidigt utkom den mer melankoliska diktsamlingen Femina sum. För Vera Alexandrova steg det konstnärliga skapandet, den medmänskliga kärleken och bönen ur samma källa, den som människor når genom att erkänna sina brister, dela varandras smärta och lämna konventionens väg för att följa intuitionens. Hennes religiositet hängde nära samman med hennes samhällskritik. Hon var född ortodox kristen men kom att upptas i katolska kyrkan. Med tankeboken Skogen Stockholm, 1945, utvecklade Vera Alexandrova den religiösa tematik som skymtat redan i de tidigare böckerna, bitvis med ett mer dogmatiskt tonfall. De självbiografiska romanerna Sandal och sidensko, 1949, och Träduvor i parken, 1950, skildrar hennes uppväxt och lärotid som ung dansös i Moskva. Vera Alexandrova dog i Sigtuna 1968. Hon är begravd på Katolska Kyrkogården i Stockholm.
Carina Ari
1923 fick Ari, tillsammans med Lisa Steier som också varit elev till Fokine, i uppdrag att göra koreografi till den årliga barndansuppvisningen vid Stockholms Stadion på Barnens Dag i september. Detta innebar en masskoreografi med över 2 000 dansande, mest barn, där merparten bara var vanliga skolbarn. Hon skapade en folkdanslik uppvisning vilken rönte stor uppskattning, varför Ari även fick uppdraget 1929 och 1930. Kring 1930 blev hon engagerades som balettchef, med Inghelbrecht som operachef, på Operan i Alger. Inghelbrecht gjorde sig dock ovän med flera ur den konservativ fransk överklassen då han motsade sig alla former av rasism och återvände till Paris. Ari blev kvar under en något längre period då hon bland annat kontrakterade nya dansare från Den Kongelige Ballet i Köpenhamn, skapade sex egna baletter under första säsongen, och skapade ny koreografi till repertoarens alla operor. Därefter återvände hon till Paris där hon och hennes make 1932 fick fasta tjänster på Opéra Comique - han som musikchef och Ari som étoile, det vill säga stjärndansös, utöver att hon även var balettchef. Dock blev varken Ari eller Inghelbrecht kvar på sina tjänster vid Opéra Comique under någon längre tid. 1935 sattes Månstrålen upp på Operan i Stockholm och året därefter uruppfördes, på samma scen Aris balett Evas metamorfoser, ibland bara kallad Eva. Kring nyåret 1937/1938 gjorde Ari på Stockholms Opera en utökad version av sin Ode till rosen, tillsammans med Månstrålen och Evas metamorfoser under en "Carina Ari Afton". 1938 planerade balettchefen på Parisbaletten, Serge Lifar att göra en balett utifrån bibelns Höga Visan, Le Cantique des Cantiques. Det skulle vara en modernistisk balett, med en blandning av klassisk balett och fridans, varför han tillfrågade Ari att bli hans partner på scen. Trots att höjdpunkten för modernismen hade passerat i Paris så blev baletten mycket uppskattad och i efterhand har den omskrivits som Lifars märkligaste verk. I mars 1939, vid en ålder av 42 år framförde Ari sina Scènes dansées en sista gång på Opéra Comique, vilket blev hennes sista framträdande i karriären. Ari och den nästan 20 år äldre Inghelbrecht verkar ha haft ett ganska öppet förhållande och Ari hade under stora delar av deras liv tillsammans haft för honom välkända "affärer" med andra män. Men nu, vid en ålder av närmare 60 år blev Inghelbrecht förälskad i en av Aris väninnor och de inledde en relation. Vid den här tiden reste Ari till den lilla lyxkurorten Aix les Bains där hon träffar den förmögna holländaren Jan Moltzer, arvinge till alkoholföretaget Bols och de inledde en relation. Innan kriget bröt ut tog Moltzer med sig kompetent personal från verksamheten och flyttade, tillsammans med Ari till Buenos Aires där han under hela kriget kunde fortsätta sin affärsverksamhet. Det var också här som Ari och Moltzer gifte sig 1942. Jan Moltzer avled 1951 bara 68 år gammal av en hjärtinfarkt. En stor del av hans förmögenhet tillföll Ari, mest i form av aktier i Bolsföretagen. Tre av Moltzers barn från hans tidigare äktenskap hade dött under kriget, medan den sista dottern förblev en nära vän med Ari livet ut. Carina Ari ägde en stor villa med stor trädgård i San Isidro väster om Buenos Aires. Berömda är hennes Asados: Gästerna satt till bords ute i trädgården. En Gaucho stekte en hel oxe över eld och skar ut stora stycken av oxfile, lomo, som lades på tallrikarna. Samtidigt spelade på gitarr och sjöng en student timslånga berättande ballader med dramatiskt innehåll. Carina Ari besökte gärna Teatro Colón känt för sin goda akustik och sin goda tillgång även på manliga dansare. Dock ansåg hon att dansarna aldrig nådde upp till hennes egen höga kvalitetsnivå. Carina Ari de Moltzer stannade i Buenos Aires men reste ofta till Europa - bland annat behöll hon sin ateljévåning i Paris. Hon brukade ha för vana att fira kräftsäsongen i Stockholm, och tillbringade ibland också en del av sommaren i Sverige.
